Archive for december, 2014

USA | Ett säkert tecken på någon funderar på att ställa upp i presidentvalet är när de plötsligt börjar tillbringa mer tid i Iowa än nödvändigt.

The New York Times Magazine November 23  2014

Republikanen Chris Christie är en av dessa politiker. Mark Leibovich, chief national correspondentThe New York Times Magazine, har följt New Jerseys guvernör på något som liknar en gryende valkampanj.

“Am I willing to put up with what might happen if I win? frågar sig Christie vid ett tillfälle.  “Losing isn’t the problem,” blir svaret. “Winning is the problem.”

Här är ett utdrag från Leibovichs artikel:

There are, in the public’s imagination, two competing notions of Chris Christie. In the first, he is a cravenly ambitious Everyman, a restless former lawyer and local officeholder who, through his law partner, became a major fund-raiser for George W. Bush and was named his campaign lawyer for New Jersey. This led to Christie’s appointment as United States attorney for the state, a post that, thanks to scores of high-profile cases involving corrupt politicians, propelled him to an unlikely victory over the incumbent governor, Jon Corzine, in 2009. In this vision of Christie, his love of the media spotlight is nearly Kardashianesque.


In the other persona, Christie is a cartoonish bully and a classic embodiment of New Jersey’s brawny ethnic politics. The state’s best-known national politicians have tended to be sober cerebral people in the tradition of Bill Bradley, Tom Kean and even Woodrow Wilson, but Christie seems to better resemble his state’s pop-culture powder kegs instead: that is, the Tony Sopranos, the Snookis and the Cake Bosses. In this vision of his character, Christie is an oversize figure of little substance, one whom Richard Ford recently referred to as the “candied-yam of a governor.”

In person, Christie defies both of these caricatures. Obscured by the ambition, loose-cannon personality and, frankly, the girth, is the fact that he is an exceptionally gifted and nuanced politician. He has a preternatural talent for appearing blunt and insistent when he is being cute and obfuscating. He is also a savvy tactician. If Barack Obama were not a politician, you could imagine him being a law professor; Mitt Romney would be in business. If Christie were not a politician, he would be perfectly exhilarated to work as a political operative.


He speaks in the clipped shorthand of the campaign managers, lobbyists and political pros who operate in state and national capitals. There is a cynical expression you hear around Washington, especially in lobbying circles, that someone “gets the joke”: They know the purpose of every situation and they know the angles, they know what people are doing and trying to do and they know how to do all this without looking as if they’re doing it. At that first meeting, Christie did not agree to be interviewed, but neither did he seem displeased when I suggested that I would be following him around through the summer and fall. Christie absolutely gets the joke.


There is a theory in presidential politics that electorates will gravitate to the candidate who represents the biggest departure from the incumbent, especially if they have grown weary of that incumbent. “That’s the argument people make to me about why I should run,” Christie told me during one of our conversations. “They’re like: ‘No one could be more the opposite of Barack Obama from a personality standpoint than you. Therefore, you’re perfect.’ ” Yet one of the more compelling aspects of a Christie candidacy would be his ability to start an overdue fight within his own party.


“Christie’s strength is that people think he is being straight with them,” said Tom Kean, a former New Jersey governor and one of Christie’s political mentors. “If he kowtows to anyone, and people stop believing that he’s saying what he means, he’s going to kill the brand.”

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine, 23 november 2014.

Read Full Post »

HISTORIA | Christopher Caldwell har läst Rick Perlsteins The Invisible Bridge: The Fall of Nixon and the Rise of Reagan.


I hans recension i Bookforum finns några intressanta reflektioner kring varför Ronald Reagans blev så populär och idag räknas som en av de stora presidenterna i USA. Till och med Barack Obama har erkänt hans betydelse i amerikansk politik.

“He wore a purple plaid suit his staff abhorred and a pinstripe shirt and polka-dot tie and a folded white silk puffing up extravagantly out of his pocket.” This was not some tea-sipping Edwardian dandy. It was Ronald Reagan announcing his presidential candidacy at the National Press Club in November 1975, as described by the historian Rick Perlstein. Back then, Reagan was, to most people, a novelty candidate, with a bit of the fop or eccentric about him. Political affinities and antipathies have since hardened into a useful but wholly unreliable historical “truth” about Reagan’s political career, one that casts him as either a hero or a villain. It requires an effort of the imagination to see him as the voters he addressed did.


“Reagan’s interpersonal intelligence,” Perlstein writes, “was something to behold.” He saw things no one else saw. His greatest triumphs came on issues that he advanced in the face of unanimous advice to the contrary. He defeated a popular California governor, Pat Brown, by attacking campus radicalism when “the most sophisticated public opinion research that money could buy told him not to touch it,” Perlstein writes. Reagan called for smaller government when other Republican governors were trying to rally the public around “strong land-use planning.” He drove much of the country into a frenzy over the US handover of the Panama Canal, a transition that had been uncontroversially under negotiation for decades. And, alone among Republicans, he refused to hedge his bets about Richard Nixon—he stood squarely by him, even sloughing off Nixon’s ingratitude and contempt. What did Watergate say about America? Nothing, Reagan said. That is what most Americans thought, or wanted to think.

Reagan is a protean personality. In certain lights, he was a Cold War liberal who just had an ear for right-wing dialect. As California governor, he doubled the state budget, passed a strict gun-control law, and signed the most liberal abortion law in the country. Perlstein is struck by “how effortlessly his mind swirled fiction and fantasy into soul-satisfying confections.” But this is the basic work of all democratic politicians, liberal and conservative, and it is wrong to fling around the word lie, as Perlstein often does, to describe such flights. So, for instance, when Reagan claimed that segregation in the military was corrected “in World War II,” he was, yes, three years off—Truman signed the executive order desegregating the armed forces in 1948. But he was also right to identify the war as having brought about a change in ideas about race. When Reagan said welfare could erode national character, his numbers were inaccurate—but the alternative, as voters saw it, was politicians who would deny any evidence to that effect.

In his youthful work as a sportscaster in the Midwest, Reagan stumbled into the perfect formula for democratic leadership: He gained “the company of VIPs [while] maintaining an image as an ordinary guy.”

Tidskriftsomslag: Bookforum, september/oktober/november 2014.

Read Full Post »

SocialdemokraternaPOLITIK | Man kunde ana en attitydförändring hos Stefan Löfven redan innan decemberuppgörelsen med Alliansen var klar.

Istället för att straffa Socialdemokraterna för att man inte lyckades förhandla fram en budget med Alliansen belönade väljarna istället Löfven enligt de opinionsundersökningar som gjordes redan innan decemberuppgörelsen.

Tydligen gick det hem hos väljarna att statsministern flaggade upp för extraval och slutade flörta med Alliansen.

Löfven började t.o.m. låta konfrontativ i tonen gentemot Alliansen. Hans nya ”no more mr Nice Guy”-stil gick tydligen hem hos väljarna.

Detta kan uppfattas som lite överraskande med tanke på Löfvens något förvirrande syn på den egna rödgröna budgeten i efterdyningarna av voteringen i riksdagen.

”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, hette det i början av december. Några dagar senare var samma rödgröna budget ”överspelad”. Men sedan tillkännagavs att det var just den budgeten man tänkte gå till val på tillsammans med Miljöpartiet.

Trots detta skedde en framryckning för Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Löfven fick t.o.m. de högsta förtroendesiffrorna bland väljarna.

Mycket tyder på att Alliansen inte gick med på decemberuppgörelsen av altruistiska motiv p.g.a. det parlamentariska läget eller ens för att man ville stoppa Sverigedemokraternas dominans.

Snarare verkar det som om Alliansen tappat tron på sin egen förmåga att driva en framgångsrik valrörelse som skulle kunna leda till valseger.

Många – inte minst småpartierna – ville slippa ett extraval de knappast hade råd, ork eller vilja att genomföra.

Och med inte alltför imponerande opinionssiffror för Moderaterna var intresset för en uppgörelse säkert ganska brett inom Alliansen.

I detta chicken race kring nyvalet vann Löfven en övertygande seger över Alliansen. Oppositionen slapp nyval men kommer att börja 2015 som klart försvagade i väljarnas ögon.

Read Full Post »

VAL 2015 | Koalitionen mellan Conservative Party och Liberal Democrats kommer (sannolikt) hålla ända fram till valet 2015.

5 Days to Power- Rob Wilson

Men med den misstänksamhet man i Storbritannien känner inför koalitioner var det många som inte trodde att en regeringskonstellation skulle överleva en hel mandatperiod, oavsett vilka partier som skulle ingå.

Och valresultatet gav pessimisterna vatten på sin kvarn. Inget av partierna var riktigt nöjda med utgången av valet.

Regeringspartiet Labour, som fick både färre röster och färre mandat än Tories, var den uppenbara förloraren band de två statsbärande partierna. Trots detta hade de konservativa inte lyckats få tillräckligt med röster för att bilda en egen majoritetsregering.

Och valrörelsens till synes stora uppstickare, Liberaldemokraterna, överraskade både sig själva och oberoende bedömare med att tappa mandat. Det var en stor besvikelse för ett parti som hoppats göra sitt stora politiska genombrott detta år.

Att man i Storbritannien är ovan vid koalitioner kan man se även på bokutgivningen. Till och med de förhandlingar som fördes mellan de konservativa och liberalerna och mellan liberalerna och Labour har genererat böcker från aktiva i inom respektive parti.

Den konservativa parlamentsledamoten Rob Wilson och hans parlamentskollega David Laws, en av Liberaldemokraternas förhandlare, gav var för sig ut 5 Days to Power respektive 22 Days in May redan 2010.

Sedan var det dags för Andrew Adonis, som var en i förhandlingsdelegationen för Labour, att 2013 publicera sin syn på förhandlingsspelet i 5 Days in May.

Så här sammanfattar Wilson den historiska bakgrunden till dagens unika koalition:

5 Days to Power- Rob Wilson - I


5 Days to Power- Rob Wilson - II

Bild: 5 Days to Power av Rob Wilson.

Read Full Post »

RGJ Cartoonist - Richard Jolley - The Spectator 22 November 2014

Bild: RGJ i The Spectator den 22 november 2014. Fler teckningar på Richard Jolleys hemsida

Read Full Post »

LÄSNING | Ett av julens små glädjeämnen är de traditionella helgnumren från The Economist och The Spectator.

The Economist December 20th 2014-January 2nd 2015

De illustrerar dessutom på ett bra sätt hur tidskrifter i olika länder ser på sina egna läsare.

Medan dessa två tidskrifter utgår ifrån att läsarna är genuint intresserade av att läsa verkar motsvarande tidskrifter i Sverige tro att deras läsare ser dem som en börda.

Förutom sina vanliga nyhetsartiklar om politik och ekonomi passar The Economist på att i sitt julnummer komplettera med längre artiklar kring historiska, religiösa eller kulturella ämnen.

Artiklarna är välskrivna och man får känslan att skribenterna fått fria händer att dela med sig av sin kunskaper och intressen.

I år kan man t.ex. läsa sjutton artiklar om alltifrån Magnas Cartas historiska relevans, ”the loneliness of Tony Blair”, Kinas svaghet för svinkött eller högerhinduismens ideologiska fader i Indien.

The Spectator laddar däremot upp med lite mer av allt i sitt ”Christmas Special”.

The Spectator 13-20-27 December 2014

Förutom artiklar och sina under året regelbundet återkommande kolumnister bjuder man också in nya eller mer sällan förekommande personer som får kåsera i dagboksform om lite av varje.

I år kan man t.ex. läsa en text av Frankrikes f.d. första dam Valerie Trierweiler vars nyligen utkomna memoarer Thank You For This Moment beskriver tiden med president François Hollande.

Skribenterna har här ofta en flyhänt stil. Och ofta skriver man med både humor och självdistans även när ämnet är seriöst.

The Economist och The Spectator lyckas både informera och underhålla. Och detta utan att fördumma eller snuttifiera. Det märks att man har lyssnat på sina trogna läsare och försöker förstärka det man är bra på och som man vet uppskattas. I Sverige gör man tvärt om.

Här verkar man mer intresserade av att fråga icke-läsare vad som skulle få dem att köpa deras tidning. Detta istället för att ge de trogna läsarna mervärde.

Problemet med en sådan attityd är att de som inte redan är läsare knappast kommer att börja läsa en tidning bara för att man går dem tillmötes. Risken är snarare att man tappar de lojala läsarna när deras favorittidning slätats ut för att tilltala fler.

Här har man ofta den irriterande tendensen att fylla ut alla former av publikationer med ”veckotidningsaktiga” artiklar som man lika väl kan läsa någon annanstans.

I Sverige vill alla tilltala den breda allmänheten. Ingen vågar satsa på en specifik läsargrupp. Det vill säga om inte segmentet är väldigt brett definierat (t.ex. modeintresserade kvinnor i en viss ålder).

I Storbritannien gör man tvärt om. Här strävar man efter att skapa en intim känsla av samhörighet mellan läsare och skribenter.

Ett exempel är att ovanstående publikationer har kvar något så antikvariskt som läsarbrev.

Dessa läsarbrev är ofta lika informativa och roliga som tidskrifternas egna texter. Ett grepp som dessutom både förstärker publikationernas profil och skapar ett naturligt band mellan läsare och skribenter.

Dessa skillnader i kultur märker man också när man tittar på morgontidningarnas söndagsutgåvor. I Storbritannien har söndagstidningarna också sin beskärda del av ”fluff”. Men dessa artiklar finns parallellt med undersökande journalistik och rejäla kulturbilagor.

Dessutom låter man ofta artiklarna skrivas av personer som har specifika kunskaper i ett visst ämne. Detta märks speciellt i recensioner. Hos oss förväntas alla anställda (och de är inte längre så många) skriva om allt mellan himmel och jord.

Inte konstigt om människor med speciella intressen hellre väljer tidskrifter och tidningar från den anglosaxiska världen.

Tidskriftsomslag: The Economist, 20 december-2 januari 2014 och The Spectator, 13/20/27 2014.

Read Full Post »

Jack Ohman 16 dec 2014

Bild: John Ohman. Fler av hans teckningar på GoComics.

Read Full Post »

Portrait Of Elizabeth Taylor

 Bild: Elizabeth Taylor önskar också alla en god jul.

Read Full Post »

POLITIK |  Jeb Bush har meddelat att han nu vill bli sitt partis presidentkandidat. Eller som det heter: ”actively explore the possibility”.

Jeb Bush - Photo Tony Gutierrez-AP

Vilket är politikerspråk för att känna av om han har tillräckligt stöd, om han kan attrahera tillräckligt med pengar och om han ens själv känner för det maratonlopp som en presidentvalskampanj innebär.

Bush räknades som konservativ under sin tid som guvernör i Florida. Idag ses han av många inom Tea Party-rörelsen som farligt liberal.

The Economist skriver:

More recently he has been a spokesman for his party’s pragmatic, pro-business wing. He is known for two positions, above all, that enrage conservative hardliners: his support for the nationwide education standards known as Common Core (seen on the right as a liberal plot), and his belief that Republicans must embrace comprehensive immigration reform with enthusiasm and compassion, or face long-term irrelevance.


Mr Bush speaks sense when he talks of the need for Republicans to compromise occasionally, if they want to govern. A few weeks before Christmas he told a summit of chief executive officers that a Republican presidential candidate in 2016 might have to adopt a “lose the primary to win the general” strategy. That is code for running from start to finish on policies that can win some centrist and independent votes, rather than following the pivot strategy attempted by such figures as Mitt Romney. To win the 2012 presidential nomination Mr Romney declared himself “severely conservative” and called for laws so tough that immigrants would despair and deport themselves. Too late, he tried to tack back to his real interest: business-friendly policies to fix the economy.

Mr Bush’s counsel is brave: many Republican members of Congress, governors and other officials only dare cheer him on silently. But for all that, an unmistakable rebuke lurked in his statement. Put another way, Mr Bush was signalling that the dedicated bands of grassroots activists who decide many party primaries are a menace. Even if he is right, that is quite a box to crack open. Bluntly, many of the business bosses, big donors and establishment Republicans who have spent years longing for Mr Bush to run do not just disagree with the conservative grassroots, they dislike them and resent their influence. The antipathy is mutual: perhaps no other candidate for 2016 so angers Tea Party types.

Att inte stryka Tea Party-rörelsen medhårs är en vansklig strategi om man i dessa dagar siktar på att bli republikanernas presidentkandidat .

Om inte annat för att Bush garanterat kommer att möta motkandidater som har så små chanser att bli nominerade att de inte har något att förlora på att inta ståndpunkter som t.o.m. kan få en Tea Party-anhängarna att tveka.

Det finns alltid gott om kandidater som bara är ute efter att göra ideologiska markeringar eller bara vill höja sin egen profil hos väljarna utan någon tanke på dynamiken i själva presidentvalet.

Risken är att andra kandidater då ser sig tvingade att hänga på för att inte tappa väljare bland gräsrötterna. Tea Party-rörelsen är idag till stora delar gräsrötterna inom det republikanska partiet.

Även om Bush enligt alla objektiva kriterier är konservativ riskerar han i alla fall uppfattas som alltför liberal inom partiet. Ett parti där t.o.m. Ronald Reagan skulle ha haft svårt att bli nominerad.

Men i ett presidentval räcker det inte bara med att tilltala det egna partiets väljare, man måste också kunna vinna över osäkra väljare och väljare från motståndarsidan.

Bild: Tony Gutierrez, AP.

Read Full Post »

RELIGION | Det skrivs inte många intressanta böcker om Vatikanstaten från ett ”inrikespolitiskt” perspektiv.

The Vatican Diaries - John Thavis

Böcker om katolska kyrkan är antingen fixerade vid skandaler eller skrivna med en vördnadsfull ton som bara tilltalar redan övertygade.

John Thavis är en pensionerad byråchef för Catholic News Service i Rom och har bevakat Vatikanen under trettio år tid.

Som äkta vaticanista vet han inte bara var alla skeletten är begravda utan kan också förklara bakgrunden till de religiösa, politiska och byråkratiska strider som ständigt pågår inom kyrkan.

Vatikanen är en värld som journalister – även de som är stationerade i Rom för att bevaka inrikespolitiken i Italien – aldrig riktigt kommer åt, än mindre förstår eller kan förklara.

Även om The Vatican Diaries tidsmässigt täcker perioden under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI är boken i högsta grad relevant för all som vill förstå de möjligheter och hot som påven Fransiscus står inför.

Här är ett utdrag från bokens inledning:

The Vatican Diaries - John Thavis IThe Vatican Diaries - John Thavis II[…]The Vatican Diaries - John Thavis III

Läs mer: På John Thavis hemsida finner man bl.a. hans blogg och recensioner av boken.

Read Full Post »

Older Posts »