Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

FOTO | Fotografen Philippe Halsman fick 1955 Richard Nixon att hoppa framför kameran. Vicepresidenten var bara en bland många som lockats till detta.

Richard Nixon av Philippe Halsman

Till sist publicerades ”hoppbilderna” 1956 i boken Philippe Halsman’s Jump Book.

Mary Panzer, curator vid Smithsonian Institution, skrev så här om bilderna:

The ”jump” pictures had surprising charm, and over the next six years, Halsman asked many clients to jump for him. Van Cliburn, Edward R. Murrow, and Herbert Hoover declined Halsman’s invitation, but most people realized they had nothing to lose. (Some gained considerably, like the suddenly buoyant and likable Vice President Richard Nixon, who jumped for Halsman in the White House.) Halsman claimed the jumps revealed character that was otherwise hidden. ”When you ask a person to jump, his attention is mostly directed toward the act of jumping and the mask falls so that the real person appears.”

Halsman also pursued this project to discover something about himself. ”I assure you that often, before approaching the person, my heart would beat, and I would have to fight down all my inhibitions in order to address this request to my subject. At every time when the subject agreed to jump, it was for me like a kind of victory.” How did Halsman persuade so many to abandon their composure for his camera? Somehow, he managed to convince each one that the risk was all his own.

Läs mer: ”When He Said ‘Jump…’”av Owen Edwards. Se även Halsmans hemsida.

Annonser

Read Full Post »

If you retire you don’t have anything to worry about. It’s the third time I have said that. I probably say it three more times. See, in my line of work you got to keep repeating things over and over and over again for the truth to sink in, to kind of catapult the propaganda.

—President George W. Bush, den 24 maj 2005, Rochester, New York

Övrigt: Dan Froomking, The Washington Post, förklarar bakgrunden i förhållande till Social Security. Läs även George W. Bush: ‘Catapult the Propaganda’” på Messaging Matters om politisk kommunikation.

Read Full Post »

IMAGE | Idag refererar man mer till John F. Kennedy inom populärkulturen än inom politiken. Nedanstående omslag är ett bra exempel på detta.

GQ mars 1962

GQ januari 1992

GQ 50th Anniversary Issue oktober 2007

Ren McKnight på GQ bloggade följande med anledning av att Kennedy 1962 lät sig fotograferas av livsstilsmagasinet.

In March 1962, John F. Kennedy appeared on the cover, though it came to light that either he didn’t realize he was being photographed for GQ or he pretended not to. ”People are remembered in this world for one thing,” Kennedy was quoted as saying in Time magazine. ”Calvin Coolidge is remembered for wearing an Indian headdress…. I’ll be remembered now as the man who posed for Gentlemen’s Quarterly.” Time went on to report that Robert Kennedy called GQ a ”fag rag.”

Att Vita huset av misstag skulle ha godkänt att presidenten lät sig fotograferas av GQ låter inte troligt.

Snarare insåg teamet kring Kennedy att han hade möjlighet att nå en helt ny målgrupp genom att ställa upp för tidskriften.

Det är inte bara i efterhand som Kennedy har blivit lite av en stilikon. Han blev t.ex. den förste presidenten som inte regelbundet bar hatt.

Men mer väsentligt är att hans medarbetare medvetet odlades bilden av honom som en ung och karismatisk ledare med nya idéer för en ny tid.

Även om han inte medvetet hade velat sätta denna bild hos allmänheten hade det varit svårt att undvika.

Han blev t.ex. USA:s yngsta president när han valdes 1961. Han var småbarnsförälder och hade en vacker fru med intresse för både kultur och historia.

USA ville ha något nytt efter Dwight D. Eisenhower. Med Kennedy fick man just det.

Tidskriftsomslag: Uppifrån och ner; Gentlemen’s Quarterly mars 1962, januari 1992 och oktober 2007. Tidskriftens ”50th Anniversary Issue” 2007 kom ut med en rad olika framsidor. Se fler omslag här.

Read Full Post »

USA | Allt fler har börjat tala om guvernör Chris Christie som republikanernas självklara presidentkandidat. Om man vill ha en chans att vinna vill säga.

Han har i alla fall en klar fördel framför övriga namn som det talas om (t.ex. Ted Cruz, Rand Paul, Rick Santorum, Marco Rubio) och det är att han inte är rädd att ta strid med Tea Party-anhängarnas favoriter.

Detta är om inte annat en nödvändighet om en republikansk kandidat skall ha en chans att locka väljare bortom de egna gräsrötterna.

Här nedan är utdrag från två reportage där man följt guvernören och tagit pulsen på hans möjligheter att bli republikanernas frontfigur.

Time 18 nov 2013 US edition

Michael Scherer, Time, skriver:

The Christie for America 2016 calculation goes like this: All Republican nomination contests usually go the same way. Primary voters claim to be big-C Conservatives, but they vote with a small c. After months of carping and griping, after rubber-chicken dinners, purity tests and endless debates, the party always settles on the most viable center-right option who has earned his place in line—Bob Dole, George W. Bush, John McCain, Mitt Romney. As Christie might say it, the party decides it wants to win.

Christie’s strategy is clear enough, to execute a political coup de main: to try to clear the field (or his side of the field) by coming on very strong at the outset to take up the Establishment real estate. With four or five others (Cruz, Rand Paul, Rick Santorum and others) battling to become the purist on the right, Christie’s initial goal is simply to be the Electable One. Yes, he may command only 15% of the total GOP electorate at the outset, but in a fractured field, that’s fine with him. If he is lucky, he might win Iowa by a little, New Hampshire by a lot. If he can squeeze by, the big states will love the big guy.

To aid in the effort, Christie will have some significant financial—and logistical—advantages. Sitting governors are much better fundraisers than any other kind of politician. And in a few weeks, Christie is going to supercharge that claim when he takes over command of the Republican Governors Association, which is looking to protect 22 governors who are up for re-election in 2014, including, conveniently enough, the leaders of South Carolina, Florida and Iowa. He will soon be traveling the country, collecting cards and chits and IOUs, all at someone else’s expense. “In the big cities where the GOP money will be raised,” says Wayne Berman, a leading Republican fundraiser and consultant, “Christie is already the default choice.”

From that perch, Christie can raise perhaps $50 million next year and borrow the fundraising networks of every other GOP governor. They will owe him. And together, those networks are worth $250 million. That is Hillary scale, something none of his current challengers can access as easily. And then there is the outside money. In 2012 several billionaires were involved in the draft-Christie movement.

New York augusti 2012

Benjamin Wallace-Wells i tidskriften New York:

We have never had a president as outwardly angry as Christie, but then this country has rarely been as angry as it is now. In the tea-party era, conservative anger has often been channeled by figures such as Michele Bachmann and Ted Cruz into a hysteria over very abstract and inflated threats: health-care death panels, the national debt, the specter of a country overrun by illegal immigrants. Christie’s use of anger is very different: It is much more targeted, and therefore potentially much more useful.

The contrast was on display last week in the fight he picked with Rand Paul. The senator from Kentucky, having watched Christie denounce libertarianism, called him the “King of Bacon,” presumably referring both to his pleas for immediate federal help after Hurricane Sandy and to his weight. Christie had pointed out that New Jersey is a “donor state,” taking only 61 cents for every dollar it sends to Washington, while Kentucky takes back $1.51. (No acknowledgment from Christie that this is owed not to New Jersey’s superior character but to its good fortune of existing next to the great economic buoy of Wall Street, while Kentucky is near no economic buoy at all.) “So if Senator Paul wants to start looking at where he is going to cut spending to afford defense,” Christie had said, “maybe he should start looking at cutting the pork-barrel spending he brings home to ­Kentucky.” For Christie, the villain is always specific: not government, not socialism, not impersonal historical forces, but one moron in particular—the teachers union, or Steve Sweeney, or in this case Rand Paul, the libertarian ophthalmologist, high-mindedly denouncing government while his state is on its dole. “He’s not the first politician to try to use me to get attention,” Christie said later, dismissing Paul’s slight. “And I’m sure he won’t be the last.”

What Christie is doing when he starts arguments with other Republicans—and it is telling that what looks very much like a presidential run has begun with a sequence of fights—is offering his party the chance to preserve its anger, while trading in its revolutionaries for a furious institutionalist.

Läs mer: Blogginlägget ”Vem kan utmana demokraterna?”

Tidskriftsomslag: Time (amerikanska utgåvan), 18 november 2013 och New York, 12 augusti 2012.

Read Full Post »

SD logaINTERVJU | Sverigedemokraterna har ännu inte fått ut mycket av sitt riksdagsarbete. Det gäller därför att göra det mesta av det man har.

I två intervjuer inför Sverigedemokraternas landsmöte i Västerås tar Jimmie Åkesson (SD) upp vad han anser vara sitt partis största triumf; ett stopp för sänkt statlig skatt.

Inte nog med det. Han får det dessutom att låta som om det är resultatet av hans egna kontakter med Stefan Löfven.

Därmed uppnår han i alla fall en av poängerna med att ge intervjuer; det gäller ibland att kunna koka (politisk) soppa på ganska tunn spik.

Till Lova Olsson på Svenska Dagbladet säger han den 17 november följande:

Jimmie Åkesson sitter i soffan på sitt rum i riksdagshuset och räknar upp vad Sverigedemokraterna har åstadkommit i kammaren hittills. ”Småsaker”, säger han. Men mandatperiodens tyngsta trofé verkar snart vara i hamn: att tillsammans med de rödgröna sätta stopp för sänkt statlig skatt.

– Det ser ut att bli på våra villkor och det är vi självklart väldigt glada för, säger Jimmie Åkesson.

SD, som är vågmästare, säger ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag, men nej till höjd brytpunkt.

– Jag uppmanade Stefan Löfven i tv att göra om det här till två förslag, och det är ju precis vad Socialdemokraterna gjorde. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att man har anpassat sitt förslag till vad man tror att man får igenom i riksdagen. För det finns ingen som helst anledning att göra det av något annat skäl.

Åkesson vinklar det så här när Mats J. Larsson senare intervjuade honom för Dagens Nyheter (pappersupplagan den 20 november):

-Jag kan bara se det som ett resultat av tidigare diskussioner och att jag pratat med Stefan Löfven om det i samband med en tv-sändning i samband med riksdagens öppnande. Jag gav honom ett tips, säger Jimmie Åkesson.

SD-ledaren ser bevarandet av den statliga inkomstskatten som partiets största framgång under mandatperioden. Han hoppas nu att riksdagsmajoriteten ska stoppa fler regeringsförslag framöver.

-Andra viktiga reformer som måste genomföras – som inom a-kassan – där vi skulle kunna samarbeta med socialdemokraterna, får inte stå i vägen för att vi har motsatta uppfattningar i invandringspolitiken, säger Åkesson

SD föreslog 2011 en samsynsbudget om sådant som oppositionspartierna är överens om.

-Vi kommer aldrig att släppa våra krav inom invandringspolitiken. Men det betyder inte att vi inte kan prata med andra partier om andra saker, säger han.

För en läsare kan säkert ”diskussioner” och att Åkesson ”pratat” med Löfven, om än bara ”i samband med en tv-sändning”, låta mer imponerande än vad nödvändigtvis behöver vara.

Men oavsett om Löfven har ”deniability” när det gäller några kontakter med SD lyckas Åkesson få ut maximalt av sin enda riktiga framgång i riksdagen.

Och även om den samlade oppositionens agerande i skattefrågan inte skulle kunna  tillskrivas Sverigedemokraterna så är ovanstående intervjuer åtminstone ett exempel på hur ett parti med hjälp av politisk spinn kan få ut mesta möjliga av en situation.

Read Full Post »

MEDIA | För femtio år sedan rapporterade tidningar över hela världen om mordet på president John F Kennedy i Dallas, Texas. Här är två av dessa.

Daily Record-front page-23 november 1963

Daily Record dn 23 november 1963.

The Clarion-Ledger-da 23 nov 1963The Clarion-Ledger den 23 november 1963.

The Clarion-Ledger har fått med de tre viktigaste nyheterna på framsidan: mordet på presidenten, Lyndon B. Johnson svär presidenteden ombord på Air Force One samt att polisen arresterat Lee Harvey Oswald.

Mer: Fler framsidor här.

Read Full Post »

MYTER | John F. Kennedys popularitet har aldrig riktigt stått i proportion till vad han lyckades åstadkomma inom politiken.

The Atlantic - John F Kennedy commemorative issue 2013

Speciellt märkligt är att han är så omhuldad i liberala politiska kretsar.

Studerar man hans politik på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området framstår hans politik som mer konservativ än progressiv.

När det gäller medborgarrättsrörelsen hamnade han på fel sida om historien. Han kan knappast påstås ha varit drivande när det gäller de svartas rättigheter.

Man kan snarare se honom som en bromskloss. Eller en som var rädd att frågorna skulle stjäla tid och fokus från viktigare uppgifter. Inte minst på det utrikespolitiska området.

Tittar man på hans politik när det gäller Kuba, Vietnamn och Sovjetunionen var han mer hök än duva.

Hans övertro på att CIA kunde lösa alla problem som inte diplomatin rådde bot på gör att han idag mer ser ut som en föregångare till Ronald Reagan än, låt säga, Jimmy Carter.

Redan i valrörelsen kritiserade han sin huvudmotståndare, vicepresident Richard Nixon, från höger. Han påstod att Sovjetunionen hade ett farligt övertag när det gällde kärnvapenmissiler som hotade USA:s säkerhet.

Detta är knappas ståndpunkter som idag borde göra honom populär bland liberaler, vare sig i USA eller i Europa.

Så varför denna popularitet? Det är svårt att se det som något annat än en förälskelse i själva ”varumärket” Kennedy.

Steven Stark är inne på samma tankegångar i artikelen “The Cultural Meaning of the Kennedys”.

Artikel skrevs 1994 och förklarar fenomenet som konsekvenserna av amerikansk kändiskultur. I kändisvärlden är det nämligen alltid bättre att vara en Elvis än en FDR.

Oavsett hur många skandaler som avslöjas om Kennedys privata och politiska liv – och de är bra många vid det här laget – kommer JFK alltid att framstå i positiv dager.

Om en Britney Spears eller Charlie Sheen kan överleva mediala härdsmältor så varför inte en Kennedy?

När man väl gått från att vara en vanlig dödlig till att bli ”kändis” överlever man allt. Och är det något familjen Kennedy alltid har varit skickliga på så är det just att vårda sina egna myter.

Steven Stark skriver:

Because of the current cultural obsession with inner life, biography now tends to stray into the personal more than it once did. Still, the Kennedy family isn’t written about the way that Harry Truman, or Ronald Reagan, or Martin Luther King Jr. is. The Kennedys are different from you and me and them, and not simply because they have more money.

To be sure, the Kennedys have had—and continue to have—a political impact on the nation. To many, they have embodied an ideal of public service. But politics hasn’t been this family’s calling card in the mass culture for some time. Even in the aggregate the Kennedys have never had the political impact of Martin Luther King Jr., FDR, or even Reagan. If President Kennedy is still revered today, it’s more because of his glamorous style and because he died young than for any specific accomplishments.

[…]

As a kind of entertainment family the Kennedys were a prime force in blurring the distinctions between Hollywood and Washington—that blur being a condition characteristic of the age. As the critic Richard Schickel has observed in his book Intimate Strangers, they were certainly not the first to court the film industry or to recognize the consequences of the media era.

[…]

But the Kennedys helped complete the revolution. As the biographers tell it, Father Joe ”mingled” with Gloria Swanson and other stars, and his real business interest was in movie production, because he thought that was where the aristocracy of the next generation would be created. Judging from the biographies, much of the next Kennedy generation’s childhood appears to have been one long photo op, culminating in John Kennedy’s marriage to, of all things, an aristocratic photographer. If, in the media planning devised largely by Father Joe, JFK’s 1960 race for the presidency was the first to resemble the packaging of a Hollywood blockbuster—the buildup, the bio, the promos, the publicity shots, the early buzz among influential critics, the reviews, the breakthrough performance (in debates), and, finally, the crowd reaction—that may have been no accident. ”John F. Kennedy treated southern Ohio yesterday as Don Giovanni used to treat Seville,” Murray Kempton wrote one day in a campaign dispatch striking both for its honesty and for the new political phenomenon it was describing. After all this, and an Administration that made the elevation of style over substance into both a zeitgeist and an ideology, not only the hanging out with Sinatra and Marilyn was inevitable; so was the eventual arrival of someone like Ronald Reagan.

Läs mer: Ovanstående artikel finns i förkortad version även i ovanstående tidskriftsnummer. Artiklarna är samlade här. Tidskriftsomslag: The Atlantic: Special Commemorative Issue, 2013.

Read Full Post »

Older Posts »