Analys: Opinionsmätningarnas olidliga lätthet!

POLITIK | Opinionsundersökningar så här långt ifrån nästa val är näst intill meningslösa. Endast politiska nördar gör sig besvär.

Trots detta skall det bli intressant och se om partiledarnas framträdande i Almedalen kommer att förändra något. Så här långt har det varit intressanta tal från de flesta partiledarna i år.

Endast Gustav Fridolin (MP) levererade ett tal som fick folk att falla i sömn. Innehållsmässigt var det nästan helt barskrapat på idéer.

Om man tittar på de senaste opinionsundersökningarna saknar de någon större logik i förhållande till partiernas aktivitet. Inte ens den senaste partisympatiundersökningen från SCB innehåller något av större intresse.

Åtminstone verkar det inte spela någon större roll vad partiledarna eller deras partier gör för vilka siffror man landar på.

Moderaterna ökade t.ex. med 2,5 % jämfört med valet 2014 trots att Anna Kinberg Batra hållit en låg profil sedan hon blev partiordförande.

Inte nog med det. Kinberg Batra har dessutom högre förtroendesiffror än Stefan Löfven i en undersökning från Ipsos i juni.

Samma fenomen visar sig när man tittar på andra partier.

Media har gjort mycket av att Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentspärren i olika mätningar.

Men partiets siffror på 3,7 % i SCB är inte mycket sämre än tidigare i mellanvalsperioder under Göran Hägglund var partiledare. Siffran idag är hyfsad med tanke på att Ebba Busch Thor inte hann bli partiledare innan hon tog mammaledigt.

Om något borde man fråga sig hur ett parti som i realiteten har en fullständigt okänd partiledare som ingen sett eller hört talas om kan ha så stabila siffror.

Sverigedemokraterna ökade med 1,5 % och hamnar på rekordsiffran 14,4 % i SCB. Detta trots att Jimmie Åkesson varit sjukskriven.

Och nu har han dragit ner kraftigt på sitt engagemang för att inte riskera att gå in i väggen igen. Trots detta har han i Ipsos undersökning fått 1 % ökat förtroende och hamnar på totalt 18 %. Detta samtidigt som partiet får den ena rekordsiffran efter den andra.

Det omvända fenomenet gäller de partier som varit aktiva. Både Socialdemokraterna (-1,0 %) och Miljöpartiet (-0,3 %) minskar i SCB jämfört med valet.

Och förtroendet för deras partiledare visar samma tendens. Endast den fullständigt okända Ebba Busch Thor (13 %) får sämre siffror än Åsa Romson (14 %) som tappat hela 4,0 % hos Ipsos.

Inte ens Gustav Fridolin, som utmålas som partiets stora dragplåster, har lyckas plussa på sitt förtroende.

Med 30 % är det bara Annie Lööf (33 %), Stefan Löfven (34 %) och Anna Kinberg Batra (35 %) som har större förtroende hos väljarna. Inte illa. Men denna procentsiffra är ett ras på hela 3 procent. Fridolin har tappat nästan lika mycket som Romson.

Stefan Löfven (34 %) står för det största tappet (- 8 %) hos Ipsos medan partiet tappar 1,0 % och hamnar på 30 % hos SCB.

”Det finns bara två tidigare exempel på så stora förtroendetapp för S-ledare. Göran Persson tappade från höga nivåer 2004 och Mona Sahlin hade ett rejält ras mellan 2008 och 2009”, säger David Ahlin, opinionschef på Ipsos.

Slutsatsen man kan dra av dessa förändringar (eller icke-förändringar) är att man (ännu) inte kan dra några slutsatser.  Möjligtvis kan man ana ett ökat politikerförakt hos väljarna.

Men mer sannolikt är att opinionsunderökningarna ännu inte spelar någon större roll. Väljarna har ännu inte bestämt sig för att ha någon bestämd uppfattning om vare sig partierna eller deras partiledare.

Partier med positiva opinionssiffror kan idag luta sig mot sina kärnväljare och en rad ”mjuka” väljare som möjligtvis kan tänka sig rösta på dem om deras favoritparti inte inspirerar för tillfälligt.

Vi får se om Socialdemokraterna (och Miljöpartiet) kommer att dra med sig en opinionsmässig förändring när Stefan Löfven inte längre kan skylla på att man varit bundna av en borgerlig budget. 

Bild: Getty Images/iStockphoto.

Read Full Post »

Politik: (MP) det extremaste partiet idag!

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

Politik: Striden kring decemberöverenskommelsen!

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

Politik: Alliansens osköna reträtt!

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

Politik: Det blir Anna Kinberg Batra!

KANDIDAT | Ingen blev förvånad och ingen ropade ”Äntligen” när Moderaternas valberedning föreslog Anna Kinberg Batra till partiledare.

Men fortfarande gäller rubriken på framsidan av Fokus för några veckor sedan: ”Vad vill hon?” Ja, vad vill hon?

Det enda vi vet är att hon en gång – precis som Fredrik Reinfeldt – var nyliberal, och att hon idag – precis som Reinfeldt – representerar ”nya” Moderaterna. Det är verkligen inte mycket att gå på.

Att omhulda det nya säger inget om var man står ideologiskt. Alla i Moderaterna upprepar mantrat att man alltid måste vara beredd att förnyas, alltid komma med svar på väljarnas frågor i vardagen. Av detta kan man inte dra några slutsatser överhuvudtaget.

Så här skrev Torbjörn Nilsson i Fokus:

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu.

[…]

2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.

[…]

Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren.

Tidskriftsomslag: Fokus den 21 oktober – 6 november 2014.

Read Full Post »

Analys: Vem vinner? Och vem förlorar på nyval?

POLITIK | Spekulationerna om vem som vinner på ett nyval är i full gång. Men det enda vi kan vara säkra på är att ingen vet något med säkerhet.

Alla riksdagspartierna har både fördelar och nackdelar som talar för dem när de nu rustar sig inför valet.

Det som idag verkar sannolikt är att Socialdemokraterna i valrörelsen satsar på att utmåla oppositionen som oansvariga. Stefan Löfven vill inpränta i väljarna att Socialdemokraterna är partiet som har vågat ta ansvar i ett svårt parlamentariskt läge.

Alliansen däremot kommer säkert att försöka visa väljarna att de är bättre på att styra landet än Stefan Löfven. Man vill att väljarna skall se dem som både mognare och mer erfarna än Löfven. Med Alliansen får man ordning och reda. Med de rödgröna får man kaos, förvirring och nyval.

Sverigedemokraterna är det enda partiet som ser fram emot valrörelsen. Partiet är taggat och kassakistan välfylld. Man är redan på god väg att göra valet till en folkomröstning om integrations- och invandrarpolitiken.

För de politiska partierna ser det ut ungefär så är:

Socialdemokraterna

Å ena sidan har partiet både pengar och en organisation för att kunna genomföra en heltäckande valrörelse. Deras attack mot Sverigedemokraterna tyder på att man redan har lagt om strategin inför valet. Nu gäller det att försöka pressa Sverigedemokraterna så att deras väljare flyr partiet…

…men å andra sidan har Stefan Löven knappast visat handlingskraft under sin korta tid som statsminister. Trots det myckna pratet om ett ”svårt parlamentariskt läge” har man totalt missbedömt det politiska stämningsläget inom oppositionen. Varför skulle väljarna belöna ett parti som tvingat Sverige till nyval?

Miljöpartiet

Å ena sidan har partiet en fördel av att kunna utmåla Sverigedemokraterna som en huvudmotståndare. Och att sitta i regeringen innebär, rätt hanterat, alltid en styrkeposition. Med makt följer resurser. Dessutom tycks partiet leva i en ständig smekmånad med massmedia…

…men å andra sidan blev valet inte den framgång man hoppats på. Mycket p.g.a. partiet under Gustav Fridolin och Åsa Romson gått åt vänster.  Och desillusionerade medlemmar – p.g.a. skandaler och långtgående kompromisser med Socialdemokraterna – är inget som gynnar ett parti som skall mobilisera inför ett val.

Vänsterpartiet

Å ena sidan har Jonas Sjöstedt lyckats utmåla sig själv och partiet som segrare efter förhandlingarna med regeringen om budgeten och överenskommelsen kring vinster inom välfärden…

…men å andra sidan blev inte valresultatet vad man hoppats på. Detta trots fokus på deras hjärtefråga om vinster i välfärden under en hel mandatperiod. Varför skulle väljarna då belöna partiet när man fått som man vill och under en valrörelse som sannolikt inte längre kommer att handla om deras frågor?

Moderaterna

Å ena sidan har partiet – precis som Socialdemokraterna – både pengar och organisation att luta sig mot. Alliansen, och därmed Moderaterna, har fortsatt pressa regeringen även efter valet. Lägg sedan till att partiets nästa partiledare (läs: Anna Kinberg Batra) kommer att få maximal uppmärksamhet precis när man behöver det som mest. Det är lite av politikens naturlag att största oppositionspartiet blir Socialdemokraternas huvudmotståndare…

…å andra sidan är det svårt att se att Moderaterna har något nytt att komma med. Man kan inte gärna utmåla det oprövade kortet Batra som en starkare statsministerkandidat än Stefan Löfven.  Och Anders Borg finns inte heller att hålla i handen. Var finns förnyelsen i partiet som har haft som mantra att alltid förnya sig?

Centerpartiet

Å ena sidan har partiet nu en partiledare som njuter av att jaga de rödgröna så fort tillfället ges. Annie Lööf har mycket systematiskt försökt erövra Alliansens ledartröja. Partiet är dessutom rikt som ett troll….

…men å andra sidan kommer Lööf snart förlora ledartröjan när Moderaterna väljer, inte bara en ny partiledare, utan en kvinnlig partiledare. Inom politiken kan en trettioåring snabbt bli gårdagens story. Glädjen på valnatten berodde inte så mycket på valresultatet utan mer på att botten inte gick ur partiet efter alla urusla opinionsundersökningar. Kan man vinna val på att man inte är så dåliga som alla antar?

Folkpartiet

Å ena sidan har Jan Björklund, vid sidan om Lööf, hållit en hög profil efter valet. Partiet har också identifierat de frågor där man måste utvecklas. Förutom skolan har man identifierat ekonomi, jobb och välfärdsfrågor som viktiga…

…men å andra sidan är det svårt att se hur partiet här skall kunna lyfta fram något som de övriga Allianspartierna inte redan sagt under de senaste åtta åren. Och hinner man arbeta fram någon nytt redan inför valet?

Kristdemokraterna

Partiet har sina kärnväljare över fyraprocentspärren. Med lite tur kan Göran Hägglund dessutom framstå som lite statsmannamässig när Lööf och Björklund kivas om ledartröjan och innan Batra hinner blir varm i kläderna som (får vi anta) ny partiledare…

…å andra sidan tycks partiet bara skapa nyheter när partiledaren står på podiet intill de övriga partiledarna inom Alliansen. Det är svårt att se att partiet kan växa när väljarna uppenbart inte ser något behov av ett fjärde liberalt parti. Man uppfattar inte partiet som ett alternativ bara för att man i svensk kontext har ett udda partinamn.

Sverigedemokraterna

Å ena sidan har partiet satt agendan inför valet. Det finns stora möjligheter att valet blir just den folkomröstning om invandrarpolitiken som partiet önskar. Dessutom verkar inte partiet vara så beroende av Jimmie Åkesson som alla trott…

…men å andra sidan hotar en backlash i valet. Väljare är lynniga till sin natur. Det är inte säkert att de belönar ett parti som ställt till en regeringskris och dessutom hotar att fälla kommande regeringar. I krissituationer tenderar väljarna rösta på det invanda och trygga. Frågan är också om man är redo för de attacker som kommer att hagla från regeringen, Alliansen och i massmedia i valrörelsen.

Read Full Post »

Politik: Moderaternas dubbla strategi!

SJUKVÅRD | Trots att moderaten Flippa Reinfeldt är Sveriges kanske tyngsta landstingspolitiker verkar hon aldrig bli riktigt granskad.

Det skrivs mycket om henne som person men inte speciellt mycket om effekterna av hennes politik.

Kanske beror det på att hon är lite av en teflonpolitiker. Det är nog bara Carl Bildt som kan matcha henne när det gäller att lätt och smidigt klara sig ur knipor.

Hon har dessutom utvecklat en skicklig mediestrategi som innebär att hon inte syns i de tuffa sammanhangen utan föredrar det mer lättsmälta.

Men inte ens när journalister har möjlighet att grilla henne tar man riktigt chansen.

Inte ens Ekots lördagsintervju (2/3) som brukar få de skickligaste makthavare att börja svettas lyckades riktigt. Inte heller debatten i SVT:s Agenda i februari gav mycket nytt.

Det tyder på att Reinfeldt inte bara är bra på att undvika debatter och intervjuer. Hon är också skicklig när det väl gäller. (För det kan väl inte vara så att journalisterna själva blir lite nervösa när de väl har en – om än f.d. – statsminsterfru framför sig?).

Med tanke på detta är det kanske inte speciellt märkligt att inte heller Fokus får till det riktigt.

Istället för att granska politiken blir deras stora reportage om Reinfeldt mest en historik över varför Stockholms läns landsting inte är som alla andra landsting.

Nog så intressant. Men knappast vad vi skulle behöva när det gäller landets tyngsta landstingspolitiker.

Nina Brevinge och Maggie Strömberg skriver:

Huvudstadens sjukvårdssystem har varit förebild för resten av landet redan tidigare.

[…]

– Stockholm är det landsting som experimenterar mest och man driver på hårdast. Man sitter på stora muskler i form av utredare och tjänstemän som kan tänka fram framtidens sjukvårdspolitik, säger forskaren och läkaren Anders Lundberg, som skrev Timbros rapport om Nya Karolinska.

Filippa Reinfeldt har också velat sprida de senaste valfrihetsmodellerna till resten av landet. I november förra året bjöd Stockholm in 140 politiker och tjänstemän från regioner och landsting för att visa upp sin modell för vårdvalet inom specialistvården.

[…]

Därför blev många överraskade i veckan då moderaternas välfärdsgrupp plötsligt backade från den tanken. I en debattartikel skrev gruppledaren i riksdagen Anna Kinberg Batra och statsrådet Peter Norman att kommuner och landsting ska få utforma välfärdssystem själva. Alliansen – både statsråd från kristdemokraterna och tunga riksdagspolitiker från moderaterna – har tidigare talat om att följa Stockholms exempel.

Artikeln tolkades som att moderaterna gjort en helomvändning. Att Filippa Reinfeldts linje inte längre ska bli hela landets.

Det rimligaste sättet att förstå moderaternas välfärdsgrupp är att de vill sända en signal till en opinion de har mätt upp. Så brukar partiet agera. De senaste årens debatt om vinster och privatiseringar har skapat en uppmärksamhet kring driftsformer som partiet vill bli av med. Att alltför tydligt kopplas ihop med mindre lyckade privatiseringar riskerar att straffa sig hos väljarna. På det sättet blir utspelet ett avståndstagande från Stockholmspolitiken.

Å andra sidan satsar regeringen fortfarande 360 miljoner kronor fram till 2014 på att just se över hur vårdvalet ska kunna utvecklas i landstingens specialistvård. Anna Kinberg Batra är tydlig med att moderaterna fortfarande gärna ser privat vård och ökad valfrihet. Men utan tvång.

Ett tydligt exempel på hur Moderaterna både vill ha kakan och äta upp den. Reinfeldt och politiken i Stockholms landsting är lite som Moderaterna i stort.

Man har en förmåga att sälja in en politik som inte är helt annorlunda från gamla Moderaternas tid, men med ett språkbruk som är mer anpassat för ”nya” Moderaterna.

Det har fungerat tidigare. Vi får se om det även fungerar vid nästa val.  

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus nummer 10 den 8-14 mars 2013.

Read Full Post »

Image: Med Kamrat Reinfeldt mot evig lycka och framgång!

STOREBROR | ”Moderaterna är bäst på att rösta på partilinjen”, konstaterar tidningen Riksdag & Departement.

Tidningen har – med hjälp av Riksdagsrösten – tittat på de enskilda riksdagsledamöterna. Man konstaterar att inte en enda av Moderaternas 21 337 röster har frångått partilinjen sedan valet 2010!

100 procent! Moderaterna är alltså bäst på att rösta efter partilinjen. Tidigare har det bara varit det nordkoreanska kommunistpartiet som uppnått liknande siffror.

Kim Jong Il brukade vinna 100 procent av rösterna, men då bara med ett fjuttigt valdeltagande på 99.98 procent. Direkt uruselt jämfört med moderata riksdagsgruppen som består av rakryggade och självständigt tänkande politiker i ett demokratiskt parti.

Ett 100-procentigt resultat brukar annars anses vara en statistisk omöjlighet när det rör sig om människor av kött och blod. (Men nu talar vi om moderater, så varför inte?)

Anna Kinberg-Batra, gruppledare (och tydligen ansvarig för propagandan), är inte överraskad och försäkrar att det inte beror på att partipiskan viner extra hårt inom det ständigt allt nyare Moderata Arbetarpartiet.

”Det låter bra, vi har väldigt bra stämning i vår grupp och är väldigt stolta över att ta ett stort ansvar för regeringsmakten.”

Men varför förundras? Det hela är ganska logiskt när man tänker efter.

Kamrat Reinfeldt – Den Store Ledaren, Vetenskapens Största Ljus och Alla Barns Vän – har trots allt tillsammans med sin trogna partibroder Kamrat Borg – Budgetbalansens Försvarare och Skattesänkningens Mästare – lyckats föra in Sverige på den enda och sanna vägen. Till allas gagn och eviga lycka.

Varför skulle någon då vilja vara illojal?

Vi kan nämligen vara helt säkra på att dessa moderata riksdagsledamöter alltid tar varje avgörande fråga på största allvar. Man lägger sina pannor i djupa veck och funderar över vad som är det klokaste inför varje omröstning.

Och man kommer naturligtvis fram till att partilinjen – trots allt – alltid är det bästa för landet.

Bild: Fler nordkoreanska propaganda affischer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg kanske gillar finns på abc News.

Read Full Post »

Analys: Varför flörtar Annie Lööf med (MP)?

INVITER | Centerpartiet flörtar med Miljöpartiet. Frågan är varför?

Centerpartiet tycker nu att regeringen och Miljöpartiet borde samarbeta kring infrastruktur, migrationsfrågor och en flexibel arbetsmarknad.

Intressant är att Annie Lööf inte har skrivit under sin debattartikel i Svenska Dagbladet som näringsminister utan som partiordförande.

Man kan undra över varför Centerpartiet vill ge Miljöpartiet ökad legitimitet genom att föreslå ett samarbete kring en rad områden där man ser sig själv som ledande?

Risken är nu att Miljöpartiet kan plocka poäng på Centerpartiets bekostnad.

Ett samarbeta skulle dessutom kunna legitimera Miljöpartiet hos borgerliga väljare även när det gäller miljöpolitiken. Här står Miljöpartiet starka medan Centerpartiet har tappat.

Om borgerliga miljövänner ser att Centerpartiet kan samarbete med sina främste konkurrenter på miljöområdet varför skulle man då inte också kunna rösta på dem?

Centerpartiet kan mycket väl spela högt när man nu bjuder in Miljöpartiet. Tidigare har Centerpartiet varit partiet som har varit mest skeptiskt till samarbete eftersom partiet har velat profilera som Alliansens gröna alternativ.

Tre tänkbara anledningar till utspelet:

1. Partiegoistiska orsaker

Centerpartiet är i desperat behov av att höja sin profil.

Ett sätt att göra det är att markera att man inte bara är megafon år regeringen utan också kan tänka självständigt.

Anna Kinberg Batra, Moderaternas gruppledare i riksdagen, har redan börjat knorra medan språkröret Åsa Romson (MP) är försiktigt positiv.

Det är bra om Centern intar en friare position inom alliansen, att de mindre partierna vågar tar för sig mer gentemot Moderaterna. Egentligen var det vi som i somras ställde frågan om ett samarbete och först nu får vi svar. Vi välkomnar det från Centern och kommer förstås gärna till samtal om migrationspolitiken och rätten till vård för papperslösa och att satsa mer på järnvägar.

Får man Miljöpartiet intresserade kan det bli svårt för de övriga regeringspartierna att säga nej.

2. Regeringens testballong

Alliansen är en minoritetsregering. Utan stöd från något oppositionsparti kan man inte få igen någonting alls i riksdagen.

Regeringen kan inte fortsätta hela vägen till nästa val utan stora och viktiga beslut i riksdagen. Utspelet kan därför vara ett sätt för regeringen att testa om Miljöpartiet är redo att ta ansvar.

”I regeringsförklaringen har alliansregeringen pekat ut Miljöpartiet som det parti regeringen i första hand ska söka samverkan med. En sådan samverkan har hittills skett i en historisk överenskommelse om asyl- och migrationspolitiken”, skriver t.ex. centerpartisterna i debattartikeln.

3. Splittra oppositionen

Ju fler områden regeringen kan få Miljöpartiet att samarbeta kring desto större problem kommer det att skapa inom det rödgröna blocket.

Alliansen kommer inte att kunna hindra att de rödgröna bildar regering om deras block blir större än Allianspartierna tillsamman. Men man skulle kunna se till att skillnaderna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet blir så pass stora att det minskar trovärdigheten för det rödgröna alternativet i valrörelsen.

Ett samarbete skulle också kunna leda till att Miljöpartiet plockar lite fler väljare från Socialdemokraterna.

Om man kan få ner siffrorna för Socialdemokraterna kan det bli mer fokus i media på Stefan Löfvens brister. Och då blir det automatiskt mindre fokus på regeringens brister.

Och skulle Alliansen återigen bli större än de tre rödgröna partierna tillsammans kan man kanske också locka Miljöpartiet med ministerposter efter valet. Då slippr man ta hänsyn till Sverigedemokraterna.

Ett alternativ är att Miljöpartiet plötsligt blir mer intresserade av att bli regeringens stödparti i riksdagen om man kan garanteras inflytande på regeringsinnehållet. Detta har t.ex. hänt i Danmark.

I Danmark hade Dansk Folkeparti länge rollen av stödparti till den borgerliga regeringen bestående av liberala Venstre och Konservative Folkeparti.

Och nu har vänsterpartiet Enhedslisten exakt samma roll i förhållande till regeringen som består av Socialdemokraterne, Radikale Venstre och Socialistisk Folkeparti.

Read Full Post »

Krishantering: Farligt när regeringsdugligheten ifrågasätts!

IMAGE | Att gå i opposition mot sig själv är vanskligt. Det kräver både fingertoppskänsla och förmåga att hantera förväntningar.

Det är tillräckligt svårt när ett parti regerar i eget majestät. Sitter man dessutom i koalition krävs att partierna åtminstone är överrens om huvuddragen i strategin. Annars hotar förvirring.   

När Fredrik Reinfeldt (M) nyligen uppmanade sina moderata politiker ute i landet att säga nej till förslaget från Jan Björklund (FP) att skapa särskilda ungdomsjobb till 75 procent av ingångslönen sågs sprickan tydligt i Alliansen.

Det blev uppenbart att utspelet inte var planerat. Det var inte ett sätt att låta småpartierna ta större plats. Bilden blev att partierna drar åt olika håll utan någon tydlig samordning eller tanke bakom.

”Moderaterna centralt förordar inte lönesänkningar. Vi förordar högre löner och andra metoder för att sänka trösklar för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden”, sade Fredrik Reinfeldt till Dagens Nyheter i april.

Om lönekostnaderna skulle vara det rätta borde resultatet av sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar ha varit större enligt Reinfeldt.

”Jag tror helt enkelt inte på den här idén med att sänka löner. I så fall så borde vi redan ha sett detta eftersom vi kraftigt har sänkt kostnaderna.”

När väljarna väl börjar ifrågasätta regeringsdugligheten lever Alliansen farligt.

Cecilia Garme skriver i Fokus om den svacka som Moderaterna befinner sig i.  

Partiet som gick till val på att avskaffa utanförskapet har satsat miljard efter miljard på att få ner arbetslösheten, utan resultat som står i proportion till insatserna. Enbart de åtgärder som skräddarsytts mot ungdomsarbetslösheten – sänkt krogmoms och sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar – kostar 20 miljarder 2012.  Problemet är att till och med Fredrik Reinfeldt själv, i en intervju med DN, har uttryckt tvivel om deras effekt.

När en regering på så sätt går i opposition mot sig själv blir en svensk väljare legitimt förvirrad och skärskådar regeringsmaktens fundament: de stabila statsfinanserna och regeringsdugligheten.

[…]

Sofia Arkelstens degradering är därmed också ett symptom på ett annat kristillstånd i moderaterna. Det handlar om själva lagbygget i partiledningen, det som en gång – efter katastrofvalet 2002 och Bo Lundgrens sorti – var nyckeln till framgången.

Det står nu klart att Fredrik Reinfeldt har misslyckats med att i tillräcklig grad inspirera en ny generation att bli goda ledare i moderaterna. Arkelsten, och gruppledaren Anna Kinberg Batra, sågs just som början på en sådan generationsväxling. Men den har inte följts upp och fick i veckan ett drastiskt bakslag. Frågan är också hur stort utrymme de nya nymoderaterna har som individer. Även enkla journalistfrågor tycks gå hela vägen upp till den centrala presstjänsten. I inget annat parti känner journalisten så starkt den ständiga närvaron av en falkögd kommunikationsavdelning. Eller också är moderaterna sämst av alla på att dölja det.

Bild: Citat och tidskriftsomslag från Fokus den 27 april-3 maj 2012.

Read Full Post »