Posts Tagged ‘Debatt’

VAL 2016 | Tre tidskrifter har inför folkomröstningen i Storbritannien bjudit in representanter för Vote Remain och Vote Leave att argumentera för sin sak.

Newsweek 24 juni 2016

I Newsweek är det Iain Duncan Smith och Sadiq Khan som står för argumenten.

Duncan Smith, som säger Ja till Brexit, var partiledare för Conservative Party mellan 2001 och 2003 och minister för ”work and pensions” i David Camerons regering mellan åren 2010-2016.

Sadiq Khan, från Labour, valdes till Londons borgmästare i maj och anser att Storbritannien mår bäst av att stanna kvar i EU.

Först Duncan Smiths argument i korthet:

President Barack Obama is just one of the many international leaders to urge the people of the United Kingdom to remain members of the European Union. But in doing so he is asking British voters to accept policies and institutions that the American people would not accept for themselves. I’m not just guessing that this is the case. An opinion poll by YouGov found that only 29 percent of Americans would agree to Mexicans having an automatic right to live and work in the U.S. in return for Americans enjoying such a right in Mexico. Even fewer—19 percent—supported the idea of a joint Canadian-Mexican-American high court that would be the ultimate decider of human rights questions. Only 33 percent supported a “South and North American Environmental Agency” that would regulate the fishing industry across the Americas.

As members of the 28-state EU, the British people are subject to the decisions of a supranational and highly politicized court; they watch as jobs in their neighborhoods are taken by Romanians, Bulgarians and other Europeans; and they also find that bureaucrats in Brussels rather than elected representatives in the House of Commons decide all key environmental, fishing and agricultural matters. Britain is only a fraction of the democracy that it was in 1973, when we joined the European Economic Community.

Och här är några av Khans motargument:

Whether it’s analysis from the British Treasury, the Bank of England, the Confederation of British Industry, the International Monetary Fund or the Organisation for Economic Cooperation and Development, it is clear that remaining part of the EU will be better for our economy, better for trade, better for businesses—both large and small—and better for exports.

Almost half of everything we sell to the rest of the world we sell to Europe. In London alone, we export more than £12 billion every year to Europe, and we are home to the European headquarters of 60 percent of the world’s non-European global businesses.

Access to EU markets is crucial to the success of the City of London, and for every £1 we put into the EU, we get almost £10 back through increased trade, investment, low prices and jobs.

I The Spectator har Matthew Parris och Daniel Hannan plockat fram sina sex bästa argument för och emot EU-medlemskapet. Debattörerna har dessutom fått möjlighet att replikera på varandras inlägg.

The Spectator 11 June 2016

Parris är kolumnist för tidskriften och dagstidningen The Times. Hannan sitter i EU-parlamentet för Conservative PartyParris skriver:

Like almost everyone, I’ve piled angrily into this fight. But as the debate nears resolution I feel ashamed of all my furious certainties. In the end, none of us knows, and we shouldn’t pretend to. So I’ll try now to express more temperately six thoughts that persist as the early rage subsides.

From the first three you’ll see that I’m beginning to understand that for many the EU is now a whipping boy. ‘Europe’ has become for many what in other ages Rome, or communist plots, or America, or international Jewry, or big business represented: a conspiracy against us, an explanation. In the words of Cavafy’s poem ‘Waiting for the Barbarians’, ‘a kind of solution’. Europe has become a punchbag for our fears and frustrations. Hating the EU has become exciting, brave, a source of self-affirmation, a proxy.

Daniel Hannan inleder med att skriva:

For me, as for so many people, it’s a heart versus head issue. I’m emotionally drawn to Europe. I speak French and Spanish and have lived and worked all over the Continent. I’ve made many friends among the Brussels functionaries. Lots of them, naturally, are committed Euro-federalists. Yet they are also decent neighbours, loyal companions and generous hosts. I feel twinges of unease about disappointing them, especially the anglophiles. But, in the end, the head must rule the heart.

Remainers often tell us to think of our children, and I’m doing precisely that. I am thinking, not just about the EU as it is now, but about the diminished role that a surly, introverted Europe will have in their lifetime. And that makes my decision very easy.

Standpoint har låtit de två konservativa parlamentsledamöterna Oliver Letwin och Michael Gove stå för argumenten.


Letwin, förespråkare för Vote Remain, tar i sitt inlägg som utgångspunkt det avtal som premiärminister David Cameron förhandlade fram med EU inför folkomröstningen.

The binding, international law decision that he agreed with the other heads of government in Brussels a few months ago provides explicitly for some member states to form voluntarily a full political, fiscal and monetary union. But it also makes it explicitly clear that this will not apply to other states (including, explicitly, the UK).

The agreement goes on to state explicitly that the phrase “ever closer union” does not provide the European Court with a legal basis for expansive interpretations of the treaties, that it is not the ambition of the UK to form part of an ever closer union, and that the phrase “ever closer union” therefore does not apply to the UK.

Second, the agreement acknowledges, for the first time, that the EU is and will remain permanently a multi-currency zone. And, to make a reality of this, it establishes a new set of protocols governing the relationship between those countries within the eurozone and those countries that maintain their own currencies.

These changes are fundamental. Together, they create the opportunity for a new Europe of concentric circles to emerge — a Europe in which Britain can do exactly what very many of us have wanted for decades: namely, for Britain to be a permanent, full member of the outer circle, the free trade single market, while some other countries travel towards a different destination as members of the inner circle of political, fiscal and monetary union.

Även Michael Gove, Vote Leave, argumenterar utifrån avtalet med Bryssel. Gove är minister i Camerons regering.

We have to be honest about the lack of reform. The deal with other EU nations doesn’t return a single power from Brussels to nation states, doesn’t reduce wasteful EU spending by a penny, doesn’t get rid of a single job-destroying regulation or display even a glimmer of a scintilla of a recognition that the EU might be anything other than a Garden of Eden from which no one should wish to be excluded.

But what makes the deal particularly problematic for us in Britain is not just failure to reform the EU this time round, but the surrender of our veto over future changes.

The deal specifies that countries such as Britain which may not want to see further integration will give up their ability to stop others; they “will not create obstacles to but [will] facilitate such further deepening”.

It has always been critical to the defence of our interests in Europe that we can block other countries at critical moments and make sure our needs are met before others can make new arrangements. The PM made good use of that power in 2011 when he vetoed plans for further integration that didn’t take account of Britain’s needs. Under the new Brussels deal, that power would be lost.

Tidskriftsomslag: Newsweek den 24 juni 2016; The Spectator den 11 juni 2016; Standpoint juni 2016.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”Jag är ganska haj på att räkna.” Detta tycker åtminstone Fredrik Reinfeldt själv.

SVTs Agenda den 16 mars 2014

Repliken framfördes i en debatt mot Stefan Löfven i SVT:s Agenda i mars. Men alla var inte lika imponerade av Reinfeldts förmåga.

En ledarsida skrev följande:

”En halv miljon unga har ju fått arbete de senaste åren.”

En förbluffande hög siffra. Möjligen med en lätt betoning på bluffande.

Reinfeldts pressekreterare Markus Friberg förklarar: I fjol arbetade, enligt ett årsmedelvärde från Statistiska centralbyrån, 506 951 personer mellan 15 och 24 år.

”Eftersom de jobbar har de fått jobb”, resonerar Friberg.

En gång till, för säkerhets skull. När statsministern säger att en halv miljon unga fått arbete de senaste åren, då räknar han alltså in alla unga som jobbar överhuvudtaget.

Valet närmar sig.

Då gäller det för väljaren att vara uppmärksam. Och en smula misstänksam. Inom politikerskrået verkar den ädla konsten att luras utan att ljuga ibland bara alltför lockande.

Vad gäller unga med jobb kan Reinfeldts matematiska utflykt dessutom tyckas onödig. År 2005 jobbade cirka 427 000 unga. 2013 var de 80 000 fler, en ökning med över 18 procent. Inte illa det. Det kunde ha räckt så.

Att bluffa när man inte ens behöver bluffa känns lite desperat.

Och det är ofta så politisk spinn fungerar. Det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Read Full Post »

KULTUR | Författaren Bengt Ohlsson väckte ramaskri när han 2012 ifrågasatte den slentrianvänster som präglar svensk kultur.

Irakli Toidze - Moderlandet kallar!

Går det överhuvudtaget att vara kulturutövare i Sverige och samtidigt ifrågasätta vänstern?

”Som konstnärligt verksam får du inte vara höger. Så är det bara. Eller, egentligen räcker det med att inte vara vänster. Det möts av förvåning och förvirring; men vänta … jaha … så du bryr dig inte om människor?”, skrev Ohlsson i Dagens Nyheter.

Vad som var mest förvånade med debattinlägget var att det inte innehöll några större överraskningar. För den som något så när objektivt försöker avläsa strömningarna på exempelvis våra kultursidor var Ohlssons resonemang ganska självklara.

Trots detta blev det ett fruktansvärt liv efter publiceringen.

Nu, nästan exakt två år senare, är Ohlsson aktuell med romanen Swing. Och med anledning av detta har Filip Yifter Svensson passat på att också fråga författaren hur han idag ser på debatten om kulturvänsterns dominans.

Det har nu gått ganska exakt två år sedan du väckte stor debatt med din DN-artikel som ställde frågan om kulturen måste vara vänster. Hur ser du på det idag?

– Jag råkade läsa om den där artikeln i höstas. Och jag tyckte att den var klockren. Det fanns inte ett kommatecken jag skulle vilja ändra på. Jag tycker att det är fascinerande att en så beskedlig fråga – måste kulturen vara vänster? – kan väcka så mycket upprördhet. Det är klart den inte måste.

– Man baxnar lite när man ser hur folk missförstår en avsiktligt, eller väljer att inte förstå överhuvudtaget. Och det där rullar ju bara vidare i debatt efter debatt. Eller ja, debatt, inom citationstecken då. Det finns mekanismer som bara verkar sitta där. Men herregud, det enda man kan göra är att inte gå in i den där världen mer än nödvändigt.

Du trivs inte i rollen som debattör?

– Jag står fullt ut för den där artikeln. Jag tycker att det var viktiga frågor som jag ställde. Men sedan får man ju släppa det. Mitt jobb är inte att hålla på med sådant där. Mitt jobb är att skriva böcker och pjäser. Det är en helt annan verksamhet.

– Som romanförfattare kan man frossa i motsägelser och motsättningar, utan att ha dåligt samvete för det. Till skillnad från en debattör måste jag inte leda något i bevisning eller kräva lagändringar. Jag kan bara, ur så många aspekter jag orkar, visa på det svåra och motsägelsefulla med att vara människa.

– I en debatt förväntas man snäva av människor, medan man i en roman nästan ska göra människor större än vad de är. Att se hela människan och sträva efter att förstå alla som man skriver om. Det är ett helt annat temperament, som jag tycker är mycket trevligare.

Bild: ”Moderlandet kallar!” – sovjetisk propagandaaffisch av Irakli Toidze. 

Read Full Post »

. The New Yorker cartoon..Bild: The New Yorker. Fler teckningar med politiskt tema här.

Read Full Post »

MEDIA | Andra debatten mellan Barack Obama och Mitt Romney toppade de flesta förstasidor idag. Ofta med boxningsreferenser.

Newsday, New York, USA

Tallahassee Democrat, Florida, USA

Daily News, New York, USA

RedEye, Chicago, USA

Read Full Post »

DEBATT | Barack Obama levererade i andra presidentvalsdebatten. Han var betydligt mer energisk och mer på offensiven än i första debatten.

Men vann han? Oavgjort ligger nog närmare sanningen. Om man bara ser till hur båda lyckades argumentera för sin sak.

Men sannolikt kommer opinionssiffrorna visa att Obama vann. Inte minst därför att trycket på Obama att prestera var så omfattande att han drar mest nytta av att det nu blev en sådan jämn debatt.

Mitt Romney är dock en skicklig debattör. Han var lugn och självsäker. Och han gjorde aldrig riktigt bort sig.

Där han lyckades bäst var när han fick möjlighet att rada upp alla Obamas löften och jämföra dessa med den ekonomiska statistiken under de senaste fyra åren.

Speciellt som han kunde säga att Obama har försämrat ekonomin i jämförelse med under George W. Bush. Det var en förödande uppräkning av statistik.

Obama däremot var som bäst när han kunde peka på inkonsekvenserna hos Romneys politik. Speciellt när han ställde den retoriska frågan hur Romney skulle lyckas betala för alla sina skattesänkningar.

Högst sannolikt är både demokrater och republikaner nöjda med sina kombattanters insatser. Frågan är bara om osäkra väljare blev så mycket klockare. Och det är tveksamt om independents gillade den allmänt aggresiva tonen i debatten.

Så tredje debatten den 22 oktober i Florida blir avgörande. Då kommer det att handla om utrikespolitik. Ett område där Obama borde ha stora fördelar över Romney.

Read Full Post »

Metro (Boston utgåvan, Massachusetts, USA

Express, Washington, District of Columbia, USA

Läs mer: “Pressure’s on Barack Obama as Mitt Romney hopes momentum continues at Hofstra debate av The Associated Press.

Read Full Post »

DENVER | Mitt Romney tog initiativet från första början. Han var både påläst och engagerad. Dessutom verkade han tycka det var kul att få debattera.

Presidenten däremot verkade både ointresserad och okoncentrerad. Obama lyckades aldrig koppla något riktigt grepp om sin motståndare. Han försökte inte ens. En märkligt tam insats från presidenten.

Det var lite av en överraskning att Romney var så överlägsen som han var. Många hade nog förväntat sig en mer jämn debatt.

Andrew Sullivan som bloggar på The Daily Beast – och är en av Obamas anhängare i media – sammanfattade väl vad många av demokraternas väljare antagligen kände efter debatten.

Look: you know how much I love the guy, and you know how much of a high information viewer I am, and I can see the logic of some of Obama’s meandering, weak, professorial arguments. But this was a disaster for the president for the key people he needs to reach, and his effete, wonkish lectures may have jolted a lot of independents into giving Romney a second look.

Obama looked tired, even bored; he kept looking down; he had no crisp statements of passion or argument; he wasn’t there. He was entirely defensive, which may have been the strategy. But it was the wrong strategy. At the wrong moment.

The person with authority on that stage was Romney – offered it by one of the lamest moderators ever, and seized with relish. This was Romney the salesman. And my gut tells me he sold a few voters on a change tonight. It’s beyond depressing. But it’s true.

Read Full Post »

HÅKAN JUHOLT har meddelat att han tänker fortsätta bojkotta SVT:s partiledardebatter om partiet placeras på samma sida i studion som Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiets partledarkandidater har erkänt att det var ett misstag att utebli från SVT:s Agenda i oktober.

”Det var inte bra att helt och hållet lämna walk over. Det såg illa ut”, enligt Rossana Dinamarca.

Det finns mycket att kritisera medierna för när det gäller deras politiska bevakning. Journalister och programledares oförmåga att vara pålästa vid intervjuer och utfrågningar är bara ett exempel.

Men att hänga upp sig på placeringen i studion hör knappast till de mer seriösa invändningarna.

Så varför fortsätter Juholt att insistera på något så irrelevant? Endast Juholt vet det riktiga svaret. Men här är fem möjliga:

1) Han tror verkligen att placeringen har betydelse.

Hela Juholts argumentering bygger på att Socialdemokraterna riskerar att sammanblandas med Sverigedemokraterna. Och att tittarna därmed kan få en felaktig bild av att det finns en enad opposition där Sverigedemokraterna ingår.

Hela argumenteringen faller på sin egen orimlighet.

Om något har varit en följetong i media så är det hur illa omtyckt Sverigedemokraterna är hos övriga partier. Och Sverigedemokraterna har inte gjort någon hemlighet av sina åsikter om Socialdemokraterna.

Någon sammanblandning kommer aldrig att ske i väljarnas medvetande. Väljarna är inte dumma.

2) Juholt vill statuera exempel.

Det är inte osannolikt att SVT skulle ha bytt koncept även om Juholt (och Vänsterpartiet) inte hade beklagat sig.

TV jobbar kontinuerligt med att försöka göra sina program visuellt intressanta. Dessutom avskyr TV att upprepa sig.

Det paradoxala är att Juholts attacker har gjort det mindre sannolikt att man kommer att gå Socialdemokraterna till mötes. Nu vill SVT säkert inte framstå som om man backar p.g.a. politiska påtryckningar.

Men om SVT trots detta ändrar sig kommer Juholt garanterat att få se löpsedeln: ”Juholts krav fick SVT att backa”.

3) Han vill flytta fokus bort ifrån det egna partiets problem.

Första bojkotten kom mitt under första Juholt-skandalen.

Prioriteringen då borde då rimligtvis ha varit att ta debatten för att skapa mer medieutrymme för partiets politik och mindre åt skandalen.

Partiet har idag betydligt större problem är kommande partiledardebatterna. Juholt strular medan Rom brinner!

4) Han vill svetsa samman ”rörelsen” efter Juholt-skandalerna.

Att kritisera media för att gynna andra partier är lite av en folksport inom alla partier. Knappast unikt för Socialdemokraterna.

Men även om det kan ge tillfälliga pluspoäng internt är det knappast något som lyfter partiet i opinionsundersökningar.

5) Ren och skär tjurskallighet.

Kanske är det helt enkelt så att Juholt inte vill ge med sig.

Även medan bevakningen av skandalen var som intensivast fanns det en tendens hos Juholt att bara vilja göra en halv pudel.

Så sent som i måndags lätt det så här på frågan om varför Socialdemokraterna har så låga förtroendesiffror:

Det beror på skriverierna kring mig. Det beror på mina tillkortakommanden där jag hade gjort fel bland annat på två av 750 reseräkningar. Och det finns ett antal fel som begåtts men framförallt var det en cirkulation av uppgifter, lögner, rykten och spekulationer som tog alldeles enorma proportioner och det där kommer ta tid att återvinna förtroendet.

Så svaret på frågan varför Juholt insisterar på att fortsätta denna meningslösa strid är antagligen en kombination av prestige och insikten om att han inte har råd med fler fel.

Att erkänna att det var fel riskerar lätt att bli ännu ett exempel på hans dåliga omdöme. Att han agerar innan han tänker. Att han inte riktigt förstår konsekvenserna av sina egna handlingar.

Read Full Post »

PARTIET VALDE Håkan Juholt därför att man behövde en ledare som kunde lyfta Socialdemokraterna ur krisen.

Efter Juholt-skandalerna är det snarare partiet som måste bära upp en skadeskjuten partiledare.

Juholt kommer att vara politiskt död för lång tid framöver. Men få politiker skulle klarat den mediestorm som Juholt har levt med och i under de senaste dagarna. Han gjorde detta med ett lugn som imponerar.

Men om det går dåligt kommer partiet alltid att skylla på Juholt. Och om det går bra kommer det att heta att det gör det trots Juholt. Oavsett vilket kommer skandalerna alltid att hänga med vid en beskrivning av Juholt.

Men något måste göras. Men vad? Partiet kan inte bara sitta och vänta på bättre tider.

1) Möt väljare och medlemmar öga mot öga.

Juholt borde använda sig av premiärminister Tony Blairs strategi i valet 2005.

Väljarna var besvikna på Labour. Istället för att försöka släta över blev det en del av valstrategin att låta Blair utså väljarnas spott och spe.

När väljarna insåg att Blair inte försökte undvika missnöjet utan istället lyssnade kunde partiet också vinna tillbaka tillräckligt med förtroende och därmed vinna valet.

(Det hjälpte naturligtvis att de konservativa ännu inte hade lyckats återrehabilitera sig i väljarnas ögon. Den lyxen har inte Juholt när det gäller Moderaterna.)

2) Ta debatter med Moderaterna.

Juholt är en bra debattör. Det visade han i senaste partiledardebatten i riksdagen. När skandalen var som hetast i media.

Juholt är antagligen den politiker som Fredrik Reinfeldt har svårast för. Han har pondus och kan låta genuint indignerad när han talar om de orättvisor som han skyller regeringen för.

(En varning bara: Är Allianspartierna smarta lyfter man nu upp problemet med det omfattande bidragsfusket i samhället. Ingen kommer att missa vem man då syftar på.)

3) Partiet måste få ordning på sin politik.

Det var länge sedan Socialdemokraterna ”ägde” någon politisk sakfråga.

Partiet kan inte fortsätta att bara reagera på – och sedan anpassa sig till – regeringens politik.

Idag är det ingen som riktigt vet var partiet står i en rad frågor. Det visade sig tydligast när man arbetade med skuggbudgeten. Många hade förväntningar och blev upprörda när utkastet lades på bordet.

Man kan inte säga en sak i högtidliga tal och sedan försöka leverera något helt annat i politiska program.

Här är några ställningstaganden från Juholts korta tid som partiledare. Per T. Ohlsson, Sydsvenskan, skriver:

Skapa osäkerhet om fempartiuppgörelsen om pensionerna och sedan tvingas backa när Saco och TCO avvisade överläggningar med enbart Socialdemokraterna.


Göra helt om när det gäller fastighetsskatten.

Ställa till med kaos kring den svenska Libyeninsatsen. Den förlängdes till sist, fast i begränsad skala, och kompletterades med en marin bordningsstyrka, som Nato inte behövde.


Orsaka budgetuppror i riksdagsgruppen och pressas till reträtt om a-kassan, skatterna och sjukförsäkringen.


Förödmjuka riksdagsledamoten Morgan Johansson genom att först ställa partiet bakom Johansson i frågan om temporära medborgarskap för att sedan ta avstånd från idén.

4) Partiet behöver en organisation som både kan analysera och kommunicera.

Partiets alla politiska turer – alltifrån Libyen-insatsen till skuggbudgeten – visar på att partiet har en organisation som inte hänger med.

På senaste tid har vi sett ett ekonomiskt team som inte klarar av att ta fram en skuggbudget och en kommunikationsavdelning som inte klarar att kommunicera i kristid.

5) En trött Alliansregering.

En tröst och hjälp för Juholt är att Alliansen idag är en ganska trött konstruktion.

Regeringen saknar nya bärande idéer. Kristdemokraterna slåss internt och Centerpartiet har precis bytt partiledare. Folkpartiet driver bara skolfrågor. Inte ens Moderaterna verkar längre ha mycket att komma med.

Juholt kan med lite tur dra nytta av det vakuum som finns på den borgerliga planhalvan.

6) Tiden läker alla sår.

Även om det tar tid kommer ilskna väljare snart tröttna på att vara ilskna. För Juholt handlar det därför om att undvika fler misstag. Han har knappast någon fallhöjd kvar.

Om det skall lyckas för Juholt handlar om hur han använder det närmaste året för att positionera sig i väljarkåren. Gör han – och partiet – ett bra jobb så finns det chans inför nästa val. Om inte så är det kört.

Men tiden får avgöra hur mycket till belastning Juholt kommer att bli. Att han är en belastning är tydligt.

Read Full Post »

Older Posts »