Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Liberalism’

IDEOLOGI | Centerpartiet är det senaste i raden av partier som vill inmuta en variant av liberalismen.

Bondeförbundet valet 1956

För första gången vill man öppet deklarera att man är ett liberalt parti.

Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.

Om detta kan anses som en klar och tydlig beskrivning av partiets ideologi är lite av en smaksak. Kanske är det klart som korvspad för varje centerpartist.

För alla andra ser det nog mer ut som om man bara har staplat en rad positiva epitet ovan på varandra.

Men beskrivningen får i alla fall anses som ett fall framåt för partiet. Tidigare kallade man sin ideologi för ”ekohumanism”.

Centerpartiets ideologi kan sammanfattas i begreppet ekohumanism. Den förenar humanismens respekt för människovärdet och tro på varje människas möjligheter, med ekologins insikter om de villkor naturen ger för människa och samhälle. Centerpartiets samhällssyn präglas av en stark tilltro till individer i samverkan.

Maud Olofsson däremot brukade kalla partiet för socialliberalt.

Av allt detta blev väljarna knappast mycket klokare av. Men det är kanske också här som man skall söka förklaringen till partiets ideologiska förvirring.

Partiet har aldrig byggt sin existens på en ideologisk vision för hur man vill att Sverige skall se ut.

Historiskt sett har man snarare sett sig som ett intresseparti för människor på landsbygden och inom jordbruket. För det behöver man inte nödvändigtvis en ideologi.

Per Schlingmann, Moderaternas gamla chefstrateg, är inne på samma spår när Johan Såthe intervjuade honom för Veckans Affärer.

Vi lever i en tid när kommunikation tycks vara svaret på allt. När Centern får dåliga opinionssiffror i valet säger Annie Lööf: ”Vi måste bli ännu tydligare med vad vi står för”. Kan det inte vara så att folk förstår exakt vad Centern står för?

”Utan att ta just Centern som exempel så tror jag att du har helt rätt. De företag och aktörer som försöker att klä sig i något som man inte är kommer att avslöjas nu. Människor bedömer företag och organisationer utifrån vad man gör, inte utifrån vad man säger. De flesta lösningar på kommunikationsproblem handlar inte om kommunikation utan att ändra sitt agerande”, säger Per Schlingmann som ändå inte kan låta bli att reflektera över hur bilden av Centern sett ut medierna.

”De säger att det är bra att ‘vi har initierat en bred idédiskussion’. Jag har inte sett en enda millimeter idédiskussion. Debatten handlar bara om Centern, det blir ett slags metadiskussion där alla försöker föra fram just sin agenda. Det bli en kamp om verklighetsbeskrivningen.”

Samma kritik kan riktas mot Centerpartiets liberalism.

Det ursprungliga nyliberala förslaget till idémanifest var ett uppenbart försök att klistra på partiet en ideologi som man vare sig var redo för eller som det ens fanns en historisk tradition av.

När man nu har bestämt sig för att anamma liberalismen blir resultatet av nödvändighet en kompromiss.

Tydligare kan det inte bli att man inte har vana att hantera frågor om ideologi.

Bild: Valaffisch från Bondeförbundet 1956. Läs på professor Bengt Johanssons blogg om affischen.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Vad har Annie Lööf, Paul Ryan och Barack Obama gemensamt? Alla har läst filosofen Ayn Rand (men bara två har henne som idol).

Ayn Rand

Men det finns en annan likhet mellan Lööf och republikanernas vicepresidentkandidat i valet 2012.

Båda har nämligen backat från sina positiva uttalanden om Rands filosofi när hennes libertarianska idéer började granskas lite närmare.

I USA tog t.o.m. katolska kyrkan avstånd från Rands idéer just för deras socialdarwinistiska konsekvenser.

[Y]our budget [d.v.s. Ryans budgetförslag] appears to reflect the values of your favorite philosopher, Ayn Rand, rather than the Gospel of Jesus Christ. Her call to selfishness and her antagonism toward religion are antithetical to the Gospel values of compassion and love.

Cuts to anti-hunger programs have devastating consequences. Last year, one in six Americans lived below the official poverty level and over 46 million Americans – almost half of them children – used food stamps for basic nutrition. We also know how cuts in Pell Grants will make it difficult for low-income students to pursue their educations at colleges across the nation, including Georgetown. At a time when charities are strained to the breaking point and local governments have a hard time paying for essential services, the federal government must not walk away from the most vulnerable.

While you often appeal to Catholic teaching on “subsidiarity” as a rationale for gutting government programs, you are profoundly misreading Church teaching. Subsidiarity is not a free pass to dismantle government programs and abandon the poor to their own devices. This often misused Catholic principle cuts both ways. It calls for solutions to be enacted as close to the level of local communities as possible. But it also demands that higher levels of government provide help — “subsidium”– when communities and local governments face problems beyond their means to address such as economic crises, high unemployment, endemic poverty and hunger.

Detta var naturligtvis lite pinsamt för katoliken Paul Ryan. Han skyndade sig att istället lyfta fram texter av både påven och kyrkans egen Thomas av Aquino som viktiga inspirationskällor för sin politik.

Något liknande hände när Lööf framhävde Margaret Thatcher. Det dröjde inte länge efter att hon blivit partiledare förrän hon också började framhäva, inte bara Karin Söder, utan även Gudrun Schyman (!). (Se t.ex. Sunt Förnuft nr 1: 2012)

På så sätt kunde hon med lite spinn få det att låta som om det nu mer handlade om en beundran för starka kvinnor i allmänhet.

I en kulturartikel 2010 skrev Jens Liljestrand, författare och doktor i litteraturvetenskap, om Rand.

Författaren och filosofen Ayn Rand (1905-1982) och hennes verk är idag för nyliberaler vad Valerie Solanas och SCUM-manifestet är för feminister: för några få fundamentalister ett rättesnöre som ska läsas bokstavligt, för långt fler en förgrundsgestalt, någon som man i tv-soffan tycker ”ska tas med en nypa salt” men hemma med lådvinet erkänner att man ”håller ju med, egentligen”.

Inga jämförelser i övrigt, ska jag snabbt tillägga, innan Randianerna i Sverige kastar sig över tangentborden och lovar att pissa på min grav eller liknande, vilket de har för vana (jag skojar inte).

[…]

Kedjerökande och amfetaminmissbrukande satt hon i sin New York-lägenhet omgiven av en sektliknande beundrarskara som med tiden blev en ironisk variant på just den jagsvaga kollektivism hon ville bekämpa. Hennes filosofi, som gavs namnet objektivism, sågs som ett färdigt system, en matematisk formel där ett felaktigt kommatecken raserar hela bygget. Med tiden integrerades också psykologiska teorier i modellen, och den som utmanade Rands geni uteslöts obönhörligt efter en psykoterapisession/skådeprocess i författarens eget vardagsrum.

Kulten kring henne rämnade mot slutet av 60-talet när det avslöjades att hon under många år haft en sexuell relation med en tjugofem år yngre lärjunge, som hon under dramatiska former slängde ut ur gruppen efter att han dumpat henne. Eftersom det privata var politiskt var avfärdandet av hennes kropp synonymt med ett svek mot idealen.

Långt ifrån fiktionens prydlighet var hennes egen värld med andra ord bisarr och märklig. Särskilt Rands make, den stilige och godhjärtade men på något sätt ihålige Frank O’Connor, förblir en gåta. Därmed ger böckerna [om Rand av Anne Heller och Jennifer Burns] indirekt en förklaring till varför de flesta ändå mognar bort från Rand: det finns paradoxer i det mänskliga psyket som vår rationalitet aldrig helt kan besvärja. Hennes utopi om en värld rensad från tvivel och självmotsägelser, av ett heroiskt liv av lyckomaximering genom prestationer, motbevisas av det sätt på vilket hennes eget strandade i ynklighet och självbedrägeri.

Det lustiga med denna artikel är att Liljestrand drar ungefär samma slutsatser som president Barack Obama senare skulle göra i en intervju strax innan valet 2012.

Obama, som också kallade Ryans republikanska budgetförslag för ”social Darwinism”, framhäver i Rolling Stone att Rands idéer kan kännas tilltalande när man är ”17 eller 18 år och känner sig missförstådd”.

Have you ever read Ayn Rand?

Sure.

What do you think Paul Ryan’s obsession with her work would mean if he were vice president?

Well, you’d have to ask Paul Ryan what that means to him. Ayn Rand is one of those things that a lot of us, when we were 17 or 18 and feeling misunderstood, we’d pick up. Then, as we get older, we realize that a world in which we’re only thinking about ourselves and not thinking about anybody else, in which we’re considering the entire project of developing ourselves as more important than our relationships to other people and making sure that everybody else has opportunity – that that’s a pretty narrow vision. It’s not one that, I think, describes what’s best in America. Unfortunately, it does seem as if sometimes that vision of a ”you’re on your own” society has consumed a big chunk of the Republican Party.

Att bli vuxen innebär med andra ord att man inser att det bästa för en själv, de närmaste och för samhället kanske inte är att alla bara springer runt och tänker på sig själva.

Så när riksdagsledamoten Kerstin Lundgren (C) varnade för de socialdarwinistiska tendenserna i partiets förslag till idéprogram träffade hon mitt i prick.

Nyliberalismen är i grunden en revolutionär rörelse som med fredliga medel vill förändra hela samhället.

Ideologin har inte mycket gemensamt med samhällsbevarande strömmningar inom vare sig liberalismen eller konservatismen (eller för den delen inom socialdemokratin).

När nyliberaler sammarbetar med andra liberala eller konservativa partier är det inte för att man har speciellt mycket gemensamt utan bara för att man har hittat en (tillfällig) gemensam fiende.

Frågan är naturligtvis vem som skulle vilja leva i ett nyliberalt samhälle. När inte ens de som förespråkar idealet vågar stå upp för sina idéer när de granskas är det kanske inte konstigt att folk blir skeptiska.

Läs mer: ”Vem är Ayn Rand?” av Aron Lund. ”Lööfs kovändningar” på bloggen Badlands Hyena har också länkar och citat.

Read Full Post »

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Fredrik Reinfeldts förslag om en gemensam ”idéplattform” för Alliansen sköts ner illa kvickt av Göran Hägglund.

I en debattartikel i Dagens Nyheter lade Reinfeldt fram fyra konkreta förslag på hur han vill att Alliansen skall utvecklas framöver.

I ett öppet brev i dag till Jan Björklund, Annie Lööf och Göran Hägglund lägger jag fram min syn på hur vi bör vidareutveckla alliansen fram till valet 2014. Jag föreslår bland annat:

• Gemensamma arbetsgrupper för att utveckla alliansens politik inför valet 2014 och mandatperioden 2014–2018.

• Ett gemensamt valmanifest som presenterar alliansens vallöften och ambitioner inför mandatperioden 2014–2018.

• En idéplattform med allianspartiernas gemensamma bärande värderingar, som diskuteras och antas vid ett idékonvent.

• En valkommitté med ansvar för alliansens gemensamma valkampanj.

På ytan kan det framstå som ganska harmlösa förslag. Partierna har ju trots allt bestämt sig för att gå fram som ett samlat regeringsalternativ inför nästa val.

Men förslagen innehåller sprängstoff.

Reinfeldts strategi går ut på att knyta Allianspartierna allt närmare varandra. Vilket naturligtvis skulle gynna Moderaterna mest av allt.

Alla fyra partierna har i realiteten redan surrat fast sig vid den gemensamma Alliansmasten. Och på Alliansskutan heter kaptenen Reinfeldt.

Inget parti vågar – eller vill – idag bryta upp ifrån Alliansen. Men vad som tidigare såg ut som ett givet framgångsrecept för alla fyra partierna är idag källan till mycket oro bland de mindre partierna.

Gemensamma arbetsgrupper och någon form av gemensam valcentral – eller War Room – blir nödvändigt om man skall kunna koordinera gemensamma utspel och framträdanden.

Men därefter blir det lite mer känsligt. Inte ens ett gemensamt valmanifest är idag helt oproblematiskt.

Småpartierna är tvingade att profilera sig om man vill bli mer än bara stödpartier till Moderaterna. Ökat inflytande kräver fler röster. Och fler röster får man bara om man lyckas bli ett tydligt alternativ.

Med ett gemensamt valmanifest riskerar småpartierna att inte tas på allvar av väljarna. Har man inte fått med sina förslag i det gemensamma valmanifestet finns det ingen anledning att tro att man kommer att lyckas så mycket bättre efter valet.

Och skulle partierna dessutom signera ett gemensamt idémanifest kommer deras handlingsutrymmet att inskränkas än mer. Och värst blir det för Kristdemokraterna.

Kristdemokraterna är det parti vars partiprofil har blivit otydligare och otydligare för varje år som gått sedan Alliansen bildades.

Minsta gemensamma nämnare i ett sådant idéprogram skulle därför med nödvändighet bli ”liberalism” i alla des former.

Och vad Hägglund definitivt inte behöver är att i valrörelsen behöva stå och försvara ett liberalt idépolitiskt ”partiprogram” som tydligt visar hur långt ifrån det egna partiprogrammet man har kommit efter åtta års Allianspolitik.

Inte konstigt att Göran Hägglund så snabbt sköt ner förslaget.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Individer är fullt kapabla att fatta egna beslut. Utom när de har valt att bilda familj. Då upphör plötsligt deras rätt – och förmåga – att bestämma över sina egna liv.

Det är den slutsats man kan dra av Folkpartiets smått hysteriska reaktion på Kristdemokraternas förslag om att slopa pappamånaderna i föräldraförsäkringen.

Kristdemokraterna vill nämligen istället låta föräldrarna själva avgöra vem som skall ta ut månaderna.

Pappamånaderna är de månader som måste tas ut av den ena föräldern – i praktiken pappan – för att de inte skall bränna inne.

Och skall man tro folkpartisternas retorik så är dessa två (!) månader skillnanden mellan civilisation och barbari.

Att föräldrar skall få lov att bestämma över det som berör den egna familjen borde vara en rimlig liberal ståndpunkt. Men så fort det handlar om familjepolitik förvandlas alla liberaler till förmyndare och förbudsivrare.

Folkpartiet har skickat fram både partiledaren Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (SVT:s Aktuellt den 11/5, kl. 21.00) för att slå på ner på kristdemokraternas förslag.

”Det vore ju att flytta jämställdhetsarbetet ett antal årtionden tillbaka i tiden att avskaffa pappamånaderna och dessutom fördubbla vårdnadsbidraget”, säger t.ex. Björklund.

Verkligen?

Har Björklund inte träffat några kvinnor de senaste åren? Var finns alla dessa viljelösa kvinnor?

Och tror han verkligen att dagens mammor (och pappor) plötsligt skulle tappa förmågan att se till alla familjemedlemmars behov bara för att de själva får bestämma över dessa ynka två månader?

Tron att jämställdheten plötsligt skulle hamna på 50-tals nivå om man låter mammor och pappor själva få bestämma över föräldraledigheten är smått absurd.

Speciellt Folkpartiet hamnar i familjepolitiken ofta närmare Vänsterpartiets socialism än de traditionella liberala värderingar som hyllar individens frihet.

Och plötsligt står Göran Hägglund (KD) där som liberalismens försvarare.

”Jag tycker att man går för långt när man lagstiftar om hur dagarna ska fördelas mellan föräldrarna, här kommer för mig valfriheten först”, säger Hägglund. ”Vi tror inte att vi som politiker är de som ska peka ut med lagstiftningsmedel hur föräldrarna ska välja utan de ska ha makten att avgöra själva.”

Läs mer: Kristdemokraternas nya familjepolitik.

Read Full Post »

LIBERALISM | Centerpartiet ökar med en procent till totalt 5,5 % i SCB:s novembermätning. Är det en Annie Lööf-effekt? Kanske, kanske inte.

Partiet har under Lööf initierat ett stort idéprogramarbete för att få fram ett nytt partiprogram.

Och det är troligtvis först med lanseringen – och väljarnas mottagande – av programmet som vi kommer att kunna se om Lööf har lyckats med Operation Rädda Centerpartiet.

Att redan idag spekulera över partiets utveckling är därför vanskligt. Men någon rivstart har det inte blivit sedan valet av ny partiledare.

Frågan är om inte Lööf redan har drabbats av den traditionella ”ministersjukan”. När en partiledare även är statsråd tenderar partiets behov att hamna i andra hand.

Alla partiledare brukar försvara sig med att partiet gynnas när media har ett ministeruppdrag att fokusera på. Tanken är att en framgångsrik ministrar sprider strålglans även över det egna partiet.

Att så inte automatiskt är fallet visar Centerpartiets, Folkpartiets och Kristdemokraternas opinionssiffror.

Mattias Svensson, redaktör för tidskriften Neo, har intervjuat Lööf.

Annie Lööf är allt annat än dyster, men som nytillträdd ordförande för Centerpartiet och näringsminister i alliansregeringen har det hon tycker och tänker blivit allt mer svårtillgängligt. Både under sin kandidatur och som ordförande har hon dolt sina ambitioner under snällismer. Premiärtalet i riksdagens partiledardebatt handlade om en ”möjlighetspolitik” som ”tar tillvara hela Sveriges förmåga och potential”. Sverige ska vara tryggt, grönt och fritt. Det är nog svårt att hitta någon som är emot.

-Nu sitter jag på ett förtroende att driva de frågor majoriteten av centerpartister faktiskt tycker, och då får mina personliga åsikter ge vilka i vissa lägen. Det är en utmaning givetvis eftersom jag har varit ganska tydlig med vad jag tycker.

Den nya rollen innebär förvisso en del tydliga besked. När Neo testar Lööf i ett antal sakfrågor om ekonomisk och personlig frihet för att utröna ”Hur nyliberal är du?” håller hon egentligen bara med i en enda fråga: att tullar och handelshinder ska avskaffas, även om hon också försöker nyansera bilden.

[…]

Den egna profilfrågan går lättare. När jag frågar om ambitionerna på näringslivsområdet är det svårt att få hejd på Annie Lööfs ambitioner: innovationsstrategi, regelförenkling, kostnadsminskningar, regionalt företagande och arbetsrätt. Att ambitionen att gynna företagande stundtals går längre än de liberala principerna om fri konkurrens märks dagen efter intervjun, då Annie Lööf stolt meddelar att amerikanska storföretaget Facebook får 100 miljoner kronor av regeringen för att etablera sig i Luleå.

Övrigt: Tidskriftsomslaget ovan är Neo nr 6, 2011. I samma nummer finns intervjun med Lööf.

Read Full Post »

MILJÖPARTIET har fått sina två nya språkrör. Gustav Fridolin och Åsa Romson kommer att försöka fullfölja strategin att positionera partiet mellan borgerlighet och vänster.

Problemet med att i ökad utsträckning driva frågor som skall locka fler borgerliga väljare är att man riskerar förlora sin ideologiska tydlighet och särart.

Och även om man blir framgångsrik betyder det inte med automatik att man också lyckas behåller sina gamla trogna kärnväljare.

Många partier har misslyckats med motsvarande balansakt.

Kristdemokraternas oförmåga att hitta nya profilfrågor när man tonade ner sin traditionella profil har bara lett till att man förlorat både kärnväljare och de ”nya” kristdemokraterna. Idag ligger man lika ofta under som över fyraprocentspärren.

Centerpartiets försök att helt lägga om sin ideologiska profil har också misslyckats. Deras nyliberala storstadssatsning har knappast gjort miljö- och landsbyggdsväljarna mycket gladare.

Och den ständiga maktkampen mellan olika ideologiska inriktningar inom Folkpartiet har alltid utgjort ett problem för partiets tydlighet. Och ibland räcker det med att partiet byter ut en enda person för att partiet skall börja kommunicera – om än subtilt – en helt ny inriktning.

Sedan Erik Ullenhag blev integrationsministrer har partiet plötsligt fått en mjukisprofil som står i stark kontrast till vad man säger inom skolpolitiken.  

Statsvetaren Svend Dahl, som forskar om de partiaktiva i Miljöpartiet, sammanfattar Miljöpartiets problem bra när han skriver följande;

När man nu tonar ner gamla profilfrågor och börjar likna de andra partierna kanske det kortsiktigt kan leda till att man får fler väljare, men man riskerar samtidigt att steg för steg ta bort det som gör partiet unikt.

Risken är att man verkligen blir som Folkpartiet var – ett parti utan någon riktig profil, men allmänt uppfattat som lite snällare än andra partier. Man riskerar att blir partiet som alla gillar, men som väldigt få verkligen röstar på.

Read Full Post »

Older Posts »