ANALYS | Det är mycket självrannsakan och ångest inom den socialdemokratiska rörelsen. Ingen verkar nöjd med partiets utveckling.
Rörelsen lider av ett permanent tillstånd av mindervärdeskomplex. Och det finns inte mycket som tyder på att valsegern kommer att ändra på detta. Inte ens om partiet sluppit turerna kring budget och extraval.
Den av Hjalmar Branting grundade socialdemokratisk idé- och debattidskriften Tiden tog förra året tempen på Socialdemokraterna.
Bland annat tittade Felix Antman Debels, tidskriftens redaktör, lite närmare på partigrannarna i Danmark och Norge.
Utvecklingen i Norge framstår som lite av en karbonkopia av hur situationen har utvecklat sig i Sverige. Vilket knappast kommer att minska oron här hemma.
I Norge tog Arbeiderpartiet steget in i en koalitionsregering redan för nio år sedan då partiet efter valet 2005 bildade en koalitionsregering med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Steget mot en koalitionsregering började efter att Arbeiderpartiet förlorat valet 2001 med råge efter att mellan 2000 och 2001 lett en svag minoritetsregering under Jens Stoltenbergs ledning. Enligt den norska professorn i statsvetenskap Bernt Aardal ledde valförlusten till att Arbeiderpartiet, under stor inflytande från norska LO inledde en process av självrannsakan.
[…]
Men anledningarna till att Arbeiderpartiet valde att gå in i en koalitionsregering måste enligt Bernt Aardal sökas tidigare än perioden efter 2001. Samma slutsats har statsvetaren Knut Heidar. Han menar att den största förklaringen till att en majoritetskoalition bildades var erfarenheterna från det norska 1990-talet. Då hade det norska stortinget ett stort inflytande över regeringens politik, en period som i efterhand fått namnet ”Stortingsstyret”. Efter det fanns helt enkelt en uttalad efterfrågan på en majoritetsregering som mer kraftfullt skulle kunna styra landet.
– Paradoxalt nog finns i dag dock den omvända diskussionen då flera menar att majoritetsregeringarna i stället har inneburit ett demokratiskt underskott, fortsätter Knut Heidar. För norsk socialdemokrati var steget in i en koalition alltså av nöden tvunget, liksom nu för den svenska socialdemokratin. Men hur har detta skifte påverkat norsk politik? Bernt Aardal menar att höger-vänsterdimensionen har blivit mer påtaglig och att det politiska systemet har polariserats:
– I Norge har vi fått en situation där vi nästan har tre och en halvt partier. Ett högerparti som agerar tillsammans med Fremskrittspartiet, ett vänsterparti i Socialdemokraterna och ett antal små centerpartier som ligger och skvalpar precis på spärren, menar Bernt Aardal.
Slutsatsen att höger-vänsterskalan stärkts i norsk politik delar Knut Heidar men han menar att det mer har att göra med att eu-frågan, som under lång tid skar rakt genom blocken, nu inte längre finns på dagordningen. Oberoende av vilket så har den tydligare blockpolitiken inneburit att partierna i centrum kraftigt försvagats.
Hur har då Arbeiderpartiet påverkats? Delvis har partiets processer blivit öppnare. Statsvetaren Ovind Bratberg menar att Arbeiderpartiet blev mer ödmjukt och samarbetsorienterat. En stor förändring för de norska Socialdemokraterna:
– Bara tanken på att koordinera politik var en stor omställning för Arbeiderpartiet, menar Bratberg.
Det är inte längre så att man kan komma med ett färdigt program och sedan genomföra det. Regeringspolitiken behövde koordineras och förhandlas fram. Vilket också har fått som konsekvens att Arbeiderapartiet blivit mer toppstyrt. Öppenhet mot andra partier har växt men med konsekvensen att politiken utvecklas bakom lyckta dörrar. Koalitionsregerandet har också fått konsekvenser för socialdemokratins innovationskraft:
– Den rödgröna majoritetsregeringen förde mycket gott med sig. Men det fanns självklart också problem. Både vad gällde att tänka nytt men också för gräsrotsengagemanget och partidemokratin, säger Bratberg.
Tänka nytt och samtidigt få med sig kärnväljarna är den stora frågan för alla partier. Ingen tycks ha hittat den magiska formeln. Se bara på hur nära Centerpartiet var att utplåna sig själva med sitt förslag till ideologiskt idéprogram.
Hur socialdemokraterna kommer att reagera över att partiet nu under fyra månader tvingas regera med Alliansens budget lär vi snart få se.
Stefan Löfven kommer kanske själv att se det som en blessing in disguise. Han kommer säkert att mjölka situationen maximalt till sin egen fördel.
Allt som under 2015-2016 inte går regeringens väg kommer han han nu skylla på att han har varit tvungen att förhålla sig till en budget han inte bett om.
Han kan också se det som en möjlighet att rusta inför sin egen vårbudget i april. Detta även om ingen gick på Magdalena Anderssons tal om att ”ladan är helt tom”. Löfven kommer säkert att hävda att Alliansbudgeten var en sparbudget och att det nu finns större möjligheter att satsa rejält framöver.
Men detta kommer knappast göra rörelsen bättre till mods.
En rörelse med dåligt självförtroende kommer att fortsätta att våndas över att samhällets förändrats, att partiet inte når samma siffror som förr och att man fått konkurrens från både Allianspartierna och Sverigedemokraterna om väljarna.
Tidskriftsomslag: Tiden nummer 3, 2014.
Read Full Post »
the Campaign Dossier 