Posts Tagged ‘Valrörelse’

VAL 2016 | Mycket har skrivits om att Labour tog hem segern i borgmästarvalet i London. Men en större överraskningen var valet i Skottland.

Ruth Davidson

Där lyckades Scottish Conservative and Unionist Party – eller Scottish Conservatives till vardags – gå förbi Labour och bli det största oppositionspartiet.

Efter valet skrev partiledaren Ruth Davidson en krönika om sina upplevelser från valrörelsen. Den gav en bra bild av hur det känns att kampanja på gator och torg, dag in och dag ut.

”I can barely believe it, but I have to. I couldn’t be happier, yet I’m empty inside”, skrev hon i The Spectator när valframgången var ett faktum. Resultatet, trettioen ledamöter, var mer än dubbelt mot tidigare.

On Thursday morning I’m woken by day three of a tension headache firing tentacles up the back of my neck and the base of my skull then burrowing into the cortex beneath. I am drenched in sweat, with dread balled in my stomach. My back throbs thanks to the ire of a decade-old spine break that has never fully healed. I spit blood, mixed with toothpaste, into the sink. My skin has broken out into the kind of volcanic fury not seen since my teenage years and my nails are bitten down to stumps. I love election campaigns. But polling days are their own special torture.

Scots will have had two referendums and two elections in 21 months, which means I’ve spent years on the road. These are hard, gruelling empty miles filled with limp service-station sandwiches and buttressed by soul-sapping chain hotel rooms. And I love it. The sheer joy of criss-crossing the country, the chance encounters, the backs slapped and hands shaken. For a geek like me — thirsty to learn new things at every stop, in every conversation and about every dot on the map we visit — it’s an opportunity to get drunk on the wonder of the new. Colleagues become the sort of brothers-in-arms that only months of in-the-trenches hard graft can bring. But every campaign has a reckoning. Elections are reports card that judge all of us. However much we can plead the mitigation of circumstances, momentum or the actions of others, there’s no escaping the verdict of votes cast.

I’ve marched my team of Scots Tories to the top of the mountain and — God love them — they’ve followed me to a man. Confronting the final 40-hour shift, I felt the burden of that reckoning heavily. Dante should have had a special circle of hell reserved for those who dare to dream at elections, and then see those dreams shot down and the corpses strafed to make sure.

I walk into the polling station with Jen, my partner, clutching her hand as a bank of photographers flash us. Once inside, I duck behind a pillar so they don’t clock that I’ve no vote to cast (mine went by post weeks ago). I then spend my hours as a sentry at various polling stations in a seat I hope to win, campaigning with my fixed air-hostess smile and saying a cheery ‘good morning’ every three seconds as voters filter past. I try to keep score. The ones stopping to chat are a mental mark in the ‘for’ column. Those who ignore me and stare at their feet are in the ‘against’. Going by mental maths, it’s close, but the Presbyterian Scot in me knows it’s worse to hope. It’s the hope that kills you.

Weather tales and gossip are traded within the team like football stickers. ‘It’s raining in Dumfries but sunny in Annan. That’s got to be good for us.’ ‘Mebbe, but what about Biggar?’ As the close of poll ticks nears, the frenetic activity seems pointless; if someone hasn’t voted by 9.40 p.m., they probably won’t by 10 p.m. It doesn’t stop our pace of campaigning stepping up, just in case. At 10 p.m. the window creaks, clangs and is bolted.

This is Schrödinger’s result time: any outcome is possible. So I pull on my suit for the count at Edinburgh Central, sweating under the starch. I follow the old rule: never jinx an election result by writing an acceptance speech. My crumpled concession notes will have to do. As I’m dragged from gantry point to gantry point, across television networks, my picture of election night is more fractured than those watching at home. One result relayed by phone brings a guttural yelp of ‘fucking yaaassssss!!!’ It is a bit too loud. Half a dozen photographers canter over. I refix the mask and hide behind my suit.

Läs mer: ”Ruth Davidson: I’m a John Major Conservative but we are ‘on probation’ in Scotland”, The Telegraph.

Bild: Getty Images. ”Ruth met voters in an Edinburgh pub […]” Från partiets Facebooksida.

Read Full Post »

Fra valgkampen i Oslo ved stortingsvalget i 1921

Valrörelse i  Oslo inför stortingsvalet 1921. Bilden tagen från Youngsbakken, utanför dåvarande Folkets Hus.

Foto: Conrad M. Bringe.

Read Full Post »

VAL 1992 Att föra ut sig budskap, stående på en gammal ”soapbox”, har alltid varit lite av sinnebilden av engelska politiker under en valkampanj.

John Major 1992 General Election

Under valrörelsen 1992 ställde sig premiärminister John Major på just en sådan tvållåda (i Sverige skulle det ha varit en upp- och nervänd ölback).

Men detta går inte riktigt att jämföra detta med våra sömnframkallande svenska torgmöten. Här handlar det om att verkligen ge sig ut i folkvimlet.

Lite av poängen är, just som bilden visar, att man skall vara beredd att ta emot spott och spe från häcklarna. Tänk Speakers´Corner i Hyde Park i London.

Det hela signalerar att man är beredd att kämpa för varje röst. En väljare i taget; om så skulle behövas.

Den nederlagstippade konservativa regeringen vann en överraskande valseger.

Det anses allmänt att det var Majors ”soapbox campaign style” – och att man framhävde hans blygsamma bakgrund – som gav Conservative Party deras valseger.

The Daily Telegraph skrev nyligen om Major och valrörelsen 1992:

In 1992, when the polls put Labour ahead a week or so into the election, John Major threw away an overly cautious battle-plan and engaged in some old-fashioned soapbox stump oratory. “People say that you cannot do it these days,” Sir John said. “It is fashionable to say, for security and other reasons, that you cannot get up on a soapbox. I think you have to – and I am going to do it.”

Bild: John Major, tydligen stående på sin tvållåda, i valrörelsen i Storbritannien 1992.

Read Full Post »

USA | Hur bra är egentligen Hillary Clinton i en valrörelse? Det är en av frågorna som Jason Zengerle ställer sig i tidskriften New York.

New York April 6-19 2015

Ett av hennes stora problem är relationerna till presskåren. Hon har svårt för intervjuer, presskonferenser och andra offentliga framträdanden som kräver ett visst mått av spontanitet (äkta eller inövad).

Risken är att ju mer hon försöker distansera sig från journalister desto större är risken att de kommer att fokusera på småsaker som kan ge just den negativ bild av henne som hennes rådgivare försöker undvika.

Hennes rådgivare är väl medvetna om problemet. Frågan är om Clinton också är det. Och om hon orkar vara tillmötesgående under en lång och tuff valrörelse.

Zengerle skriver:

The danger to the Clinton campaign, at this early stage, is not that she might slip in a debate or never quite muster an adequate explanation for deleting emails as secretary of State. It’s that she might not have the ability to break through the cynicism and noise of our political circus and deliver a striking, clear message.


It’s almost impossible to overstate just how much Clinton hates the press. She doesn’t trust it, avoids it at all costs, assumes the worst intentions, and generally wishes it would just go away. Her contempt for the people who cover her was on full display in her press conference last month — as was their contempt for her. It’s a poisonous relationship with multiple levels of dysfunction on both sides. Unfortunately for Clinton, she’s the one who bears the brunt of the fallout.

Some Clinton allies are encouraged by the relationship she forged with the State Department press corps during her four years in the Cabinet. The paranoia and outright hostility that permeated her interactions with reporters during the 2008 campaign were replaced by collegiality and openness as she traveled the world. Then again, that experience isn’t exactly good practice for tooling around the Midwest with campaign reporters in tow. “When she’s on a plane with Mark Landler and Reuters and a bunch of nerds asking her about Burma and policy issues, she knows those issues inside out and she knows the trip wires and how to navigate issues that in reality are really dicey. She’s in her element,” says Tommy Vietor. “But out on the campaign trail, she’s going to be getting open-ended questions about her feelings and God knows what else, stuff that’s comparatively unimportant but where there’s no good or necessarily right answers, and that’s just hard.”

Not that Clinton isn’t trying. She’s recently hired a slew of press aides who — unlike many of those on whom she’s relied in the past — don’t loathe, and maybe even like, the reporters who cover her. She’s also taken her own halting steps toward turning on the charm with campaign reporters. Two weeks ago, she gave the keynote address at a political-journalism-awards dinner in Washington. The speech was well received. (She announced that she wanted a “new beginning” with reporters, which they were welcome to as soon as they signed the nondisclosure agreement tucked under their seats.) But it was what happened after her speech that struck many people as new and different: Clinton stuck around and schmoozed. “That’s something Hillary 2008 didn’t do,” says a Democratic strategist close to Clinton’s team. “Back then, she’d give the speech and peace out, especially in a roomful of journalists.” A Clinton adviser adds, “We want to create more forums like that. It’s important to connect with real people, but it’s important to connect with the press, too.”


The Republican strategist Stuart Stevens likens political skill to figure skating: “It’s an endeavor entirely judged by a jury with no empirical metrics.” Alienating the jury is a dangerous thing. “I am in the Bill Clinton camp on this,” Stevens says. “For multiple reasons, Obama has been judged differently by the jury than Hillary.”

In small ways, Clinton could repair the relationship. Most important, the same charm offensive she waged on the Obama White House could work on the press pack, too. But it’ll need to be an effort sustained not only in Washington but also in the dog days of Virginia and Colorado, Ohio and Florida.

If she can’t, that will only encourage reporters to cover her critically — maybe even, as Clinton and her allies suspect, more critically than they do other politicians — which in turn could be enough to tip the race in favor of her opponent. “To the extent that the news media wants to dissect her, that could affect perceptions of her if that kind of criticism is a sustained feature of news coverage,” says [George Washington University political scientist John] Sides. He points to Al Gore’s experience in 2000, when the press’s repeated hyping of a series of small misstatements and minor exaggerations by Gore increasingly led voters, even Democrats, to conclude that he was untrustworthy. “Can we say that had Gore been perceived as honest in October, as he was in July, that that would have given him the race?” asks Sides. “Not necessarily. But it could have.”

The question confronting Clinton now is not so much whether she can withstand the scrutiny but the degree of the scrutiny itself. Are we so fixated on diagnosing and dissecting her weaknesses, on scouting all the ways in which she isn’t a particularly gifted political athlete, that the effort becomes, in a sense, self-fulfilling? “The dissections can be more influential than the actual objective features and qualities of the candidate herself,” says Sides. In the end, the strength Clinton will need most, and on which the fate of her campaign may rest, will be her ability to make us stop dwelling on her weaknesses.

Läs mer: Hillary Clinton’s Surprisingly Effective Campaign” av Peter Beinart i The Atlantic och What Hillary Clinton’s tough take on secretary of state could mean for her presidency” av Nina Burleigh i Newsweek, samt The Platonic Ideal of Horse Race Journalism” av Hamilton Nolan på Gawker.

Tidskriftsomslag: New York, 6-19 april 2015.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”LO har de senaste fem åren gett över 70 miljoner kronor i stöd till Socialdemokraterna”, skriver Svenska Dagbladet.

LOs politiska plattform inför valet 2014

Även i år kommer man använda både personella och ekonomiska resurser för att hjälpa partiet till en valseger.

Den ”strategiska valplanen” visar att LO satsar nästan 28,5 miljoner kronor på sin kampanj. Det är 7 miljoner kronor mer än vad som tillsammans satsades på EU-valet 2009 och riksdagsvalet 2010.

I år har LO och de fjorton LO-förbunden dessutom för första gången tagit fram en gemensam politisk plattform där man presenterar sina viktigaste prioriteringar inför de kommande åren.

Målet är en regering ledd av Socialdemokraterna. Eller som man skriver i plattformen:

LO vill i valet 2014 byta riktning på politiken genom att arbeta för ökad jämlikhet, full sysselsättning och Socialdemokratiska valsegrar.

Det grundläggande problemet är inte att LO tagit beslut om att stödja ett visst politiskt parti. Varje organisation har rätt att stödja vilket parti man vill så länge som beslutet har tagits i god demokratisk ordning av valda ombud.

Problemet är snarare att man som fackförening förväntas sätta sina egna medlemmars önskningar i främsta rummet och inte bara anpassa sig till ett partis agenda.

Det är inte ens säkert att partiet får så stor draghjälp när man är så nära förknippat med ett speciellt partiets politiska agenda.

När LO nu i valrörelsen skall tala om riskerna med en Alliansregering riskerar budskapet mer uppfattas som en socialdemokratisk partsinlaga än ett budskap som är förankrat i de djupa medlemsleden.

Detta okritiska förhållningssätt har lett fram till att LO idag brottas med en lång rad moraliska dilemman som riskerar underminera deras möjligheter att t.o.m. vara en effektiv allierad till partiet.

1. Socialdemokraterna är inte det parti som främst driver LO:s frågor

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet driver idag fler av LO:s prioriterade frågor än vad Socialdemokraterna gör.

Av tretton LO-krav vill Vänsterpartiet driva på i tolv. Miljöpartiet ställer upp på nio medan Socialdemokraterna kommer in först på tredje plats med åtta av de tretton.

Trots detta allierar sig LO bara med Socialdemokraterna.

2. LO kräver inte att Vänsterpartiet skall ingå i en regering

Trots att det främst är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som driver LO:s viktigaste politiska krav väljer man i år att inte kräva att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall ingå i en eventuell socialdemokratiskt regering.

När Mona Sahlin valde att endast prioritera Miljöpartiet som regeringspartner inför förra valrörelsen fick hon hård kritik från bl.a. fackligt håll. Sahlin gav efter för trycket och lät Vänsterpartiet ingå i den rödgröna alliansen.

Trots att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson sitter med i Socialdemokraternas verkställande utskott – och därmed har unika påverkansmöjligheter – väljer man i år att inte ställa några sådana krav.

Detta trots att en rödgrön trepartikoalition skulle gynna LO eftersom Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans skulle kunna trycka på Socialdemokraterna för att fler av fackets krav blev regeringspolitik.

Det är svårt att tolka detta som något annat än en anpassning till Socialdemokraterna som endast pekat ut Miljöpartiet som en möjlig regeringspartner. Tydligen är Socialdemokraternas behov viktigare än medlemmarnas krav.

3. Nästan 50 procent av LO-medlemmarna röstar på något annat parti än Socialdemokraterna

Bland LO-medlemmarna var det 67 procent som stödde det rödgröna blocket i valet 2010. Socialdemokraternas andel var 51 procent. Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick nio respektive sju procent.

Detta är Socialdemokraterna mycket väl medvetna om. Det var en viktig del av den eftervalsanalys som partiets Kriskommission presenterade 2010.

Exempelvis ökade Moderaterna sin röstandel bland LO-medlemmarna med 4,6 procent till 15,7 procent jämfört med 2006.

Sverigedemokraterna fick 5,5 procent av rösterna. Vilket var en fördubbling jämfört med valet 2006.

4. Kritik även från facket

Det finns till och med fackförbund som idag är kritiska till att man bara rakt av skall skicka pengar till Socialdemokraterna.

Både Handels och Seko talade så sent som i början av februari om att hålla inne med sina pengar till partiet.

Vice ordförande Susanna Gideonsson i Handels uttryckte det så här:

Vi är inget politiskt parti. Vi har ett gäng medlemmar som har olika åsikter om hur samhället ska fungera. Vi har ett kongressbeslut från 2011 som säger att vi ska påverka samhällsutvecklingen utifrån våra medlemmars bästa.

Kritiken är inte ens ny. Redan 2006 uttryckte t.ex. en f.d. ombudsman i LO följande i Dagens Arbete:

Risken är att de som inte röstar på socialdemokraterna går ur facket på grund av samarbetet. Att samarbetet faktiskt försvagar facket på sikt.

5. Toppar i Socialdemokraterna vill regera med Vänsterpartiet

Fyra av tio av Socialdemokraternas tyngsta företrädare i 186 kommuner vill att partiet regerar tillsammans med Vänsterpartiet enligt en enkät från Aftonbladet.

Fyrtio procent är ingen liten siffra. Den indikerar att det bara är taktik när Stefan Löfven bara pekar ut Miljöpartiet som möjlig koalitionspartner.

Partitoppen vill antagligen bara se till att undvika att man hamnar i samma dilemma som Mona Sahlin. Hon gjorde misstaget att ta med Vänsterpartiet efter påtryckningar från bl.a. facken.

Dessutom vill Socialdemokraterna säkert undvika att Alliansen får möjlighet att skrämma väljarna med vänsterspöket.

Men inget av detta kommer att hjälpa Alliansen mer än högst marginellt i valrörelsen.

Oavsett vad de fackliga medlemmarna själva tycker kommer LO och Socialdemokraterna inte ändra på sin strategi. Speciellt inte under ett valår.

Ledningen i LO drar den logiska slutsatsen att man får igenom fler av sina krav med en socialdemokratisk regering än med en fortsatt borgerlig.

Och även om det inte ser så ut idag är både LO och partiet medvetna om att en valrörelse kan bli väldigt jämn. En valseger kan hänga på om man håller ihop eller inte. Man vill definitivt inte öppna upp för att Alliansen skall kunna slå in några kilar mellan LO och partiet.

Det gör att man ganska lätt kan stilla sina samveten med att ändamålet helgar medlen. Alla eventuella etiska dilemman lägger man åt sidan till efter valet. Om ens då.

Flertalet av de icke-socialdemokratiska LO-medlemmarna är dessutom ofta bara med som passiva medlemmar. De är med därför att de inser att de behöver facket om det skulle bli en stor konflikt med arbetsgivaren. Den tiden är förbi när medlemsavgiften även var en politisk lojalitetsmarkering.

Dessa medlemmar är inte dummare än att de inser att ledningen i LO är socialdemokrater. De betalar sin medlemsavgift väl medvetna om att ledningen inte tänker ta någon hänsyn till att många inte röstar på Socialdemokraterna.

Många medlemmar tycke kanske inte om kopplingen till Socialdemokraterna men de förväntar sig å andra sidan ingen snabb förändring av relationen.

Risken för LO är snarare att allt färre kommer att engagera sig fackligt när ledningen så uppenbart struntar i att nästan femtio procent av medlemmarna inte är socialdemokrater.

Och varför skulle någon vilja engagera sig (och än mindre kampanja för Socialdemokraterna) när organisationen så tydligt ställer de egna politiska prioriteringarna åt sidan bara för att det råkar vara valår?

Dessutom finns det risk för att väljarna börjar uppfatta LO som mindre intressant om man bara är Socialdemokraternas lydiga verktyg.

Detta i sin tur kan påverka LO:s förmåga att bedriv ett effektivt opinionsarbete. Om väljarna slutar uppfatta LO som en självständig organisation kommer man också sluta lyssna på dem.

I förlängningen kan detta indirekt drabba Socialdemokraterna. Tappar man i auktoritet i medborgarnas ögon riskerar LO bli ett mindre effektivt verktyg.

Så Allianspartierna gör vad man alltid har gjort inför en valrörelse, man försöker misskreditera samarbetet så mycket det bara går.

Har man tur, och valrörelsen blir jämn, kan en och annan valsedel från en missnöjd LO-medlem tippa över vågskålen till Alliansens fördel.

Bild: Omslaget till LO:s politiska plattform 2014.

Read Full Post »

VALRÖRELSE | Det är svårt att se att någon skulle kunna hindra Hillary Clinton om hon bestämde sig för att bli demokraternas presidentkandidat.

New York 30 september 2013

Clinton är en av de mest erfarna och respekterade politikerna inom sitt eget parti. Hon är en av de mest igenkända personerna i USA idag. Till och med respekterad bland republikaner.

Vad som bl.a. talar för henne är att hon redan har en erfaren kampanjstab som följt henne lojalt under många år. Hennes nätverk är imponerande.

Lägg sedan till att hennes man – Bill Clinton – är en av de skickligaste strategerna en presidentkandidat kan önska sig.

Det är också svårt att se att demokraterna ännu en gång skulle säja nej till möjligheten att placera en kvinna i Vita huset. Partiet har möjlighet att ännu en gå bli historiska.

Barack Obama var unik på mer än ett sätt. Men idag är det Clinton som står för det unika.

Det skulle säkert krävas minst en svart kvinnlig demokrat eller spansktalande för att demokrater skulle börja fundera på att lägga sin röst på någon annan än Clinton.

Och även om en sådan kvinna skulle dyka upp kommer hon aldrig att ha samma erfarenhet eller goodwill bland partiets gräsrötter eller väljarna för att kunna hota Clintons kandidatur.

Och då återstår bara frågan vad Clinton själv vill? Det är upp till henne själv om hon vill bli historisk eller inte. Om hon vill och orkar.

Joe Hagan skriver i tidskriften New York:

Political campaigns are built of personal narratives—and it works much better if the stories are true. The current arc of Hillary’s story is one of transformation. Being secretary of State was more than a job. Her closest aides describe the experience as a kind of cleansing event, drawing a sharp line between the present and her multiple pasts—as First Lady, later as the Democratic front-runner in 2008, derailed by the transformative campaign of Barack Obama but also by a dysfunctional staff, the campaign-trail intrusions of her husband, and the inherent weaknesses of the fractious, bickering American institution that has become known as Clintonworld.

At State, she was the head of a smoothly running 70,000-person institution, and fully her own woman, whose marriage to a former president was, when it was mentioned, purely an asset. And now that she’s left State, Clintonworld is being refashioned along new lines, rationalized and harmonized. [M]ost of those close to the Clintons acknowledge that to succeed in the coming years, Hillary will have to absorb the lessons of 2008. Currently, it’s a topline talking point among her closest aides.

“She doesn’t repeat her mistakes,” says Melanne Verveer, an aide to the First Lady who then served in the State Department as Hillary’s ambassador-at-large for global women’s issues. “She really learns from her mistakes. It’s like, you want to grow a best practice and then always operate on that. She analyzes, ‘What went wrong here?’ ”

Of course, if Hillary’s future were to be an author, or a pundit, or a retiree, learning from mistakes wouldn’t be an issue. But other outcomes, where executive talents are prized, seem more likely. I ask Clinton the question that trails her like a thought bubble: Does she wrestle with running for president?

“I do,” she says, “but I’m both pragmatic and realistic. I think I have a pretty good idea of the political and governmental challenges that are facing our leaders, and I’ll do whatever I can from whatever position I find myself in to advocate for the values and the policies I think are right for the country. I will just continue to weigh what the factors are that would influence me making a decision one way or the other.”

Clintonworld, however, speaks with many voices­—albeit many of them not for attribution. Some of her close confidants, including many people with whom her own staff put me in touch, are far less circumspect than she is. “She’s running, but she doesn’t know it yet,” one such person put it to me. “It’s just like a force of history. It’s inexorable, it’s gravitational. I think she actually believes she has more say in it than she actually does.”

And a longtime friend concurs. “She’s doing a very Clintonian thing. In her mind, she’s running for it, and she’s also convinced herself she hasn’t made up her mind. She’s going to run for president. It’s a foregone conclusion.”

Tidskriftsomslag: New York, 30 september 2013

Read Full Post »

SATIR | Ingenting har förändrats. Svenska Mad beskrev 1968 en valrörelse som har slående likheter med hur det ser ut idag när partierna kampanjar.

Svenska Mad nr 9 september 1968

Vart fjärde år drabbas vi av två iögonfallande spektakel: olympiska spelen och andrakammarvalet. I båda deltar högt kvalificerade tävlande som sliter som djur för att besegra sina motståndare. Ja, dessa båda jippon är så lika varandra att de kan slås ihop. Det har Mad gjort i denna…

Andrakammarolympiaden 1968

Fabriksbesök 1500 meter

SYFTE: Att se vilken politiker (partiledare) som kan imponera på största antalet arbetare genom att låtsas begripa vad man sysslar med i verkstan.


Pensionärsflört 25 meter

SYFTE: Att se vilken tävlande som hinner med att lova de flesta pensionärerna fyrdubblade pensioner, fri bostad och stora Gnesta-tårtor.



SYFTE: Att se vilken tävlande som kan resa kors och tvärs i landet och övertyga största antalet människor om att han stöder fri företagsamhet, socialisering, reklam-TV, monopol-TV, lägre skatter och högre barnbidrag i ett och samma tal.

MÄRK: Denna tävlingsgren kan komma att bli försenad, då domarna fortfarande försöker dechiffrera ett tal från 1956 av nuvarande olympiska mästaren Bertil Ohlin.

Det löjliga spelet om statsministerposten

SYFTE: Att finna tävlande som i ett tal bäst låtsas vara ointresserade av utnämningen. Guldmedalj utdelas till den som bäst fejkar blygsamhet, självuppoffring och plötslig sinnesändring strax innan valset skall ske.

REKORDHÅLLARE: Det mest övertygande yttrandet hittills lyder: ”Jag tror inte jag duger till minister alls!” Det fälldes av Yngve Holmberg under ett samtal med hustrun.

Det har jag aldrig sagt 100 meter

REGLER: Denna tävlingsgren är öppen för alla som har gjort tabbar under tidigare valkampanjer.

SYFTE: Att se vilken tävlande som genom finurliga formuleringar kan snacka bort de flesta yttranden han tidigare fällt och som nu helt strider mot den åsikt han säger sig ha.

Tidskriftsomslag: Statsminister Tage Erlander på framsidan av svenska Mad nr 9, september 1968.

Read Full Post »

ROM | När Benedictus XVI överraskande meddelade att han tänker lämna påveämbetet kastades världens minska stormakt rakt in i en valrörelse.

The Spectator 16 februari 2013

Valrörelsen är i full gång. Inte för att någon skulle vara så ohövlig och påstå att kardinalerna bedriva något så världsligt som personliga valkampanjer. Men alla ingredienserna finns där.

Påven har valts av kyrkans kardinaler sedan 1079. Och valet sker antingen genom acklamation, en kompromiss eller genom en vanlig omröstning, som pågår tills två tredjedelar plus en röst är överrens om en av kardinalerna.

Men innan man kommit så långt sker en viss positionering från de påvekandidater (och deras anhängare) som önskar bli valda.

Men det hela sker dock med lite subtilare metoder än vad man är van vid i mer traditionella valrörelser. Att öppet erkänna att man är intresserad är t.ex. ett säkert sätt att hamna på defensiven.

(Ungefär som när socialdemokratiska partiledarkandidater alltid svär på heder och samvete att man inte är intresserad. Det vill säga ända tills man bli officiellt tillfrågad av valberedningen.)

Kardinal Peter Turkson från Ghana, 64 år, har t.ex. redan meddelat att han anser att nästa påve borde komma från Sydamerika eller från … just det, Afrika.

John O’Sullivan, är executive director på Radio Liberty och tidigare talskrivaren åt Margaret Thatcher, skriver om de olika påvekandidaternas förutsättningar.

The second contribution of Benedict’s that may change the future is his selection of the papal electorate. All the cardinals who can vote were selected either by Benedict or John Paul II, which means that the conclave is weighted towards theological conservatism and a general caution. Among the other results of this tilt is that the Catholic Church in England and Wales will have no vote in the papal conclave, since the last Cardinal-Archbishop of Westminster, who is above the voting age limit at 80, and his successor, the Most Revd Vincent Nichols, who has not yet received his Red Hat, are both theological liberals. So no English Pope.

Nor is an African or Latin American cardinal, though several are touted as papabile, likely to emerge from the cloud of white smoke. Though such a pope would reflect the reality that two-thirds of Catholics live in the global south, a more pressing reality in that American and European cardinals outnumber those from Asia, Africa and Latin America by 75 to 41. Italy alone has half as many cardinals as the entire global south (and that’s if you include Australia’s formidable Cardinal Pell in the latter.) So the smart money is that the next pope wil be drawn from 21 Italian cardinals who are said to feel that two alien popes in a row amounts to anti-Italian discrimination. And they can call in chits from a friendly US church.

Betting on a papal conclave is, however, a mug’s game. The choice is heavily steered by the Holy Ghost, who, being related to an obscure family from Nazareth, often plumps for an outsider. As one can reasonably argue is that the choice is weighted toward another conservative – theological, bureaucratic, or both – from the global north.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Specator den 16 februari 2013.

Read Full Post »

STRATEGI | Storbritannien går till val i maj 2015. Men redan nu kan vi se hur partierna förbereder sig inför valrörelsen.

David Cameron - Foto Getty Images

Alla tecken tyder på att nästa val kommer att bli än mer presidentlikt än förra.

Conservative Party har insett att så länge som David Cameron inger större förtroende bland väljarna än övriga partiledare är det naturligt att se premiärministern som sin största strategiska tillgång.

Så länge som han är (relativt) populärare än huvudmotståndarna Nick Clegg och Ed Miliband framstår det som ett naturligt vägval.

Men att framhäva Cameron i tid och otid fungerar naturligtvis bara så länge han inte begår några större politiska misstag.

Oavsett vilket är skulle det vara svårt att inte bygga upp valrörelsen kring premiärministern när partiet innehar posten. (Vi kommer knappast se Moderaterna tona ner Fredrik Reinfeldt inför valet. Snarare tvärt om.)

James Forsyth, politisk redaktör på The Spectator, skriver:

The outlines of the Tory campaign are already visible. One thing that stands out is that it will rely on David Cameron even more than it did at the last election. Some will question the wisdom of this, pointing out that the big billboard posters of him in 2010 backfired badly. Others will wonder what more there is to say about Cameron given that by 2015 he’ll have been leading the party for nearly ten years. But in Downing Street they are unmoved by these arguments. To their minds, the party would be mad not to rely on him given that he polls 18 points ahead of it.

People in the Liberal Democrat constituencies that the Conservatives need to take are going to hear a Cameron-centred message again and again. The emphasis will be that Tory candidates can offer what Liberal Democrat MPs cannot: a vote for them is a vote for Cameron to be returned to No. 10.


It is already apparent how the Lib Dems will respond to this Conservative approach. They’ll claim that without them, this would have been a government of the super-rich for the super-rich. One Lib Dem Cabinet minister told me recently, with visible excitement, that he has a drawer in his desk where he puts every potentially unpopular idea proposed by Conservatives. At the next election, he says, he’s going to take them all out and say to people if it wasn’t for us, you’d all have been fired at will and the rich would have had all the tax cuts. They’ll also argue that, without them, Cameron would have been held hostage by his ‘tea-party’ tendency. They’ll take the most outlandish statements made by Conservative MPs — putting all benefit claimants on food stamps, reintroducing Section 28 and the rest — and claim  that Cameron would have been forced into doing this if he was governing with his party alone.


Those around Ed Miliband dispute the idea that the Conservatives are really that confident about their leader’s appeal, pointing to Tory scepticism about televised leaders’ debates. They also emphasise that Cameron’s popularity is about half what it was when Miliband became Labour leader.


The irony of the Cameroons continuing reliance on Cameron is that it is an admission of failure. If they had genuinely succeeded in changing voters’ perceptions of the party, they wouldn’t have to rely on the leader so much. But that is where they are and the reason why the next campaign will be the most presidential yet.

Bild: David Cameron – Getty Images.

Read Full Post »

ARTIKLAR | Mitt Romney har ofta framhävt sin näringslivserfarenhet i valrörelsen. Men dessa två granskningar har nog snarare gynnat Barack Obama.

The Romney Economi” av Benjamin Wallace-Wells

At Bain Capital, Romney remade one American business after another, overhauling management and directing vast sums of money to the top of the labor pyramid. The results made him a fortune. They also changed the world we live in.

(New York, 31 oktober 2011)

Greed and Debt” av Matt Taibbi

His legendary flip-flops aren’t the lies of a bumbling opportunist – they’re the confident prevarications of a man untroubled by misleading the nonbeliever in pursuit of a single, all-consuming goal. Romney has a vision, and he’s trying for something big: We’ve just been too slow to sort out what it is, just as we’ve been slow to grasp the roots of the radical economic changes that have swept the country in the last generation.

(Rolling Stone, 13 september 2012)

Övrigt: Tidskriftsomslagen ovan är New York den 31 december 2011 och Rolling Stone den 13 september 2012.

Read Full Post »

Older Posts »