Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Koalition’

VAL 2015 | Koalitionen mellan Conservative Party och Liberal Democrats kommer (sannolikt) hålla ända fram till valet 2015.

5 Days to Power- Rob Wilson

Men med den misstänksamhet man i Storbritannien känner inför koalitioner var det många som inte trodde att en regeringskonstellation skulle överleva en hel mandatperiod, oavsett vilka partier som skulle ingå.

Och valresultatet gav pessimisterna vatten på sin kvarn. Inget av partierna var riktigt nöjda med utgången av valet.

Regeringspartiet Labour, som fick både färre röster och färre mandat än Tories, var den uppenbara förloraren band de två statsbärande partierna. Trots detta hade de konservativa inte lyckats få tillräckligt med röster för att bilda en egen majoritetsregering.

Och valrörelsens till synes stora uppstickare, Liberaldemokraterna, överraskade både sig själva och oberoende bedömare med att tappa mandat. Det var en stor besvikelse för ett parti som hoppats göra sitt stora politiska genombrott detta år.

Att man i Storbritannien är ovan vid koalitioner kan man se även på bokutgivningen. Till och med de förhandlingar som fördes mellan de konservativa och liberalerna och mellan liberalerna och Labour har genererat böcker från aktiva i inom respektive parti.

Den konservativa parlamentsledamoten Rob Wilson och hans parlamentskollega David Laws, en av Liberaldemokraternas förhandlare, gav var för sig ut 5 Days to Power respektive 22 Days in May redan 2010.

Sedan var det dags för Andrew Adonis, som var en i förhandlingsdelegationen för Labour, att 2013 publicera sin syn på förhandlingsspelet i 5 Days in May.

Så här sammanfattar Wilson den historiska bakgrunden till dagens unika koalition:

5 Days to Power- Rob Wilson - I

[…]

5 Days to Power- Rob Wilson - II

Bild: 5 Days to Power av Rob Wilson.

Read Full Post »

PROBLEM | I Storbritannien finns inte samma långa erfarenhet av koalitioner som i vissa andra länder ute i Europa.

Picture - BBC -- David Cameon & Nick Clegg

”England does not love coalitions” är ett citat av Benjamin Disraeli som fortfarande sammanfattar ganska väl hur man ser på samregerande i landet.

Nuvarande allians, bestående av Conservative Party och Liberal Democrats, är den första riktiga sedan 1945.

Spänningar kommer alltid att finnas inom alla regeringar. Detta oavsett om de består av ett eller flera partier. Hur man hanterar trätorna kan däremot vara avgörande för valutgången.

Charles Moore, tidigare redaktör och numera krönikör på den konservativa The Spectator, har upptäckt något som kanske inte skulle förvåna i övriga Europa.

Here is a point about the coalition which is so obvious that I have not seen it expressed. When a single party is in power, the approach of a general election is the key discipline: almost however much colleagues disagree, they unite. When there is a coalition, the opposite applies. Each partner needs to disown the other. Because the coalition foolishly legislated to fix the life of this Parliament, the parties are bound together until May 2015. It is like the pre-war situation of marriage as satirised by A.P. Herbert in his novel, Holy Deadlock. The only means of divorce is to behave appallingly. The effect is that what began well is almost bound to end badly.

Läs mer: ”Coalition Governments: Hung or Dry?” av Ian Garrett.

Bild: En från BBC på David Cameron och Nick Clegg.

Read Full Post »

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

LEDARSKAP | Koalitionen i Storbritannien har likande problem som den svenska alliansregeringen.

Trots att den engelska alliansen bara består av två partier – Conservatives och Liberal Democrats – har man liknande problem både internt och vad gäller opinionssiffrorna.

Inte minst det lilla liberala partiet har problem att hävda sig i skuggan av det stora konservativa partiet.

Och precis som i Sverige leder Labour över de konservativa i opinionsmätningar.

Trots sina problem har liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg valt att satsa allt på ett kort. Hans strategi är att ett fördjupat samarbetet med premiärminister David Cameron kommer att leda till väljarframgångar längre fram.

Det spekuleras ständig om detta är en självmordsstrategi för Clegg och hans parti.

En som tror att detta innebär slutet för åtminstone Clegg själv är James Forsyth, politisk redaktör, på konservativa The Spectator.

Now, the Deputy Prime Minister has decided to double down on coalition. He has concluded that the Lib Dems, rather than blocking Conservative ideas, must help push through bold solutions to big problems. It is a brave path to take — but Clegg’s reward will not come in this political life. Whether he knows it or not, his fate is to become a martyr to the coalition.

Perhaps the key to understanding Clegg is that he never quite expected the dark side of being in power: he lacks the coping mechanisms of his Conservative colleagues. When the financial crisis hit, and spending cuts became essential, David Cameron and George Osborne steeled themselves to wear unpopularity as a badge of honour in the same way Margaret Thatcher had done.

[…]

This decision to revivify the coalition is motivated both by a desire to govern effectively and by a belief that public argument has only helped Labour, which leads by 15 points according to one survey this week.

Those around Clegg are unwilling to accept that he’ll be a martyr. The newly united government, they hope, will start not only to get things done but to get credit for doing them; and a recovering economy will restore their leader’s fortunes. The Lib Dems’ polling shows they are finally getting credit from the voters for the cut in the basic rate of income tax. This gives them hope that things are beginning to turn for the party.

[…]

Even so, Clegg is doomed. The problem was identified at the start of the year by Andrew Cooper, the Prime Minister’s director of strategy, in a private presentation to the trustees of Policy Exchange. Clegg’s brand is poisoned; his party’s isn’t. The compromises and broken promises of coalition have, according to Cooper’s exhaustive number-crunching, done irreparable damage to the Deputy Prime Minister’s reputation. Other polling makes the point even clearer. Ask people how they would vote if Vince Cable, not Clegg, was Liberal Democrat leader and the ratings jump three or four points. This might not seem much. But for a party struggling to break double digits in the polls, it is a transformation. This is why Clegg’s martyrdom is inevitable. However loyal his Commons army is, they will eventually have to sacrifice him for the good of the party.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Spectator den 22 september 2012.

Read Full Post »

MED ANLEDNING av att den konservativa-liberala koalitionen har suttit ett år vid makten har Labour lanserat ”The Coalition Commemorative Calendar 2010-2011”.

Det är en ganska häftig kalender där man kan läsa om regeringens olika beslut under året som gått. Med negativ vinkling naturligtvis.

Med ett par klick får man lite info vid respektive dag under hela ”David Cameron’s year of confusion, chaos and incompetence”.

Kalendern må vara häftig, men frågan är hur effektiv den är. Att ett oppositionsparti tjatar om beslut som har gått dem emot imponerar inte i längden på väljarna.

Labours valresultat vid senaste lokal- och regionalvalen blev en besvikelse för partiet. Man måste jobba på en mer relevant politik än dagens gnäll. Dags att börja svettas för väljarnas respekt.

Read Full Post »

VAL 2010: Medias förvirring kring hur man skall beskriva Sverigedemokraterna blev väldigt tydligt i Svenska Dagbladet i går.

Med hjälp av exakt samma opinionsundersökning från Sifo lyckades nätupplagan med bara tjugosex sekunders (!) mellanrum beskriva partiets ställning i opinionen på två helt olika sätt.

Under rubriken ”7 av 8 säger nej till SD-koalition” skriver tidningen följande kl 05.00 (uppdaterad 13.40);

Bara en av åtta vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen. De etablerade partierna får i en SvD/Sifo stöd för linjen att inte ge SD något inflytande.

[B]ara 13 procent av de tillfrågade i den Sifoundersökning som SvD beställt vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Däremot under rubriken ”En av tio säger ja till koalition” skriver samma tidning kl. 05.26 (uppdaterad 05.28);

En av tio vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen.

Av tusen tillfrågade valde 13 procent detta alternativ i en Sifoundersökning (…) Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap, är inte förvånad över att så många kan tänka sig att samverka. Det speglar ungefär den andel som känner igen sig i SD:s syn på invandrare och flyktingar.

Båda analyserna är korrekta men har vinklats på helt olika sätt. Skillnaden? Den ena artikeln är från TT och den andra är en bearbetning av samma TT meddelande av tidningens egen journalist Lena Hennel.

Denna lite förvirrade beskrivning matchar ganska väl förvirringen inom de etablerade riksdagspartierna när det gäller deras försök att forma en strategi för att kunna hindra Sverigedemokraternas marsch mot riksdagen.

Read Full Post »

OPPOSITIONEN: Efter mycket möda och stort besvär har oppositionspartierna idag presenterat första steget i sitt koalitionsbyggande.

koalitionsbild

Att Vänsterpartiet och oppositionen inom Socialdemokraterna valde att tvinga fram ett samarbete mellan de tre partierna kan komma att visa sig vara ett stort strategiskt misstag.  

Om Lars Ohly hade varit smart hade han istället valt att stå utanför ett formaliserat samarbete. Vänsterpartiet skulle då kunna fortsätta att bygga upp förtroendet hos väljarna som det parti som kan garantera att (s) och (mp) inte ”kantrar” för långt till höger. Detta hade varit bra för vänsterpartiets opinionssiffror.

Denna strategi är den som Dansk Folkeparti har valt i Danmark. Dansk Folkeparti har tydligt tagit parti för en borgerlig regering men har också sagt att man inte vill ingå i regeringen. Därmed har man kunnat vinna maximal utdelning i förhandlingarna kring regeringens politik utan att samtidigt behöva ta 100 procent ansvar för resultatet.

För Miljöpartiet är det svårt att se några som helst fördelar med ett koalitionssamarbete med Vänsterpartiet.

Detta var också tydligt i intervjun i dagens Agenda. Maria Wetterstrand markerade att samarbetet riskerar att göra framtida överrenskommelser inom koalitionen mindre detaljerade – och därmed mindre övertygande – när man nu också måste ta hänsyn till ett parti som ligger långt till vänster om både (s) och (mp).

Miljöpartiet riskerar nu att framstå som mindre jämbördiga med (s), mindre viktiga och mindre statsmannamässiga. Miljöpartiet riskerar att återigen bara framstå som partiet som ”tycker som (s) men lite grönare”. Ett stödparti till (s) kommer inte att vara lika intressant som ”vänstersamvetet” Lars Ohly.

Dramaturgin i medias bevakning riskerar att nu handla om ”statsministerkandidaten Mona Sahlin” och ”den tidigare misstrodda Lars Ohly”. Vänsterpartiets kommer nu alltid att antas vara den som har hållit tillbaka ”högerpolitiken” inom koalitionen.

Att Mona Sahlin har tvingats lyssna på oppositionen inom (s) är ett tydligt misslyckande. Men det är också ett tydligt misslyckande för hennes motståndare inom partiet.

Innan kritiken kom igång mot Sahlin hade Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillsammans (och utan Vänsterpartiet) ofta egen majoritet i olika opinionsunderökningar. Attackerna mot Sahlin har gjort mer för att minska gapet till Allianspartierna än vad regeringen själv har lyckats med.

Strategin att bygga en koalition bara mellan (s) och (mp) var tydlig långt innan man höll sin presskonferens i oktober om ett långtgående samarbete. Attackerna mot Sahlin framstår därför inte bara som en kritik mot uteslutningen av (v) utan också som en ursäkt för en kampanj riktad mot personen Sahlin.

Om Allianspartierna får fortsatt förtroende att regera även efter nästa val 2010 så kommer man säkert i sin eftervalsanalys kunna se att vändningen började förnimmas när (s) och (mp) fick ge med sig och släppa in Vänsterpartiet i värmen.

Read Full Post »