Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Regering’

VARUMÄRKE | Problemen för Liberal Democrats  i Storbritannien påminner mycket om Jan Björklunds i Alliansen.

Båda Nick Cleggs Liberal Democrats och Jan Björklunds Folkpartiet ingår i regeringskoalitioner som domineras av ett betydligt större parti – Conservatives respektive Moderaterna.

I båda fallen har det påverkat opinionssiffrorna negativt. Liberaldemokraterna har t.ex. förlorat 4 miljoner väljare sedan valet 2010.

Båda partierna verkar idag sakna idéer för hur man skall lyckas omvandla sitt regeringsinnehav till ett valvinnande koncept.

Och både här och i Storbritannien har man nu dessutom kommit halvvägs in i mandatperioden. Skal man lyckas måste man göra det nu. Tiden håller på att rinna ut.

En stor skillnad är dock att det här knappast finns någon som tror att regeringen kommer att spricka innan valet. I London spekuleras det friskt om att liberalerna inte kommer att sitta kvar hela vägen till nästa val.

Peter Kellner, vid opinionsinstitutet YouGov, har för Prospect identifierat fyra relaterade problem partiets ideologi, politik, varumärke och ledarskap – som partiet måste hantera om inte nästa val skall sluta i katastrof för partiet.

The question is as tough as it is obvious: can the Liberal Democrats revive their flagging fortunes?

[…]

In 2010, the great majority of Labour and Conservative voters also identified with their party (the figures were 84 per cent and 76 per cent respectively.) With the Lib Dems the figure was much smaller: just 43 per cent. Of the 6.8m people who voted for them, just under 3m identified with the party, while almost 4m did not.

It has been like this for many years. The Lib Dem core vote has always been tiny. They add to their support at general elections and, even more spectacularly, by-elections by attracting the tactical votes of people who identify with other parties, and a large slice of the people who don’t identify with any party.

In 2010, the Lib Dems secured the votes of 1.6m Labour identifiers and 1.8m people with no party ID. The group identifying itself as Labour was more left-wing than Labour voters generally.

[…]

As for the 1.8m people with no party identity who voted Lib Dem last time, the Lib Dems have lost more than 1.5m.

[…]

The collapse of these two distinct sources of Lib Dem support explains most of their decline, from 24 per cent of the electorate in 2010 to around 10 per cent today. In contrast, support among Lib Dem identifiers has held up rather better, from 2.9m votes two years ago to 2.3m today.

[…]

YouGov research indicates that there are four related problems that the party must address.

1. Ideology. […] Most right-of-centre voters place the Lib Dems on the left and most left-of-centre voters place the party on the right. Few voters feel that the party’s ideological location is the same as their own. This is especially marked among voters who have switched from Lib Dem to Labour: they are overwhelmingly on the left themselves, but feel that the Lib Dems no longer are.

[…]

2. Policies. [I]t’s common for parties to embrace a range of policies, some of which the public like and some they don’t. But here’s the rub. With every policy position we tested, the people who turn out to be the keenest on the Lib Dem stance are those who describe themselves as “very left-wing.” This means that the party is sending out conflicting messages. Judged by its policies it is well to the left; judged by its continuing partnership with the Conservatives, it veers to the right.

Sadly for the party, it seems that right-of-centre voters look at the party through the prism of policies, and don’t like what they see, while left-of-centre voters look at its alliance with the Tories and are equally put off.

[…]

3. Brand. The confusion of ideology and policy has crippled the Lib Dem brand. Most people—and a huge majority of Lib Dem deserters—say they don’t know what the party stands for, and think it has broken its promises.

4. Leadership. Elections are not just about the message. They are also, increasingly, about the messenger. Is Clegg the right man to lead his party into the next election?

[…]

Separate analysis of one of YouGov’s tracker questions confirms Clegg’s poor standing, especially among the 4m Lib Dem deserters.

Bild: Tidskriftsomslaget är Prospect september 2012.

Read Full Post »

ALLIANSEN | ”Varför är centerpartisterna så nöjda?” Den berättigade frågan ställer Claes Lönegård i Fokus.

I Novus augustimätning som är en sammanräckning av fyra opinionsinstituts siffror tappar Centerpartiet 0,7 procentenheter och får 4,4 %. Detta är det sämsta resultat sedan sammanställningen började göras i januari 2010.

Så nog finns det mycket att knorra över. Trots detta är det tyst i partiet.

Och en av anledningarna till detta är, som Lönegård påpekar, att Annie Lööf valdes för att bli en tuffare variant av Maud Olofsson. Det var aldrig tal om att byta politisk eller ideologisk inriktning.

Lönegård skriver:

Saken är den att bortom mediernas ljus har Annie Lööf det senaste året fullföljt den plan som hon själv ritade upp i valanalysen och som fick henne vald. Därför protesterar ingen i partiet. Hon gör bara det hon ska göra.

– Hon har bockat av förslagen i valanalysen punkt efter punkt, säger en av hennes närmsta medarbetare.

Det handlar om förändringar i partiorganisationen, en ny kommunikationsplan som blev klar i dagarna, ett nytt idéprogram som håller på att växa fram och som ska antas i mars nästa år och en »Framtidsagenda 2020« som antogs på förtroenderådet i april.

Huvudnumret spelade Annie Lööf upp under sitt tal i Almedalen i somras. Publiken hade fått Swedish House Mafia i högtalarna som uppvärmning. Sedan kom angreppet på alliansen som hon hade deklarerat i valanalysen nästan två år tidigare.

– Det gemensamma projektet har tappat fart. Projektets glöd har falnat, sa Lööf från talarstolen, utlyste behovet av en allians 2.0 och bjöd hem de borgerliga partiledarna till gården i Maramö för överläggningar.

Men vad som trots allt borde oroa centerpartisterna är att ett parti inte behöver vara tyst bara för att man arbetar fram alla dessa dokument.

Det var aldrig tänkt att Annie Lööf skulle försvinna in i arbetet på Näringsdepartementet.

Hela Alliansarbetet bygger på tanken att partierna utifrån sitt departementsansvar skulle få automatisk uppmärksamhet också för sitt parti.

Men det finns ingen automatisk korrelering mellan regeringsposter och bättre opinionssiffror för det egna partiet.

Och anledningen till detta är att väljarna naturligtvis gör den kloka analysen att partier bara kan uttrycka kollektiva åsikter när man sitter i en regering.

Så om Annie Lööf verkligen vill lyfta partiets siffror måste hon också se till att vinna de politiska striderna inom Alliansen. Och dessutom göra det inför väljarnas ögon.

Det kommer inte att räcka med att bara förhandlar fram en politik förändring bakom lyckta dörrar och sedan presentera det som gemensam regeringspolitik.

Bild: Tidskriftsomslaget är Fokus den 31 augusti – 6 september 2012.

Read Full Post »

ATT REGERINGEN sedan länge går på tomgång bekräftades av en förvånansvärt innehållslös regeringsdeklaration.

För att kunna fortsätta regera i minoritet flörtar regeringen nu så intensivt med Miljöpartiet att det skulle få tonåringar att rodna av pinsamhet om det skedde på en skolgård.

Nästa steg lär väl bli att Fredrik Reinfeldt erbjuder sig bära Åsa Romsons väska till riksdagen.

När vi nu fortsätter ta ansvar för Sverige gör vi det med ett antal utgångspunkter. För det första: Alliansregeringen är en minoritetsregering. För det andra: Riksdagsordningen och budgetlagen ger möjligheter att upprätthålla inriktningen för politiken, god budgetdisciplin och sunda statsfinanser. För det tredje: Regeringen kommer att eftersträva breda och ansvarsfulla lösningar i riksdagen, där det kan vara naturligt att löpande föra diskussioner med främst Miljöpartiet men även Socialdemokraterna när förutsättningar ges.

Medan arbetet går på tomgång i riksdagen är det inte otänkbart att Moderaterna nu alltmer flyttar fokus till kommunpolitiken.

Partiet gjorde dessutom ett sämre val kommunalt än nationellt. Partisekreterare Sofia Arkelsten (M) och Peter Danielsson (m), ansvarig för den kommunalpolitiska förnyelsen, skriver:

Samtidigt som Moderaterna nått stora nationella framgångar i de två senaste valen, har det ökade förtroendet i många fall helt uteblivit i vissa kommuner. Trots att valresultatet i riksdagsvalet 2010 var det bästa för vårt parti sedan den allmänna rösträtten infördes var förlusterna i kommunalvalen mycket kännbara med minskat stöd i ett femtiotal kommuner.

[…]

För att M:s förnyelse på allvar ska få genomslag på alla nivåer vilar nu ett tungt ansvar på oss att fånga upp nya frågor och vara tillgängliga för åsikter och synpunkter i Sveriges alla kommuner och landsting. Det gäller oavsett om partiet är i majoritets- eller oppositionsställning.

Stalltipset är att vi kommer att få se mer moderat aktivitet ute i kommunrena medan regeringen fortsätter åka slalom mellan alla de hinder som nu finns för att regeringen skall framstå som handlingskraftig i sitt riksdagsarbete.

Detta är naturligtvis en riskabel strategi. Om nederlagen fortsätter i riksdagen är det svårt att kompensera detta med framgångar i kommunalt.

Read Full Post »

STRATEGI: Sverigedemokraternas eventuella inträde i riksdagen har gett de etablerade partierna kollektiv byxångest. 

Som ett brev på posten har också förslagen på hur situation bör hanteras blivit allt mer krystade.

Det senaste förslaget kommer från Martin Peterson som är docent i filosofi vid universitetet i Eindhoven. Hans förslag skulle neutralisera Sverigedemokraterna i riskdagen men skulle också få till konsekvens att de etablerade partierna misskrediterar sig själva.

Dessutom skulle förslaget stärka Sverigedemokraternas image av outsiders som alltid motarbetas av etablissemanget.

Mitt förslag går i korthet ut på att för varje mandat som Sverigedemokraterna får i riksdagen avsätter de övriga partierna lika många av sina egna mandat, i proportion till sin storlek. Dessa mandat används för att bilda ett ”anti-parti”. Detta anti-parti är informell sammanslutning av riksdagsledamöter som har som uppgift att rösta precis tvärtemot Sverigedemokraterna, oavsett hur dessa röstar. På så sätt kan Sverigedemokraternas inflytande neutraliseras, utan att de parlamentariska styrkeförhållandena mellan övriga partier rubbas.

Medlemmarna i anti-partiet kan variera under mandatperioden.

Exempel: Om Sverigedemokraterna får 25 mandat och deklarerar att de avser rösta ja till ökade satsningar på undervisning i historia avsätter de övriga partierna lika många mandat, i proportion till sin storlek, och ger dessa 25 ledamöter till uppgift att rösta nej till förslaget om ökade satsningar på historia, oavsett vad ledamöternas egna partier har för uppfattning i sakfrågan.

Eftersom 25 ledamöter röstar ja och 25 nej, kommer frågan i praktiken att avgöras av de återstående 299 ledamöterna. Ingen kan då hävda att Sverige- demokraterna haft något som helst politiskt inflytande.

Och hur vill då denna lärde filosof att de etablerade partierna skall agera om Sverigedemokraterna inte meddelar sin inställning i en sakfråga inför en omröstning i riksdagen?

[I] de fall Sverigedemokraterna hemlighåller sina avsikter får anti-partiet antingen lägga ner sina röster eller singla slant.

Singla slant! För att inte detta manipulerande skall uppfattas som odemokratiskt försäkrar Peterson att det ofta är så att ”flera partier samarbetar för att minska ett litet partis inflytande” och att detta ”är helt i enlighet med de demokratiska spelreglerna”.

Visst. Men demokrati handlar också om att demokratisk partier har en skyldighet att följa andan i det demokratiska systemet och inte bara systemets teknikaliteter.

Varför göra allt så komplicerat? I stället borde riksdagspartierna deklarera att man tänker rösta utifrån vad man tycker i de specifika sakfrågorna.

Om Sverigedemokraterna skulle lägga ett förslag i riksdagen som ligger i linje med vad majoritetsregeringen (eller en minoritetsregering) håller med om så röstar man ja. Om man inte stöder förslaget röstar man nej.

Detta skulle också effektivt avdramatisera närvaron av Sverigedemokraterna i riksdagen.

Read Full Post »

VAL 2010: Medias förvirring kring hur man skall beskriva Sverigedemokraterna blev väldigt tydligt i Svenska Dagbladet i går.

Med hjälp av exakt samma opinionsundersökning från Sifo lyckades nätupplagan med bara tjugosex sekunders (!) mellanrum beskriva partiets ställning i opinionen på två helt olika sätt.

Under rubriken ”7 av 8 säger nej till SD-koalition” skriver tidningen följande kl 05.00 (uppdaterad 13.40);

Bara en av åtta vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen. De etablerade partierna får i en SvD/Sifo stöd för linjen att inte ge SD något inflytande.

[B]ara 13 procent av de tillfrågade i den Sifoundersökning som SvD beställt vill att en minoritetsregering ska samarbeta med Sverigedemokraterna.

Däremot under rubriken ”En av tio säger ja till koalition” skriver samma tidning kl. 05.26 (uppdaterad 05.28);

En av tio vill att en framtida regering samarbetar med Sverigedemokraterna om partiet blir vågmästare i riksdagen.

Av tusen tillfrågade valde 13 procent detta alternativ i en Sifoundersökning (…) Leif Lewin, professor emeritus i statsvetenskap, är inte förvånad över att så många kan tänka sig att samverka. Det speglar ungefär den andel som känner igen sig i SD:s syn på invandrare och flyktingar.

Båda analyserna är korrekta men har vinklats på helt olika sätt. Skillnaden? Den ena artikeln är från TT och den andra är en bearbetning av samma TT meddelande av tidningens egen journalist Lena Hennel.

Denna lite förvirrade beskrivning matchar ganska väl förvirringen inom de etablerade riksdagspartierna när det gäller deras försök att forma en strategi för att kunna hindra Sverigedemokraternas marsch mot riksdagen.

Read Full Post »

Margot WallströmEUROPA: Idéinstitutet Timbros kritik att EU bedriver propaganda för skattebetalarnas pengar har nu tvingat Margot Wallström att gå i svaromål.

Som kommissionär med ansvar för kommunikationsstrategi poängterar Wallström att ”i en demokrati måste kommunikation vara synonymt med dialog”.

”Medborgarna står i centrum och vi använder oss nu också av de medieformer som medborgarna föredrar: tv, radio, internet, bloggar, Facebook och lokaltidningar. Vi har skapat en tvåvägskommunikation. I stället för monolog för vi idag en dialog med medborgarna bland annat på Debate Europe, diskussionsforum på internet, och medborgarråd på nationell och europeisk nivå. Det handlar om att lyssna, inte om att propagera”.

Så långt låter det bra. Även om det låter som om EU i sin demokratiska dialog befinner sig på en nivå som kanske skulle motsvara var exempelvis Malmö idag befinner sig med sitt eDemokrati-projekt. Vem kan vara emot en sådan dialog?

Mitt mål är att göra EU-kommissionen mer öppen och mottaglig för synpunkter och åsikter från allmänheten. Inte att få folk att älska EU.

Frågan är om det är någon som tror att en sådan tung institution som EU överhuvudtaget har möjlighet att vara ”mottaglig för synpunkter och åsikter” mer än i en rent passiv kapacitet? Inte ens en riksdag eller regering i ett litet land som Sverige har möjlighet att mer än i en mycket begränsad omfattning ta till sig åsikter från allmänheten och låta dessa påverka de löpande besluten.

Det är naturligtvis av denna anledning som vi har demokratiska val. Det är bara vid val som väljarna kommer att ha en riktigt rejäl möjlighet att påverka på ett sätt som kan få direkta politiska konsekvenser.

Vår uppgift är inte heller att enbart informera. Det är att lyssna på människors tankar och åsikter om EU, att så nära medborgarna som möjligt förklara vad vi gör. Men också att stimulera till debatt och diskussion om olika EU frågor som berör oss alla. Det är inte propaganda. Det är att stärka demokratin.

Det är kanske här som Margot Wallström förvirrar sig.

Vad EU sysslar med är kanske inte propaganda som Timbro påstår. Men det är inte heller ”dialog” på ett djupare plan som Wallström gärna vill tro.

EU:s demokratiska underskott, överdrivet hemlighetsmakeri, korruption och avsaknad av en gedigen offentlighetsprincip gör att medborgarena för överskådlig tid kommer att fortsätta att uppfatta olika ”kommunikationsstrategier” som ”reklam” – i bästa fall – eller som ren propaganda i värsta fall.

Och häri ligger Wallströms dilemma. Framgångsrika kommunikationskampanjer kommer alltid att ha ett drag av påverkan kring sig. Detta medan passiv information (som medborgarna har enklare att acceptera) aldrig kommer att vara tillräckligt för att tillfredsställa beslutsfattarna i Bryssel.

Det enda som kan råda bot på detta är ett mer demokratiskt EU som gör beslutsprocesserna tydligare för medborgarna.

Så Margot Wallström: Varför inte föreslå att eurpéerna får välja en egen EU-president? Det skulle kanske vara den bästa PR som EU idag kan få? Det skulle åminstone öppna upp för den breda debatt som Wallström säger sig vilja ha.

Read Full Post »