Politisk kommunikation: (FP) satsar på en tant!

Val 2014 | Ingen kan anklaga Folkpartiet för att vara inkonsekventa. Deras valaffischer inför EU-valet ser ut som de brukar.

I år använder man samma typsnitt och layout som i riksdagsvalet 2010. Vilket var samma layout och typsnitt som vid det senaste Europavalet.

Den variation som finns är de där man lyfter fram Jan Björklund och huvudkandidaterna, och då främst dragplåstret Marit Paulsen.

Men det gör inte det hela mycket roligare. Partiet verkar sätta en ära i att vara tråkig.

Budskapen är förutsägbara. ”Europa behöver mer samarbete” för miljön, för freden och för jobbens skull. Och naturligtvis vill man ha mer samarbete för att kunna bekämpa brott.

Den enda affisch som har tillstymmelse till lite udd och aktualitet har budskapet ”Nej till rysk gas. Behåll kärnkraften.”

Men det känns som om partiet försuttit en rejäl chans att verkligen sticka ut.

Folkpartiet har en längre tid försökt marknadsföra sig på hemmaplan som det försvarsvänliga alternativet i svensk politik.

Så varför tog man inte chansen lyfta fram Nato och samtidigt slå mot arvfienden Ryssland? Till exempel med budskapet ”Nej till Putin. Ja till EU.” Eller ”Ja till Nato. Nej till Putin.”

Vän av ordning kanske undrar vad Nato har med EU att göra. Vem bryr sig? Mycket av partiernas EU-valrörelse handlar ändå mer om inrikespolitik än om EU-politik.

Mer: Fler valaffischer till Europavalet finns på partiets hemsida.

Read Full Post »

Image: Stefan Löfvens vill vara statsmannamässig!

TAL | Om Stefan Löfven eller Jan Björklund (FP) höll årets bästa tal i Almedalen kan vara en smaksak.

Men det var åtminstone ett retoriskt skickligt uppbyggt tal.

Om ett tal kunde avgöra ett val skulle Löfven sopa mattan med Fredrik Reinfeldt.

Talet gav ett statsmannamässigt intryck.

Ett exempel på detta var att talet innehöll väldigt mycket utrikespolitik. Ett annat var att Löfven föredrog att nämna motståndarnas partinamn snarare än partiledarnas namn.

Det var säkert medvetet för att Löfven skulle kunna framstå som om han står över de vanliga bråken mellan partiledarna.

Det var som om Löfven vill signalera att han är mer koncentrerad på politiska lösningar än pajkastning.

Dessutom var det ett väldigt personligt tal. Löfven använde sig själv som referenspunkt vid ett flertal tillfällen.

Sommaren efter att jag slutade gymnasiet jobbade jag på en timmersortering i Ådalen. När något gick sönder kallade de dit en svetsare. Jag tänkte ”Det där vill jag också kunna” – och jag kunde senare gå med min svetsutbildning ut i yrkeslivet.

För att upprätta principen om lika livschanser behöver vi reparera just den här bron mellan skolan och arbetslivet. Det är därför vi dikar ut Moderaternas träsk av åtgärder. De är dyra, de är verkningslösa, och de har dömts ut av deras egna experter. Istället investerar vi där det gör nytta, för att garantera alla unga arbete, studier eller praktik inom 90 dagar.

Det finns de som säger att det är omöjligt att utrota långtidsarbetslösheten bland unga. De är historielösa. De måste ha glömt vad vi har uträttat tillsammans. Det enda som borde vara omöjligt för ett anständigt samhälle är att lämna så många unga i arbetslöshet.

Det ger en extra trovärdighet att som partiledare – speciellt för en socialdemokratisk partiledare – att kunna tala från en genuin arbetarbakgrund.

Och tydligen har Löfven insett att en socialdemokratisk partiledare inte bara kan utlova massa reformer. Man måste också ställa krav.

Men vi ska inte förväxla godhet med kravlöshet. Vi vill införa 90-dagarsgarantin, och ett utbildningskontrakt som ger unga utan gymnasieexamen en rimlig ersättning för att läsa klart den.

Men båda kommer med kravet att överenskommelsen ska hållas. Ersättningen kommer inte om inte du kommer.

Och samtidigt som vi vill skapa större stöd och nya vägar för att gymnasieexamen, vill vi också utöka skolplikten så att alla unga går klart gymnasiet. Annars har de inte en chans på morgondagens, eller ens dagens, arbetsmarknad.

Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute, hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men det är så det är. Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.

”Socialdemokraterna står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.”

Nice touch.

Uppenbart har Socialdemokraterna insett att Almedalen var en möjlighet att sätta bilden av ett parti med idéer.

Talet innehöll bl.a. en lång rad förslag på skolans område, t.ex. mindre klasser och fler speciallärare.

Tanken var säkert att ta udden av kritiken att Löfven och partiet inte har någon politik.

Genom att gå på offensiv fick han regeringen både handlingsförlamad och splittrad.

Det finns nu en majoritet i Sveriges riksdag för att slopa den andra sjuklöneveckan. Det skulle både få fler små företag att våga anställa – och ge fler personer som tidigare varit sjukskrivna större chanser att börja jobba igen.

Fler jobb och social rättvisa. Det är mer värt än en cementerad blockpolitik. Därför vill jag fråga de borgerliga småpartierna: Är ni med oss på att avskaffa den andra sjuklöneveckan? Sätter ni jobben eller prestigen först?

Och är ni villiga att möta oss där så har vi ett större fyrverkeri med förslag.

En helt ny arbetsförmedling – som företag verkligen vill vända sig till.

Mer järnväg och vägar – så att du kan ta dig till jobbet. Enklare sjukregler och kortare betaltider – för starkare småföretagare. Statlig företagarförmedling – som löser generationsväxlingen inom företag. Fler yrkescollege – för snabba vägar ut på arbetsmarknaden.

En byggpakt – för att bygga bort bostadsbristen. Och inte minst en välfärd där människans välmående går före vinstintresset, som gör det möjligt för alla att arbeta och leva väl.

Och det kommer att behövas ännu mer. Och vi kommer att skapa mer. Vi släpper inte målet. Steg för steg ska vi gå mot lägst arbetslöshet i EU 2020.

Och en annan liten detalj som visar att Socialdemokraterna har tänkt till.

Socialdemokraterna hade arrangerat så att ett gäng ungdomar kunde stå bakom och följa Löfvens tal.

Detta såg betydligt naturligare ut i tv jämfört med hur många av de övriga partierna hade riggat inför sina partiledares tal.

Man måste fråga sig vem som kommit på den absurda idén att låta dessa ungdomar sitta framför – och med ryggen emot (!) sin partiledare.

Read Full Post »

Politik: Jan Björklund får VG på sitt Almedalstal!

ANALYS | Jan Björklund höll ett bra tal. Kanske det bästa nu när bara Annie Lööf och Stefan Löfven är kvar.

Björklund lyckades ta upp en lång rad olika ämnen utan att talet kändes överbelastat.

Dessutom lyckades han leverera många giftiga formuleringar som framhävde vad han ansåg vara de absurda konsekvenserna av motståndarnas politik.

Om Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas syn på arbetskraftsinvandring:

Nu vill en koalition av socialdemokrater och sverigedemokrater minska arbetskraftsinvandringen. Av olika skäl. Sverigedemokraterna gillar inte invandrare. Socialdemokraterna gillar invandrare så länge de inte arbetar.

Om LO:

Enligt Stefan Löfven skall LO ges makten att stoppa arbetskraftsinvandring. Och vet ni vad – en fackförening ser gärna att det är brist på arbetskraft.

[…]

Människor som vill bidra till vårt välstånd ska vara välkomna hit. LO ska inte bli vår nya gränspolis!

Om Miljöpartiets förslag om att minska arbetstiden:

I april, när oppositionen utarbetade sina motioner som svar på regeringens vårbudget, så tittade jag mot fönstren på miljöpartiets riksdagskansli. Och vad såg jag? Jo det var tänt långt in på kvällen. Varför då? Varför jobbar de över om man uträttar mer om man jobbar mindre? Det är ju obegripligt? Varför går de hem först åtta på kvällen, om det blir mer gjort om man går hem klockan tre?

Om värnskatten:

Vi behöver ta bort värnskatten. Den har allt för länge fungerat som en motor för emigration snarare än som skatteindrivning. Men kanske är det så att de rödgröna vill att framgångsrika människor ska fly landet och inte återvända. För när Ingvar Kamprad återvänder så ökar klyftorna i Sverige.

Precis i alla andra partiledartal i Almedalen innehöll Björklunds även en ”nyhet” – en nyhet som redan pressenterats på en tidigare presskonferens.

Denna gång handlade det om lärlingssystem.

Men detta var inte det första utspelet på temat lärlingsutbildning från Folkpartiet. Frågan är om väljarna uppfattar några större skillnader.

Det är därför tveksamt om detta skulle vara en speciellt valvinnande fråga. Kanske känner Folkpartiet bara ett behov av att behålla initiativet kring skolfrågorna.

Read Full Post »

Politik: Ovälkomna sanningar från (C)!

ANALYS | Annie Lööf har nog med problem utan att pinsamma gamla nyheter skall behöva dyka upp och ställa till det för henne.

Denna gång är det Anders W. Jonsson (C), vice ordförande i Centerpartiet, som står för klavertrampet.

När han först sågade Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet i en ledarintervju i Blekinge Läns Tidning den 8 januari var det ingen som reagerade.

Men lagom inför Centerpartiets kommunpolitiska dagar har Expressen plockat upp nyheten på nytt. (Med nya uppgifter om att Jonssons agerande fick regeringen att snabbt sätta ihop en krisplan för att kunna hantera en eventuell mediestorm.)

Här är från Sylvia Asklöf Fortells intervju:

Hur är grogrunden för ideologisk debatt i Sverige, tycker du?

– Ja, den är ju oerhört dålig. Jämför bara med Danmark, där man har en mycket tuff debatt. Kristdemokraterna, till exempel, de vågar inte. De är splittrade i 3-4 fraktioner och har bara partinamnet gemensamt. Och jag känner ganska många folkpartister som är förtvivlade på grund av Jan Björklund. Han saboterade samarbetet med Centerpartiet och Maud Olofsson, det var systematiskt, menar Anders W Jonsson.

Kan du exemplifiera det konkret?

– Nej, det vill jag inte. Men i förhandlingar kan man blockera varandra.

[…]

Anders W Jonsson kallar Moderaterna för det mest systemkramande partiet i alliansen.

Har ni tröttnat på Moderaterna?

-Jag svarar bara för Centern. Jag tycker att vi har ett starkt allianssamarbete. Men jag tror att Kristdemokraterna och Folkpartiet delvis gör en annan analys. En gång fick vi alltid höra att vi alltid har saboterat alla borgerliga regeringar från Hedenhös och framåt. Idag ifrågasätter ingen inom Centern att vi är ett borgerligt parti, menar Anders W Jonsson.

Uttalandet var föga subtilt. Men det betyder inte att det skulle vara utan värde.

Uttalandet säger inte bara något om Centerpartiet. Det speglar också ganska väl situationen inom Alliansen.

Eller som Fortell uttryckte det i en uppföljande ledare:

Nog för att man måste vara både blind och döv för att inte uppfatta att det är kris i alliansen, men det här föreföll snarare som ett rent inbördeskrig. Somt av det som Jonsson sagt till mig hade jag hört tidigare, av andra, mellan skål och vägg.

Dessutom ger Jonsson en ganska bra bild av realiteterna när det gäller regeringskoalitioner.

Partier sätter sig inte i en koalition för att man älskar varandra. Man gör det för att man gjort bedömningen att man kommer uppnå fler av sina egna rent partiegoistiska syften tillsammans än vad man skulle lyckas med var för sig.

Och naturligtvis för att man insett att den gemensamma fienden – i det här fallet Socialdemokraternas långa dominans inom svensk politik – bara kunde besegras om man samlade sina borgerliga trupper under en gemensam fana.

Säga vad man vill om detta glada centerpartistiska gäng, de har i alla fall gjort det kul med politisk analys igen.

Read Full Post »

Politik: Jan Björklunds beska droppar!

SKOLA | När Jan Björlund skall intervjuas vet man vad det kommer att handla om utbildning och skola.

Sakområdena är numera så tätt förknippade med Folkpartiet att det är lätt att glömma bort att det inte alltid har varit så.

En fördel med Björklund är att han kan ha få vem som helst att inse det förnuftiga i utbildningsreformerna om han bara får tala till punkt.

Det är ganska uppfriskande att han också vågar säga en och annan obekväm sanning. Speciellt som han därmed också indirekt trampar de egna lokalpolitikerna på tårna.

När Thomas Gür intervjude honom för tidskriften Neo passade han på att ge en liten historielektion:

1991 kommunaliserades den svenska skolan och nu är det lokalpolitikerna och hundratusen lärare som ska se till att normerna mynnar ut i konkreta åtgärder. Det är dessa som är Jan Björklunds kompani- och plutonchefer som ska genomföra hans vision.

Är kommunalpolitikerna uppgiften mogen?

– Nej.

Det är de inte?

– Nej.

Det måste vara bekymmersamt för en befälhavare att veta detta.

– Ja. Det är därför jag inte tror på den kommunaliserade skolan. Sedan den moderna kommunen konstruerades i lagstiftningen på 1860-talet har kommunpolitikernas huvudansvar varit socialtjänsten. Kommunerna har också ägnat sig åt brandkår och sophämtning och sådant, men sociala frågor har dominerat.

– Den avgörande utbildningen för att bli kommunalbyråkrat i Sverige är i praktiken samma som för att bli socialsekreterare. Och när kommunerna fick ansvaret för skolan på 90-talet hade man egentligen inte begripet sig på skolans kunskapsuppdrag. Det sociala uppdraget har legat i fokus. Det är naturligtvis viktigt det också, att elever känner sig trygga, men det är ändå kunskapsuppdraget som är skälet till att vi har en skola. Det begriper inte kommunerna. Och även om man förstår uppdraget, begriper man inte hur man ska hantera det. Själva lärandeuppdraget, det har inte kommunerna tagit. Så ja, skolan måste återförstatligas.

Vi tar det igen, skolan måste återförstatligas?

– Ja. Absolut. Och under tiden, medan vi får tillräcklig politisk enighet för det, kommer staten att behöva styra mer. Både genom att vi utvärderar resultat, men också normativt, för det finns en gräns för hur många utvärderingssystem man kan ha i en så komplex verksamhet.

När får du med dig politisk majoritet för att återförstatliga skolan?

– Det vet jag inte. För stunden är det ju bara Folkpartiet som tycker så i regeringen, även om några andra partier utanför alliansen också säger det. Jag är besviken på Moderaterna. De var lika stora motståndare till kommunaliseringen som Folkpartiet var för tjugo år sedan. Men jag fick också ta en match i mitt eget parti för detta. På partistämma, landsmöte eller partikongress är kommunalråden i majoritet i alla partier.

– Det positiva är att jag numera inte möter en enda politiker från något parti som med glöd försvarar kommunaliseringen. De försvarar den pliktskyldigt, men inte längre med entusiasm.

Bild: Tidskriftsomslaget är Neo nr 6, 2012

Read Full Post »

Analys: Liberalismens imagesproblem!

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem – partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

Analys: Därför sköt Hägglund ner Reinfeldts idéplattform!

IDEOLOGI | Fredrik Reinfeldts förslag om en gemensam ”idéplattform” för Alliansen sköts ner illa kvickt av Göran Hägglund.

I en debattartikel i Dagens Nyheter lade Reinfeldt fram fyra konkreta förslag på hur han vill att Alliansen skall utvecklas framöver.

I ett öppet brev i dag till Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund lägger jag fram min syn på hur vi bör vidareutveckla alliansen fram till valet 2014. Jag föreslår bland annat:

• Gemensamma arbetsgrupper för att utveckla alliansens politik inför valet 2014 och mandatperioden 2014–2018.

• Ett gemensamt valmanifest som presenterar alliansens vallöften och ambitioner inför mandatperioden 2014–2018.

• En idéplattform med allianspartiernas gemensamma bärande värderingar, som diskuteras och antas vid ett idékonvent.

• En valkommitté med ansvar för alliansens gemensamma valkampanj.

På ytan kan det framstå som ganska harmlösa förslag. Partierna har ju trots allt bestämt sig för att gå fram som ett samlat regeringsalternativ inför nästa val.

Men förslagen innehåller sprängstoff.

Reinfeldts strategi går ut på att knyta Allianspartierna allt närmare varandra. Vilket naturligtvis skulle gynna Moderaterna mest av allt.

Alla fyra partierna har i realiteten redan surrat fast sig vid den gemensamma Alliansmasten. Och på Alliansskutan heter kaptenen Reinfeldt.

Inget parti vågar – eller vill – idag bryta upp ifrån Alliansen. Men vad som tidigare såg ut som ett givet framgångsrecept för alla fyra partierna är idag källan till mycket oro bland de mindre partierna.

Gemensamma arbetsgrupper och någon form av gemensam valcentral – eller War Room – blir nödvändigt om man skall kunna koordinera gemensamma utspel och framträdanden.

Men därefter blir det lite mer känsligt. Inte ens ett gemensamt valmanifest är idag helt oproblematiskt.

Småpartierna är tvingade att profilera sig om man vill bli mer än bara stödpartier till Moderaterna. Ökat inflytande kräver fler röster. Och fler röster får man bara om man lyckas bli ett tydligt alternativ.

Med ett gemensamt valmanifest riskerar småpartierna att inte tas på allvar av väljarna. Har man inte fått med sina förslag i det gemensamma valmanifestet finns det ingen anledning att tro att man kommer att lyckas så mycket bättre efter valet.

Och skulle partierna dessutom signera ett gemensamt idémanifest kommer deras handlingsutrymmet att inskränkas än mer. Och värst blir det för Kristdemokraterna.

Kristdemokraterna är det parti vars partiprofil har blivit otydligare och otydligare för varje år som gått sedan Alliansen bildades.

Minsta gemensamma nämnare i ett sådant idéprogram skulle därför med nödvändighet bli ”liberalism” i alla des former.

Och vad Hägglund definitivt inte behöver är att i valrörelsen behöva stå och försvara ett liberalt idépolitiskt ”partiprogram” som tydligt visar hur långt ifrån det egna partiprogrammet man har kommit efter åtta års Allianspolitik.

Inte konstigt att Göran Hägglund så snabbt sköt ner förslaget.

Read Full Post »

Image: En annan (positiv) sida av Annie Lööf!

RETORIK | Näringsminister Annie Lööf (C) har fått ta emot mycket kritik för sina innehållslösa svar. Men det finns också en annan sida av Lööf.

Denna sida visar sig tydligast när frågorna inte bara handlar om vilka åtgärder hon tänker vidta för att få upp Centerpartiets dåliga opinionssiffror.

När Lööf exempelvis får frågor om den nationella innovationsstrategin låter hon initierad och påläst.

– För mig handlar det mycket om hur vi kan kommersialisera forskningsresultaten och få svenska företag att komma högre upp i värdekedjan, men också om att se innovation i ett brett perspektiv. Det har varit mycket fokus på teknik och tillverkningsföretag, men innovation är viktigt även inom offentlig sektor, säger Annie Lööf.

[…]

– I dag fördelas pengarna [d.v.s. forskningsanslagen] utifrån citat i vetenskapliga publikationer, men jag vill se sampubliceringar med näringslivet. Många av de framgångsrika lärosätena som Chalmers, Jönköping och i Mälardalen säger att samverkan med näringslivet har varit viktigt för deras framgångar.

Innovationsupphandlingar, där man istället för att köpa en befintlig produkt beställer en lösning på ett problem, är ett annat centralt område.

– Den offentliga sektorn upphandlar för 500 miljarder varje år. Vi kan styra om det så att vi sporrar till utveckling av den bästa lösningen. Ett antal myndigheter har fått i uppdrag att utarbeta en modell och tillämpa den.

[…]

– Jag vill se ett investeraravdrag för att stimulera privat riskkapital. Min ambition är att vi ska avisera det till hösten, så får vi se när vi kan genomföra det. Dessutom ska vi samla det offentliga riskkapitalet, där vi i dag har sjutton miljarder fördelat på sex aktörer, och styra om det mer mot investeringar i tidiga faser. Sedan skulle jag gärna hitta en lösning där vi kan samla privat och offentligt kapital i en fond.

Alla partier verkar idag tala om behovet av forskning, innovationer och riskkapital till växande företag.

I Stefan Löfvens och Jan Björklunds tal – två av de bättre under Almedalen – var stärkandet av näringslivet konkurrenskraft själva huvudpoängen.

Trots detta saknas ofta mer konkreta lösningar när politiker skall tala om vad man tänker göra åt problemen på olika områden.

Mycket hänger samman med den politiska retoriken. Det är ofta lättare att peka på problem än att komma med lösningar.

Och ofta blir politikers svar så banala att de egentligen inte förklarar någonting överhuvudtaget.

Fråga: ”Dagens elever har dåliga kunskaper i kärnämnena. Vad tänker ni göra åt detta?” Svar: ”Stärka skolan.”  Eller så blir det något om ”högre lärarlöner”.

”Hur skall ni få fler i arbete?” Svar: ”Satsa på företagen.” ”Arbetslösa måste ges möjlighet att vidareutbilda sig så att möjligheterna ökar att få in en fot på arbetsmarknaden.”

Det är alla bra svar, speciellt om man bara har en minut på sig att svara i Rapport eller Aktuellt. Men de förklarar inte hur det skall gå till. De indikerar bara ungefär var någonstans lösningen finns.

Citaten ovan om innovationsstrategin visar att Lööf har läst på. Men det räcker tyvärr inte för en politiker att bara var påläst. Lööf har åtminstone två andra problem att brottas med.

Det ena heter Anders Borg (M). Lööf måste få loss tillräckligt med pengar från finansdepartementet om strategin skall ge resultat.

Hennes andra problem är att en nationell innovationsstrategi knappast är någon kioskvältare i en valrörelse. Och effekterna kommer knappast att visa sig innan valet. Oavsett hur mycket pengar regeringen satsar.

Det är inte osannolikt att Lööf är en av de skarpaste hjärnorna i regeringen. Hennes snabba karriär och CV tyder på det. Men detta ger inte automatiskt högre opinionssiffror om hon gräver ner sig i frågor som inte intresserar väljarna.

En bra politiker vet att balansera populära frågor med åtgärder som på kort och lång sikt gagnar både den egna imagen och utvecklingen i landet.

Annie Lööf har här en hel del kvar att göra.

Övrigt: Citatet är från Thomas Frostbergs intervju med Annie Lööf i Sydsvenskan den 6 juli 2012. Bilden är en detalj från artikeln.

Read Full Post »

Analys: En kort summering av Almedalen 2012!

ALMEDALEN | Det var de ideologiska färgade talen som lyfte partiledarnas framträdanden under politikerveckan.

Kanske hängde det samman med att det fanns få – och inte speciellt tunga – utspel från partierna i år. Kloka partiledare valde då att ideologisera sina tal för att kunna sticka ut från mängden.

Detta är en viktig signal till de mindre partierna.

Man kan inte lyfta opinionsmässigt bara med hjälp av sakpolitiska utspel. Speciellt inte om utspelen lika väl skulle ha kunnat lanseras av något annat närliggande politiskt parti.

Att använda sig ideologi kan då vara ett effektivt sätt att vissa på skillnader mellan partierna.

Bästa talet

Det är kanske inte konstigt att de bästa talen därför också kom från partier som hade behov att bevisa något för väljarna.

Jonas Sjöstedt (V), Jan Björklund (FP), Stefan Löfven (S) och Göran Hägglund (KD) höll inte bara de intressantaste talen utan också de mest ideologiska färgade.

Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraternas läge i opinionen gör att dessa nu måste ta sig i kragen om man vill lyckas 2014. Och Socialdemokraterna måste visa att man är mer än bara en Löfven-effekt.

Och skall man utse någon klar vinnare får det bli Hägglund, tätt följd av Björklund.

Oturligt nog för Hägglund låg Kristdemokraternas dag sist under veckan. Det är inte osannolikt att man därmed också fick färre tittare och lyssnare än övriga partier.

Men dessa två herrar får ursäkta. Det tal som alla verkligen väntade på var Stefan Löfvens. Det var hans första i Almedalen som partiledare.

Och han lyckades över förväntan. Speciellt med tanke på att han knappast är någon naturlig talare. Han hade uppenbart tränat inför uppgiften.

Men det kan vara en poäng för en partiledare att inte framstå som en alltför finslipad och professionell politiker. Att låta mer som en man av folket kan aldrig vara fel för en socialdemokratisk partiledare.

Sämsta talet

Utan tvekan var det Åsa Romson (MP) och Annie Lööf (C).

Vad man kommer att minnas från Romsons tal är att hon bjöd in metrologen Pär Holmgren under talet. Hon lämnade även kvar ett par glasögon till Fredrik Reinfeldt (för att han skulle se barnfattigdomen).

Romson fick en del kritik för nymodigheten att intervjua Holmgren på scen mitt under talet. Men det var knappas att hon prövade något nytt som var felet.

Problemet var at ingen minns vad det handlade om. Det var väl något om klimatet och miljön? Eller?

Och Lööfs tal kommer man bara att minnas för att hon var modig nog att erkänna att Alliansen och regeringen går på tomgång.

Oturligt nog personifierar hon själv denna idétorka.

Bästa politiska utspel

Alla partierna hade något litet köttben som man bjöd väljare och media på. Men något riktigt tungt utspel blev det aldrig.

Det mest omtalade och omskrivna blev Fredrik Reinfeldts förslag om en ”jobbpakt”.

Men det var svårt att imponeras när det visade sig att det var ett gamalt förslag från IF Metall. Ett förslag som Stefan Löfven (!) förhandlat fram redan 2010.

Löfven kunde därmed knipa retoriska poäng genom att döpa om jobbpakten till Löfvenmodellen.

”Det visar att Moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga”, sade han.

Därmed lyckades Socialdemokraterna så ännu ett frö av misstänksamhet hos väljarna om att Moderaterna är mer spinn än substans.

Dessutom kunde han ställa den berättiga frågan om varför jobbpakten inte skulle kunna sjösättas redan nu? Varför vänta ända till 2014 om den nu var så viktig som Reinfeldt gjorde gällande?

Och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson kunde peka på att regeringen framstår som oeniga när man lyssnar på Allianspartiernas olika tal under veckan.

Så den spricka som Moderaterna antagligen hoppats på mellan Socialdemokraterna och LO får vi nog inte att se mycket av.

”Jag trodde att det var regeringen vi talade med men det kanske var Moderaterna”, sade han till TT.

Bästa onelinern

”Vänner, regeringen väntar på bättre tider, medan Sverige väntar på en bättre regering.” (Stefan Löfven)

Och mer än en oneliner stod ”rolighetsminister” Hägglund för. Så här lät det om ”Cirkus Löfven”:

Jag vill redan här be om ursäkt för det kommande avsnittet. Nu förlitar jag mig helt på att det finns göteborgare i publiken… Schhhhh… Får jag be om….största… möjliga…..tystnad?  För visst är det med Stefan Löfven, lite som på cirkus. Cirkusdirektör Stefan Löfven. Största…möjliga…tystnad. Ny i manegen. Den fjärde direktören på kort tid. Hans företrädare var dels en one-man-show. Domptören Persson som ersatte alla andra artister med sin egen förträfflighet. Sedan kom den av partiet itu-sågade damen. Och sedan direktören som visade sig vara en mänsklig kanonkula… som sällan landade på fötterna. Manegen var väl krattad när Löfven kom in bland de stora elefanterna. Spänd förväntan i tältet.  De tidigare så framgångsrika knivkastarnas nummer har utgått. Stöörsta…möjliga…tystnad. Stefan Löfven… Sällan har väl någon sagt så litet om så mycket under så lång tid… I de farligare cirkuskonsterna finns en stuntman, oftast Mikael Damberg. Men alla verkligt halsbrytande nummer har fått utgå till förmån för… ytterligare tystnad. Inget jonglerande med brandfacklor, precis. Visserligen politisk akrobatik, han kan till och med slå knut på sig själv, för att inte falla… till föga… och lämna något besked.  Största… möjliga… tystnad… Och spänning är en del av miljön på Cirkus Löfven. In kommer alla djuren. Först Unga Örnar men sedan… En tiger, förlåt… en som tiger.

Så sammanfattningsvis får man kanske ge Moderaterna en liten, liten poängseger över Socialdemokraterna när det gäller politiskt innehåll.

Men i realiteten står partierna precis där man stod innan Almedalsveckan.

Read Full Post »

Politik: Hur man dödar goda idéer!

ANALYS | En lång rad intressanta förslag har den senaste tiden lanserats av partier över hela det politiska fältet.

Frågan är hur mycket av förslagen som överlever den politiska verkligheten?

Moderaterna har lanserat ett förslag om ny myndighet för granskning av äldreomsorgen. Även om partiet norpade förslaget från Kristdemokraterna finns det ingen anledning för Göran Hägglund att sura.

Idén har lett till mer uppmärksamhet än vad det skulle ha fått om Kristdemokraterna själva skulle försökt sälja in det.

Partiet lyckas sällan ens marknadsföra sina egna bästa förslag. Idén har nu väckt intresse som man borde kunna dra nytta av.

Socialdemokraterna å sin sida har lanserat ett förslag om sommarskola.

Alla ungdomar som inte klarar, eller riskerar att inte klara, godkända betyg i nian skall få extra undervisning i upp till tre veckor under sommaren.

Frågan är om bara om det räcker. I en del skolor har vi idag elever med så dåliga grundläggande kunskaper i att räkna, skriva och läsa att man inte ens platsar i högstadiet.

Folkpartiet kom med en lång rad förslag i sitt nya integrationspolitiska program  som även borde kunna bli regeringspolitik.

Mest medieutrymme fick det återupplivade förslaget om språktest. Men även övriga förslag som exempelvis kravet på motprestation för bidrag och slopad ersättning för de som tackar nej till jobb är intressanta.

Till och med Sverigedemokraterna har kommit med ett intressant lokalt budgetförslag om patrullerande stadsvakter med ordningsvaktsförordnande.

Trots detta tenderar många förslag inte överleva det politiska rävspelet. Det finns nämligen många sätt att döda även bra förslag.

1) Försöksballonger

Hast du etwas Zeit für mich

Dann singe ich ein Lied für dich

Von 99 Luftballons

Det finns minst lika många försöksballonger inom politiken som det finns luftfyllda i Nenas gamla hitlåt.

Många partier skickar upp dem för att försöka utröna medias och allmänhetens inställning till nya idéer.

Och skapar förslagen inte tillräckligt mycket buzz (eller om de får för mycket kritik) dör de flesta förslagen en stilla död.

2) Motståndare köper förslaget

Ett effektivt sätt för politiska motståndare att minimera intresset för ett förslag är att anamma dem.

Det blir speciellt svårt för ett oppositionsparti att dra nytta av sin idé när regeringen köper ett förslag.

Jan Björklund (FP) var t.ex. snabb ute och markerade att även regeringen planerade att införa Socialdemokraternas förslag på sommarskola.

Vi jobbar med ett liknande förslag på utbildningsdepartementet. Jag är helt inriktad på att vi ska lägga fram ett sådant här lagförslag.

Den politiska nyttan för Socialdemokraterna minskar dramatiskt när man inte längre har ett unikt förslag att visa upp för väljarna.

Risken är sedan att regeringen ”glömmer” att införa idén. Och ingen reflekterar över det när den politiska debatten har flyttat fokus.

3) Internt käbbel

Det dröjde inte länge innan Folkpartiets förslag om språktestet sågades av Centerpartiet och Kristdemokraterna. Moderaterna stödde förslaget.

Om det överhuvudtaget blir något regeringsförslag hänger på Annie Lööf och Göran Hägglund.

Men det är inte helt omöjligt att deras ”nej” plötsligt blir ett ”ja”. Det kan bero på om Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund ger med sig på något annat område som är viktigare för Hägglund och Lööf.

4) Massiv kritik

Partier är inte det modigaste som finns. Två kritiska insändare på lokalsidan i en kommun kan få vilken kommunpolitiker som helst att tro att det handlar om folkstorm.

Eller som Ramones sjunger i Here Today, Gone Tomorrow:

But I told her why we just can’t make it

I want you still but just can’t take it

The time has come we oughta break it

Someone has to pay the price

Och det är inte så mycket annorlunda nationellt.

Möts ett förslag av tillräckligt häftig kritik från media, intressegrupper eller politiska motståndare brukar partier försöka minimera kostnaden för sig själva genom att dra tillbaka förslaget.

I bästa fall kan man återanvända förslaget längre fram om opinionen skulle vända.

5) Tystnad dödar

Det är inte bara förslag signerade Sverigedemokraterna som brukar mötas av total tystnad.

Det räcker nämligen inte med att ett förslag är väl genomtänkta. Om det inte kommer från en tillräckligt stark spelare kan förslagen – medvetet eller omedvetet – ignoreras av både media och motståndare.

Är partiet som kläckt idéen inte tillräckligt fokuserade och beredda att driva på kommer förslaget sannolikt att självdö. Speciellt småpartier har inte tillräcklig uthållighet på sakområden som man inte anser tillhöra sina profilfrågor.

Read Full Post »