Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Jimmie Åkesson’

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Opinion

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Fokus 5-31 dec 2014

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Partierna - logor

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

REKLAM | Årets valfilmer håller bra kvalitet  även om de inte är jättebra. Av dessa är Sverigedemokraternas ”På riktigt” intressantast.

Till skillnad från övriga partier försöker partiet inte framställa sin partiledare ”som en av folket”. Istället är Jimmie Åkesson statsmannen som tänker stora tankar medan bilen körs av en chaufför. Onekligen originellt.

I Folkpartiets film sammanfattar Jan Björklund på ett sympatiskt sätt den betydelse hans lärarinna fick för honom som barn. ”Hon öppnade nya dörrar för oss textilarbetarungar.”

På tredje plats kommer Socialdemokraternas första valfilm som handlar om välfärden. Med tanke på den oro som finns hos breda väljargrupper går den säkert hem även hos borgerliga väljare. Mer kan man inte begära av en valfilm.

Moderaternas filmer har ”första dagen på jobbet” som tema. Av dessa är ”Hissen” bäst.

Centerpartiet har en helt okey film. Filmen ”Nära dig” övertygar knappast någon osäker väljare men har en småtrevlig framtoning. Låten av Fredrik Kempe skulle kunna bli en riktig landsplåga om den spelades i radion i något musikprogram.

Föga förvånande har Kristdemokraterna familjen som tema. Man vill ”familjeförsäkra” politiken. Vad det betyder går dock inte att avläsa av denna film.

Read Full Post »

VAL 2014 | Hur tänkte man här? Sverigedemokraternas valfilm inför EU-valet är en riktig kalkonrulle.

Inför förra riksdagsvalet producerade partiet en proffsig film som möttes av massiva protester p.g.a. sin invandrarkritik. Vilket naturligtvis bara är ett annat sätt att säga att deras anhängare älskade den.

Men det var då det. Nu kommer man bara mötas av höjda ögonbryn. För anhängarna måste filmen kännas lite pinsam.

Filmen är genuint märklig. Och man har inte bara tagit fram en film utan tre! Dessutom är Jimmie Åkessons manus exakt detsamma i alla tre.

Budskapet man försöker kommunicera blir dessutom lite lätt motsägelsefullt. Partiet har i grunden ett ganska lättkommunicerat budskap; ”Bryssel ut ur Sverige”.

Nu lyckas man grumla detta rejält. Vad Åkesson framför är att EU kanske inte är så farligt som det sägs, men partiet är ändå emot det.

Eftersom man själva vill vara det mest EU-kritiska partiet i riksdagen lyckas man nu indirekt säga att man tidigare överdrivet hotet. Som politisk kommunikation är det inte direkt klockrent.

I bästa fall kommer filmen generera lite buzz för partiet. Mer sannolikt är att den får noll effekt på väljarna.

Ett parti som Sverigedemokraterna, som har svårt att få genomslag i media, borde anstränga sig lite extra för att producera bra politisk reklam. Här har man bara slösat bort väljarnas tid och sina egna pengar.

Mer: Andra och tredje valfilmen finns på partiets YouTube-kanal.

Read Full Post »

VAL | Man brukar rekommendera att partierna tonar ner sina förväntningar inför valet. Anledningen är ganska enkel.

Crystal ball

Om man sprider en alltför positiv bild med höga förväntningar riskerar man framstå som en av valets förlorare om man inte når det uppsatta valresultatet.

Omvänt uppfattas partiet som en riktig vinnare om valresultatet blir bättre än vad man förutspått. Även om det bara blir marginellt bättre.

En som gör tvärt om är Jimmie Åkesson (SD) i en intervju med Aftonbladet. 

Här sätter han upp målet att gå från dagens noll mandat till två i Europaparlamentet och att bli tredje största partiet i riksdagen.

Räknar ni med att ta plats i EU-parlamentet?

– Ja, vi var ganska nära förra gången. Våra väljare är ganska dåliga på att bry sig om det här valet, så vi har svårare än andra partier. Men vi var så nära och har växt så pass mycket att det skulle vara märkligt om vi inte kom in nu. Jag tror till och med att vi kan få två mandat.

Vilket valresultat får ni i riksdagsvalet?

– Det vet jag inte. Jag har medvetet sagt att vi inte ska ägna oss åt den typen av sifferexercis. Vi har en målsättning om att få en ännu starkare vågmästarställning i riksdagen och bli tredje största parti. Vi måste bli så stora att det inte spelar någon roll vilken sida MP väljer att samarbeta med efter valet. Sedan om det innebär åtta, tio, tolv eller femton procent, det kvittar. Det viktiga är vad vi kan göra med de röster vi får.

För övrigt gör Åkesson en rad realistiska bedömningar om vad som kommer att krävas för att Sverigedemokraterna skall få ett politiskt inflytande efter valet i år.

Enligt er partisekreterare Björn Söder handlar det om att sno röster av S för att ni ska nå dit?

– Så är det. I stora mätningen från SCB ser man att det är väldigt nära en majoritetsregering för Stefan Löfven med hjälp av MP och V. Det är inte bra för oss, det skulle förta vårt inflytande så vi måste motverka det. Det kan vi göra genom att göra nya inbrytningar bland S-väljare.

Experterna tror att valrörelsen blir en ”presidentkamp” mellan Reinfeldt och Löfven. Hur tror du att det kommer påverka er?

– Det vet vi inte. Vi såg något liknande 2006 och det påverkade oss ganska negativt. Vi låg hyfsat i opinionsmätningarna inför valspurten men sedan blev det den där tvåpartivalstämningen, vilken gjorde att vi andra halkade efter. Nu har vi ett delvis annat läge. I en sådan situation blir det två alternativ och vi ett tredje alternativ mitt emellan. Det kan gynna oss och det kan missgynna oss.

Vad som idag framstår som realistiskt kan i morgon uppfattas som önsketänkande. I politiken kan allt vända på bara 24 timmar.

Vi får se om Åkesson kan hålla kursen (och partiaktiva i örat) ända fram till valdagen.

Read Full Post »

VALÅR | Kan de ständiga attackerna från både höger och vänster hjälpa Sverigedemokraterna uppnå sin eftertraktade mittenposition i svensk politik?

.pilar

I en partiledarintervju i Aftonbladet markerade Jimmie Åkesson återigen att hans parti för en politik som placerar dem i mitten.

Oppositionen brukar säga att ni röstar med regeringen i de flesta frågor. Är SD ett borgerligt parti?

– Nej, vi är ett mittenparti. Det tycker jag blir tydligt när man ser på vår fördelningspolitiska profil som är kanske lite till vänster om mitten. Men sedan när man tittar på de mer värderelaterade frågorna, familjen och så, står vi lite mer till höger. Ekonomiskt är vi ett mittenparti. Det illustreras tydligt av den skattepolitiska debatt som varit. Vi stödjer skattesänkningar för vanligt folk men är motståndare till ytterligare sänkningar för dem som tjänar mest.

Det är inte säkert att övriga partiers ständiga munhuggande om var Sverigedemokraterna hör hemma (baserat på partiets riksdagsvoteringar) imponerar speciellt mycket på den genomsnittlige väljaren.

Vare sig Alliansen eller de rödgröna vill ge sken av att man har något politiskt gemensamt med Sverigedemokraterna överhuvudtaget. Men ett sådant spel riskerar mer framstå som pajkastning än seriösa försök att diskutera sakfrågor.

Paradoxalt nog kan bilden av Sverigedemokraterna som mittenparti snarare förstärkas när alla andra partier ständigt försöker få partiet att framstå som motståndarblockets naturliga allierade.

Om de politiska attackerna kommer från både vänster och höger kan väljarna lätt få uppfattningen att partiet verkligen ligger just i mitten.

Detta skulle kunna leda till att Alliansen och de rödgröna hjälper Sverigedemokraterna uppnå sin långsiktiga strategi att inmuta en mittenposition i svensk politik.

Read Full Post »

Older Posts »