Posts Tagged ‘Retorik’

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .


KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

ATEN | Grekernas egen Donald Trump hette Kleon. Han var en populär folkledare (d.v.s. demagog) kring tiden för Perikles bortgång 429 f.Kr.

Författaren Peter Jones, som skriver krönikor där han  drar lärdomar från antikens Aten och Rom för den modern läsaren, har tittat på likheterna mellan dessa två demagoger.

Why does the Republican party loathe Donald Trump? Because Trump is the ultimate loose cannon, beholden to no one. And even worse, he is popular. What trumpery! Ancient Athenians would have loved him. Themistocles

With no known political or military experience behind him, Cleon surged into the gap left by the death of Pericles in 429 BC, when Athens was locked in a difficult war against Sparta. The son of a rich tanner — certainly not ‘one of us’ — he presented himself as the warmongering, go-get-’em alternative to the cautious Pericles. Full of extravagant promises (including state handouts), he increased the tribute from Athens’ imperial possessions and worked up a strong following by his heated speeches in the rough and tumble of the democratic Assembly. It was this ‘brutal and insolent’ speaker, said the historian Plutarch, who introduced shouting and abuse and excessive gesturing, encouraging other speakers to behave equally irresponsibly. A contemporary of Cleon’s, the historian Thucydides, called him ‘violent’ but ‘very persuasive’.

Och hur gick det för Kleon? Han blev en framgångsrik general. Vilket naturligtvis retade många atenare ännu mer.

Bild: Themistokles, politiker och general i det antika Grekland.

Read Full Post »

RETORIK I A Journey skriver Tony Blair om hur han underminerade förtroendet för de konservativa partiledarna.

Tony Blair - A Journey

Det är ingen mening med att försöka ta ära och redlighet från en politisk motståndaren. Det är aldrig trovärdigt. Bättre att då vara lite mer subtil i sin politiska kommunikation.

Genom att plantera ett frö hos väljarna att motståndaren inte har det som krävs för jobbet som premiärminister kan man, enligt Blair, långsiktigt underminera förtroendet för motståndaren.

With each successive Tory leader, I would develop a line of attack, but I only did so after a lot of thought. Usually I did it based on close observation at PMQs. I never made it overly harsh. I always tried to make it telling. The aim was to get the non-politician nodding. I would wonder not what appealed to a Labour Party Conference in full throttle, but what would appeal to my old mates at the Bar, who wanted a reasonable case to be made; and who, if it were made, would rally.

So I defined Major as weak; Hague as better at jokes than judgment; Howard as an opportunist; Cameron as a flip-flop, not knowing where he wanted to go.  (The Tories did my work for me in undermining Iain Duncan Smith.) Expressed like that, these attacks seem flat, rather mundane almost, and not exactly inspiring—but that’s their appeal. Any one of those charges, if it comes to be believed, is actually fatal. Yes, it’s not like calling your opponent a liar, or a fraud, or a villain or a hypocrite, but the middle-ground floating voter kind of shrugs their shoulders at those claims. They don’t chime. They’re too over the top, too heavy, and they represent an insult, not an argument. Whereas the lesser charge, because it’s more accurate and precisely because it’s more low-key, can stick. And if it does, that’s that. Because in each case, it means they’re not a good leader. So game over.

Bild: Pocketupplagan av A Journey av Tony Blair (Arrow Books, 2011)

Read Full Post »

TAL | När Almedalen nu är över för den här gången, och alla partiledare åkt hem, kan det vara läge att lyssna på en riktig talare.

För snart sjuttio år sedan, närmare bestämt den 5 mars 1946, höll Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ett tal i Fulton, Missouri.

Talet anses vara det viktigaste Churchill höll under åren 1945-1951 som oppositionsledare.

I talet varnade han för att en järnridå sänkt sig över Europa: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent.”

Enligt Churchill gjorde detta att relationen mellan USA och Storbritannien – ”a special relationship” – blivit än mer betydelsefull p.g.a. av kommunismens och Sovjetunionens anstormning i Europa och världen.

Talet anses allmänt ha fått västvärldens ledare att inse att Sovjetunionen inte längre var den allierade man lärt känna under andra världskriget. I stället gick världen in i en ny tid av kallt krig med supermakten i öst.

Talet kallas allmänt för Churchills ”Iron Curtain Speech” men heter egentligen “The Sinews of Peace”.

It is my duty however, for I am sure you would wish me to state the facts as I see them to you, to place before you certain facts about the present position in Europe.

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in many cases, increasing measure of control from Moscow. Athens alone-Greece with its immortal glories-is free to decide its future at an election under British, American and French observation. The Russian-dominated Polish Government has been encouraged to make enormous and wrongful inroads upon Germany, and mass expulsions of millions of Germans on a scale grievous and undreamed-of are now taking place. The Communist parties, which were very small in all these Eastern States of Europe, have been raised to pre-eminence and power far beyond their numbers and are seeking everywhere to obtain totalitarian control. Police governments are prevailing in nearly every case, and so far, except in Czechoslovakia, there is no true democracy.


The safety of the world requires a new unity in Europe, from which no nation should be permanently outcast. It is from the quarrels of the strong parent races in Europe that the world wars we have witnessed, or which occurred in former times, have sprung. Twice in our own lifetime we have seen the United States, against their wishes and their traditions, against arguments, the force of which it is impossible not to comprehend, drawn by irresistible forces, into these wars in time to secure the victory of the good cause, but only after frightful slaughter and devastation had occurred. Twice the United States has had to send several millions of its young men across the Atlantic to find the war; but now war can find any nation, wherever it may dwell between dusk and dawn. Surely we should work with conscious purpose for a grand pacification of Europe, within the structure of the United Nations and in accordance with its Charter. That I feel is an open cause of policy of very great importance.

Mer: I BBC:s arkiv kan man avlyssna talet i sin helhet. The Churchill Centre har en hemsida där man kan läsa hela texten.

Read Full Post »

VAL 2015 Christian Kock, professor i retorik i Köpenhamn, har tittat på de danska partiernas floskler. Går lika bra att applicera på svenska förhållanden.

Mer: Böcker av Christian Erik J. Kock.

Read Full Post »

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

RETORIK | Hur mycket trevlighet tål väljarna? Hur trevlig kan en politiker vara innan det slår över och uppfattas som ”creepy”?

Ytlig trevlighet

Det finns naturligtvis ingen gräns som går att objektivt fastställa när en politiker går över gränsen och börjar uppfattas som oseriös och ytlig.

Det gäller att ha tillräcklig fingertoppskänsla och inse att väljarna faktiskt drar slutsatser av ett beteende och de resultat en politiker levererar.

Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, talar om att väljarna kan börja känna att ”trevligheten känns överdriven”.

I en intervju om personligheten som retoriskt grepp säger Sigrell följande:

Om någon är trevlig så har vi större lust att bli påverkade. Trevlighet underlättar att ta till sig budskap.

Det menar Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Trovärdighet är ett centralt begrepp inom retoriken och därmed också för politiken och politiker. Professor Anders Sigrell har flera exempel från rikspolitiken där ”trevlighet” har fungerat stärkande för trovärdigheten.

Rätt och fel är inte det enda som avgör var sympatier hamnar. Att framstå som en lyssnande politiker verkar tilltalande.


Finns det något problematiskt i att försöka vinna röster genom att använda trevlighet som en medveten strategi?

– Det finns en insinuant ton i frågan. Som att medveten strategi skulle vara något försåtligt, till skillnad från att ”säga som det är”. Men om vi menar allvar med vårt tal om demokrati måste vi acceptera att de som får flest röster får bestämma. Och vi är mer benägna att rösta på en trevlig person.

Finns det ingen fara i att använda trevlighet som verktyg?

– Jo, om trevligheten känns överdriven så riskerar personen att uppfattas som oseriös.

Finns det någon risk att väljarna tröttnar på en trevlig personlighet? Vad är det i så fall som händer med oss?

Ja, det gör det. Det kan kännas som att ”nu är det samma sak igen”. Vi behöver förändring och förnyelse.

Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) kan här kanske ses som varandras motpoler i personlig utstrålning.

Reinfeldt ser alltid ut som om världens alla problem vilar på hans axlar. Olofsson däremot verkade alltid skratta och le oavsett om nyheterna var positiva eller negativa för Centerpartiet.

Med tanke på att tråkighet verkar vara ett svenskt politiskt särdrag ter sig Reinfeldts seriösa framtoning som mer naturlig i det långa loppet.

Man kan trots allt aldrig skratta bort problemen. Däremot kan man alltid vinna respekt för att man tar människor och problemen på allvar.

Men det garanterar naturligtvis inte att väljarna för eller senare ändå tröttnar om man inte ser några positiva resultat av den förda politiken.

Read Full Post »

Older Posts »