Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Retorik’

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

ATEN | Grekernas egen Donald Trump hette Kleon. Han var en populär folkledare (d.v.s. demagog) kring tiden för Perikles bortgång 429 f.Kr.

Författaren Peter Jones, som skriver krönikor där han  drar lärdomar från antikens Aten och Rom för den modern läsaren, har tittat på likheterna mellan dessa två demagoger.

Why does the Republican party loathe Donald Trump? Because Trump is the ultimate loose cannon, beholden to no one. And even worse, he is popular. What trumpery! Ancient Athenians would have loved him. Themistocles

With no known political or military experience behind him, Cleon surged into the gap left by the death of Pericles in 429 BC, when Athens was locked in a difficult war against Sparta. The son of a rich tanner — certainly not ‘one of us’ — he presented himself as the warmongering, go-get-’em alternative to the cautious Pericles. Full of extravagant promises (including state handouts), he increased the tribute from Athens’ imperial possessions and worked up a strong following by his heated speeches in the rough and tumble of the democratic Assembly. It was this ‘brutal and insolent’ speaker, said the historian Plutarch, who introduced shouting and abuse and excessive gesturing, encouraging other speakers to behave equally irresponsibly. A contemporary of Cleon’s, the historian Thucydides, called him ‘violent’ but ‘very persuasive’.

Och hur gick det för Kleon? Han blev en framgångsrik general. Vilket naturligtvis retade många atenare ännu mer.

Bild: Themistokles, politiker och general i det antika Grekland.

Read Full Post »

RETORIK I A Journey skriver Tony Blair om hur han underminerade förtroendet för de konservativa partiledarna.

Tony Blair - A Journey

Det är ingen mening med att försöka ta ära och redlighet från en politisk motståndaren. Det är aldrig trovärdigt. Bättre att då vara lite mer subtil i sin politiska kommunikation.

Genom att plantera ett frö hos väljarna att motståndaren inte har det som krävs för jobbet som premiärminister kan man, enligt Blair, långsiktigt underminera förtroendet för motståndaren.

With each successive Tory leader, I would develop a line of attack, but I only did so after a lot of thought. Usually I did it based on close observation at PMQs. I never made it overly harsh. I always tried to make it telling. The aim was to get the non-politician nodding. I would wonder not what appealed to a Labour Party Conference in full throttle, but what would appeal to my old mates at the Bar, who wanted a reasonable case to be made; and who, if it were made, would rally.

So I defined Major as weak; Hague as better at jokes than judgment; Howard as an opportunist; Cameron as a flip-flop, not knowing where he wanted to go.  (The Tories did my work for me in undermining Iain Duncan Smith.) Expressed like that, these attacks seem flat, rather mundane almost, and not exactly inspiring—but that’s their appeal. Any one of those charges, if it comes to be believed, is actually fatal. Yes, it’s not like calling your opponent a liar, or a fraud, or a villain or a hypocrite, but the middle-ground floating voter kind of shrugs their shoulders at those claims. They don’t chime. They’re too over the top, too heavy, and they represent an insult, not an argument. Whereas the lesser charge, because it’s more accurate and precisely because it’s more low-key, can stick. And if it does, that’s that. Because in each case, it means they’re not a good leader. So game over.

Bild: Pocketupplagan av A Journey av Tony Blair (Arrow Books, 2011)

Read Full Post »

TAL | När Almedalen nu är över för den här gången, och alla partiledare åkt hem, kan det vara läge att lyssna på en riktig talare.

För snart sjuttio år sedan, närmare bestämt den 5 mars 1946, höll Storbritanniens tidigare premiärminister Winston Churchill ett tal i Fulton, Missouri.

Talet anses vara det viktigaste Churchill höll under åren 1945-1951 som oppositionsledare.

I talet varnade han för att en järnridå sänkt sig över Europa: ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent.”

Enligt Churchill gjorde detta att relationen mellan USA och Storbritannien – ”a special relationship” – blivit än mer betydelsefull p.g.a. av kommunismens och Sovjetunionens anstormning i Europa och världen.

Talet anses allmänt ha fått västvärldens ledare att inse att Sovjetunionen inte längre var den allierade man lärt känna under andra världskriget. I stället gick världen in i en ny tid av kallt krig med supermakten i öst.

Talet kallas allmänt för Churchills ”Iron Curtain Speech” men heter egentligen “The Sinews of Peace”.

It is my duty however, for I am sure you would wish me to state the facts as I see them to you, to place before you certain facts about the present position in Europe.

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent. Behind that line lie all the capitals of the ancient states of Central and Eastern Europe. Warsaw, Berlin, Prague, Vienna, Budapest, Belgrade, Bucharest and Sofia, all these famous cities and the populations around them lie in what I must call the Soviet sphere, and all are subject in one form or another, not only to Soviet influence but to a very high and, in many cases, increasing measure of control from Moscow. Athens alone-Greece with its immortal glories-is free to decide its future at an election under British, American and French observation. The Russian-dominated Polish Government has been encouraged to make enormous and wrongful inroads upon Germany, and mass expulsions of millions of Germans on a scale grievous and undreamed-of are now taking place. The Communist parties, which were very small in all these Eastern States of Europe, have been raised to pre-eminence and power far beyond their numbers and are seeking everywhere to obtain totalitarian control. Police governments are prevailing in nearly every case, and so far, except in Czechoslovakia, there is no true democracy.

[…]

The safety of the world requires a new unity in Europe, from which no nation should be permanently outcast. It is from the quarrels of the strong parent races in Europe that the world wars we have witnessed, or which occurred in former times, have sprung. Twice in our own lifetime we have seen the United States, against their wishes and their traditions, against arguments, the force of which it is impossible not to comprehend, drawn by irresistible forces, into these wars in time to secure the victory of the good cause, but only after frightful slaughter and devastation had occurred. Twice the United States has had to send several millions of its young men across the Atlantic to find the war; but now war can find any nation, wherever it may dwell between dusk and dawn. Surely we should work with conscious purpose for a grand pacification of Europe, within the structure of the United Nations and in accordance with its Charter. That I feel is an open cause of policy of very great importance.

Mer: I BBC:s arkiv kan man avlyssna talet i sin helhet. The Churchill Centre har en hemsida där man kan läsa hela texten.

Read Full Post »

VAL 2015 Christian Kock, professor i retorik i Köpenhamn, har tittat på de danska partiernas floskler. Går lika bra att applicera på svenska förhållanden.

Mer: Böcker av Christian Erik J. Kock.

Read Full Post »

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

RETORIK | Hur mycket trevlighet tål väljarna? Hur trevlig kan en politiker vara innan det slår över och uppfattas som ”creepy”?

Ytlig trevlighet

Det finns naturligtvis ingen gräns som går att objektivt fastställa när en politiker går över gränsen och börjar uppfattas som oseriös och ytlig.

Det gäller att ha tillräcklig fingertoppskänsla och inse att väljarna faktiskt drar slutsatser av ett beteende och de resultat en politiker levererar.

Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, talar om att väljarna kan börja känna att ”trevligheten känns överdriven”.

I en intervju om personligheten som retoriskt grepp säger Sigrell följande:

Om någon är trevlig så har vi större lust att bli påverkade. Trevlighet underlättar att ta till sig budskap.

Det menar Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Trovärdighet är ett centralt begrepp inom retoriken och därmed också för politiken och politiker. Professor Anders Sigrell har flera exempel från rikspolitiken där ”trevlighet” har fungerat stärkande för trovärdigheten.

Rätt och fel är inte det enda som avgör var sympatier hamnar. Att framstå som en lyssnande politiker verkar tilltalande.

[…]

Finns det något problematiskt i att försöka vinna röster genom att använda trevlighet som en medveten strategi?

– Det finns en insinuant ton i frågan. Som att medveten strategi skulle vara något försåtligt, till skillnad från att ”säga som det är”. Men om vi menar allvar med vårt tal om demokrati måste vi acceptera att de som får flest röster får bestämma. Och vi är mer benägna att rösta på en trevlig person.

Finns det ingen fara i att använda trevlighet som verktyg?

– Jo, om trevligheten känns överdriven så riskerar personen att uppfattas som oseriös.

Finns det någon risk att väljarna tröttnar på en trevlig personlighet? Vad är det i så fall som händer med oss?

Ja, det gör det. Det kan kännas som att ”nu är det samma sak igen”. Vi behöver förändring och förnyelse.

Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) kan här kanske ses som varandras motpoler i personlig utstrålning.

Reinfeldt ser alltid ut som om världens alla problem vilar på hans axlar. Olofsson däremot verkade alltid skratta och le oavsett om nyheterna var positiva eller negativa för Centerpartiet.

Med tanke på att tråkighet verkar vara ett svenskt politiskt särdrag ter sig Reinfeldts seriösa framtoning som mer naturlig i det långa loppet.

Man kan trots allt aldrig skratta bort problemen. Däremot kan man alltid vinna respekt för att man tar människor och problemen på allvar.

Men det garanterar naturligtvis inte att väljarna för eller senare ändå tröttnar om man inte ser några positiva resultat av den förda politiken.

Read Full Post »

POLITIK | I en intervju i Svenska Dagbladet försöker Stefan Löfven tala klarspråk. Resultatet blir lite si så där.

Svenska Dagbladet 19 december 2013

Socialdemokraterna har länge anklagats för att inte våga prioritera. Inget har förändrats på den punkten. Tydligen gäller fortfarande att alla skall med och ingen får bli missnöjd.

Strategin kan fungera så länge som regeringen inte gör bättre ifrån sig i opinionsundersökningarna. Men om detta skulle förändras kommer partiet få problem.

– Vi är mer fokuserade nu. När vi gjorde en valanalys efter 2010 visade den att när man frågade folk om socialdemokratin, så såg de inget tydligt fokus.

Man kan säga – valgeneralen Jan Larsson sa det nyligen på en pressträff – att väljarna uppfattade S som ett parti som ”inte klarar av att prioritera”. Så Stefan Löfven har under sin partiledartid hårdprioriterat budskapet till två frågor: jobb och skola.

Men det gjordes också andra valananalyser än den som Stefan Löfven hänvisar till. Den 4 december 2010 läste Mona Sahlin upp sitt politiska testamente, när partiet var samlat till förtroenderåd i riksdagens andrakammarsal. Talet väckte mycket uppmärksamhet, eftersom Sahlin sågade mycket av den politik som partiet just hade gått till val på.

Skattepolitiken hade skrämt bort väljare, partiet hade pratat för mycket om jämlikhet och för lite om utveckling. I framtiden borde a-kassan höjas för att skydda dem som tjänar bra, men då måste ersättningsperioden begränsas.

[…]

– Det var den analys vi hade då, men det visade sig att stödet bland de arbetande var inte så dåligt som vi trodde, säger Stefan Löven nu. Vi har fått en annorlunda bild av detta.

Han hänvisar till en artikel i partitidningen Aktuellt i politiken som har rubriken ”skräcksiffran var fel”. Där hävdas att en senare – och mer korrekt – undersökning från SCB visar att S och M i stället hade lika stort stöd bland väljare som jobbar.

Om det är något Löfven har prioriterar så är det den politiska retoriken. Så nu handlar allt om att kommunicera jobb och skola.

Längre fram i intervjun visade Löfven att han därför inte vill bli alltför tydlig på andra känsliga områden eftersom det riskerar flytta fokus bort ifrån just jobb och skola.

Stefan Löfven har i flera intervjuer uttalat sig på ett sätt som har uppfattats som att han stödjer tanken på en bortre parentes i a-kassan. Det gör han inte längre.

A-kassan ska inte vara för evigt, men ingen ska kastas ut i försörjningsstöd – det hette förr socialbidrag – utan i stället erbjudas nya arbetsmarknadsåtgärder.

Kallar du det du talar om för en bortre parentes?

– Det blir bara en lek med ord, det spelar ingen roll.

Kallar du det för tidsbegränsad a-kassa?

– Man ska ha hjälp så snart som möjligt tillbaks till arbete. Och under den tiden man inte kan arbeta, ska man ha ett bra ekonomiskt skydd, säger Stefan Löfven.

Tydligare än så blir det inte.

Bild: Framsidan Svenska Dagbladet den 19 december 2013.

Read Full Post »

SPRÅK | Politiker komplicerar sitt sätt att uttrycka sig av olika anledningar. En som inte alltid är lätt att förstå vad han menar är Barack Obama.

Barack Obama

Ibland handlar det om att man har något att dölja. Vid andra tillfällen vill man kanske helt enkelt undvika att vara tydlig.

Eller så vet vad man inte vad man tycker men känner att ändå måste säga något.

President Obama har en förmåga att uttrycka sig på ett sätt som får många att undra vad han egentligen menar. Många gånger låter det direkt kryptiskt.

John T. Bennet har skrivit nätartikeln “Deciphering Obama: The President’s Complicating Syntax”:

The 44th president has taken plenty of heat over his rhetorical gyrations on both sides of the very “red line” he set last year on Syria’s bloody civil war. And political pundits and those with a stake in overturning the much-maligned sequestration cuts are still scratching their heads over the the newest Obama turn-of-phrase: “permission structures.”

The problem for Obama — and by extension, stakeholders in the quest for a “grand bargain” fiscal deal that would undo the defense and domestic sequestration cuts (and by further extension, the entire country) — is his syntax has become complicated. And, as a result, it is complicating the work of getting things done, maintaining a sense of presidential authority in Washington and transmitting consistent leadership on the world stage.

For another project, I have spent the last five months closely examining the words of Candidate Obama and then President Obama. What I found was a coarsening over time of Obama’s syntax. Candidate Obama was hailed as one of the great orator’s in U.S. political history.

My examination of Obama’s rhetoric — which focused on drone strikes, covert raids and the fight against al-Qaida — reveals the longer Obama is inside the infamously insular “presidential bubble,” the more his rhetoric is becoming a double-edged sword.

For instance, since he emerged on the national — and world — stage in the mid-2000s, Obama’s style is to use bold descriptors. “Red line” is a perfect example.

But, the longer he is president, the more he wraps these bold action phrases in murky qualifiers.

Ett annat exempel är omröstningen i kongressen om striktare vapenkontroller.

Obamas sätt att uttrycka sig fick Paul M. Barrett i Bloomberg Businessweek att undra om han ens själv trodde på ett positivt utfall.

While liberal activists decried the legislative flop, the outcome should not have shocked anyone who listened to Democratic leaders’ tentative tone since the December massacre in Newtown, Conn. In the crescendo of his Feb. 12 State of the Union address, Obama said of gun-violence victims, “They deserve a vote.” Not that they deserve swift passage of curbs on assault weapons, large-capacity ammunition magazines, and so on. They deserve, the president said, a vote.

[…]

Two factors inhibited influential Democrats from engaging in a real brawl on guns: First, they fear losing their tenuous 55-45 hold on the Senate in the 2014 midterm elections. Second, there’s a palpable sense in Washington that Obama’s other major social-issue priority, immigration reform, has a better chance than gun control in the House of Representatives. Speaker John Boehner, contending with the rambunctious Tea Party wing of his party, had refused to commit to allowing a House floor vote on firearm limits. In the end, Democrats calculated that, even after Newtown, expanding immigration is a better bet than restricting guns.

Det är alltid lätt att vara visionär i en valrörelse. När man sedan skall styra räcker det inte alltid bara med fina ord.

Det är då lätt att politiker väljer att gömmer sig bakom fina fraser för att åtminstone låta som om man vet vad man gör och vart man är på väg.

Eller så uttalar man sig kryptiskt för att alla skall kunna tolka in vad man önskar höra.

Bild: AP/Pablo Martinez Monsivais.

Read Full Post »

IRAK | I år är det tio år sedan invasionen av Irak som avsatte diktatorn Saddam Hussein. Beroende på hur man räknar var 49 länder involverade.

Foto av Charles Ommanney-Contact-Getty

Inför invasionen skrev David Frum 2002 de delar av president George W. Bushs State of the Union tal som handlade om Irak.

Som talskrivare var det hans uppgift att förklara rationaliteten bakom vad som skulle komma att bli presidentens beslut att invadera.

Frasen ”axis of evil” lyftes fram av alla som rapporterade om Bushs tal. Frum har i boken The Right Man (2003) skrivit att frasen i ett tidigt utkast hade formuleringen ”axis of hatred”.

I Newsweek skriver Frum om de omfattande ansträngningar som krävdes för att kommunicera presidentens budskap och lyckas övertyga kongressen och befolkningen. 

The order to begin work on the Iraq sections of the 2002 State of the Union address—what became known as the “axis of evil” speech—was delivered to me in the form of a conditional: what might the president say if he decided … etc. That speech provoked a furor with its claim that state sponsors of terror cooperated with terrorist groups, and its warning that Iraq, Iran, and North Korea were arming to threaten the peace of the world. Critics insisted that it was impossible that Shiite Iran would support Sunni Hamas or that Islamic Iran could share technology with Stalinist North Korea. We now know all those things to be true, and many more besides. The founder of the Pakistani nuclear program did attempt to sell bomb-making technology to al Qaeda. The North Koreans did sell Syria materials for a nuclear facility destroyed by the Israelis in 2007.

Some critics claim that the speech blew up a promising U.S. diplomatic overture to Iran. That’s pretty hard to believe, especially after seeing what has happened to U.S. overtures to Iran since 2009. As a description of the strategic challenge facing the United States, the speech has been corroborated by events. No apologies on any of those points.

The speech did mark a point of no return on the road to war with Iraq, although debate continued inside the administration for many more months. The famous Downing Street memo makes clear that as late as July 2002, Tony Blair’s government remained uncertain of U.S. intentions.

 […]

Undersecretary of Defense Paul Wolfowitz spoke eloquently about Saddam’s appalling crimes against the Iraqi people. But countries rarely fight big, expensive wars for the benefit of others. Everything depended on the evidence that Iraq was acquiring a dangerous arsenal of weapons of mass destruction. How solid was that evidence? Those of us without high security clearances could never truly know. We had to rely on those we trusted—like National Security Adviser Condoleezza Rice, who warned on January 10, 2003, “There will always be some uncertainty about how quickly Saddam can acquire nuclear weapons. But we don’t want the smoking gun to be a mushroom cloud.”

Such assurances by the leading figures in the Bush administration won the support of a broad array of Americans, not only conservatives but “liberal hawks” in Congress and the press, and not only in this country but around the world.

[…]

Brits sometimes question how crucial Blair was in the run-up to war. My own sense, for what it’s worth, is that it was Blair, not Bush, who swayed Democrats in Congress and liberal hawks in the media. Without Blair, the Iraq War would have been authorized with only the smallest handful of non-Republican votes.

Bild: Charles Ommanney/Contact/Getty.

Read Full Post »

Older Posts »