Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for september, 2013

Berglins juni 2013

”Vem är rädd för vargen?” av Berglins. Se alla fyra serierutorna svd.se 2013-06-09 eller på ka.se 2013-09-02

Läs mer: Om United Minds opinionsundersökning i Aftonbladet som visade att ”Kristdemokrater har mest sex – Stora skillnader mellan partiväljarna”.

Annonser

Read Full Post »

MAKT | Apropå Niccolò Machiavelli skriver John Gray att liberala tänkare skulle må bra av att ta till sig några av florentinarens erfarenheter.

New Statesman 12-18 juli 2013

Enligt Gray har liberaler ofta en överdriven tro på att goda lagar kan upprätta och garantera människor deras rättigheter i länder som Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien.

Att bara prata om mänskliga rättigheter leder ofta inte till några varaktiga resultat. Lagar kan aldrig, enligt Gray, ersätta politik.

Politik och ett lands lagar är alltför nära sammankopplade med varandra för att denna relationen skall kunna skapas av västmakterna när de tar över misslyckade och defekta länder på andra sidan jordklotet.

Gray skriver i New Statesman:

One of the peculiarities of political thought at the present time is that it is fundamentally hostile to politics. Bismarck may have opined that laws are like sausages – it’s best not to inquire too closely into how they are made – but for many, the law has an austere authority that stands far above any grubby political compromise. In the view of most liberal thinkers today, basic liberties and equalities should be embedded in law, interpreted by judges and enforced as a matter of principle. A world in which little or nothing of importance is left to the contingencies of politics is the implicit ideal of the age.

The trouble is that politics can’t be swept to one side in this way. The law these liberals venerate isn’t a free-standing institution towering majestically above the chaos of human conflict. Instead – and this is where the Florentine diplomat and historian Niccolò Machiavelli (1469-1527) comes in – modern law is an artefact of state power. Probably nothing is more important for the protection of freedom than the independence of the judiciary from the executive; but this independence (which can never be complete) is possible only when the state is strong and secure. Western governments blunder around the world gibbering about human rights; but there can be no rights without the rule of law and no rule of law in a fractured or failed state, which is the usual result of westernsponsored regime change. In many cases geopolitical calculations may lie behind the decision to intervene; yet it is a fantasy about the nature of rights that is the public rationale, and there is every sign that our leaders take the fantasy for real. The grisly fiasco that has been staged in Afghanistan, Iraq and Libya – a larger and more dangerous version of which seems to be unfolding in Syria – testifies to the hold on western leaders of the delusion that law can supplant politics.

Machiavelli is commonly thought to be a realist, and up to a point it is an apt description. A victim of intrigue – after being falsely accused of conspiracy, he was arrested, tortured and exiled from Florence – he was not tempted by idealistic visions of human behaviour. He knew that fear was a more reliable guide to human action than sympathy or loyalty, and accepted that deception will always be part of politics.

[…]

Resistance to his thought comes now not from Christian divines but from liberal thinkers. According to the prevailing philosophy of liberal legalism, political conflict can be averted by a well-designed constitution and freedoms enshrined in a regime of rights. In reality, as Machiavelli well knew, constitutions and legal systems come and go.

[…]

The true lesson of Machiavelli is that the alternative to politics is not law but unending war. When they topple tyrants for the sake of faddish visions of rights, western governments enmesh themselves in intractable conflicts they do not understand and cannot hope to control. Yet if Machiavelli could return from the grave, he would hardly be annoyed or frustrated by such folly. Ever aware of the incurable human habit of mistaking fancy for reality, he would simply respond with a Florentine smile.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 12-18 juli 2013.

Read Full Post »

UTRIKESPOLITIK | President Barack Obamas verkar inte ha ett lika stort intresse för utrikespolitik som för inrikespolitik. Och detta skadar honom inrikespolitiskt.

Time 9 september 2013

Detta är i och för sig inget nytt för en amerikansk president. Vare sig Bill Clinton eller George W. Bush blev primärt valda för sina utrikespolitiska ståndpunkter.

Annat var det under kalla kriget när det förväntades att presidentkandidaterna kunde visa upp en gedigen förståelse för hur världen fungerar.

Till skillnad från väljare i många andra demokratier har amerikanarna varit mycket väl medvetna om att amerikanska presidenten har en unik position i världspolitiken.

Detta inte minst för att presidenten aldrig är långt ifrån avfyrningskoderna till landets kärnvapen.

Men vad som verkar vara unikt för Obama är att kritiken inte bara kommer från republikanerna i USA.

Som Michael Crowley påminner om i Time så hoppades t.o.m. president Assad i en tidningsartikel 2009 att Obama skulle ta aktiv del i utvecklingen i Mellanöstern.

Assad påpekade att det i realiteten inte fanns något substitut för USA i världspolitiken.

Some of Obama’s problems have a familiar ring. Early in his first term, Bill Clinton–who, like Obama, focused on domestic matters–also faced charges of timidity and weakness. ”We simply don’t have the leverage, we don’t have the influence [or] the inclination to use military force,” a senior State Department official complained in 1993. And much as Obama is facing pressure at home and abroad over Syria, Clinton was castigated for not intervening in the Balkan wars. ”The position of leader of the free world is vacant,” French President Jacques Chirac lamented in 1995.

Obama has likewise developed a strangely broad coalition of critics: humanitarians who want to stop the war in Syria; hawks who want a bolder U.S. foreign policy; democracy and human-rights advocates appalled that Obama isn’t tougher on Egypt’s generals. Meanwhile, U.S. allies in Europe complain that America isn’t showing leadership, and a senior Arab government official tells TIME that friendly states in the region don’t feel they can count on the U.S. ”There’s no perception that we’re engaged in issues in the Middle East right now,” says Christopher Hill, a veteran diplomat who served as Obama’s ambassador to Iraq.

Obama’s defenders say he has done the best with a poisoned inheritance–from anti-Americanism abroad to tight budgets and rising isolationism at home. And his White House predecessors have often heard cries from overseas that the U.S.’s will to power was faltering. But it’s also true that the public is tired of paying in blood and treasure to solve faraway problems that often look unsolvable. ”At the end of the day, the U.S. cannot impose its will on every problem in the world,” says Adam Smith, the top Democrat on the House Armed Services Committee.

The blunt instrument of military power may be especially useless when it comes to untangling the Arab Spring’s social upheavals. ”Frankly, the U.S. is not good at resolving another country’s political implosion,” says Mieke Eoyang, a national-security analyst at Third Way, a Washington think tank. ”It may be that the U.S. just doesn’t have the tools.”

[…]

But to his critics, Obama does hesitate, and trouble follows as a result. With more than three years left in his presidency, he has the opportunity to reverse that impression. Success in Syria and then Iran could vindicate him, and failure could be crushing. ”The risk is that, if things in the Middle East continue to spiral, that will become his legacy,” says Brian Katulis, a former Obama campaign adviser now with the Center for American Progress.

Some Democratic Presidents have been crippled by foreign policy: Carter by Iran, Lyndon Johnson by Vietnam. But there is another model. Clinton doused the fires in the Balkans and demonstrated the nobility of American intervention. Obama has time to find a path through the current chaos to a successful legacy abroad.

As he charts his course, he might consider a thought from an unlikely source. In a 2009 British newspaper interview that struck a moderate tone, Assad said he hoped Obama would take an active role in the Middle East peace process because only Washington could broker a lasting solution. He said, ”There is no substitute for the United States.”

Tidskriftsomslag: Time den 9 september 2013.

Read Full Post »

FILOSOFI | Niccolò Machiavellis Fursten är en av få böcker som ständigt verkar finnas tillgänglig hos välsorterade bokhandlare.

Philosophy Now nr 97 juli-augusti 2013

Även hans mindre kända verk finns på svenska om man bara söker hos nätbokhandlarna.

Och på senaste tiden kan man märka en viss renässans även när det gäller biografier och verk som behandlar hans politiska idéer. Trenden nu verkar vara att inte måla honom i nattsvarta färger.

I Sverige kom t.ex. 2004 Maurizio Virolis utmärkta Niccolòs leende – Historien om Machiavelli som var ett intressant porträtt som inte bara tecknade florentinaren i negativa termer.

Lite mer udda var Niccolo & Nikolaj – Ofärdsårens Finland i Machiavellis perspektiv (1999) där Mårten Ringbom granskade tsarens politik i storfurstendömet Finland med hjälp av den bild vi traditionellt har av Machiavellis idéer.

Och i år har det nästan samtidigt dykt upp två nya böcker – Corrado Vivantis Niccolò Machiavelli: An Intellectual Biography och Philip Bobbits The Garments of Court and Palace: Machiavelli and the World That He Made.

Därför kommer det lägligt att Graeme Garrard skriver i Philosophy Now om Machiavellis politiska filosofi. Garrard konstaterar t.ex. att florentinaren är en av få författare vars namn även är ett adjektiv.

One of Machiavelli’s most important innovations in The Prince is his redefinition of ‘virtue’, which he equates with the qualities necessary for political success – including ruthlessness, guile, deceit, and a willingness to occasionally commit acts that would be deemed evil by conventional standards.

The classical ideal of virtue Machiavelli rejected was expressed by Cicero (106-43 BCE), whose De officiis (On Duties) was read and copied more frequently during the Renaissance than any other single work of classical Latin prose. Cicero argued that rulers are successful only when they are morally good – by which he meant adhering to the four cardinal virtues of wisdom, justice, restraint and courage, as well as being honest. For Cicero, the belief that self-interest or expediency conflicts with ethical goodness is not only mistaken but deeply corrosive of public life and morals. In Renaissance Europe this idealistic view of politics was reinforced by the Christian belief in divine retribution in the afterlife for the injustices committed in this life, and the cardinal virtues were supplemented by the three theological virtues of faith, hope and charity.

Machiavelli believed that the ethical outlooks of both Cicero and Christianity were rigid and unrealistic, and actually cause more harm than they prevent. […]Machiavelli asserts in The Prince that a ruler “cannot conform to all those rules that men who are thought good are expected to respect, for he is often obliged, in order to hold on to power, to break his word, to be uncharitable, inhumane, and irreligious. So he must be mentally prepared to act as circumstances and changes in fortune require. As I have said, he should do what is right if he can; but he must be prepared to do what is wrong if necessary.” By doing ‘wrong’, he means in the conventional sense of the word – but, in reality, it is right, even obligatory, sometimes to commit acts that, while morally repellent themselves, are nonetheless good in their consequences because they prevent greater evil.

[…]

Machiavelli was one of the first writers in the West openly to state that dirty hands are an unavoidable part of politics, and to accept the troubling ethical implications of this hard truth without flinching. Politicians who deny it are not only unrealistic, but are likely to lead citizens down a path to greater evil and misery than is necessary. That is why we ought to think twice before condemning them when they sanction acts that may be wrong in a perfect world. A perfect world is not, and never will be, the world of politics.

Mer: Läs Joanna Kavennas recension av Vivantis och Bobbits böcker i The Spectator. Från samma tidskrift kan även rekommenderas Melanie McDonaghs intervju med Bobbitt.

Tidskriftsomslag: Philosophy Now, juli/augusti 2013.

Read Full Post »

MEDIA | Inför den 4 juli 1942 samlades en lång rad representanter för USA:s tidskrifter för att sprida budskapet att USA var värt att försvara.

House & Garden juli 1942Harper's Bazaar juli 1942Med “United We Stand” som slogan publicerade femhundra tidskrifter en amerikansk flagga på omslaget i juli månad.

Nästan etthundra av dessa tidskrifter kan man se på hemsidan för National Museum of American History. Där kan man också läsa om den historiska bakgrunden till kampanjen.

For magazine publishers, displaying the flag was a way to prove their loyalty and value to the war effort. For the U.S. government, the campaign was an opportunity to sell bonds and boost morale. The magazines brought home a message of patriotism and ideals worth fighting for.

För tidningarna handlade det dock inte bara om patriotism. Det fanns också en rädsla att kriget skulle innebära inskränkningar i deras verksamhet.

The publishers were concerned about how rationing would affect their operations, or whether there might even be a suppression of civilian publishing for the duration of the war. The flag-cover campaign would demonstrate their patriotism and the magazines’ important role of keeping the nation informed and stimulating morale.

Glamour juli 1942American Hairdresser juli 1942

Angående mottot “United We Stand” går det tillbaka till inbördeskriget.

It originated in the fourth verse of a 1768 patriotic ballad, The Liberty Song, by John Dickinson.

During the Civil War, the phrase became a rallying cry for the Union cause. By the early 20th century, labor unions had taken up the slogan as a call for solidarity in the struggle for better working conditions.

In World War II, United We Stand invoked not just American patriotism but unity among the Allied nations, as expressed by Queen Wilhelmina of the Netherlands in her address to the U.S. Congress on August 5, 1942: “United we stand, and united we will achieve victory.”

Tidskriftsomslag: Vid en tävling, arrangerad av The United States Flag Association, fick House & Garden pris för sitt omslag. Även sju andra utmärkte sig i tävlingen.

Tidskrifterna ovan är Harper’s Bazzar, Galmour och American Hairdresser.

Read Full Post »

VÄLJARFLYKT | Hur pragmatiskat, eller starkt ideologiskt, vågar ett parti vara utan att riska att stora väljargrupper överger partiet?

Fotomontage av SVT - Agenda

Hans Albin Larsson, historiker och professor vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, har beskrivet hur partipolitiken har förändrats i artikeln ”Partiernas århundrade”.

Han har också tittat på hur blockpolitiken har fungerat historiskt i Sverige. Båda problemen brottas man med inom både Alliansen och det rödgröna blocket.

Larsson använder bl.a. som exempel energikrisen på 1970-talet och beslutet om Öresundsbron 1993-1994. Båda frågorna skapade stora spänningar inom Socialdemokraterna respektive Centerpartiet.

Larsson skriver i Populär Historia:

Partierna åberopar då och då sin ideologi som argument för ett visst ställningstagande. I andra sammanhang tonas den ned på bekostnad av praktiska lösningar, kanske kompromisser med andra partier eller mellan olika intressen inom den egna organisationen. Historien lär oss att partier måste kunna ha en pragmatisk hållning till sin ideologi för att överleva.

[…]

Exemplen ur den svenska politiska historien har visat att det inte sällan finns en stor spännvidd åsiktsmässigt inom ett politiskt parti. De bärande principerna, det som uppfattas som partiets ideologi, måste dock i stort ha stöd hos alla eller nästan alla medlemmar och sympatisörer, annars framstår partiet som en nomineringsorganisation med mer tillfälliga ståndpunkter i dagsaktuella frågor, så som partierna fungerar i till exempel USA.

I övrigt är det uppenbart att ett demokratiskt parti inte kan nå särskilt stor intern enighet, även om enskilda personer och grupper alltid kommer att försöka få partiet att anamma just deras synsätt. Strävan efter enighet kan lätt leda till motsättningar som övergår i splittring. Således skulle partierna faktiskt kunna anta den bakvända devisen: ”Söndrade vi stå, enade vi falla”.

Bild: Foto och affischmontage av SVT.

Read Full Post »

SATIR | Ingenting har förändrats. Svenska Mad beskrev 1968 en valrörelse som har slående likheter med hur det ser ut idag när partierna kampanjar.

Svenska Mad nr 9 september 1968

Vart fjärde år drabbas vi av två iögonfallande spektakel: olympiska spelen och andrakammarvalet. I båda deltar högt kvalificerade tävlande som sliter som djur för att besegra sina motståndare. Ja, dessa båda jippon är så lika varandra att de kan slås ihop. Det har Mad gjort i denna…

Andrakammarolympiaden 1968

Fabriksbesök 1500 meter

SYFTE: Att se vilken politiker (partiledare) som kan imponera på största antalet arbetare genom att låtsas begripa vad man sysslar med i verkstan.

[…]

Pensionärsflört 25 meter

SYFTE: Att se vilken tävlande som hinner med att lova de flesta pensionärerna fyrdubblade pensioner, fri bostad och stora Gnesta-tårtor.

[…]

Talturnejättemaraton

SYFTE: Att se vilken tävlande som kan resa kors och tvärs i landet och övertyga största antalet människor om att han stöder fri företagsamhet, socialisering, reklam-TV, monopol-TV, lägre skatter och högre barnbidrag i ett och samma tal.

MÄRK: Denna tävlingsgren kan komma att bli försenad, då domarna fortfarande försöker dechiffrera ett tal från 1956 av nuvarande olympiska mästaren Bertil Ohlin.

Det löjliga spelet om statsministerposten

SYFTE: Att finna tävlande som i ett tal bäst låtsas vara ointresserade av utnämningen. Guldmedalj utdelas till den som bäst fejkar blygsamhet, självuppoffring och plötslig sinnesändring strax innan valset skall ske.

REKORDHÅLLARE: Det mest övertygande yttrandet hittills lyder: ”Jag tror inte jag duger till minister alls!” Det fälldes av Yngve Holmberg under ett samtal med hustrun.

Det har jag aldrig sagt 100 meter

REGLER: Denna tävlingsgren är öppen för alla som har gjort tabbar under tidigare valkampanjer.

SYFTE: Att se vilken tävlande som genom finurliga formuleringar kan snacka bort de flesta yttranden han tidigare fällt och som nu helt strider mot den åsikt han säger sig ha.

Tidskriftsomslag: Statsminister Tage Erlander på framsidan av svenska Mad nr 9, september 1968.

Read Full Post »

Older Posts »