Archive for the ‘Varumärke’ Category

KAMPANJ |  Vad kommer en seger för Donald Trump innebära för USA? Och hur kommer han att styra USA om han blir president?

Bloomberg Businessweek September 7-September 13 2015

Eftersom han primärt är en affärsman får man kanske försöka finna lösningen på frågorna i hans sätt att styra sin affärsverksamhet.

Max Abelson, Bloomberg Businessweek, skriver: ”We’re talking business rather than politics—after all, that’s his central qualification for the job he’s seeking.”

Trump is selling himself to America as the king of builders, a flawless dealmaker, and masterful manager. But he isn’t really any of those things. Trump has built few skyscrapers this century, stumbling twice when he’s tried, and struggled with an array of other projects. Meanwhile, his corporate leadership is a kind of teenager’s fantasy of adult office power. From his Trump Tower desk in Midtown Manhattan he controls the teensiest details, rejects hierarchy, and picks top deputies by following his own recipe for promotion.


The Trump Organization is not the kind of place where employees can always tell you what colleagues are working on or what their titles are. What they agree on is Trump’s immersion in the minutest of details, from the fountain and urns to the marble of lobby floors.

“Not in a compulsive way, or sick way, but in a caring way,” says David Schutzenhofer, Bedminster’s manager. When asked about it, Trump says he pays attention to details, even though he has good managers who should be able to handle them. It’s hard to imagine how Trump’s management style would or could translate to government, where hierarchies are impenetrable, micromanagement ineffective, and expensive urns susceptible to congressional scrutiny.


Antagonizing enormous swaths of North America, mocking women, and startling anyone tuned in to a few minutes of his speechifying wouldn’t be a wise business move if those products were all he had, because he’d be alienating precious customers. But there’s more to Trump’s business, and not just because he has the real estate and golf portfolios. His brand isn’t kindness and inclusiveness; it’s aggression and extravagance and power. It’s a self-rendered notion of an elite man who controls and wins, even when he loses.

That doesn’t mean you can take the boasts about his empire literally.


Trump isn’t the biggest New York developer. He isn’t really a skyscraper developer anymore, and he hasn’t been for years. He put up huge buildings and casinos, borrowed to do it, nearly wiped out, came back as a brand name that often needed bigger partners, was smacked by the financial crisis when he tried to again take massive risks, and ended up with a profitable business anyway.

The lesson from the 150-story building he craved is the same one you get from stepping inside the company. It’s not the hugest in the whole world, and it’s not what it was supposed to be, but it’s something. And, like his politics, it can seem much, much bigger than it is.

Trump has crushed his presidential competition by presenting himself as the finest businessman ever to don a suit. Will his career’s blemishes hurt him? Could Americans who love the great, amazing, terrific, perfect version of Trump accept the flawed one? In his office, he tells me that someone said the cool thing about his race to be the leader of the free world is that if he loses he gets to go back to being Donald Trump again—only an even vaster version.

“So win, lose, or draw, I’m glad I did it,” he says. “Although it’s too early to say that yet.”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek, 7 september 2015.

Read Full Post »

DESIGN | Varför är partiloggor så fantasilösa och fula? Conservative Party har nyligen försökt piffa upp sin partilogga från 2006. Det blev inte mycket bättre.

Photograph Getty Images

Partiträdet, som Lord Tebbit en gång kallade “a bunch of broccoli”, har nu fått sitt gröna lövverk ersatt av ett Union Jack-mönster. Onekligen mer konservativt, men nu ser man inte längre att det är ett träd.

I en artikel i The Spectator har Digby Warde-Aldam frågat designexperten Stephen Bayley anledningen till denna fantasilöshet.

Never underestimate the power of a strong institutional image, as one old ad slogan went. […] But why is the political mainstream’s design quite so rotten? Bayley has a theory: ‘Very little, in my opinion, that is worthwhile arises from consensus or committee. Since democratic politicians depend on market research and groupthink, the circumstances to do decent creative work on their behalf don’t exist.’ If you’re trying to please everyone, you lose the essential single-mindedness needed for a decent logo. It’s the art director’s answer to that old joke about train times: say what you like about Hitler, but at least he gave a clear design brief.

Foto: Getty Images.

Read Full Post »

USA | Republikanska partiet ägnar sig åt ett ständigt navelskåderi. Och ännu finns ingen lösning som kan överbygga sprickan mellan partiets olika falanger.

The New York Review of Books January 9 2014 vol 61 nr 1

Hade partiet varit ett företag skulle man säga att varumärket har tagit kraftigt skada. Det behövs genomgående förändringar av både politik och framtoning för att man skall komma på rätt köl igen. Detta löser man inte med PR.

Debattörer inom partiet kan delas in i två läger. Det ena lägret säger att partiet måste hålla fast vid strikt konservativa värderingar.

”Konservativ” innebär här en mer eller mindre nyliberal ekonomisk politik i kombination med konservativa idéer på andra samhällsområden.

Enligt dessa ideologer är den största faran att partiet börjar anpassa sig till samhällsandan, oavsett hur populär den må vara för närvarande.

Tanken är att en längre tids ökenvandring är priset man måste betala för att väljarna ännu inte förstått hur skadlig demokraternas och president Barack Obamas politik är.

Det andra republikanska lägret – de ”moderata” – menar att det är dags för partiet att börja förändras. Republikanerna måste nå kvinnor, minoriteter och ungdomar om man överhuvudtaget skall ha en chans att överleva.

Men partiet är idag inte närmare en lösning på dilemmat än för åtta år sedan. Ingen republikan ser idag ut att kunna matcha t.ex. Hillary Clinton i ett presidentval.

Tv-personligheten Joe Scarborough har nu gett sig in i debatten med boken The Right Path: From Ike to Reagan, How Republicans Once Mastered Politics-and Can Again där han försöker staka ut en väg för republikanerna.

Garry Wills, professor i historia, har skrivit en kritisk recension i The New York Review of Books.

Men poängen är inte att den är kritisk. Wills är trots allt själv en flitig liberal debattör.

Poängen är snarare att den ganska väl belyser de interna motsägelser och paradoxer republikanerna, oavsett om de är ”moderata” eller ”konservativa”, måste hantera om de överhuvudtaget skall lyckas vända den negativa trenden.

The current Thing to Say about Republicans is that they are caught in a civil war—the Tea Party against the Establishment, “wacko birds” against “the adults,” fringe against mainstream. One of the most clamorous bearers of this message, on his TV show and in various other media, is Joe Scarborough. He has denounced Republicans for putting up outré candidates (like Todd Akin, Richard Mourdock, Christine O’Donnell, and Sharron Angle) to indulge their resentments, not to win elections. He has, in turn, been called a RINO (Republican in Name Only) by the objects of his criticism. He protests that he is the true Republican, principled and pragmatic like the heroes of his new book.


Scarborough, along with every second pundit in Washington, claims that Republicans will get a national majority when they trim back their extremist positions. Others say that demographic trends among blacks and Latinos, women and young people make it dangerous for them to court majorities.


A majority of votes cast for members of the House in 2012 went to Democrats, but—thanks to gerrymandering after an off-year election with low turnout and fierce Republican focus—the Republicans won by a disparity mimicking the income gap. In Pennsylvania, for instance, Republicans won only 47 percent of the votes but walked away with 72 percent of the seats.

The House still has the power that Scarborough credits Gingrich with gaining for them in 1994. But the situation is more like the reverse of the one Scarborough thinks he is describing. In fact, the things he opposes—the New Deal, Obamacare, “Yalta”—are the mainstream, and Republicans only have the obstructive power their extremists give them. Republican power is minority power, seen in their record-breaking resort to filibusters to block majority votes in the Senate, and in their plans to stock the Senate with majority-thwarters by rescinding the Seventeenth Amendment: they want to take away the people’s power to elect senators and give the power to appoint them back to state legislators, who are already limiting voting times and qualifications.

On issue after issue—reasonable gun control, women’s rights to contraceptives or elective abortion, marriage equality, easier voter access—a majority of Americans disagree with Republicans, who cannot admit this without losing their fanatical core. They claim they have no war on women, but they cannot change positions on abortion without losing their religious base. They cannot admit any gun restrictions without bringing down the wrath of the NRA. They cannot loosen immigration laws without infuriating the nativists among them. They cannot loosen their voting restrictions or votes on welfare without alienating their Confederate avengers. Yet in all of this they are protected by their untouchable backers, the rich who can never, never, ever pay more taxes. Scarborough’s silly picture of American politics leaves out most of the things that matter—including (but not restricted to) race, religion, and money. And the greatest of these is money.

Tidskriftsomslag: The New York review of Books, 9 januari-5  februari 2014. 

Read Full Post »

MYTER | John F. Kennedys popularitet har aldrig riktigt stått i proportion till vad han lyckades åstadkomma inom politiken.

The Atlantic - John F Kennedy commemorative issue 2013

Speciellt märkligt är att han är så omhuldad i liberala politiska kretsar.

Studerar man hans politik på det inrikespolitiska och utrikespolitiska området framstår hans politik som mer konservativ än progressiv.

När det gäller medborgarrättsrörelsen hamnade han på fel sida om historien. Han kan knappast påstås ha varit drivande när det gäller de svartas rättigheter.

Man kan snarare se honom som en bromskloss. Eller en som var rädd att frågorna skulle stjäla tid och fokus från viktigare uppgifter. Inte minst på det utrikespolitiska området.

Tittar man på hans politik när det gäller Kuba, Vietnamn och Sovjetunionen var han mer hök än duva.

Hans övertro på att CIA kunde lösa alla problem som inte diplomatin rådde bot på gör att han idag mer ser ut som en föregångare till Ronald Reagan än, låt säga, Jimmy Carter.

Redan i valrörelsen kritiserade han sin huvudmotståndare, vicepresident Richard Nixon, från höger. Han påstod att Sovjetunionen hade ett farligt övertag när det gällde kärnvapenmissiler som hotade USA:s säkerhet.

Detta är knappas ståndpunkter som idag borde göra honom populär bland liberaler, vare sig i USA eller i Europa.

Så varför denna popularitet? Det är svårt att se det som något annat än en förälskelse i själva ”varumärket” Kennedy.

Steven Stark är inne på samma tankegångar i artikelen “The Cultural Meaning of the Kennedys”.

Artikel skrevs 1994 och förklarar fenomenet som konsekvenserna av amerikansk kändiskultur. I kändisvärlden är det nämligen alltid bättre att vara en Elvis än en FDR.

Oavsett hur många skandaler som avslöjas om Kennedys privata och politiska liv – och de är bra många vid det här laget – kommer JFK alltid att framstå i positiv dager.

Om en Britney Spears eller Charlie Sheen kan överleva mediala härdsmältor så varför inte en Kennedy?

När man väl gått från att vara en vanlig dödlig till att bli ”kändis” överlever man allt. Och är det något familjen Kennedy alltid har varit skickliga på så är det just att vårda sina egna myter.

Steven Stark skriver:

Because of the current cultural obsession with inner life, biography now tends to stray into the personal more than it once did. Still, the Kennedy family isn’t written about the way that Harry Truman, or Ronald Reagan, or Martin Luther King Jr. is. The Kennedys are different from you and me and them, and not simply because they have more money.

To be sure, the Kennedys have had—and continue to have—a political impact on the nation. To many, they have embodied an ideal of public service. But politics hasn’t been this family’s calling card in the mass culture for some time. Even in the aggregate the Kennedys have never had the political impact of Martin Luther King Jr., FDR, or even Reagan. If President Kennedy is still revered today, it’s more because of his glamorous style and because he died young than for any specific accomplishments.


As a kind of entertainment family the Kennedys were a prime force in blurring the distinctions between Hollywood and Washington—that blur being a condition characteristic of the age. As the critic Richard Schickel has observed in his book Intimate Strangers, they were certainly not the first to court the film industry or to recognize the consequences of the media era.


But the Kennedys helped complete the revolution. As the biographers tell it, Father Joe ”mingled” with Gloria Swanson and other stars, and his real business interest was in movie production, because he thought that was where the aristocracy of the next generation would be created. Judging from the biographies, much of the next Kennedy generation’s childhood appears to have been one long photo op, culminating in John Kennedy’s marriage to, of all things, an aristocratic photographer. If, in the media planning devised largely by Father Joe, JFK’s 1960 race for the presidency was the first to resemble the packaging of a Hollywood blockbuster—the buildup, the bio, the promos, the publicity shots, the early buzz among influential critics, the reviews, the breakthrough performance (in debates), and, finally, the crowd reaction—that may have been no accident. ”John F. Kennedy treated southern Ohio yesterday as Don Giovanni used to treat Seville,” Murray Kempton wrote one day in a campaign dispatch striking both for its honesty and for the new political phenomenon it was describing. After all this, and an Administration that made the elevation of style over substance into both a zeitgeist and an ideology, not only the hanging out with Sinatra and Marilyn was inevitable; so was the eventual arrival of someone like Ronald Reagan.

Läs mer: Ovanstående artikel finns i förkortad version även i ovanstående tidskriftsnummer. Artiklarna är samlade här. Tidskriftsomslag: The Atlantic: Special Commemorative Issue, 2013.

Read Full Post »

VÄLJARFLYKT | Hur pragmatiskat, eller starkt ideologiskt, vågar ett parti vara utan att riska att stora väljargrupper överger partiet?

Fotomontage av SVT - Agenda

Hans Albin Larsson, historiker och professor vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping, har beskrivet hur partipolitiken har förändrats i artikeln ”Partiernas århundrade”.

Han har också tittat på hur blockpolitiken har fungerat historiskt i Sverige. Båda problemen brottas man med inom både Alliansen och det rödgröna blocket.

Larsson använder bl.a. som exempel energikrisen på 1970-talet och beslutet om Öresundsbron 1993-1994. Båda frågorna skapade stora spänningar inom Socialdemokraterna respektive Centerpartiet.

Larsson skriver i Populär Historia:

Partierna åberopar då och då sin ideologi som argument för ett visst ställningstagande. I andra sammanhang tonas den ned på bekostnad av praktiska lösningar, kanske kompromisser med andra partier eller mellan olika intressen inom den egna organisationen. Historien lär oss att partier måste kunna ha en pragmatisk hållning till sin ideologi för att överleva.


Exemplen ur den svenska politiska historien har visat att det inte sällan finns en stor spännvidd åsiktsmässigt inom ett politiskt parti. De bärande principerna, det som uppfattas som partiets ideologi, måste dock i stort ha stöd hos alla eller nästan alla medlemmar och sympatisörer, annars framstår partiet som en nomineringsorganisation med mer tillfälliga ståndpunkter i dagsaktuella frågor, så som partierna fungerar i till exempel USA.

I övrigt är det uppenbart att ett demokratiskt parti inte kan nå särskilt stor intern enighet, även om enskilda personer och grupper alltid kommer att försöka få partiet att anamma just deras synsätt. Strävan efter enighet kan lätt leda till motsättningar som övergår i splittring. Således skulle partierna faktiskt kunna anta den bakvända devisen: ”Söndrade vi stå, enade vi falla”.

Bild: Foto och affischmontage av SVT.

Read Full Post »

NEWS CORP. | För två år sedan såg hela Rupert Murdochs medieimperium ut att vara hotat. Idag står han starkare än någonsin.

Bloomber Businessweek den 22-28 april 2013

I juli 2011 var han tvungen att inför en panel av parlamentsledamöter svara på förödmjukande frågor om den telefonavlyssning man ägnat sig åt på bl.a. News of the World.

Bara dagarna innan hade man tagit beslutet att lägga ner tidningen.

Men idag har Sun on Sunday – Murdochs senaste publikation i Storbritannien – fler läsare än konkurrerande söndagstidningar.

Felix Gillette, Bloomberg Businessweek, skriver:

“We started off with phone hacking, and along the way the business of police corruption, long suspected, also came out in the public,” says Claire Enders, the founder of the London-based media research firm Enders Analysis. “These issues have grown and grown without there being any commensurate damage. It’s simply unbelievable.”

Today, Murdoch survives at the helm of a global entertainment and publishing company that, far from being diminished, has soared in value. The day before Murdoch appeared in Parliament, the stock closed at $14.96 a share. On April 12 it closed at $31.54. The company is now valued at $73 billion. Revenue and earnings are up. The company has $3.3 billion in cash. Since July 19, 2011, the Murdoch family’s 38 percent stake of News Corp. Class B voting shares has grown in value from $5.1 billion to $9.5 billion.

Given his track record, it should come as no surprise that Murdoch has slipped away. “Time and again when his plans have gone awry and he has found himself facing calamity, his superb survival skills have saved him,” the Australian journalist Neil Chenoweth wrote in a biography of Murdoch published in 2002. “Just before he hits the wall … he feints this way and that, and then he sets off with undiminished speed in a new direction. This is Murdoch’s genius: not that he gets into a jam, but that he is able to walk away afterward, an implausible winner.”


“The big win for Murdoch is that as much coverage as it got in the U.S., the crisis didn’t jump the Atlantic,” says [advokaten och krishanteraren Richard] Levick. “They were able to cordon it off as largely a British story.”

In February 2012, seven months after closing News of the World, Murdoch rolled out a new Sunday version of his daily tabloid the Sun—effectively reoccupying the niche his company had made such a big deal of leaving. According to the Audit Bureau of Circulations, between September 2012 and February 2013, the Sun averaged 2.3 million daily readers—significantly more than its closest rivals, the Daily Mail (1.8 million readers) and the Daily Mirror (1 million). Over the same time period, the Sun on Sunday has averaged 1.9 million readers, topping its competitors, the Mail on Sunday (1.7 million) and the Sunday Mirror (1 million). Murdoch’s papers may not be as popular as they were before the crisis, but, then again, few newspapers are.

The first half of the Leveson Inquiry—the government’s investigation into the press’s role in phone hacking—has come and gone. The second laborious chapter, which will focus on the role of the police, will take place at some later date. Meanwhile, Murdoch remains the most read publisher in the U.K.

Bild: Tidskriftsomslaget är Bloomberg Businessweek den 22-28 april 2013.

Read Full Post »

MAT | Köttskandalerna blir allt fler. Men trots omfattningen har skandalerna inte genererat speciellt många politiska krav på åtgärder.

This is Life - ad -- American Meat Institute - 1940

Det borde idag vara guldläge för Miljöpartiet och politiker som vill framstå som både gröna och miljömedvetna.

Men ex-språkröret Maria Wetterstrand lyckades t.o.m. skriva en hel krönika häromdagen om behovet av ökade miljökrav på olika affärsverksamheter utan att en enda gång nämna livsmedelsindustrin.

Det är inte direkt ovanligt att industrin klagar på skärpta miljölagar, hårdare miljökrav eller höjda miljöskatter.

Det har klagats på konsumentkrav på icke klorblekt papper, på koldioxidskatter, på utsläppshandel och på förbud av freoner. Det klagades högljutt när EU införde nya regler för utsläppskrav på bilar. Och inte minst har det senaste åren klagats på EU:s svaveldirektiv som syftar till att sänka utsläppen av svaveldioxider från sjöfarten.

En sak som förenar klagomålen är att det brukar visa sig både enklare och mer lönsamt att klara miljökraven än vad som sagts från början.

Kanske handlar ointresset om att konsumenterna inte verkar bry sig. Konsumenterna har kanske redan accepterat att billig snabbmat och halvfabrikat knappast kan vara av hög kvalité.

När skandalen då ”bara” handlar om att man ersatt det påstådda innehållet med hästkött uppfattar man det inte ens som allvarligt. 

Hästkött har dessutom börjat få positiv press. Snart börjar kanske livsmedelsföretagen öppet göra reklam för att man använder hästkött.

Vi får se om den senaste skandalen där två barn smittades av ehec skapar tillräckligt med oro för att politikerna skall börja profilera sig i frågan.

Men som det ser ut idag kommer kanske inte ens de berörda företagen att drabbas nämvärt av felmärkningen. Det blir underleverantörerna som får ta storsmällen.

Men varumärkesstrategerna är av en annan åsikt.

Sara Håkansson har gjort en miniintervju med Mats Urde som är biträdande professor i varumärkesstrategi vid Ekonomihögskolan i Lund.

Hur påverkas märket Findus?

– Varumärket påverkas dels av sin image, hur det uppfattas här och nu, och dels av sitt rykte, alltså den sammantagna bild som har skapats under lång tid.


Hur allvalig är krisen?

– Kriser som kommer inifrån är de mest allvarliga. Här verkar krisen komma utifrån, en underleverantör har varit oärlig. Samtidigt kan man hävda att den delvis kommer inifrån eftersom Findus ansvarar för produkten.


– Tack vare det grundmurade rykte Findus har så finns det ett förtroendekapital som hjälper dem nu. Samtidigt är det en allvarlig knäck för Findus, livsmedelsindustrin och andra inblandade.

Övrigt: Intervjun med Urde finns i pappersutgåvan av Sydsvenskan den 22 februari 2013. Bild: Reklam från American Meat Institute (1940).

Read Full Post »

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?


In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.


As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.


The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.


YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.


2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.


3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?


Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

Övrigt: Reportaget om Moderaternas chefsstrateg börjar 30:37 in i programmet.

Read Full Post »

JOURNALISTIK | Finns det en naturlag som säger att alla artiklar om Filippa Reinfeldt (M) måste vara lättviktiga?

Även i Stockholmcentrerade tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är det tunnt med granskande artiklar om ordföranden i Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd.

Aftonbladet Söndag är inte platsen för djuplodande politiska analyser, men en av deras ledare kan stå som ett skruvat exempel på hur det låter även i mer seriösa publikationer.

I ledaren ”Den perfekta powerpinglan” sammanfattar redaktör Erika Scott innehållet i tidningens huvudartikel om Sveriges mäktigaste landstingspolitiker så här:

Självklart är det sorgligt när ett äktenskap kraschar, men till och med uppbrottet känns snudd på perfekt.

För Filippa.

I separationens svallvågor menar pr-experter att singelstatusen får hennes varumärke att glittra och gör henne extremt attraktiv för alla typer av maktuppdrag.

Så: Bye bye, statsministerhustru.

Hello, perfekta powerpingla!

Moderaternas kommunikationsavdelning bockar och tackar.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är Aftonbladet Söndag den 5-6 2012.

Read Full Post »

Older Posts »