Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Joe Biden’

USA | Det var vicepresident Joe Biden som tvingade Barack Obama förklara sin syn på samkönade äktenskap.

The New York Times Magazine April 20 2014

Biden hade nämligen i en intervju förklarat sig vara för samkönade äktenskap innan presidenten officiellt tagit ställning.

”I think you may have just gotten in front of the president on gay marriage”, som Bidens communications direcctor uttryckte det efter intervjun.

När Obama väl bestämt sig ville Vita huset att presidenten skulle förklara sin syn i en intervju med den kvinnlige journalisten Robin Roberts på ”Good Morning America”. Man gillade nämligen hennes ”conversational style”.

Under intervjun fick Obama möjlighet att förklara att han förmodligen (“probably”) skulle säga ja till samkönade äktenskap innan valet. Biden hade bara ”got out a little bit over his skis”.

Det är berättelse om alla Vita husets strategiska överväganden som Jo Becker skriver om i en artikel i The New York Times Magazine.

Despite the president’s stated opposition, even his top advisers didn’t believe that he truly opposed allowing gay couples to marry. “He has never been comfortable with his position,” David Axelrod, then one of his closest aides, told me.

Indeed, long before Obama publicly stated that he was against same-sex marriage, he was on the record supporting it. As an Illinois State Senate candidate from Chicago’s liberal Hyde Park enclave, Obama signed a questionnaire in 1996 saying, “I favor legalizing same-sex marriages, and would fight efforts to prohibit such marriages.” But as his ambitions grew, and with them the need to appeal to a more politically diverse electorate, his position shifted.

In the course of an unsuccessful run for a House seat in 2000, he said he was “undecided” on the question. By the time he campaigned for the presidency, he had staked out an even safer political position: Citing his Christian faith, he said he believed marriage to be the sacred union of a man and a woman.

The assumption going into the 2012 campaign was that there was little to be gained politically from the president’s coming down firmly in favor of same-sex marriage. In particular, his political advisers were worried that his endorsement could splinter the coalition needed to win a second term, depressing turnout among socially conservative African-Americans, Latinos and white working-class Catholics in battleground states.

But by November 2011, it was becoming increasingly clear that continuing to sidestep the issue came with its own set of costs. The campaign’s internal polling revealed that the issue was a touchstone for likely Obama voters under 30. The campaign needed those voters to turn out in the record numbers they had four years earlier, and the biggest impediment was Obama’s refusal to say he favored allowing gay couples to wed.

“We understood that this would be galvanizing to some voters and be difficult with other voters,” said Jim Messina, the manager of Obama’s 2012 campaign.

Caught between countervailing political forces, Obama called his top aides together and said that if asked again for his position, he both wanted and needed to drop the pretense and tell people where he really stood.

“The politics of authenticity — not just the politics, but his own sense of authenticity — required that he finally step forward,” Axelrod said. “And the president understood that.”

But if he was really contemplating an endorsement of same-sex marriage, his advisers urged him to do it in a manner that caused minimal political damage. David Plouffe, a mastermind of the 2008 victory and a senior adviser to the president, reached out to Ken Mehlman for advice. The previous year, Mehlman, a former chairman of the Republican National Committee who engineered President George W. Bush’s re-election, came out as gay […] Mehlman had already met with Obama over lunch at the White House and told him that people voted for him in 2008 because they viewed him as an idealist who would put politics aside and do what was right. Endorsing same-sex marriage would remind voters that he was still that man. “The notion that politically this is going to kill you — I don’t buy it,” Mehlman recalled saying.

He told Plouffe that voters were far more likely to be supportive once they understood that gay couples wanted to marry for the same reason straight people did: It was a matter of love and commitment. Polling indicated that voters would best respond if the issue was framed around shared American values: the country’s fundamental promise of equality; voters’ antipathy toward government intrusion into their private lives; and the religious principle of treating others the way one would like to be treated.

Mehlman surveyed 5,000 Republicans and Republican-leaning independents and found that a majority supported some form of legal recognition of gay relationships. Generally, marriage was not a top priority for most Republicans, meaning that a presidential endorsement was unlikely to motivate the G.O.P. base or attract the kind of full-throated Republican criticism it might have in years past.

On Nov. 10, 2011, Mehlman sent Plouffe an email suggesting that the president announce his support for same-sex marriage in a TV interview with a female host. He also laid out specific language for Obama to use. Explain that this was a family decision and not a political one, he advised: “Michelle and I have been having a similar conversation in our family that lots of American families have been having on marriage equality.I fully understand that some will agree, while others will disagree, with where our family has come down on this.” Mehlman advised Obama to talk about his daughters — “as Michelle and I have been thinking through what we teach Sasha and Malia about America’s greatness” — and about religious liberty and fairness to all. “When you’re president, you’re president of all Americans. And all includes gays and lesbians — men and women who are serving across this country — firefighters, doctors, teachers, courageous soldiers who serve and protect the rest of us.”

Och så skulle Obama också komma att sälja in idén till den amerikanska allmänheten efter många överväganden.

Tidskriftsomslag: The New York Times Magazine, 20 april 2014.

Read Full Post »

VAL 2016 | Kommer hon eller kommer hon inte att kandidera? Ingen vet. Kanske inte ens hon själv. Åtminstone inte för tillfälligt.

Newsweek, 11 februari 2013

Men om den nu avgångne utrikesministern Hillary Clinton väljer att kandidera till presidentposten kommer hon att bli en av de tuffaste motståndarna för både demokratiska motkandidater och för den som väljs till republikanernas kandidat.

För närvarande är det svårt att se att någon annan – möjligtvis med undantag av vicepresident Joe Biden – som kan matcha hennes stjärnglans inom partiet och i landet för övrigt.

Det kan mycket väl vara så att många av partiets mest lovande och kunniga politikerna väljer att inte ställa upp om Clinton beslutar sig för att kandidera.

Varför ta chansen att bli massakrerad när man lika väl kan bida sin tid och hoppas på ett lättare startfällt några år längre fram?

Men Clinton, om hon vill och partiet väljer henne, har även andra fördelar.

Sannolikheten är stor att republikanerna ännu inte hunnit hämta sig från sina egna interna problem lagom till valet 2016.

Dessutom skulle en kvinnlig presidentkandidat kunna inspirera på samma sätt som Barack Obama gjorde 2008. USA:s första svarta president och nu chansen till den första kvinnliga? Snacka om att känna historiens vingslag.

Redan under Clintons första försök att bli sitt partis presidentkandidat omgavs hon av ett enormt gräsrotsstöd.

Dessa s.k. PUMA:s (Party Unity, My Ass) hade mycket väl kunna göra livet surt för Obama om inte Hillary uppmanat alla att ställa upp för Obama.

Michael Tomasky kallar henne för den mest inflytelserika kvinnan i USA:s historia.

That 2000 Senate campaign is when I started getting a firsthand look. She wasn’t a good candidate at first. She was, I was told, a bundle of nerves that first day, when she appeared with Sen. Pat Moynihan at his farm. Murdoch’s New York Post tried to kill her—the iconic cover with Clinton kissing Suha Arafat, and so much else. Clinton seemed downright afraid of Rudy Giuliani, New York City’s swashbuckling mayor; he would poke fun at her, mock her, tie her to every loopy left-wing cause in town, and she would never even mention his name.

But in upstate New York, away from the city’s bumptious glare, even when she was giving so-so speeches, I observed something else powerful going on. It was the look in women’s eyes, and especially in their daughters’ eyes, when they met her; waiting for hours, at a skating rink in Elmira I think it was, or a minor-league ballpark in Jamestown. How nervous they were, even overwhelmed, to meet her. How patient she was with every one of them, every last one of them, working those rope lines for hours and hours, posing for pictures, signing autographs—even obligingly signing some of those idiotic attack books, by Laura Ingraham and Peggy Noonan and so forth, if that’s what people shoved under her, always smiling, smiling.

“What I’ve found most unique about Hillary,” says Neera Tanden, head of the liberal think-tank the Center for American Progress and a longtime card-carrying Hillarylander, “is the almost weird connection people have to her. It’s been that way since 1992, right at the beginning.” This sounds like spin. But the other journalists following her around upstate and I saw it. It’s true.

That race—winning a landslide in a state she’d never really had a thing to do with—is absolutely key to understanding her success. Not only did the “weird connection” manifest itself intensely, but she also became a real politician over the course of that campaign. Her own person, in public terms.

[…]

The presidential race? Her one failure. The one time in her career she did a very un-Hillary thing: she didn’t prepare enough. Didn’t ask every conceivable question. You could somehow see it in that opening video she shot, sitting on the couch, saying, “I’m in it to win it.” It was a little arrogant. That’s exactly what she was not in 2000. If she tries again, she will certainly remember this.

Läs mer: ”Hillary Clinton in 2016: Be Afraid, Republicans” av Lloyd Green på The Daily Beast.

Bild: Tidskriftsomslaget är den nya papperstidningen Newsweek med datumet 11 februari 2013.

Read Full Post »

Pat Oliphant - gocomics.com - 23 januari 2013Bild: Svårt att läsa texten längst ner? Gå då till GoComics.com för denna, och andra teckningar, av Pat Oliphant.

Read Full Post »

ARTIKLAR | Här kommer lite långläsning med fokus på president Barack Obama, vicepresident Joe Biden och guvernör Mitt Romney.

New York, 10 oktober 2012

Joe Biden Isn’t Finished av John Heilemann

Air Force Two will be safely at cruising altitude before he brings his retort in for a landing with a one-fell-swoop dismissal of the Twitterverse, the blogosphere, the hot-eyed Foxified yakkety-yak-yakkers, Romney, Ryan, and, in a way, himself: “I don’t think this has a single little effect on voters.”

Time, 8 oktober 2012

The Mormon In Mitt av Jon Meacham

Observers have long sought clues to Romney’s character and worldview in his Mormonism. There is the optimistic salesmanship, the blindingly pure family values, the can-do spirit. In many ways Romney is Reagan with children who speak to him, a cheerful leader who has a mystical appreciation of the role America is meant to play in history.

Harper’s Magazine, september 2012

The Changeling – The Content of Obama’s Character” av David Samuels

Who knows but that, on the lower frequencies, he speaks for me, for you, for all of us? An educated, intelligent man, he is the very model of the roommate that every good liberal parent in Park Slope or Santa Monica prays that their son might bring home from college. He is proof of how it is possible to live the good life in America without ceasing to be a good person. Intimately acquainted with ambivalence, he pulled the trigger on Osama bin Laden while bringing our boys home from the deserts of Iraq.

Compromising Positions” av Thomas Frank

Let us review. Barack Obama, who was lifted to the presidency four years ago on a great wave of progressive fantasy, likes to say that the national budget is like a family budget: that when times are tough, government has to tighten its belt. This is a Republican simile of very long standing, and the president is a Democrat. He is in fact the leader of the party that is supposed to believe in deficit spending during hard times. Yet Obama has enthusiastically adopted the belt-tightening trope, and all the terrible ideas that go with it.

Tidskriftsomslagen: Biden fotograferad av Christopher Anderson/Magnum Photo. Fotot på Time av Dan Forbes. Kevin Sprouls illustrerade Harper’s Magazine.

Read Full Post »

DEBATT | Vem vann vicepresidentdebatten? Svaret hänger antagligen samman med om man ser sig som demokrat eller republikan.

Newsday, New York, USA

Oshkosh Northwest, Wisconsin, USA

The Courier-Journal, Kentucky, USA

Någon tydlig vinnare är svårt att kora utifrån själva retoriken under debatten. Det utdelades knappast något tydligt knock out slag under natten. Vad som däremot skilde debattörerna åt var själva debattstilen.

Vicepresident Joe Biden var betydligt bättre än Barack Obama när presidenten debatterade med Mitt Romney. Demokraternas kärnväljare uppskattade säkert hans betydligt tuffare och aggressivare stil.

Den yngre och mer oerfarne Paul Ryan lätt sig dock inte skrämmas. Han behöll sitt lugn rakt igenom debatten. Han var fokuserad och påläst. Han fick antagligen sagt vad han ville säga och gav ett kunnigt intryck.

Vad som däremot var en tydlig skillnad var deras respektive sätt att debattera.

Biden avbröt ständigt Ryan medan Ryan var mer respektfull när Biden talade.

Bidens ständiga huvudskakaningar, nedlåtande leenden och fnysande när Ryan talade kan mycket väl ha stött bort många tittare. Inte minst kan det ha påverkat osäkra väljare. Ryan uppfattades som betydligt mer respektfull i sin stil.

Brett O’Donnell, The Daily Beast, sammanfattade det väl:

In the back and forth of this undercard event, both Biden and Ryan accomplished their goals—advance the campaign’s message, adeptly represent the top of the ticket, and convince the audience you’re prepared for the presidency.

Perhaps Vice President Biden was looking for perfect balance in the debate world by being as aggressive in his debate as President Obama was timid in his. Biden even broke the golden rule of debating—never argue with the moderator unless you’re Newt Gingrich. Yet both men left their partisan bases happy by fighting hard for their side’s vision. The question that remains is, was this an “Al Gore moment” for the vice president who overcorrected through his interrupting, condescending laugh, and eye-rolling behavior throughout the debate, or will he be seen as the Obama campaign’s hero who put the campaign back on message. That decision will certainly be in the eye of partisan beholder.

For Paul Ryan the challenge was to prove himself to have presidential mettle. And he passed that test. He handled the foreign-policy questions competently and remained calm in the face of the full fire of the vice president. He was at times overly concerned with defending detail, and he almost seemed embarrassed when the vice president raised the issue of Ryan’s letter seeking stimulus funds. But his answer to the question of what do you say to the veteran about the tenor of the campaign, captured by the line “Leaders run to fix problems,” struck the visionary chord that has made him one of the icons of the Republican Party.

Read Full Post »

USA | Barack Obama har tillkännagett att han stödjer homosexuella äktenskap. Men ännu vet ingen vad det  politiska utfallet kommer att bli.

Intervjun med Barack Obama skedde under viss förvirring. Tydligen hade Obama planerat att komma med tillkännagivandet senare, inför demokraternas konvent.

Men Vita huset tvingades tidigarelägga det när vicepresident Joe Biden, sin vana trogen, inte kunde hålla tyst utan meddelade sin egen inställning till frågan om äktenskap.

Men när det väl var gjort blev reaktionen mindre omfattande än väntat. Till och med Mitt Romney och republikanernas kommentarer blev återhållsamma.

Och reaktionerna på den liberala kanten har varit märkbart blandade.

Vad som för bara ett par år sedan skulle ha uppfattats som ett modigt steg av många på vänsterkanten uppfattas idag snarare som ett försök att återuppväcka glöden från förra valrörelsen.

Många liberaler är helt enkelt besvikna över vad Obama åstadkommit under sin tid i Vita huset.

Andrew Sullivan, själv homosexuell, skrev en i huvudsak positiv artikel i Newsweek. Men även han betonade de politiska beräkningar som måste ha legat bakom.

There was, of course, cold politics behind it. One in six of Obama’s fundraising bundlers is gay, and he needs their money. Wall Street has not backed him financially this year the way it did in 2008. A few Jewish donors have held back over Israel. And when Obama announced recently that he would not issue an executive order barring antigay discrimination for federal contractors, the gay donors all but threatened to leave him high and dry. The unity and intensity of the gay power brokers—absent in the defensive crouch of the Clinton years—proved that FDR’s maxim still applied: “I agree with you, I want to do it, now make me do it.”

If money was one factor making the move necessary, the youth vote—essential to his demographic coalition and overwhelmingly pro–marriage equality—clinched the logic of it. The under-30s were looking worryingly apathetic, especially compared with 2008. This would fire them back up. And by taking a position directly counter to that of Mitt Romney, who favors a constitutional amendment to ban all rights for gay couples across the entire country, Obama advanced his key strategy to winning in the fall: to make this a choice election. If it is a choice election, he wins. If it is a referendum on the last four years of economic crisis, he could lose.

John Cook på Gawker skrev den betydligt surare kommentaren Barack Obama’s Bullshit Gay Marriage Announcement”.

[Obamas] announcement amounts to much less than meets the eye. He now believes that gay couples should be able to marry. He doesn’t believe they have a right to do so. This is like saying that black children and white children ought to attend the same schools, but if the people of Alabama reject that notion—what are you gonna do?

[…]

Well, before Roe v. Wade, abortion was a state-by-state issue, too. So was slavery. There are 44 states in which gay men and women are currently barred from marrying one another. Obama’s position is that, while he would have voted the other way, those 44 states are perfectly within their rights to arbitrarily restrict the access of certain individuals to marriage rights based solely on their sexual orientation.

Vad många antagligen misstänker är att Obama inte skulle ha kommit med tillkännagivandet om det inte hade varit för att republikanerna förnärvarande är så svaga politiskt.

Sannolikheten att Mitt Romney skulle kunna vinna presidentvalet ser inte ut att vara speciellt stora för närvarande. Han liknar snarare en republikansk variant av demokraternas John Kerry.

Läs mer: I artikeln “How President Obama, in Six Days, Decided to Come Out for Gay Marriage” beskriver Howard Kurtz alla turerna. Se även Matt Bais “Obama’s Stance Is Significant, if Not Bold Leadership”.

Read Full Post »

VAD har den konservativa Tea Party-rörelsen och Occupy Wall Street-protesterna på vänsterkanten  gemensamt?

Båda rörelserna är kritiska till det politiska och ekonomiska ”etablissemanget” i USA. Det är likheter som sällan lyfts fram i vare sig svenska eller amerikanska etablerade medier.

Under bank- och finanskrisen kraschade banker och finansbolag på löpande band. Många av institutionerna räddades med hjälp av statliga miljarder. Samtidigt fick många vanliga amerikaner gå från hus och hem.

Först ut att protestera var Tea Party-rörelsen.

Man kritiserade den kultur som har satt sin prägel på Washington. Politikerna inom Republican Party och Democratic Party har mer gemensamt med varandra än vad man har med sina respektive väljare.

Båda partierna ser man som lika skyldiga till dagens situation. År av misskötsel av landets ekonomi har lett till ett gigantiskt budgetunderskott samtidigt som man har gjort sig själva och Wall Street rikare. Vanliga medborgare måste däremot kämpa mot både skatter och arbetslöshet.

En annan likhet är att rörelsernas idéer allteftersom har plockats upp och anammats av respektive parti.

Både republikanerna och demokraterna har insett sprängkraften hos en gräsrottsrörelse som kan mobilisera.

Men framför allt har partistrategerna insett att man måste försöka påverka deras idéer och organisation om man inte skall riskera att bli akterseglade av en folklig proteströrelse.

Två artiklar som tar tempen på respektive rörelse är Michael Winiarskis ”Arga vita kvinnor” i DN Världen och Martin Gelins ”USA-vänsterns primalskri” i Sydsvenskan.

Den intressanta skillnaden är att Gerdin verkar se utveckling som naturlig och självklar. Winiarski däremot andas konspirationsteorier. Vilket är vanligt i artiklar om tepåsarna.

Gelin, som bl.a. jobbat för de rödgröna partierna, skriver om Occupy Wall Street:

När New York Magazine gjorde en enkätundersökning av ett tusental demonstranter svarade drygt en tredjedel att de tyckte att USA som land varken var bättre eller sämre än al-Qaida. Det såg inte ut som fröet till någon meningsfull, nationell rörelse.

Men så bestämde sig det progressiva etablissemanget, kanske i brist på alternativ, för att omfamna dem. Fackförbunden anslöt sig till protesterna.

[…]

Plötsligt dök det upp sällskap av mellanstadielärare, sjuksköterskor, krigsveteraner och byggarbetare.

Joe Biden omfamnade protesterna. Al Gore kallade rörelsen ”Amerikas primalskrik”. Kulturvänstern slöt upp. Salman Rushdie twittrade entusiastiskt om demonstrationerna. Michael Moore, Naomi Wolf, Joseph Stiglitz och Jesse Jackson åkte ner och höll tal.

[…]

Man backades även upp av väns­terns genuina gräsrötter, som de effektiva och inflytelserika Working Families Party. Det här illustrerade hur mycket den oorganiserade och den organiserade vänstern behöver varandra. De antikapitalister och ”hacktivister” som startade protesterna är bra på att få uppmärksamhet, men inte på att formulera tydliga, genomförbara mål. Fackförbunden, tankesmedjorna och det progressiva etablissemanget är dåliga på att få uppmärksamhet, men bra på att formulera sina mål.

Winiarski skriver:

Medan jag betraktar de vita, medelålders och oftast välbärgade mötesdeltagarna, funderar jag på hur mycket av spontan gräsrotsrörelse detta egentligen är.

Teapartyrörelsen omvandlades på rekordtid från en till synes disparat samling lustigt klädda demonstranter till ett effektivt politiskt maskineri. Tittar man närmare på hur rörelsen uppstod kan man ana att en inte helt osynlig hand av mäktiga intressen ligger bakom.

[Den f.d. republikanska kongressledamoten och lobbyisten Dick] Armey var den av Washingtons insider som kanske tidigast fick korn på Teapartyrörelsen, och han kunde med sin politiska fingerfärdighet och penningresurser påverka att teapartisterna utvecklades åt det håll han ville.

Om man nu anser en rörelse som ”extrem” borde man då inte välkomna att ett etablerat parti som republikanerna försöker utöva inflytande på deras idéer och verksamhet?

DN Världen poängterar korrekt – tillskillnad från många andra artiklar – att Tea Party-rörelsen i mångt och mycket är en kvinnorörelse. Vad som däremot är typiskt – förutom den negativa tonen i artikeln – är den negativa bildsättningen.

Både till omslaget och det inledande uppslaget har man valt bilder på kvinnor som ser smått galna ut. Exakt samma bildspråk valde Newsweek när man placerade Michele Bachmann på omslaget.

Skulle man gjort samma val om det gällt andra kvinnorörelser? Knappast.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att man på redaktionerna inte tycker att Tea Party-rörelsen är politiskt korrekt eller ens någon ”riktig” kvinnorörelse.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är DN Världen nr 9, oktober 2011. Artiklarna är bara tillgängliga i pappersupplagan.

Read Full Post »