Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Opinionsinstitut’

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

TRENDER | Tre intressanta förändringar kan avläsas i väljaropinionen när SKOP rapporterar sina siffror för januari-februari.

Om förändringarna är tillfälliga eller inte får kommande opinionsundersökningar visa. Men vi kan anta att även övriga opinionsinstitut kommer att uppvisa likande förändringar.

Detta är i vilket fall som helst den första riktiga väljarbarometern sedan valet av Stefan Löfven till partiledare. Endast ett fåtal av intervjuerna (37 stycken) gjordes innan Håkan Juholts avgång.

Det intressantaste i SKOP:s undersökning är:

1) Vi ser en tydlig positiv effekt av partiledarbytena inom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Både valet av Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt har fått kärnväljare att återvända till respektive parti.

Och medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går fram ligger Miljöpartiet helt stilla.

2) De tre rödröna partierna leder nu över Alliansen med 2,4 %. Anledningen är att Kristdemokraterna fortfarande inte klarar fyraprocentspärren till riksdagen.

Partiet hamnar på 3,7 %. En siffra som dessutom är en minskning med -0,2 %.

Kommande undersökningar får utvisa om omvalet av Göran Hägglund ger partiet en positiv eller negativ effekt.

3) Alla de fyra borgerlig partierna tappar. Moderaterna tappar mest – hela -2,7 %.

Alliansen 43,5 % och de rödgröna partierna 45,9 %.

Moderaterna 32,9 % (-2,7), Folkpartiet 5,7 % (-0,1), Centerpartiet 4,9 % (-0,6) och Kristdemokraterna 3,7 % (-0,2).

Socialdemokraterna 27,3 % (+2,0), Miljöpartiet 11,5 % (+/-0) och Vänsterpartiet 7,1 % (+1,0).

Sverigedemokraterna 5,6 % (+0,1).

Read Full Post »

RIKSDAGEN: Två opinionsundersökningar – YouGov och Demoskop – visar på att Alliansen har problem trots sin ledning.

Det enda säkra i siffrorna verkar vara att Moderaterna fortfarande är det klart starkaste partiet (även om man backar marginellt hos YouGov) och att Kristdemokraterna fortfarande krisar.

Kristdemokraterna hamnar återigen under fyraprocent. Det är siffror som gör att De Rödgröna tar in på Alliansen 

Hos YouGov skiljer det bara 0,3 % till förmån för Alliansen. Hos Demoskop är skillnaden 3,5 %.

Det är uppenbart att Kristdemokraterna är Alliansens stora problembarn.

Lägg sedan till att Centerpartiet låg under spärren i SKOP:s senaste undersökning. De Rödgröna tog därmed ledningen med 2,7 %.

Detta gör att Alliansen kommer farligt nära en situation när borgerliga väljare (läs: moderata) kommer att tveka att stödrösta när problemet nu är två partier istället för ett.

Ju fler partier som rösterna skall fördelas på – det egna partiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet – desto tveksammare kommer den genomsnittlige moderatväljaren att bli.

Frågan är hur många stödröster Moderaterna har råd att avvara. Moderaterna riskerar att backa i valet 2014 om för många röster krävs för att rädda Kristdemokraterna och Centerpartiet.

Risken för småpartierna är att moderata väljare börjar kräva att partiet istället satsar på att äta upp småpartierna så att man slipper vara beroende av dem för att kunna säkra regeringsmakten.

Läs mer: Se även opinionsundersökningen från UnitedMinds.

Read Full Post »

MÄTMETODER: Det har blivit allt svårare och dyrare att hämta in vetenskapligt grundade mätresultat för de amerikanska opinionsinstituten.

Opinionsinstitutens inflytande på både politik och politiker har ökat samtidigt som deras metoder och mätresultat alltmer har blivit ifrågasatta.

Att få tag i data av god kvalitet har försvårats inte minst p.g.a. mobilteknologin och Internet.

Lisa Lerer på Bloomberg Businessweek rapporterar:

”Something has got to change,” says Nate Silver, who ranks pollsters on his popular website, FiveThirtyEight.com. [Silver] is embroiled in a polling controversy of his own: He has called Zogby International the ”worst pollster in the world,” arguing that Zogby’s Internet-based surveys rely on an unscientific sample of participants who volunteer on the Zogby website. Chief Executive Officer John Zogby says his results are accurate, and spokeswoman Leann Atkinson says the company is preparing an article questioning Silver’s methodology for ranking pollsters.

Polls are attracting attention because they increasingly feed an Internet-driven appetite for 24/7 political news. Negative poll numbers can deliver a fatal blow to candidates or make it difficult to raise money and build grassroots momentum. […]

The cost of conducting scientifically sound polling has increased. Scott Keeter, director of survey research for the Pew Research Center and incoming president of the American Association for Public Opinion Research, says only about 20 percent of people contacted agree to take part in political surveys. That reluctance has forced pollsters to try new methods to get a statistically sound sample size. More than 20 percent of all U.S. households now only use cell phones, according to government statistics released in May. Including those users in surveys drives up polling costs because lists of cell-phone users cost twice as much as standard lists of registered voters, says J. Ann Selzer, president of polling firm Selzer & Co […] ”Every month, it’s harder and harder to do this job and do it right,” says Selzer.

Many research organizations are turning to the Internet, though that method is also fraught. To get a correct sample, every participant must have an equal chance of being contacted, says Selzer, the top-ranked pollster in Silver’s 2008 rankings. A truly random sample is hard to achieve online, given that there’s no national registry of e-mail addresses.  

Read Full Post »

PR: Efter att ha avverkat halva mandatperioden har bilden av president Nicolas Sarkozy förändrats parallellt med att opinionssiffrorna dyker.

Enligt det franska opinionsinstitutet Ipsos har Sarkozys siffror rasat från de 60 procent han hade när han tillträdde ämbetet till dagens 39 procent.

Sarkozy byggde upp en bild av sig själv som mannen som vet vad han vill och som inte är rädd att ta tuffa beslut för Frankrikes bästa. Idag är bilden snarare att han saknar ideologisk övertygelse och att han är beredd att säga vad som helst bara det gagnar honom för tillfälligt.

Jean-Marc Lech vid Ipsos säger att det är Sarkozys konservativa kärnväljare som är mest besvikna. En f.d. rådgivare – som vill vara anonym – säger till Time;

This is classic Sarkozy: claiming [that] adaptable principles and a willingness to take any stand likely to reinforce his own political interests are in fact proof of pragmatism and openness to all views. Zero conviction and fidelity — except to himself.

Denis Muzet, president vid opinionsinstitutet Médiascopie, sammanfattar paradoxen;

Sarkozy’s problem is that when he promised ‘rupture’ with the past during his campaign, he built expectations that go farther than merely revolutionizing the language and methods of governing by actually conceiving and shaping a new face and vision of France. In many ways, Sarkozy reflects the contradictions of the French themselves: demanding both free markets and social job protection, wanting modernity and tradition, and wanting fast results with no pain. But those are the very hypocrisies voters elected Sarkozy to combat with his own viable vision for France — not take on for use as his own, inconsistent governing style.

I en essayen – The Human Bomb – skriver Robert Chalmers om presidenten;

Leaving [Silvio] Berlusconi aside for a moment, Nicolas Sarkozy represent the kind of naked hunger for personal power that Western democracy has not seen for more than a generation. To find a character who even comes close to him in his feral desire for control, you have to go back to Richard Nixon. (…) Sarkozy’s record, both as interior minister and president, is seen as a triumph of rhetoric over achievement.

Att man är bra på politiska kampanjer innebär inte med automatik att man också är bra på styra och leda ett land på ett sätt som inger förtroende.

Källa: Robert Chalmers, The Human Bomb (GQ: July 2009)

Read Full Post »

De RödgrönaVÄLJARE: Oppositionen har ett försprång på över 40 procent bland ungdomsväljarna.

Enligt siffror från opinionsinstitutet Sifo som tidningen Riksdag & Departement har bearbetat är skillnaderna mellan blocken rekordstort bland ungdomsväljarna.

Enligt Sifos majmätning stöds Alliansen av endast 25 procent i ungdomsgruppen 18 och 30 år. Motsvarande siffra för de Rödgröna är 66 procent.

Toivo Sjörén, undersökningsledare vid Sifo, konstaterar;

Det är ett gap mellan blocken på över 40 procentenheter, vilket är ett väldigt stort försteg.

Bland partierna är det främst Miljöpartiet och Socialdemokraterna som har gått fram bland de unga. Lite överraskande är att Vänsterpartiet tappar.

Moderaterna har tappat hela 14 procent av sitt stöd från de unga väljarna.

Under 1950- 0ch 60 talet var det Socialdemokraterna som hade starkast röststöd bland de unga och Högern hade de äldre väljarna. Sedan 1980-talet var det S som stödes av de äldre medan Moderaterna fick ungdomsrösterna.

Vid valet 2006 var skillnaderna små även om tendensen att unga röstade blått medan äldre röstade rött höll i sig. Direkt efter valet fick oppositionen ett rejält stöd bland väljarna inklusive de unga.

Medan Alliansen har knappat in bland övriga väljargrupper har man samtidigt tappat bland de unga.

Tydligen är de unga en lättpåverkad grupp som dessutom är otrogna sina partier. De unga röstar utifrån ”dagsformen”.

Uppfattar man inte ”sitt” parti som lösningen på problemen har man inga ideologiska eller historiska skäll att inte vara otrogen.

För de etablerade partierna – och då speciellt de mindre med mer begränsade resurser – kan det därför vara vanskligt att jaga ungdomsröster eftersom varje sådan röst kostar exceptionellt stora resurser (både av pengar och arbetsinsatser) utan att man kan garanteras någon bestående långvarig effekt (d.v.s. trogna väljare).

Samtidigt vet alla i partierna att ungdomar har lättare för att värva andra ungdomar. Varje parti anser sig behöva uppnå en viss kritisk massa av ungdomar för att man skall kunna garantera en kontinuerlig utveckling och förnyelse av både idéer och politik.

I år kommer dessutom de etablerade partierna att få konkurrera med Piratpartiet om ungdomsväljarna.

Det är inte osannolikt att Piratpartiet är det parti som har lyckats tolka tidsandan bäst. Detta åtminstone när det gäller ungdomsväljarna. Åtminstone har deras politiska kommunikation gett tydlig effekt i opinionsundersökningarna.

Om det är något ungdomar har koll på så brukar det vara just trender och mode. Och Piratpartiets satsning på frågor kring upphovsrätt, integritet och övervakning kan knappas ligga mer rätt i tiden.

Dessutom är detta frågekomplex där unga väljare känner sig ha större självsäkerhet och dessutom anser sig ha klart bättre kunskaper (åtminstone tekniska kunskaper) än många äldre väljare och partiföreträdare har. (Sen kan det inte skada att även gamlingar som författaren Lars Gustafsson har kommit ut som pirat)

För de etablerade partier som vill kampanja för att vinna de unga väljarna 2010 kommer årets Europaparlamentsval att bli en bra värdemätare om man har lyckats eller ej.

Read Full Post »