. . . och så var det reklampaus!

Bild: Reklamen ”Absolut London” från Absolut Vodka. Se mer här och här.

Read Full Post »

Citat: Wellington vid Waterloo!

Hertingen av Wellington, segrare vid Waterloo och blivande premiärminister:

Hard pounding this, gentlemen; let’s see who will pound longest.

Bild: Detalj från ”Scotland Forever!” (1881). Målningen av lady Butler (Elizabeth Thompson) föreställer en kavalleri attack utförd av Royal Scots Greys vid slaget vid Waterloo 1815.

Read Full Post »

Politik: Obama och minsta möjliga motståndets väg!

USA | David Bromwich har skrivet en essay om Barack Obama som nog får anses vara en av de bästa om presidentens politik så här långt.

“One of the least controversial things you can say about Barack Obama is that he campaigned better than he has governed”, skriver professor Bromwich.

Obama har under sin tid i Vita huset, enligt Bromwich, valt att följa ”minsta möjliga motståndets väg” så fort en konflikt uppstått på både det utrikespolitiska som på det inrikespolitiska området.

Bromwich skriver i Harper’s Magazine:

Any summing-up of the Obama presidency is sure to find a major obstacle in the elusiveness of the man. He has spoken more words, perhaps, than any other president; but to an unusual extent, his words and actions float free of each other. He talks with unnerving ease on both sides of an issue: about the desirability, for example, of continuing large-scale investment in fossil fuels. Anyone who voted twice for Obama and was baffled twice by what followed — there must be millions of us — will feel that this president deserves a kind of criticism he has seldom received. Yet we are held back by an admonitory intuition. His predecessor was worse, and his successor most likely will also be worse.

[…]

In March 2015, in the seventh year of his presidency, Barack Obama was presenting himself as a politician who followed the path of least resistance. This is a disturbing confession. It is one thing to know about yourself that in the gravest matters you follow the path of least resistance. It is another thing to say so in public. Obama was affirming that for him there could not possibly be a question of following the path of courageous resistance.

[…]

During Obama’s first year in office, the string of departures from his own stated policy showed the want of connection between his promises and his preparation to lead. The weakness was built-in to the rapid rise that carried him from his late twenties through his early forties. His appreciative, dazzled, and grateful mentors always took the word for the deed. They made the allowance because he cut a brilliant figure. Obama’s ascent was achieved too easily to be answerable for the requirement of performing much. This held true in law school, where he was elected president of the Harvard Law Review without an article to his name, and again in his three terms as an Illinois state senator, where he logged an uncommonly high proportion of noncommittal “present” votes rather than “ayes” or “nays.” Careless journalists have assumed that his time of real commitment goes further back, to his three years as a community organizer in Chicago. But even in that role, Obama was averse to conflict. He was never observed at a scene of disorder, and he had no enemies among the people of importance in the city.

He came to the presidency, then, without having made a notable sacrifice for his views. Difficulty, however—the kind of difficulty Obama steered clear of—can be a sound instructor. Stake out a lonely position and it sharpens the outline of your beliefs. When the action that backs the words is revealed with all its imperfections, the sacrifice will tell the audience something definite and interesting about the actor himself. Barack Obama entered the presidency as an unformed actor in politics.

In responding to the opportunities of his first years in office, Obama displayed the political equivalent of dead nerve endings.

Mer: Lyssna på en längre intervju med David Bromwich på KERA med anledning av hans essay i Harper’s.

Tidskriftsomslag: Harper’s Magazine, juni 2015.

Read Full Post »

Analys: Impotenta extremistpartier!

POLITIK | Tidskriften Expo är utmärkt läsning för alla som vill informera sig om den alfabetsoppa som är extremhögern.

Expo är som bäst när man kartlägger historien bakom, och kopplingarna mellan, olika organisationer och nyckelpersoner.

Betydligt sämre är man på bevakningen av de två andra extremgrupperingarna i dagens samhälle; vänsterextremismen och den islamistiska fundamentalismen.

Detta är speciellt märkligt med tanke på att Säpo anser att just våldsbejakande islamism utgör det största hotet idag av de tre grupperingarna. Dessa grupper är dessutom uttalat rasistiska. Det är bara att läsa vad de skriver om judar eller hur de uppför sig i arabvärlden.

Anledningen till denna slagsida är naturligtvis att högerextremismen är stiftelsens och tidskriftens raison d’être.

På hemsida skriver man att ”Stiftelsen Expo kartlägger, granskar och informerar om högerextrema och rasistiska tendenser i samhället.” ”Vi granskar den rasistiska och intoleranta miljön, och inte ’extremism’ i allmänhet.”

Man kan alltid komma undan med att vänsterextremismens hat inte är ”rasistiskt” utan är klassbetonat. Det har alltid funnits en förvånansvärd hög acceptans i samhället för hat från vänstern riktat mot t.ex. ”överklassen”, ”klassförrädare” och ”kapitalister”.

Mer svårförklarat är varför islamisternas hat mot t.ex. judar inte uppmärksammas lika mycket. Speciellt oroande är de konspirationsteorier som de senaste åren har börjat sprids inom självaste Socialdemokraterna.

Tittar man på tidskriftens bevakning av de fascistiska eller nazistiska partier får man dessutom den märkliga känslan att deras varningar inte riktigt står i proportion till de fakta man själva presenterar.

I senaste numret konstaterar Expo att Svenskarnas parti gjorde ett sämre val 2014 än 2010. (Och då var inte 2010 speciellt imponerande.)

Trots en historisk stor valfond på över 1,3 miljoner, en omfattande propagandaspridning och en torgmötesturné lyckades partiet inte upprepa framgången från valet 2010, då partiet fick ett mandat i Grästorp.

I riksdagsvalet slutade det på 4 189 röster. Men trots att det inte lyckades få ett enda eget kommunalt mandat kom en partimedlem in i Säters kommunfullmäktige efter att fyra personer hade skrivit in hans namn på Sverigedemokraternas öppna valsedel.

Totalt sett genomförde partiet 1 770 aktiviteter under 2014, varav 1 673 innan valdagen. Valsatsningen gav dock inte gensvar i antal röster. Inte ens det massutskick med valpropaganda som skickades ut i ett antal kommuner gjorde att partiet lyckades uppnå sitt mål. Efter valdagen föll aktivitetsnivån rejält.

Den enda parlamentariska framgång en nazistisk organisation kan ståta med står Svenska motståndsrörelsen (SMR) för.

En av organisationens mest uppmärksammade händelser under 2014 inträffade i slutet av september. Då blev det klart att Pär Öberg röstats in på ett Sverigedemokratiskt mandat i Ludvika kommunfullmäktige. Pär Öberg är veteran inom motståndsrörelsen, sitter i riksledningen och är alltså en av organisationens ledare. Med 18 röster på Sverigedemokraternas valsedlar fick han en av partiets stolar. Sverigedemokraternas lokala representant kommenterade det hela som ”för jävligt” och Öbergs valframgång uppmärksammades i hela landet. Samma sak hände i Borlänge där en av SMR:s medlemmar tog plats som ersättare i kommunfullmäktige i februari 2015.

Drygt en vecka senare meddelade organisationen via sin sajt att man skulle försöka bilda ett politiskt parti ”som ska representera organisationens ståndpunkter i val”.

Dessutom har Nationaldemokraterna lagt ner sig verksamhet. Partiet har upphört att existera.

Den 23 april kom beskedet. Nationaldemokraterna hade gått i graven. På partiets hemsida meddelade partiledaren Marc Abramsson: ”Som många varit medvetna om har verksamheten varit ytterst begränsad de sista åren, ja sedan 6 juni 2013 har den i praktiken varit helt vilande, så beslutet kommer troligen inte som en överraskning för någon.”

Inte speciellt imponerande. Som politiska partier är nazisterna fullständigt impotenta.

Dess partier utgör inget hot mot det demokratiska systemet. Däremot utgör högerextrema organisationer ett hot mot enskilda personer. Vilket är illa nog.

Utvecklingen här i Sverige påminner om situationen i Storbritannien. Vid valet 2015 ställde t.o.m. skämtpartiet Official Monster Raving Loony Party upp med fler kandidater än fascistiska British National Party (BNP).

Partiet tappade 99, 7 procent av rösterna jämfört med 2010. BNP ställde bara upp med åtta (8) kandidater.  

Redan 2014 föll partiet mer eller mindre samman när man uteslöt partiledaren Nick Griffin.

Men tillbaka till Expo. Betydligt mer irriterande är hur Expo kommer med gliringar mot demokratiska partiers representanter.

Och detta från två annars välrenommerad och seriösa skribent som Ola Larsmo och Per Svensson.

[S]omliga borgerliga svenska politiker kanske också borde ägna en smula tid åt att studera den svenska borgerlighetens mindre smickrande historia. För vi tar för givet att exempelvis Sara Skyttedal, ordförande Kristdemokraternas ungdomsförbund, inte vet vilken tradition det är hon knyter an till när hon på partiets webbsida slår fast att KDU ”tar avstånd från både socialism som liberalism”.  (Från ”Det högerradikala arvet” i papperstidningen nr 1, 2015.)

Skrivningen att ”vi tar för givet” att Sara Skyttedal ”inte vet vilken tradition det är hon knyter an till” är ett fullt försök att antyda att kristdemokratin (eller Skyttedals eventuella konservatism) med automatik skulle göra henne allierad med högerextremister.

Författarna borde läsa lite europeisk historia. Då hade de kunnat inse att kristdemokratin har varit en rörelse som tagit avstånd från både nazismen och kommunismen.

Att Per Svensson är liberal, och inte kan förstå att alla andra inte också är det, ger honom inte rätt att på så lösa grunder koppla samman människor med extremister.

Expo borde hålla sig för god för att låta den typen av gliringar slinka igenom korrekturläsningen.

Tidskriftsomslag: Expo, nummer 1: 2015.

Read Full Post »

Editorial Cartoon: Nytt politiskt landskap i Danmark!

”Jag tycker du har blivit något större på senare tid?”, säger Lars Løkke Rasmussen i Venstre till Kristian Thulesen Dahl från Dansk Folkeparti.

Bild: Teckning av Anne-Marie Steen Pedersen i Politiken.

Read Full Post »

Front Page: Segerherren i Danmark!

VAL 2015 | Dansk Folkeparti gick fram stort i valet i Danmark. Dagens framsidor i Danmark har partiledaren Kristian Thulesen Dahl på framsidan.

Morgonavisen Jyllands-Posten den 19 juni 2015

Politiken den 19 juni 2015

Read Full Post »

Strategi: Danska (S) satsade på negativ kampanj!

VAL 2015 | Trots en mycket professionell och intensiv valkampanj lyckades inte danska Socialdemokraterne behålla makten.

Partiet har besvarat alla attacker och aldrig låtit Venstre stå oemotsagda. Partiet har varit en väloljad valmaskin.

Partiet har också under hela valrörelsen lyckats tala med en röst. Inga interna motsättningar har tillåtits poppa upp till ytan och förstöra kampanjupplägget.

Kampanjen påminner om New Labour i valrörelsen 1998 i Storbritannien. Då lyckades Labour vinna efter en mycket professionell och effektiv valrörelse.

Den stora skillnaden är naturligtvis att Tony Blair vann regeringsmakten medan Helle Thorning-Schmidt förlorade.

Partiet har inte tvekat att spela ”hardball” enligt en PR-konsult som Politiken talat med. Han menar att Venstre har försökt tala politik medan socialdemokraterna inriktat sig på motståndaren Lars Løkke Rasmussens svagheter.

Venstre har t.o.m. talat om att deras partiledare varit utsatta för svartmålning.”Det har överraskat mig hur långt Socialdemokraterna har gått i försöken att begå karaktärsmord och negativa kampanjer”, säger en veteran inom Venstre till Politiken.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på Politiken, skriver:

Når man har været tæt på Thorning-Schmidt gennem den seneste måned, står det også klart, at hun har formået at stille sig i spidsen for et socialdemokratisk hold, der for første gang i mange år har spillet som et velstemt klaviatur – med brug af alle tangenter.

Normalt kan man stikke et sugerør ned i den socialdemokratiske folketingsgruppe, og alskens skidt og intriger vil kort efter stige op.

I valgkampen har S-maskinen, som den kaldes, ageret som et samlet, slagkraftigt hold og bekriget fjenden, Venstre, i alt, hvad der er sagt og skrevet. Fra gågaden i jyske købstæder til den digitale motorvej på Twitter. Fuldt tryk, én stemme.

Med held har Socialdemokraterne gået direkte efter Lars Løkke Rasmussens karakter ved gentagne gange at hentyde til hans skrantende, personlige troværdighed. Og Socialdemokraterne har påstået, at Venstre vil skære i sundhed og ældrepleje og sende 12-årige børn i fængsel – trods Venstres forsikringer om det modsatte. Hvor man tidligere fik sparkeben som fagbevægelsen eller DSU til at gøre det beskidte arbejde, er de negative budskaber denne gang kommet fra moderpartiet selv.

Det altoverskyggende mål har været at fremmane den lille abe på skulderen hos vælgerne. Den, der siger: ’Kan vi give Lars Løkke nøglerne til Statsministeriet’? Og det har partiet gjort særdeles effektivt, mener digital chef hos GeelmuydenKiese, Benjamin Rud Elberth.

»Socialdemokraterne har spillet hardball i en grad, man aldrig har set før. Lidt hårdt sat op har Venstre kommunikeret politik, mens Socialdemokraterne har kommunikeret proces og Løkkes svagheder«, siger Benjamin Rud Elberth.

[…]

Venstre-veteranen Claus Hjort Frederiksen tager til gengæld usædvanligt hårde ord i brug om den socialdemokratiske kampagneførelse.

»Det har overrasket mig, hvor langt Socialdemokraterne er gået i forsøget på at begå karaktermord og negative kampagner. Jeg har ingen problemer med at kalde det svinsk. Og statsministeren går jo i spidsen med at være ekstremt perfid og hele tiden beklikke Lars Løkke Rasmussen. Det har jeg aldrig oplevet før«, siger Claus Hjort Frederiksen.

I den socialdemokratiske selvforståelse er regeringsmagten den afgørende rettesnor for succes og fiasko.

Om det är sant att partiet bara ser regeringsmakten som bevis för att man lyckats är det inte konstigt att partiledaren Helle Thorning-Schmidt avgick direkt efter valet. Detta trots att partiet gick fram med tre mandat.

Bild: Valaffisch med Helle Thorning-Schmidt (S). Foto: Bax Lindhardt (Politiken).

Read Full Post »

Val: Borgerlig valseger i Danmark!

VAL 2015 | Det blir regeringsskifte i Danmark. Det borgerliga blocket fick 90 mandat och det röda 85.

Socialdemokraterne gjorde en bra valrörelse men förlorar regeringsmakten. Socialdemokratiet är största parti och lyckades plussa på med 3 mandat. Men statsminister Helle Thorning-Schmidt avgår nu som partiledare.

Venstre gjorde ett riktigt dåligt val. Partiet tappade hela 13 mandat men tar över regeringsmakten. Partiledare Lars Løkke Rasmussen blir ny statsminister.

En första analys visar att anledningen till de danska socialdemokraternas framgång var att man plockade väljare från övriga partier på vänsterkanten. Vilket inte var tillräckligt för att kunna behålla makten.

Dessutom backade Radikale Venstre – ett parti vars ekonomiska politik ligger närmast de borgerliga partierna och därmed teoretiskt hade potential att vinna väljare från det blå blocket.

Dagstidningen Politiken kallade valresultatet för de två statsbärande partierna för ”Thornings værdiløse sejr” och ”Løkkes haltende comeback”.

Valets riktigt stora vinnare är Dansk Folkeparti som nu för första gången är landets näst största parti. Partiet är nyckeln till nästa regeringssammansättning.

Partiet har ständigt ökat i opinionen. Strategin under många år har varit att stödja borgerliga regeringar utan att själv ingå i dessa.

Detta har gett dem maximalt med inflytande utan att man har behövt ta ansvar för alla negativa beslut som alla regeringar tvingas till oavsett om man vill det eller inte.

Den stora frågan blir nu om man är beredd att bryta mot denna vinnande strategi. Om man som landets näst största parti – och det största borgerliga – inte sätter sig i regeringen riskerar man få massiv kritik.

Bild: Grafik från dr.dk.

Read Full Post »

Kampanj: Tre ”måsten” för att vinna ett val!

Roger Stone, politisk rådgivare till bl.a. Rickard Nixon, Ronald Reagan och George H. W. Bush, förklarar, med utgångspunkt från valrörelsen mellan Barack Obama och John McCain, vad som krävs för att vinna ett presidentval.

You basically have to do three things to win. Define yourself. Define the other guy. The other person. And define the issues on which the election is going to be decided. In other word dominate the dialogue. If you do those three things you will win. If you fail to do those three things you lose.

Mer: Del I och del II av intervjun med Stone i TPMtv (Talking Points Memo TV). 

Read Full Post »

. . . och så var det reklampaus!

Bild: ”The Politician” i reklamkampanjen ”In an Absolut World” från Absolut Vodka, 2007.

Read Full Post »