Humor: Homer Simpson röstar på Mitt Romney!

Övrigt: I förra valet röstade Homer på Barack Obama. Sammantaget borde detta göra honom till ”swing voter” snarare än republikan.

Read Full Post »

Kampanj: Debatternas betydelse för presidentvalet!

DEBATT | Två presidentvalsdebatter avklarade. En återstår. Under tre veckors tid under valrörelsen handlar allt om just dessa debatter.

Att Barack Obama är en skicklig och disciplinerad kommunikatör är något han bevisade redan valrörelsen 2008.

Mitt Romneys å andra sidan är som bäst när han får tala ekonomi och statistik. Han personifierar affärsmannen som vill till Vita huset för att kunna reda ut vad politikerna i Washington har ställt till med.

Men det finns också likheter.

Båda är intelligenta, analytiska och faktaorienterade. Man får lätt känslan av att de mycket väl – om inte deras partier och kärntrupper tryckte på i bakgrunden – skulle kunna sätta sig ner tillsammans och hamra fram överenskommelser till gagn för landet.

En annan likhet är att ingen av dem är speciellt skickliga debattörer. Inte konstigt om presidentdebatterna då blir nervpirrande tillställningar för alla involverade.

Och för väljarna är debatterna dessutom enda gången under hela valrörelsen som man har möjlighet att granska kandidaterna under former och spelregler som – åtminstone på papperet – inte ger den ena fördelar över den andre.

Robert Draper, korrespondent för tidskriften GQ skriver, att dessa debatter paradoxalt nog är både ”absolut avgörande och fullständigt meningslösa”.

Vad kandidaterna säger under debatterna speglar ofta inte de realiteter som möter segraren efter valet. Å andra sidan avslöjar debatterna någon om kandidaternas karaktär.

Draper skriver vidare:

”The reality of what determines a presidential campaign, among the small percentage of voters who move back and forth,” says former John McCain strategist Steve Schmidt, ”are the debates, where 50 million people watch what these guys have to say. In the aftermath of a presidential campaign, the importance of the debate is so understated, almost an afterthought—when in reality it is absolutely, exponentially the most important thing that happens, times 100,000.”

So consider the stakes, the pressure. And then consider something that might strike you as odd, given how long Obama and Romney have dwelled on the public stage—which is that neither man is skilled at this sort of thing. ”Barack Obama, I would submit, is not a very good debater,” says David Birdsell, the dean of Baruch College’s School of Public Affairs and a renowned debate expert. ”He’s very cautious, he ramps down the arch of ambition that we otherwise see in his prepared spoken material—and it’s distancing. He has that vocal tic where he says, ‘Look,’ and then pauses. The ‘Look’ is a gesture of impatience—saying that at best we don’t fully understand the situation, or at worst ‘I’m tired of dealing with these idiotic inquiries.’ It’s deeply condescending. Then he chooses his words very carefully, but they don’t sound like they’re coming from the human heart.”

Wait—could that last sentence be describing someone else? Here is Birdsell’s even less charitable view of Mitt Romney as a debater: ”He shows an excess of caution in declaring his interests and perspectives. And he shows a degree of deftness at avoiding commitment—and consistently a failure to provide a compelling narrative of what drives him, either personally or in the policy arena. Now, he remembers figures well, and he looks great in doing what he does. But it’s possible to rattle him. Remember when Rick Perry got under his skin? He replied with, ‘I’ll bet you 10,000 bucks.’ When rattled, he runs to his inner Eddie Haskell.”

So why do we put them through it? Probably because debates force these starchy, overrehearsed, vainglorious pontificators to be human, more or less. We need to see them fidget and fume and (maybe) flash some greatness; and (maybe) we enjoy making them suffer.

But why do we put America through it? Why permit the fate of our country to hinge on three ninety-minute performances that are unlike anything the winner will be expected to do as president?

If you look at history and talk to the experts of the art and science of presidential debates, you find that, during these ninety-minute proto-reality shows, some vital information we can’t seem to get anywhere else is exchanged—even if the candidates screw up or if we take the wrong message from their screwups. You’ll also find, if you talk to people who have directly advised Obama and Romney, either currently or in the past, that this year’s verbal cage fight is anybody’s game.

Political consultants, historians, and debate gurus are united in their opinion that debates are at once absolutely crucial and utterly meaningless. ”Obviously on a substantive level debates don’t mean much,” says former Al Gore strategist Carter Eskew, ”because nothing discussed is really relevant to what happens when you’re president. But then you go to this other level: Do they reveal character and personality? And I think that in some ways they do.”

Övrigt: Inlägget publicerat parallellt på Makthavare.se.

Read Full Post »

Front Page: Matchen Obama-Romney dagen efter!

MEDIA | Andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney toppade de flesta förstasidor idag. Ofta med boxningsreferenser.

Newsday, New York, USA

Tallahassee Democrat, Florida, USA

Daily News, New York, USA

RedEye, Chicago, USA

Read Full Post »

Kampanj: Obama vann en retoriskt jämn debatt!

DEBATT | Barack Obama levererade i andra presidentvalsdebatten. Han var betydligt mer energisk och mer på offensiven än i första debatten.

Men vann han? Oavgjort ligger nog närmare sanningen. Om man bara ser till hur båda lyckades argumentera för sin sak.

Men sannolikt kommer opinionssiffrorna visa att Obama vann. Inte minst därför att trycket på Obama att prestera var så omfattande att han drar mest nytta av att det nu blev en sådan jämn debatt.

Mitt Romney är dock en skicklig debattör. Han var lugn och självsäker. Och han gjorde aldrig riktigt bort sig.

Där han lyckades bäst var när han fick möjlighet att rada upp alla Obamas löften och jämföra dessa med den ekonomiska statistiken under de senaste fyra åren.

Speciellt som han kunde säga att Obama har försämrat ekonomin i jämförelse med under George W. Bush. Det var en förödande uppräkning av statistik.

Obama däremot var som bäst när han kunde peka på inkonsekvenserna hos Romneys politik. Speciellt när han ställde den retoriska frågan hur Romney skulle lyckas betala för alla sina skattesänkningar.

Högst sannolikt är både demokrater och republikaner nöjda med sina kombattanters insatser. Frågan är bara om osäkra väljare blev så mycket klockare. Och det är tveksamt om independents gillade den allmänt aggresiva tonen i debatten.

Så tredje debatten den 22 oktober i Florida blir avgörande. Då kommer det att handla om utrikespolitik. Ett område där Obama borde ha stora fördelar över Romney.

Read Full Post »

Front Page: Hård press på Barack Obama inför debatt nr 2!

Metro (Boston utgåvan, Massachusetts, USA

Express, Washington, District of Columbia, USA

Läs mer: “Pressure’s on Barack Obama as Mitt Romney hopes momentum continues at Hofstra debate” av The Associated Press.

Read Full Post »

Opinion: (S) fortsätter tappa och (SD) går fram!

POLITIK | Det finns likheter mellan Sifos mätning för oktober och United Minds senaste.

I båda opinionsundersökningarna ökar Moderaterna marginellt och Socialdemokraterna tappar över en procent i båda.

Men det intressantaste är att Sverigedemokraternas höga siffror. I Sifo hamnar man på 7,7 % och i United Minds på hela 9,9 %.

För Alliansen ser det fortsatt illa ut i både Sifo och hos United Minds. Kristdemokraterna fortsätter att ligga under riksdagens fyraprocentspärr. Med dessa siffror i valet skulle det bli maktskifte.

De rödgröna 46,6 % och Alliansen 38,4 % (exklusive Kristdemokraterna som hamnar under fyraprocentspärren).

Moderaterna 28,1 % (+0,3), Folkpartiet 6,1 % (+0,3), Centerpartiet 4,2 % (+0,9) och Kristdemokraterna 3,8 % (-0,9)

Socialdemokraterna 31,4 % (-1,7), Miljöpartiet 8,8 % (+0,2) och Vänsterpartiet 6,4 % (-0,5)

Sverigedemokraterna 9,9 % (+1,1)

Övrigt: Mätningen gjordes 17 september-13 oktober. Frågan United Minds ställde via telefon löd: ”Hur skulle du rösta om det vore val till riksdagen i dag?”

Read Full Post »

Opinion: (SD) vinnare i Sifos oktobermätning!

POLITIK | Det har hänt en hel del i inrikespolitiken under senare tid som borde påverka opinionssiffrorna.

Både Alliansen och oppositionen har lagt fram sina höstbudgetar. Därefter föjde en partiledardebatt.

Sifos senaste opinionsundersökning borde därför vara intressant läsning.

Mätningen visar att Sverigedemokraterna har utnyttjat tiden bäst. Partiet ökar för tredje månaden i rad.

Men eftersom avståndet mellan de rödgröna och Alliansen är så stort (p.g.a. att Kristdemokraterna inte klarar fyraprocentspärren) skulle partiet med dessa siffror som valresultat få mindre inflytande än idag.

De partier som ökar gör det troligtvis för att skillnaderna mellan Alliansen och Socialdemokraterna inte uppfattas som speciellt stora. Det är idag svårt för väljarna att uppfatta några riktiga tydliga alternativ.

Resultatet blir att borgerliga väljare söker sig till Moderaterna (eftersom skillnaderna inom Alliansen är så små). Bland vänstersinnade väljare är det säkert tvärt om. Här uppfattar man större spännvidd bland partierna. Därav uppgången för Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Trots en dålig insats av Fredrik Reinfeldt i partiledardebatten är det bara Moderaterna som ökar inom Alliansen. Moderaterna är Alliansen i politisk bemärkelse.

Bland de rödgröna är det tvärt om. Här är det Miljöpartiet och Vänsterpartiet som ökar medan Socialdemokraterna backar.

Så läget i opinionen har inte förändrats speciellt mycket trots en händelserik period inrikespolitiskt.

För Alliansen är det uppenbart att Kristdemokraterna och Centerpartiet är det stora problemet.

Och bland socialdemokrater är det säkert en besvikelse att partiet tappar hela 1,2 %. Detta trots mycket uppmärksamhet kring budget och en stark insats av Stefan Löfven under partiledardebatten.

Men partiet är fortfarande störst och troligtvis tappar man bara åt vänster. Och ett tapp till vänster spela knappast så stor roll i dagsläget.

En valförlust för Alliansen skulle troligtvis fortfarande inbära att de rödgröna bildar regering. Alternativt kommer Miljöpartiet och Vänsterpartiet på ett eller annat sätt stödja Löfven om Socialdemokraterna själva bildar en minoritetsregering.

De rödgröna 48,5 % och Alliansen 38,8 % (exklusive Kristdemokraterna eftersom de inte klarar fyraprocentspärren).

Moderaterna 28,8 % (+0,1), Folkpartiet 5,6 % (-1,0), Centerpartiet 4,4 % (-0,4) och Kristdemokraterna 3,4 % (-0,4).

Socialdemokraterna 32,1 % (-1,2), Miljöpartiet 10,0 % (+1,1) och Vänsterpartiet 6,5 % (+0,6).

Sverigedemokraterna 7,7 % (+0,5).

Read Full Post »

Politik: Oavgjort i vicepresidentdebatten!

DEBATT | Vem vann vicepresidentdebatten? Svaret hänger antagligen samman med om man ser sig som demokrat eller republikan.

Newsday, New York, USA

Oshkosh Northwest, Wisconsin, USA

The Courier-Journal, Kentucky, USA

Någon tydlig vinnare är svårt att kora utifrån själva retoriken under debatten. Det utdelades knappast något tydligt knock out slag under natten. Vad som däremot skilde debattörerna åt var själva debattstilen.

Vicepresident Joe Biden var betydligt bättre än Barack Obama när presidenten debatterade med Mitt Romney. Demokraternas kärnväljare uppskattade säkert hans betydligt tuffare och aggressivare stil.

Den yngre och mer oerfarne Paul Ryan lätt sig dock inte skrämmas. Han behöll sitt lugn rakt igenom debatten. Han var fokuserad och påläst. Han fick antagligen sagt vad han ville säga och gav ett kunnigt intryck.

Vad som däremot var en tydlig skillnad var deras respektive sätt att debattera.

Biden avbröt ständigt Ryan medan Ryan var mer respektfull när Biden talade.

Bidens ständiga huvudskakaningar, nedlåtande leenden och fnysande när Ryan talade kan mycket väl ha stött bort många tittare. Inte minst kan det ha påverkat osäkra väljare. Ryan uppfattades som betydligt mer respektfull i sin stil.

Brett O’Donnell, The Daily Beast, sammanfattade det väl:

In the back and forth of this undercard event, both Biden and Ryan accomplished their goals—advance the campaign’s message, adeptly represent the top of the ticket, and convince the audience you’re prepared for the presidency.

Perhaps Vice President Biden was looking for perfect balance in the debate world by being as aggressive in his debate as President Obama was timid in his. Biden even broke the golden rule of debating—never argue with the moderator unless you’re Newt Gingrich. Yet both men left their partisan bases happy by fighting hard for their side’s vision. The question that remains is, was this an “Al Gore moment” for the vice president who overcorrected through his interrupting, condescending laugh, and eye-rolling behavior throughout the debate, or will he be seen as the Obama campaign’s hero who put the campaign back on message. That decision will certainly be in the eye of partisan beholder.

For Paul Ryan the challenge was to prove himself to have presidential mettle. And he passed that test. He handled the foreign-policy questions competently and remained calm in the face of the full fire of the vice president. He was at times overly concerned with defending detail, and he almost seemed embarrassed when the vice president raised the issue of Ryan’s letter seeking stimulus funds. But his answer to the question of what do you say to the veteran about the tenor of the campaign, captured by the line “Leaders run to fix problems,” struck the visionary chord that has made him one of the icons of the Republican Party.

Read Full Post »

Analys: Liberalismens imagesproblem!

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem – partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

Kuriosa: Politiska ”bumper stickers” i USA!

HISTORIA | Bildekaler för stötfångare – ”bumper stickers” – är lika typiska för amerikanska valrörelser som valplakat nerstuckna i gräsmattan i villakvarter.

Pagan Kennedy, The New York Times, om dess historia:

One day in the mid-1940s, Forest Gill, the owner of a print shop, knelt down in a Kansas City parking lot and measured a car’s bumper. Ever since the automobile age began, drivers had advertised their opinions with handmade placards tied to their cars with bits of twine. Gill realized that he could make “bumper signs” forever obsolete.

[…]

Gill seized on two new technologies ­ — self-adhesive paper and Day-Glo paint — and combined them into a novelty item perfectly adapted for America’s highways. By the 1960 presidential election, bumper stickers were everywhere, rivaling buttons as a favorite way for voters to declare their intentions. Gilman, who now runs the family print shop, said that national elections create a frenzy in the bumper-sticker business. […] An election that’s a real squeaker is best for a bumper-sticker man.

Bild: John F. Kennedy ”bumper sticker från valkampanjen 1960. Texten lyder: ”Kennedy For President” och med adressen “Produced by Citizens for Kennedy and Johnson, 261 Constitution Avenue N.W., Washington D.C.”

Read Full Post »