Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2009

 

Annonser

Read Full Post »

STRATEGI: Moderaternas partisekreterare och kommunikationsstrateg, Per Schlingmann, har intervjuats av Eva Brandsma på Chefstidningen.

”Felen med de gamla moderaterna ansåg Schlingmann och Reinfeldt var att de fokuserade på fel samhällsproblem, hade därmed felaktiga lösningar och att de kommunicerade på fel sätt.

– Vi såg alltid socialdemokraterna som vår huvudmotståndare. Vi speglade oss i vad de gjorde och hamnade i skuggan. Vi tänkte om. Och började i stället se det vi verkligen skulle slåss mot, nämligen utanförskapet och arbetslösheten. Med det i sikte kunde vi göra en annan politisk analys.

Det var hela grunden, menar Schlingmann. När analysen såg annorlunda ut, blev lösningarna också andra. Som exempel gjorde moderaterna en helomvändning vad det gäller den svenska modellen. Helt i enlighet med borgerligt traditionellt synsätt hade fackföreningarna betraktats som socialdemokraternas förlängda arm. Nu betonade man fördelarna med att arbetsmarknaden är organiserad med starka och ansvarstagande aktörer på både arbetsgivar- och löntagarsidan.

– Det var en långtgående förändring för oss. En kulturrevolution. Men vi tog den och vi vågade vara självkritiska, öppna och transparenta.

Problemet var och är enligt Schlingmann att partiet uppfattas som en intresseorganisation för de rika. Så vill de inte uppfattas, de vill vara för ”alla”.

– Att ändra perceptionen tar tid men det går om man arbetar seriöst och målmedvetet.

I likhet med alla som säljer en produkt, vara eller tjänst gäller det att göra sig tydlig och valbar.  Man ska vara ett av de tänkbara alternativen, menar Schlingmann.

– Problemet är inte att man upplevs felaktigt, problemet är om man inte upplevs alls. Man måste bli en aktör som människor förhåller sig till. Vid valet 2006 var moderaterna det parti som väljarna var mest nyfikna på. Väljarna kunde fundera på vad de tyckte om moderaterna idag, och inte vad de alltid hade tyckt.”

”Att ändra perceptionen tar tid men det går om man arbetar seriöst och målmedvetet.” Nog låter detta lite som de ”gamla” Moderaterna. Ett annat sätt att säga: ”Om vi bara kan ändra på perceptionen behöver vi inte ändra på innehållet i politiken.”

Med tanke på hur Moderaterna har hanterat hur det nya sjukförsäkringssystemet slår mot exempelvis cancersjuka uppfattar säkert väljarna de ”nya” Moderaterna mer som en kopia av de ”gamla” Moderaterna.

Detta parti har alltid trott att man kan lösa alla problem på samma sätt. Genom att behandlade alla människor som aktörer och varor på en helt fri marknad. Och på en marknaden gäller ”the survival of the fittest”.

Hög arbetslöshet? ”Låt marknaden sätta lönerna.” Agda 93 behöver äldreomsorg? ”Låt tanten shoppa loss på en marknad för äldreomsorg så fixar det sig.” Är du cancersjuk? ”Sök jobb så känner du dig friskare. Och skulle du ändå gå under så är det bara resultatet av en utgallring som alltid sker på en kapitalistisk marknad.”

En image som man förståligt nog ville göra sig av med. Frågan är om man har lyckats? Valet 2010 får avgöra det.

Read Full Post »

STRATEGI: Sverigedemokraternas eventuella inträde i riksdagen har gett de etablerade partierna kollektiv byxångest. 

Som ett brev på posten har också förslagen på hur situation bör hanteras blivit allt mer krystade.

Det senaste förslaget kommer från Martin Peterson som är docent i filosofi vid universitetet i Eindhoven. Hans förslag skulle neutralisera Sverigedemokraterna i riskdagen men skulle också få till konsekvens att de etablerade partierna misskrediterar sig själva.

Dessutom skulle förslaget stärka Sverigedemokraternas image av outsiders som alltid motarbetas av etablissemanget.

Mitt förslag går i korthet ut på att för varje mandat som Sverigedemokraterna får i riksdagen avsätter de övriga partierna lika många av sina egna mandat, i proportion till sin storlek. Dessa mandat används för att bilda ett ”anti-parti”. Detta anti-parti är informell sammanslutning av riksdagsledamöter som har som uppgift att rösta precis tvärtemot Sverigedemokraterna, oavsett hur dessa röstar. På så sätt kan Sverigedemokraternas inflytande neutraliseras, utan att de parlamentariska styrkeförhållandena mellan övriga partier rubbas.

Medlemmarna i anti-partiet kan variera under mandatperioden.

Exempel: Om Sverigedemokraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan.

Eftersom 25 ledamöter röstar ja och 25 nej, kommer frågan i praktiken att avgöras av de återstående 299 ledamöterna. Ingen kan då hävda att Sverige- demokraterna haft något som helst politiskt inflytande.

Och hur vill då denna lärde filosof att de etablerade partierna skall agera om Sverigedemokraterna inte meddelar sin inställning i en sakfråga inför en omröstning i riksdagen?

[I] de fall Sverigedemokraterna hemlighåller sina avsikter får anti-partiet antingen lägga ner sina röster eller singla slant.

Singla slant! För att inte detta manipulerande skall uppfattas som odemokratiskt försäkrar Peterson att det ofta är så att ”flera partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande” och att detta ”är helt i enlighet med de demokratiska spelreglerna”.

Visst. Men demokrati handlar också om att demokratisk partier har en skyldighet att följa andan i det demokratiska systemet och inte bara systemets teknikaliteter.

Varför göra allt så komplicerat? I stället borde riksdagspartierna deklarera att man tänker rösta utifrån vad man tycker i de specifika sakfrågorna.

Om Sverigedemokraterna skulle lägga ett förslag i riksdagen som ligger i linje med vad majoritetsregeringen (eller en minoritetsregering) håller med om så röstar man ja. Om man inte stöder förslaget röstar man nej.

Detta skulle också effektivt avdramatisera närvaron av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Read Full Post »

VAL 2010: Medias förvirring kring hur man skall beskriva Sverigedemokraterna blev väldigt tydligt i Svenska Dagbladet i går.

Med hjälp av exakt samma opinionsundersökning från Sifo lyckades nätupplagan med bara tjugosex sekunders (!) mellanrum beskriva partiets ställning i opinionen på två helt olika sätt.

Under rubriken ”7 av 8 säger nej till SD-koalition” skriver tidningen följande kl 05.00 (uppdaterad 13.40);

Bara en av åtta vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen. De etablerade partierna får i en SvD/Sifo stöd för linjen att inte ge SD något inflytande.

[B]ara 13 procent av de tillfrågade i den Sifoundersökning som SvD beställt vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Däremot under rubriken ”En av tio säger ja till koalition” skriver samma tidning kl. 05.26 (uppdaterad 05.28);

En av tio vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen.

Av tusen tillfrågade valde 13 procent detta alternativ i en Sifoundersökning (…) Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap, är inte förvånad över att så många kan tänka sig att samverka. Det speglar ungefär den andel som känner igen sig i SD:s syn på invandrare och flyktingar.

Båda analyserna är korrekta men har vinklats på helt olika sätt. Skillnaden? Den ena artikeln är från TT och den andra är en bearbetning av samma TT meddelande av tidningens egen journalist Lena Hennel.

Denna lite förvirrade beskrivning matchar ganska väl förvirringen inom de etablerade riksdagspartierna när det gäller deras försök att forma en strategi för att kunna hindra Sverigedemokraternas marsch mot riksdagen.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Har det sociala nätverkandet på exempelvis Facebook gjort människor snålare och latare?

Det finns en hel del tecken som tyder på detta enligt Evgeny Morozov på Newsweek;

”The proliferation of social-networking sites like Facebook has spawned a new and particularly superficial form of activism. It asks nothing more from participants than a few mouse clicks and makes everyone feel good. But these empty campaigns may not accomplish much, if anything, in the way of social change, and could even distract people from supporting legitimate causes. (…)

Many campaigns appear to be based on the assumption that raising awareness is enough to solve any problem. That works for some local causes (…) For global problems like genocide in Darfur or climate change, the payoff is unclear. According to some fundraisers and activists, the rise of awareness campaigns has made it that much harder to raise significant sums of money or elicit action from volunteers. (…)

The best Web campaigns may be those that don’t pretend to ask anything high-minded of their participants. FreeRice, a Web site developed by the U.N. World Food Programme, offers a game that helps players learn English and shows them ads to raise money for sending rice to poor countries. This may not be glamorous, but at least it gets some work done.”

Kritiken har också framförts bland de som anser att den svenska oppositionen idag är både tandlös och utan idéer.

Daniel Strand, journalist och verksam på bokförlaget INK, skrev t.ex. så här i Arena (nr 4: 2009) om ett politiskt engagemang som alltmer tycks ha förvandlats till den ”enskilda individens intressen och projekt”;

Varje civiliserad människa förväntas i dag agera politiskt genom aktiva val i konsumtionen och livsföringen. Hur motverka klimatförändringarna? Genom att koldioxidkompensera på DN:s hemsida. (…) Att på detta sätt ”göra något” utan att behöva lyfta blicken från latteglaset är naturligtvis bekvämt ur ett konsumtionscentrerat nyborgerligt perspektiv (…)

Lagen som föreskriver att en pendel rör sig fram och tillbaka kanske också kan ge en indikation om att problemet håller på att lösa sig av sig själv.

När Facebook och övriga sociala medier inte längre kan ge hela det önskade resultatet i en kampanj slår pendeln över till mer ”back to basics” och traditionella kampanjmetoder.

De politiska partierna planerar exempelvis för ännu mer dörrknackning än vad som är vanligt som strategi inför valet 2010. Socialdemokraterna har t.o.m. studiecirkel (!) i dörrknackning.

Förr eller senare kommer det att infinna sig ett mellanläge som består av lite av varje och beroende på partiernas tillgängliga resurser. Knock, knock! Who’s there?

Read Full Post »

Pat Oliphant, 22 december 2009

Read Full Post »

KÄNDISAR: Även den mest ointresserade slipper inte undan alla kändisar. Speciellt inte när det rör sig om namn som Paris Hilton eller Britney Spears.

Speciellt svårt blir det när en PR katastrof – äkta eller konstruerad – briserar i media. Plötsligt är kändisarna överallt. Den senaste i raden är golfstjärnan Tiger Woods.

Neal Gabler i Newsweek har funderat kring varför dessa kändisar spelar en sådan framträdande roll i våra liv – vare sig vi vill det eller inte. Ingen tycks gå fri från kändisarna och deras förehavanden.

[W]e have invented celebrity and latched onto it because celebrity does a better job of giving us what traditional art and entertainments once gave us before they became too enervated to surprise us or we became too jaded to be surprised. By the same token, in a symbiotic turn, many protagonists of celebrity narratives have become sophisticated enough to realize that they could recast their narratives as a way of sustaining their own celebrity, turning their life into their work. One will never know how much of Michael Jackson’s eccentricity was a way to keep his narrative (and his celebrity) going (…).

[C]elebrity narratives today are so effective, so ubiquitous, and so vigorous that they overwhelm virtually every other entertainment and art form, even the ones in which entertainers originally made their names. Brad Pitt and Angelina Jolie, to use just one example, are far better known for their life together than for the films they make (…). One might even say that their lives are such a big entertainment that their films are now a product of their celebrity rather than a source for it, to the point where their celebrity narratives can actually obscure their work, making it harder for an audience to accept them as the characters they play. (…)

Since celebrity is a narrative in the medium of life, it requires magazines, newspapers, television shows, and perhaps most especially the Internet to promote it—a service these media happily perform and from which they get great residual benefits.

And so today we are gripped by Tiger Woods’s story, and when his disappears, as it eventually will, another narrative will arrive and then another and then another, ad infinitum.

En nog så deprimerande slutsats. Men ett Eldorado för PR konsulter.

Read Full Post »

Older Posts »