Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fokus’

ANALYS | Det som en evighet sedan. Trots detta är ganska intressant att läsa vad som skrevs om presidentvalet innan valresultatet presenterades.

henry-payne

En analys – tagit på måfå – var Johan Anderbergs ”En riktig politiker” i Fokus. Artikeln handlade om Hillary Clinton självklara väg mot Vita huset.

Clinton såg så självklar ut att det inte ens kändes meningsfullt att följa rapporteringen från valkampanjen. Frågan vara bara hur stor segern skulle bli.

Så problemet var inte att Anderbergs artikel var dålig. Tvärt om. Den var mycket bra och insiktsfull…om det nu inte hade varit för att analysen skulle visa sig vara helt fel.

Hon är bara några veckor från att ta över presidentmakten.

Hon är den första kvinna som någonsin ens nominerats som presidentkandidat för de två största partierna.

Hon har en ledning som bara blir större och större.

Hon kommer troligen att få fler röster än alla som någonsin ställt upp i ett presidentval i den amerikanska republikens historia.

Ändå handlar alla berättelser om Hillary Clinton om en enda sak:

Hur dålig hon är.

Hon uttrycker sig klumpigt, har för dålig hälsa, döljer saker i onödan, är för gammal, har haft en privat mejlserver, lyckades inte skaka av sig gubbsocialisten Bernie Sanders i primärvalet.

Ändå har hon klättrat hela vägen hit.

Om inget oförutsett händer blir hon snart världens mäktigaste person.

[…]

Ezra Klein, chefredaktör på Vox, beskriver hennes strategi som ett »kvinnligt« ledarskap. Det handlar inte om stora tal, eller om applåder från stora åskådarmassor. I stället är det ett outtröttligt koalitionsbyggande som ytterst få klarar av.

Ta bara spelet inför primärvalet. I ett parti som knappt är ett parti, utan mer en regnbågspakt mellan svarta, latinos, LGBT-grupper, kvinnorörelser, fackföreningar och andra intressegrupper är det klart att det är viktigare att bygga allianser än att stå och hålla låda inför politiskt engagerade studenter.

”Det är dags att erkänna”, skriver Ezra Klein, ”att Hillary Clinton är en exceptionellt talangfull politiker”.

[…]

I Martin Gelins bok »Den längsta kampen« intervjuas forskaren Michael Kimmel. Han beskriver Republikanernas debatter som en tävling i vem som är den starkaste mannen.

[…]

Så på ena sidan står nu en politiker som har vunnit nomineringen genom en manlighetstävling.

På den andra sidan står en politiker som vunnit nomineringen genom vad som beskrivs som ett ”kvinnligt” ledarskap.

[…]

Men kanske handlar det inte alls om manligt och kvinnligt. För den stora kampen mellan Trump och Clinton går att sammanfatta i en enda fråga:

Hur arga är väljarna?

Och kanske är de inte så arga som man tror.

Hur fel vi hade.

Väljarna visade sig snarare mer ”pissed” än vad någon expert vågat tro. ”’C’est la vie’, say the old folks, it goes to show you never can tell”, som Chuck Berry uttryckte det.

Bild: Teckning av Henry Payne.

Read Full Post »

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Fokus 6-12 Maj 2016

skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

IMAGE | Miljöpartiet krishanterar. Både inom och utanför Miljöpartiet har man sökt svaret på frågan vad som hänt med partiet.

Fokus 22-28 april 2016

Ett svar har varit valet av politisk strategi. ”De dubbla budskapen har varit en genomtänkt del av miljöpartiets strategi”, konstaterar t.ex. Maggie Strömberg i Fokus.

Partiet har konsekvent kritiserat den politik man själva är med om att ta beslut om i regeringen. Strömberg tycker sig se att strategin fungerar bra på lokalplanet men inte inom rikspolitiken.

På riksnivå är dubbelstrategin svårare. Miljöpartiet har hela tiden vetat att regerandet skulle innebära svåra kompromisser. Små partier i koalitionsregering straffas nästan alltid av väljarna. Tanken var att miljöpartiet skulle undvika det genom att ministrarna skulle stå upp för regeringens linje medan partisekreterare, riksdagsledamöter och andra i stället skulle framföra vad partiet egentligen ville. Om man samtidigt satsade på mer politikutveckling skulle väljarna förstå vad man egentligen var. Tillsammans med legitimiteten från att ha regerat skulle det göra att partiet växte och om man var större rent procentuellt i nästa regering skulle man inte behöva kompromissa lika mycket.

Moderaterna hade en likande strategi på 70-talet, då de gått in som minsta parti i en borgerlig trepartiregering. Moderaterna lät sin partisekreterare kritisera regeringen samtidigt som partiledaren försvarade den. Partiet växte.

Skillnaden mot nu var att moderaterna vill i samma riktning som mittenpartierna, men ännu längre, till exempel i frågor om att sänka skatten. Miljöpartiet drivs i stället i motsatt ritning än dit man vill, bland annat i migrationsfrågan. Läget skulle vara mer jämförbart om regeringen tvärtom hade liberaliserat flyktingpolitiken, och miljöpartiet hade velat gå ännu längre i den riktningen.

Skillnaden har skapat ett avgrundsstort glapp mellan ideal och realpolitik.

Problemet med miljöpartiets strategi i regeringen är att man nu bara framstår som ett parti som skyller ifrån sig. Inte partiet som vill någonting mer. Ju mer partiet betonar sin egen ståndpunkt, desto mindre regeringsdugligt ser det ut.

Men inom partiet är man nöjd med vad man uppnått inom regeringen. Någon kritik mot själva strategin har inte funnits. Den kritik som framförts har mer handlat om hur man kommunicerat sin politik. Och kommunikationen är bara en del av den övergripande strategin.

Men att kritisera den egna kommunikationsförmåga är något ett parti ofta tar till när opinionssiffrorna dalar. (Hur många gånger har man inte hört Annie Lööf säga att väljarnas bristande entusiasm för Centerpartiet bara beror på att man inte nått ut med sin politik?)

Kritiken inom Miljöpartiet verkar under lång tid mest gått ut på att media blåser upp vad man själva uppfattar som småsaker. Inom partiet har man överlag varit nöjda med både språkrören och vad partiet uppnått i regeringen.

Åsa Romsons debattartikel i Dagens Nyheter inför språkrörsvalet är ett tecken på detta. ”Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest på väg infrias”, löd rubriken. Hela artikel hade karaktären av en påminnelse. För partianhängarna var det mesta välkänt.

Inte ens partiets nedgång i opinionen i efterdyningarna av skandalerna verkar få partiet att ta itu med problemet. Även de nyvalda språkrören hoppas på att miljöfrågorna och bättre kommunikation skall vända trenden.

”Vi ska ha större fokus på att se till att miljöfrågorna kommer upp på dagordningen. Vi ska visa hur de diskussioner som förs i Sverige är kopplade till miljö- och resursutmaningen”, säger Gustav Fridolin.

”Det viktigaste är att vi för ut vår politik och det vi gör. Utan oss i regeringen hade inte Sverige spelat en viktig roll i klimatavtalet, till exempel”, säger i sin tur Isabella Lövin.

Någon självrannsakan i efterdyningarna av affärerna Mehmet Kaplan och Yasri Khan har inte skett. Det finns inget tryck inom partiet att driva på för att situationen inte skall kunna upprepas.

Anledningen måste naturligtvis bero på att man inte tycker att de gjort sig skyldiga till några större fel. Tanken tycks vara att om det inte varit för elak media och den egna bristfälliga kommunikationsförmågan hade Kaplan säkerligen suttit kvar i regeringen.

Den distansering som man tvingats till har mest haft karaktären av att ske under galgen. När det gäller Yasri Khan-affären talar t.ex. Isabella Lövin lite vagt om att partiets problem mest handlat om lite ”svajighet”.

Till och med Sverigedemokraterna har ägnat mer tid åt självrannsakan än miljöpartiet. Miljöpartisterna verkar mer se sig som offer. Och är man ett offer för omständigheterna behöver man inte syna sig själva allt för mycket i sömmarna.

Tidskriftsomslag: Fokus, 22-28 april 2016.

Read Full Post »

VÄGVAL | Sverigedemokraterna tappar i opinionsundersökningar men ligger tryggt kvar som Sveriges tredje största parti.

Fokus 11-17 mars 2016 (2)

I Novus senaste väljarbarometer för mars månad kan man dock se en viss uppgång om än högst marginell.

Enligt Torbjörn Nilsson i Fokus är man inom partiledningen inte ense om vad opinionsläget kommer att ställa för krav på partiet framöver.

Å ena sidan är något slags seger bärgad, realpolitiska framgångar nådda och partiet delvis normaliserat. Å andra sidan sjunker opinionsresultaten, medierna är inte lika intresserade längre och borta är den så kallade sjuklöver man kunde skylla allt på och ständigt kontrastera emot. Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

Vad ska sverigedemokraterna vara bra för när både moderaterna och regeringen tagit över deras åsikter om migration?

[…]

De mer populistiskt lagda tycker med emfas att moderaterna inte ska få komma undan med sin omsvängning i migrationspolitiken. De säger sig vilja syna bluffen, ropa vi-var-först och vilja syna bluffen och visa att moderaterna saknar såväl radikalitet som handlingskraft för att utgöra ett alternativ till regeringen.

De mer tålmodigt lagda anser att moderaterna gärna får vinna en procentenhet eller tre av sverigedemokraterna eftersom det förväntas stärka den falang i moderaterna som drivit omsvängningen och som antas vara mest benägna att börja samarbeta med sverigedemokraterna.

Detta är var som i politiken brukar kallas ett behagligt problem

Och vi får anta att partiet kommer att lägga en eller annan krona på fokusgrupper för att utröna vad väljarna finner vara mest tilltalande – och därmed också det som gynnar Sverigedemokraterna mest.

Tidskriftsomslag: Fokus, 11-17 mars 2016.

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

ORDKRIG | Tidskriften Fokus hann kan knappt spekulera om att decemberöverenskommelsen kommer att spricka innan den gjorde just det.

Fokus 16-22 januari 2015

Claes Lönegård skrev:

Första gången som uppgörelsen på allvar sätts på prov blir när regeringen presenterar sin vårbudget i april. För statsministern Stefan Löfven – som efter budgetnederlaget i december regerar med alliansbudget – är det ett tillfälle för revansch.

Nu blev det en spricka redan i januari. Åtminstone är ordkriget i full gång.

Regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om vinster i välfärden kommer att röstas ner i riksdagen eftersom Alliansen, med Sverigedemokraternas hjälp, inte stödjer att detta ingår i budgeten.

”Om man får fram en lagstiftning för att begränsa vinsterna kan jag inte se hur den kan vara budgetpåverkande och därmed ingå i en budgetproposition”, säger gruppledare Anders W. Jonsson (C).

På detta svarade statsministern i Dagens Nyheter:

Det är fullständigt befängt. Överenskommelsen om vinster i välfärden handlar om att regeringen och Vänsterpartiet är överens om att utreda frågan för att få stopp på utnyttjandet av skattepengar. Utredningen är inte ens påbörjad, säger Stefan Löfven till DN.

Han förstår inte hur diskussionen har tillkommit.

– En av utredningarna ska vara klar 2016. Då kan man inte börja säga ”det där går inte att stoppa in i budgeten”, vi har inte ens tänkt det. Vi måste ju först komma fram till vilka förslag vi ska lägga. Det är en fullständigt idiotisk diskussion faktiskt.

Kanske det mer handlar om Alliansens behov av att visa internt i sina respektive partier att man inte abdikerat helt från oppositionsrollen p.g.a. decemberöverenskommelsen.

Anna Kinberg Batra har definitivt behov av att visa för sina missnöjda partikamrater att uppgörelsen inte var ett strategiskt misstag som bakbinder Moderaterna.

Frågan är hur mycket sådant krypskytte Löfven kan tåla. Alliansen räknar säkert kallt med att han inte kan börja hota med nyval igen.

Tidskriftsomslag: Fokus, 16-22 januari 2015.

Read Full Post »

ANALYS | Så fick Moderaterna sin nya partiledare. Valet blev precis så tråkigt och förutsägbart som alla förväntade sig.

Fokus 19-25 september 2014

Så vad händer nu? Olle Lönnaeus i Sydsvenskan skrev följande i sin analys den 9 januari:

Förts måste Kinberg Batra nu övertyga gräsrötterna om att Stefan Löfven inte lurat skjortan av henne – utan att decemberuppgörelsen bäddar för att en framtida alliansregering ska kunna styra utan att vara beroende av Sverigedemokraterna.

Det samma kan sägas om andra partier i Alliansen. Det är mer än Moderaterna som nu kommer att ha lite problem med partimedlemmarna efter decemberöverenskommelsen.

Men det är inte bara Moderaterna som borde ägna sig åt lite självrannsakan framöver.

Så här skrev t.ex. Fokus om Centerpartiet när man i september 2014 placerade Löfven på ovanstående omslag med rubriken ”Förhandlaren”.

Per Ankersjö, ordföranden för Stockholmscentern, formulerade partilinjen i en tweet på tisdagen:

»Den enda regering c borde förhandla om nu är den med Annie Lööf som statsminister. Till dess kan Löfven hålla på med sitt ›käbbel‹.«

Man måste ju ge dem det, centerpartisterna, att de är rätt underhållande.

Det tyckte emellertid inte det särintresse som de nuförtiden ägnar en stor del av sitt partiprogram åt att tillfredsställa. Näringslivet tyckte att det var dags för ansvar. Redan på måndagen hade Börje Ekholm, vd för Investor, krävt blocköverskridande samarbete. I hans spår följde resten av näringslivet. Och samtliga fackliga centralorganisationer.

Trycket mot centerpartiet hårdnade.

Trots all kaxighet blev det Alliansen som till sist drog det kortaste strået när Löfven satta allt på ett kort och utlyste nyval. Plötsligt var alla mer än villiga att gå Socialdemokraterna till mötes.

Och Löfven visade sig vara precis så skicklig förhandlare (och strateg) som alla först utgått ifrån när han tillträdde som partiledare.

Löfvens hot om att avgå och alla märkliga utspel kring den egna regeringsbudgeten förvandlades plötslig bara till oviktiga parenteser i det stora hela.

Trots detta kommer säkert Moderaternas medlemmar hålla sig i skinnet den närmaste tiden. Även om missnöjet med uppgörelsen är äkta.

Man kommer säkert att ge Anna Kinberg Batra tillräckligt med svängrum så att hon hinner bli varm i partiledarkläderna. Åtminstone så länge som opinionssiffrorna inte störtdyker.

Och i övriga Allianspartierna drar man säkert mer en lättnadens suck att de slipper försöka mobilisera sina trötta trupper för ännu ett val.

Det är ingen tillfällighet att Göran Hägglund var den som av Socialdemokraterna ansåg vara mest intresserad av en uppgörelse. Kristdemokraterna är nämligen det parti inom Alliansen som skulle ha haft svårast att klara ett extraval.

Det går inte att komma ifrån att Alliansen har gått ifrån att vara agendasättare till att nu befinna sig på defensiven i svensk politik.

Alla fyra partierna har en hemläxa att jobba med. För deras eget bästa är det bra om denna läxa är klar i god tid innan nästa val.

Tidskriftsomslag: Fokus, 19-25 september 2014.

Read Full Post »

NYVAL 2015 | Debatten kring regeringens budgetfiasko har präglats av en lång rad märkliga försök att förklara bort Stefan Löfvens misslyckande.

Fokus 5-31 dec 2014

Mycket har prägeln av efterhandskonstruktioner som bottnar i bristande omvärldsanalys från regeringens sida.

Fokus sammanfattade t.ex. händelserna så här:

Det var väl känt att Jimmie Åkesson prioriterade att växa, och för att växa behövde partiet normaliseras. Han hade direkt efter valet sagt att sverigedemokraterna skulle ta hänsyn till vilket budgetalternativ som var »minst skadligt«. Om alla sakfrågor vägde lika tungt skulle en ren kalkyl rimligen leda till att man släppte fram regeringens budget.

Det var ju dessutom praxis att rösta på sin egen budget, därefter lägga ner rösterna.

Sedan kom sjukskrivningen. Mattias Karlsson hoppade in som vikarierande partiledare och plötsligt var invandringskostnaderna den enda fråga som spelade roll igen.

Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt bytte ut sin profilbild mot en ”Game of Thrones”-karaktär med sitt eget huvud inklippt, ackompanjerat av texten: ”Budget is coming.” Och man förstod att det inte var regeringen som satte dagordningen.

Sverigedemokraterna var beredda att fälla regeringen.

Alliansen vägrade vika från sin linje.

Stefan Löfven var körd.

Detta verkar vara en ganska vanlig uppfattning om händelseförloppet bland både partistrateger och politiska journalister efter budgetomröstningen.

Ingen tycks ha ifrågasatt varför man antog att Sverigedemokraterna skulle agera som alla andra partier (och bara rösta på sin egen budget) när man – bland journalister och politiker – trummat in bilden av att Sverigedemokraterna inte är som alla andra partier.

Detta verkar vara ett klassiskt exempel på att ”thinking inside the box”. Ett kardinalfel i omvärldsanalys.

Hade man istället försökt sätta sig in i hur sverigedemokraterna själva kan tänkas ha uppfattat situationen hade budgetomröstningen kanske inte kommit som en överraskning.

Kontroversen mellan regeringen och Sverigedemokraterna inför budgetomröstningen hade karaktären av ett ”chicken race”. Ett ”chicken race” som Stefan Löfven förlorade.

Det underlättade inte för Löfven att han försökte få med partierna från Alliansen på en budget som regeringen redan förhandlat med Vänsterpartiet.

Detta innebar att regeringen i realiteten bara hade möjlighet att få majoritet om man förhandlade med Sverigedemokraterna. Det slutade med att Sverigedemokraterna i realiteten var det enda partiet som verkligen ville förhandla med Löfven.

Efterspelet till budgetomröstningen har visat att politiker och journalister fortsätter med illa underbyggda antaganden som inte har någon förankring i verkligheten.

1. Varför skulle Sverigedemokraterna hjälpa regeringen få igenom sin budget när man inte fått möjlighet att sitta ner med Socialdemokraterna och förhandla om en eventuell budgetkompromiss?

Stefan Löfven har hela tiden förklarat bort sin oförmåga att skapa majoritet för regeringens budget med att det inte funnits någon inom Alliansen att förhandla med.

Men exakt samma argument skulle sverigedemokraterna kunna använda för att försvara sitt agerande. Varför skulle partiet vilja belöna en regering som inte ens vill tala med dem?

2. Och varför skulle Sverigedemokraterna ”följa praxis” när Socialdemokraterna – tillsammans med Sverigedemokraterna! – tidigare brutit mot just praxis?

Bryter man en gång mot praxis finns det i realiteten inte längre någon praxis.

3. Varför skulle Sverigedemokraterna inte ta chansen att förvandla nyvalet till en ”folkomröstning” om integrations- och invandringspolitiken – deras främsta fråga?

Det är inte konstigare att Sverigedemokraterna vill göra valet till en ”folkomröstning” än att Folkpartiet i två val i rad har hängt upp hela sin valrörelse på skolfrågan.

Alla partier vill få maximalt utrymme för sina hjärtefrågor. Och det parti som kan göra sin främsta hjärtefråga till valets huvudfråga är bra dumma om de inte tar chansen när möjligheten ges.

4. Är det verkligen rimligt att anta att Mattias Karlsson, och övriga i partitoppen, inte skulle förankra sina beslut hos Jimmie Åkesson?

Mycket av diskussionen efter omröstningen har handlat om att Mattias Karlsson på ett kuppartat sätt återigen har förvandlat Sverigedemokraterna till ett enfrågeparti.

Men detta verkar mest vara en efterhandskonstruktion, framförallt från de rödgrönas sida. På så sätt slipper man ta skulden för att man inte varit tillräckligt noggranna i sina analyser om hur Sverigedemokraterna skulle kunna tänkas agera inför budgetomröstningen.

Varför skull Karlsson, som tillhör partiets innersta krets och som dessutom varit med och utformat partiets långsiktiga strategi, medvetet vilja förvandla partiet till ett enfrågeparti?

Talet om att Karlsson vill göra om partiet verkar mest handla om övriga partiers krishantering efter budgetfiaskot och ett försök att lägga upp strategin inför valet.

Man vill självklart skapa en bild av att Sverigedemokraterna är ett enfrågeparti i valrörelsen. Detta skulle avsevärt underlätta för övriga partier att underminera förtroendet för Sverigedemokraterna bland deras väljare.

Tidskriftsomslag: Fokus, 5-11 december 2014.

Read Full Post »

KANDIDAT | Ingen blev förvånad och ingen ropade ”Äntligen” när Moderaternas valberedning föreslog Anna Kinberg Batra till partiledare.

Fokus 31 okt-6 nov 2014

Men fortfarande gäller rubriken på framsidan av Fokus för några veckor sedan: ”Vad vill hon?” Ja, vad vill hon?

Det enda vi vet är att hon en gång – precis som Fredrik Reinfeldt – var nyliberal, och att hon idag – precis som Reinfeldt – representerar ”nya” Moderaterna. Det är verkligen inte mycket att gå på.

Att omhulda det nya säger inget om var man står ideologiskt. Alla i Moderaterna upprepar mantrat att man alltid måste vara beredd att förnyas, alltid komma med svar på väljarnas frågor i vardagen. Av detta kan man inte dra några slutsatser överhuvudtaget.

Så här skrev Torbjörn Nilsson i Fokus:

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu.

[…]

2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.

[…]

Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren.

Tidskriftsomslag: Fokus den 21 oktober – 6 november 2014.

Read Full Post »

Older Posts »