Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ledarskap’

LEDARSKAP Tidskriften Fortune utsåg 2014 Bill Clinton till en av ”The World’s 50 Greatest Leaders”. Han passade även på att dela med sig av sina erfarenheter.

Fortune April 7 2014

”From the adults in my extended family I learned that everybody has a story but not everyone can tell it.” Denna lärdom påminner om hela hans presidentskap.

Att vara president är ofta en kontinuerlig form av krishantering. Och Clinton hade en otrolig förmåga att kommunicera med amerikanska folket på ett sätt som hans motståndare aldrig lyckades med.

Även i motgång hade han en otrolig förmåga att övertyga väljarna om att han åtminstone var bättre än sina kritiker. Och det är ofta allt en bra politiker behöver. Allt annat följer på detta.

Här är Clinton om ledarskap:

What does leadership mean to you?

Leadership means bringing people together in pursuit of a common cause, developing a plan to achieve it, and staying with it until the goal is achieved. If the leader holds a public or private position with other defined responsibilities, leadership also requires the ability to carry out those tasks and to respond to unforeseen problems and opportunities when they arise. It is helpful to be able to clearly articulate a vision of where you want to go, develop a realistic strategy to get there, and attract talented, committed people with a wide variety of knowledge, perspectives, and skills to do what needs to be done. In the modern world, I believe lasting positive results are more likely to occur when leaders practice inclusion and cooperation rather than authoritarian unilateralism. Even those who lead the way don’t have all the answers.

What does leadership mean to you?

Leadership means bringing people together in pursuit of a common cause, developing a plan to achieve it, and staying with it until the goal is achieved. If the leader holds a public or private position with other defined responsibilities, leadership also requires the ability to carry out those tasks and to respond to unforeseen problems and opportunities when they arise. It is helpful to be able to clearly articulate a vision of where you want to go, develop a realistic strategy to get there, and attract talented, committed people with a wide variety of knowledge, perspectives, and skills to do what needs to be done. In the modern world, I believe lasting positive results are more likely to occur when leaders practice inclusion and cooperation rather than authoritarian unilateralism. Even those who lead the way don’t have all the answers.

Tidskriftsomslag: Fortune den 7 april 2015.

Read Full Post »

LEDARSKAP | President Abraham Lincolns syn på demokratiska val påverkades av hans ledarskapsstil. Men vad för typ av ledare var han?

Disunion, en blogg på The New York Times om USA under inbördeskriget, skriver professor Steven B. Smith:

To understand Lincoln’s leadership properly, one must understand it as a feature of constitutional government.

[…]

Constitutions are devices for controlling the uses of power. Governing in a constitutional manner meansFlygblad med republikanernas valsedel i USA inför valet 1860 (Kentucky Historical Society Collections) governing with respect to forms by which is meant certain formal procedures (rule of law, due process, trial by jury). In some respects constitutional government cares more about the forms than about the outcomes. What is important is that certain formal procedures be followed, and following these procedures confers legitimacy on the outcome.

The very term — constitutional leadership — involves a paradox. Leadership involves boldness, decisiveness and action, even a willingness to go it alone; constitutions work in the opposite direction, imposing forms and rules, checks on power and limits on executive initiative. How can one both lead and accept the limitations of constitutional restraint?

[…]

A […] case of Lincoln’s exercise of constitutional restraint concerned the principle of election. His rejection of the secessionist thesis was that it made the operation of free government impossible. If a minority could secede every time it disapproved of the outcome of the vote of the majority, the result would be a swift descent into anarchy. To be sure, the vote of the majority does not confer an absolute power to do what it wanted. But the principle of regular election, Lincoln believed, could provide a check on what popular majorities would be prepared to do. In any case, to give to the minority a permanent veto over the majority was the negation of self-government. “A majority, held in restraint by constitutional checks and limitations and always changing easily with deliberate changes of popular opinions and sentiments, is the only true sovereign of a free people,” Lincoln told his audience in the First Inaugural Address

[…]

To his infinite credit, Lincoln realized that free elections should not, even in principle, be sacrificed even if the cost might be the end of constitutional government. For constitutional leadership, the ends do not justify the means. Constitutional leadership is necessarily limited or bounded leadership. It is in this possibility of a leader operating within the limits of constitutional restraint that the hope of our republic rests.

Bild: Flygblad med republikanernas valsedel inför valet 1860 (Kentucky Historical Society Collections).

Read Full Post »

IMAGE | Centerpartiets Annie Lööf har intervjuats av Chefstidningen om att vara partiledare, kanslichef och minister.

Sara Wilk intervjuade:

– Jag skulle beskriva mig själv som en person som vågar säga ifrån och som har mål och visioner. Jag är en väldigt målmedveten ledare och har egentligen alltid levt efter olika målsättningar. Jag skämtade en gång och sa att jag är en liberal ledare men jag lever efter socialistiska femårsplaner, säger hon med ett leende.

[…]

Under det senaste året har hennes ledarskap utmanats både en och två gånger. Inte minst då det uppdagades att Tillväxtverket varit lite för generösa med den interna representationen. Annie Lööf entledigade snabbt verkets generaldirektör. Men kort därefter uppdagades det att det inte alltid hade gått rätt till på hennes eget departement heller.

– Att vara ledare handlar om att ha ett tydligt ledarskap även när det regnar. För mig är öppenhet och transparens ledstjärnor. Jag tror att man i längden tjänar på att kombinera ödmjukhet och öppenhet med handlingskraft, konstaterar hon när jag frågar hur hon såg på sitt ledarskap under den turbulenta tiden.

Trots att telefonerna ringde i ett och journalisterna stod utanför dörren tog de inga förhastade beslut, menar hon – det var snarare tvärt om. Istället lät hon sin egen övertygelse styra. Något som hon nu ser som en viktig läxa.

Generaldirektören fick gå men ingen på hennes eget departement. Det är naturligtvis också en form av ledarskap. Att låta övertygelsen om sin egen bekvämlighet få styra.

Bild: Tidskriftsomslaget är Chefstidningen nr 6, 2012.

Read Full Post »

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

LEDARSKAP | Koalitionen i Storbritannien har likande problem som den svenska alliansregeringen.

Trots att den engelska alliansen bara består av två partier – Conservatives och Liberal Democrats – har man liknande problem både internt och vad gäller opinionssiffrorna.

Inte minst det lilla liberala partiet har problem att hävda sig i skuggan av det stora konservativa partiet.

Och precis som i Sverige leder Labour över de konservativa i opinionsmätningar.

Trots sina problem har liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg valt att satsa allt på ett kort. Hans strategi är att ett fördjupat samarbetet med premiärminister David Cameron kommer att leda till väljarframgångar längre fram.

Det spekuleras ständig om detta är en självmordsstrategi för Clegg och hans parti.

En som tror att detta innebär slutet för åtminstone Clegg själv är James Forsyth, politisk redaktör, på konservativa The Spectator.

Now, the Deputy Prime Minister has decided to double down on coalition. He has concluded that the Lib Dems, rather than blocking Conservative ideas, must help push through bold solutions to big problems. It is a brave path to take — but Clegg’s reward will not come in this political life. Whether he knows it or not, his fate is to become a martyr to the coalition.

Perhaps the key to understanding Clegg is that he never quite expected the dark side of being in power: he lacks the coping mechanisms of his Conservative colleagues. When the financial crisis hit, and spending cuts became essential, David Cameron and George Osborne steeled themselves to wear unpopularity as a badge of honour in the same way Margaret Thatcher had done.

[…]

This decision to revivify the coalition is motivated both by a desire to govern effectively and by a belief that public argument has only helped Labour, which leads by 15 points according to one survey this week.

Those around Clegg are unwilling to accept that he’ll be a martyr. The newly united government, they hope, will start not only to get things done but to get credit for doing them; and a recovering economy will restore their leader’s fortunes. The Lib Dems’ polling shows they are finally getting credit from the voters for the cut in the basic rate of income tax. This gives them hope that things are beginning to turn for the party.

[…]

Even so, Clegg is doomed. The problem was identified at the start of the year by Andrew Cooper, the Prime Minister’s director of strategy, in a private presentation to the trustees of Policy Exchange. Clegg’s brand is poisoned; his party’s isn’t. The compromises and broken promises of coalition have, according to Cooper’s exhaustive number-crunching, done irreparable damage to the Deputy Prime Minister’s reputation. Other polling makes the point even clearer. Ask people how they would vote if Vince Cable, not Clegg, was Liberal Democrat leader and the ratings jump three or four points. This might not seem much. But for a party struggling to break double digits in the polls, it is a transformation. This is why Clegg’s martyrdom is inevitable. However loyal his Commons army is, they will eventually have to sacrifice him for the good of the party.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Spectator den 22 september 2012.

Read Full Post »

SIGNALER | Det finns ett väl beprövat trick som alla brukar använda sig av vid anställningsintervjuer.

På frågan om eventuella svagheter gäller det bara att svara något som på ytan framstår som negativt men som i realiteten är positivt för arbetsgivaren.

Och samma knep kan naturligtvis användas av politiker som vill kommunicera kompetens och ledarskap.

Magdalena Anderson, ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna, har lärt sig sin läxa när hon intervjuas av Calle Fleur på tidskriften Chef.

Har du några svagheter som chef?

(Lång paus) ”Kan jag fundera lite? Kan vi återkomma till det senare? Det är en fråga jag inte har fått förut.”

(Här måste man ge Andersson en extra poäng. Hon signalerar – medvetet eller omedvetet – att hennes kompetens alltid har varit så uppenbar att ingen ens kommit på idéen att ställa frågan tidigare.)

Och så slutligen i intervjun:

Okej, har du hunnit fundera på dina svagheter nu?

”Oj. Jag kan vara ganska ivrig och vilja att saker ska hända på direkten. Det kan nog uppfattas som frustrerande. Jag ringer före lunch – efter lunch står jag och hoppar i dörren och frågar om det är klart.”

Här skulle man kunna citera Andersson själv: ”Jag ÄR en vinnarskalle!”

Man kan hålla med om att det gäller anställningsintervjuer. Om hon även har en skalle som kan vinna val återstår att se.

Bild: Tidskriftsomslaget och intervjun är från Chef nr, 2012.

Read Full Post »

LEDARSKAP | När Håkan Juholt avgick var det Carin Jämtin som fick leda partiet medan partiet letade ny partiledare.

Sara Wilk har träffat Jämtin för Chefstidningen.

– I vårt parti är partisekreteraren ett slags intern lagledare. Det handlar ofta om att få saker att funka och människor att träffas. Så här långt i mitt liv har det fungerat bra när jag har haft en sådan roll. Men folk är säkert skitsura på mig också. Det ingår i paketet.

[…]

– Det kokar ner i hur väl organisationen fungerar. Och den fungerar om ledningen fungerar. Då gäller det att man själv orkar. Det är nog det jobbigaste – att finnas där.

Tillsammans lyckades de ta sig igenom prövningen. Och när de värsta dyningarna hade lagt sig var det flera som berömde hennes insats. Hon hade klivit fram som en stark ledare och fört partiet i hamn.

Så uppfattades det kanske internt i partiet, men knappast utåt. Vid presskonferenserna gjorde hon ibland snarare ett lite nervöst och osäkert intryck.

Med det kan naturligtvis förklaras med den unika historiska situationen. Men en ”stark ledare” är inte heller vad man tänker på när det gäller Jämtins tid som oppositionsborgarråd i Stockholms stad.

Det var då partiet lanserade de smått löjeväckande förslagen om ”könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter” och butlertjänster i tunnelbanan.

Fingertoppskänsla har inte heller alltid utmärkt henne under tiden som partisekreterare. När Moderaterna lanserade sajten Juholts sedelpress gick Jämtin ut och kritiserade den i en debattartikel. Detta ökade bara intresset för sajten och dess innehåll.

Men alla älskar en vinnare.

När väl valet föll på Stefan Löfven började siffrorna för partiet att sakta vände uppåt igen.

Det är lätt att i efterhand se händelserna i ett positivt sken. Om Löfven hade floppat hade Jämtin blivit en av de personer som fått bära hundhuvudet.

Bild: Tidskriftsomslaget är Chefstidningen nr 3, 2012.

Read Full Post »

LÖSNUMMER | En stor bild på Helle Thorning-Schmidt pryder omslaget till senaste numret av Passion for Business.

”Danmarks statsminister Helle fokuserar på kvinnors företagande & framtid”, står det med stora bokstäver bredvid fotot.

Av detta skulle den naive köparen kunna tror att numret också innehåller en intervju eller åtminstone en längre artikel om statsministern. Men icke.

Tydligen används Thorning-Schmidt bara som eye candy för att sälja lösnummer av den tidskrift som påstår sig vara ”för den moderna kvinnan”.

Förutom ytterligare fem bilder – en helsidesbild (som är nästan en exakt kopia av framsidans) och fyra små – innehåller tidningen endast ett (!) citat av Thorning-Schmidt samt en kort upplysning om att hon tidigare i dansk media har varit kritiserad för sin glamourösa stil.

För att läsare skall slippa slösa bort 65 kronor på något så ynkligt kommer här citatet i sin helhet.

Jag är en övertygad feminist. Och detta handlar inte om att kvinnor måste tuffa till sig och ha bättre självförtroende. Detta handlar om strukturer!

Detta var med anledning av att några deltagare på Northern Future Forum – om kvinnors ledarskap och företagande – ansåg att kvinnor måste bli bättre på att visa upp sin kompetens, bli kaxigare och våga stå för sina åsikter.

Bild: Tidskriftsomslaget och citat från Passion for Business nr 2, 2012.

Read Full Post »

LEDARSKAP | I två opinionsundersökningar på rad – Sifo och Novus – tar Socialdemokraterna rejäla kliv uppåt i väljaropinionen.

Hos Sifo får partiet 29,2 % (+4,6 %) och i Novus 27,2 % (+4,3 %).

För Stefan Löfven är det naturligtvis en bekräftelse på att han är på rätt väg. Även om Moderaterna är större och siffrorna fortfarande ligger under katastrofresultatet (35,0 %) i valet 2006.

Men när media och opinionsbildare har bestämt sig för att en partiledare är på G finns det ingen hejd på allt som talar till hans eller hennes fördel. Nu är t.o.m. Stefan Löfvens kön, hudfärg och ålder en tillgång för partiet!

”Jag tror att Stefan Löfven har väldigt goda möjligheter att plocka LO-väljare. Det faktum att han är vit medelålders man inger också förtroende på ett traditionellt sätt som väljarna känner igen”, säger statsvetaren Jenny Madestam vid Stockholms universitet.

När hörde man senast att en småfet medelålders vit man med glesnande hårfäste skulle vara en tillgång för ett parti?

Dessa dinosaurier brukar annars lyfts fram som förklaring till alla möjliga och omöjliga problem inom partierna.

Men Madestam är trots allt något på spåret. Även om hon missar själva poängen.

Politik är nämligen i grund och botten en förtroendebransch.

Människor struntar därför fullständigt i om en partiledare är man eller kvinna, ung eller gammal så länge som väljarna kan identifiera sig med personen. Och dessutom vill väljarna kunna lämna över regeringsmakten till någon som uppfattas ha kompetens att hantera ansvaret för landet.

Kontrasten mellan Löfven och Håkan Juholt blir uppenbar.

Juholt var, med Per T. Ohlssons ord i Sydsvenskan, ”en ordförande som knappt kunde öppna munnen utan att subtrahera från det mänskliga vetandet”.

Och så länge Löfven uppfattas bygga vidare på det förtroende han nu har fått kommer han ha goda förutsättningar att lyfta partiet än mer. Om det sedan leder ända fram till regeringsmakten är ännu för tidigt att säga.

Read Full Post »

PARTILEDARE | Det feministiska Vänsterpartiet valde återigen en manlig partiledare.

Jonas Sjöstedt har drivit en mycket imponerande och nästan helt felfri partiledarkampanj. Valet signalerar en ny tid för partiet.

Resultatet av omröstningen kunde inte ha blivit mer övertygande. Han fick hela 179 röster mot bara 39 för Rossana Dinamarca.

Om Dinamarca hade tagit hem segern hade partiet kunnat diagnosticeras som klart självmordsbenäget. Skandalerna har varit lika många som för Håkan Juholt.

Med henne hade Vänsterpartiet snabbt förpassats till politikens utmarker. Med Sjöstedt har man åtminstone gett sig själva en rimlig chans att bli politiskt relevanta.

När kongressen sade nej till delat ledarskap hoppade Ulla Andersson av partiledarstriden. Uppenbart för att maximera chanserna för Sjöstedt.

Om kongressen istället sagt ja till delat ledarskap skulle det ha varit naturligt för kongressen att välja en kvinna och en man. Andersson hade då stannat kvar och tagit striden mot Dinamarca.

När kongressen istället sade nej hoppade Andersson av och garanterade därmed att större delan av hennes anhängare röstade på Sjöstedt.

Med Dinamarca som en av partiledarna skulle Vänsterpartiet riskerat sin nya roll som utmanare till Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Dinamarca ligger så långt till vänster att hon låter mer som 70-talets kommunister än dagens mer polerade vänsterpartister.

Partistrategernas skräckscenario var att Dinamarca skulle börja driva bort de nya väljare som partiet vill attrahera.

Dessutom riskerade man få ett splittrat partiledarskap om två ledare börjar dra åt helt olika politiska och ideologiska håll. Med en förvirrad väljarkår som följd.

Övriga partier skulle gladeligen ignorera Sjöstedt i ett sådant läge. Istället hade man framhävt Dinamarca och på så sätt kunnat visa att Vänsterpartiet inte har reformerat sig.

Även realistiska vänsterpartister har insett att det finns vissa saker man måste lägga bakom sig om man vill växa som parti. Dinamarca passade inte in i planen.

Lägg sedan till att möjligheterna att bilda ännu en rödgrön allians inför nästa val knappast hade ökat med Dinamarca.

Read Full Post »

Older Posts »