Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Fredrik Reinfeldt’

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

The American Interest

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

MAKT | Sverigedemokraterna hävdar ständigt att det är Miljöpartiet som är det extrema partiet när det gäller invandrar- och migrationsfrågor.

Fokus 12-17 juni 2015

Nu får partiet stöd från oväntat håll. Maggie Strömbergs analys i tidskriften Fokus bekräftar i stort det som Sverigedemokraterna har sagt under flera år.

När det gäller invandring och migrationsfrågor har Miljöpartiet drivit de andra partierna framför sig i en allt mer liberal hållning.

Inte ens när det gäller att stoppa kriminell verksamhet relaterat till stulna och förfalskade pass vill Miljöpartiet agera. Vilket flyktingsmugglare och terrorister tackar för.

Idag är det bara teknikaliteter som skiljer partiets position från en politik som förespråkar fulständigt öppna gränser till omvärlden.

Och inte nog med detta. Dessa frågor har en sådan sprängkraft inom Miljöpartiet att de kan hota Stefan Löfvens regering om Socialdemokraterna skulle försöka strama upp politiken igen.

-Vi kommer att ställa hårda krav på att regeringen ändra sin ståndpunkt i flyktingpolitiken. Vi kräver att det utfärdas en generell amnesti åt alla flyktingar som gömmer sig i Sverige utan uppehållstillstånd, sa miljöpartiets budgetförhandlare Yvonne Ruwaida, idag statssekreterare hos språkröret Åsa Romson och en av förhandlarna i regeringsöverrenskommelsen.

Göran Persson vädjade till de de andra partierna att släppa frågan. Om de skulle bevilja en amnesti nu, sa han, skulle det komma nya krav på amnestier framöver. Det kunde bli okontrollerbart. Socialdemokratiska väljare skulle fly till moderaterna och sverigedemokraterna. Sverige kunde få ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

[…]

Socialdemokraterna vill till exempel komma till rätta med att det finns så många svenska pass i omlopp. De vill göra det svårare att skaffa nytt pass för att förhindra att svenska pass säljs och används av flyktingsmugglare eller terrorister. Miljöpartiet bromsar. De har inte samma intresse av att täppa till möjligheter för fler människor att röra sig fritt.

Göran Persson fick rätt.

Under Fredrik Reinfeldt intog Moderaterna en alltmer liberal hållning i dessa frågor. Pådrivna av ett ungdomsförbund som tror på öppna gränser och nyliberalism.

Resultatet har blivit att väljarna bara har haft Sverigedemokraterna att vända sig till om man oroat sig för utvecklingen och de skenade kostnaderna för invandringen.

Idag försöker alla partier inom Alliansen, utom Centerpartiet, backa från sina tidigare positioner. Men väljarna får allt svårare att se några skillnaden på deras politik och regeringens.

När man inte ens har Moderaterna att gå till har Sverigedemokraterna vuxit än mer. Partiet behåller sin position som landets tredje största parti.

Strategin att försöka utmåla dem som extrema i frågan om invandring har uppenbart misslyckats.

Medan småpartierna inom Alliansen har stagnerat försöker Moderaterna finna sin väg under Anna Kinberg Batras trevande ledarskap.

Inte ens när regeringen ser som mest tafatt ut lyckas Allianspartierna hämta in något i opinionen. De har en lång väg kvar innan man återigen kan ge regeringspartierna en match igen.

Tidskriftsomslag: Fokus den 12-17 juni 2015.

Read Full Post »

KANDIDAT | Ingen blev förvånad och ingen ropade ”Äntligen” när Moderaternas valberedning föreslog Anna Kinberg Batra till partiledare.

Fokus 31 okt-6 nov 2014

Men fortfarande gäller rubriken på framsidan av Fokus för några veckor sedan: ”Vad vill hon?” Ja, vad vill hon?

Det enda vi vet är att hon en gång – precis som Fredrik Reinfeldt – var nyliberal, och att hon idag – precis som Reinfeldt – representerar ”nya” Moderaterna. Det är verkligen inte mycket att gå på.

Att omhulda det nya säger inget om var man står ideologiskt. Alla i Moderaterna upprepar mantrat att man alltid måste vara beredd att förnyas, alltid komma med svar på väljarnas frågor i vardagen. Av detta kan man inte dra några slutsatser överhuvudtaget.

Så här skrev Torbjörn Nilsson i Fokus:

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu.

[…]

2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.

[…]

Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren.

Tidskriftsomslag: Fokus den 21 oktober – 6 november 2014.

Read Full Post »

KAMPANJ | Efter Almedalsveckan är det lätt att få uppfattningen att vi går mot ett riktigt Internetval i september.

Telefon

Sveriges Radio har efter politikerveckan mätt inlägg på sociala medier där ordet ”Almedalen” eller hashtaggen #almedalen är med.

På Twitter toppar t.ex. Fredrik Reinfeldt. Han nämndes hela 18 670 gånger under veckan. Tvåan Stefan Löfven omnämndes 14 070 gånger.

När det gäller partierna är det Sverigedemokraterna som nämnts mest på Twitter, 8870 gånger. Tvåan Miljöpartiet får siffran 6900 gånger.

Med antalet säger inget om det varit positiva eller negativa omnämnanden. .

Dessutom är sociala medier bara ännu ett sätt att kommunicera. Sannolikt blir årets val som det brukar; ”gammelmedia” som tidningar och tv kommer att vara det viktigaste forumet för partierna.

Lars Nord, professor i politisk kommunikation som forskat på valrörelser och valkampanjer, tror att vi även detta valet överdriver betydelsen av sociala medier.

Johan Erlandsson intervjuade Nord för Kommunalarbetaren:

Hört talas om ”internetvalet”? Valet där internet blir det viktigaste sättet att nå väljaren? Låter det som något en valstrateg skulle kunna kläcka ur sig 2014? Kanske, men faktum är att man talade om det första internetvalet redan 1994.

[…]

– När vi tittade på 2010 års val så sa partierna att det som skulle bli absolut viktigast var dörrknackning och tevereklam. Men när vi frågade efter valet vad som faktiskt varit det viktigaste lyfte man i stället fram valstugor på torget och trycksaker. Alltså direktreklam till hushållen, jättegamla metoder, berättar Lars Nord.

[…]

Det skiljer sig också i hur man kampanjar. Miljöpartiet har i år till exempel helt valt bort tevereklam till förmån för kampanjer på internet.

– Det blir färre som kommer att se Miljöpartiets reklam, säger Lars Nord. Samtidigt kanske man gör bedömningen att Miljöpartiets sympatisörer har så pass hög nätanvändning att effekten inte blir så stor.

[…]

En mer traditionell metod att vinna val på är att knacka dörr hos väljare och försöka övertyga dem om partiets förträfflighet öga mot öga. Här är det Socialdemokraterna som har högst ambitioner, partiet har som mål att knacka på 1,2 miljoner dörrar inför valet (då är också EU-parlamentsvalet i maj inräknat).

Men professor Lars Nord vill tona ned betydelsen av dörrknackning:

– Alla säger sig nu knacka dörr och uppger att man träffat si och så många hundratusen människor. Men när valforskare brukar titta på det i efterhand så är det bara mellan 5 och 10 procent som säger att de har haft personlig kontakt med någon från ett politiskt parti.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”Jag är ganska haj på att räkna.” Detta tycker åtminstone Fredrik Reinfeldt själv.

SVTs Agenda den 16 mars 2014

Repliken framfördes i en debatt mot Stefan Löfven i SVT:s Agenda i mars. Men alla var inte lika imponerade av Reinfeldts förmåga.

En ledarsida skrev följande:

”En halv miljon unga har ju fått arbete de senaste åren.”

En förbluffande hög siffra. Möjligen med en lätt betoning på bluffande.

Reinfeldts pressekreterare Markus Friberg förklarar: I fjol arbetade, enligt ett årsmedelvärde från Statistiska centralbyrån, 506 951 personer mellan 15 och 24 år.

”Eftersom de jobbar har de fått jobb”, resonerar Friberg.

En gång till, för säkerhets skull. När statsministern säger att en halv miljon unga fått arbete de senaste åren, då räknar han alltså in alla unga som jobbar överhuvudtaget.

Valet närmar sig.

Då gäller det för väljaren att vara uppmärksam. Och en smula misstänksam. Inom politikerskrået verkar den ädla konsten att luras utan att ljuga ibland bara alltför lockande.

Vad gäller unga med jobb kan Reinfeldts matematiska utflykt dessutom tyckas onödig. År 2005 jobbade cirka 427 000 unga. 2013 var de 80 000 fler, en ökning med över 18 procent. Inte illa det. Det kunde ha räckt så.

Att bluffa när man inte ens behöver bluffa känns lite desperat.

Och det är ofta så politisk spinn fungerar. Det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Read Full Post »

VAL 2014 | Lyckades Fredrik Reinfeldt och Anders Borg i ett enda drag förändra spelplanen inför valet med sitt utspel om skattehöjningar?

Femhundralappar

Eller är det bara en konsekvens av att Moderaterna och regeringen håller på att förlora debatten om utvecklingen i landet?

Kanske ligger svaret någonstans däremellan.

Alliansen måste agera och man måste agera nu om man skall ha en chans att vända opinionssiffrorna. Speciellt när Socialdemokraterna har börjat gå på offensiven

Alliansen har den senaste tiden varit under ständig attack. Socialdemokraterna har effektivt lyckats måla upp en bild av att skattesänkningarna har urholkat både landets ekonomi och den sociala välfärden.

Frågan är bara om det kommer att fungera. Risken är att förtroendet för regeringen är så pass skadat att det inte längre spelar någon roll vad man gör för man kommer likväl uppfattas göra för lite och för sent.

”Moderaterna bedömer det som att det inte finns något utrymme för skattesänkningar 2015 och 2016. Vi gör heller inte bedömningen att det finns ett sådant utrymme för resten av mandatperioden, men man ska aldrig säga aldrig”, sade Fredrik Reinfeldt.

Nu handlar det inte bara om ett nej till fortsatta skattesänkningar utan också om det diametralt motsatta, nämligen skattehöjningar.

Enligt uppgifter till SVT, i samband med en presskonferens i morgon, kommer Anders Borg föreslå skattehöjningar ”på åtskilliga miljarder kronor”.

Och man har redan gett besked om höjda fordonsskatter med uppemot 1,5 miljard kronor och skatten på alkohol och tobak med en miljard kronor.

Frågan är bara om man verkligen har sagt nej till skattesänkningar? ”Man ska aldrig säga aldrig”, i Reinfeldts citat ovan, är öppet för olika tolkningar.

Reinfeldt sade också följande:

”Vi medverkar gärna till att lätta på beskattningen för vanligt folk som jobbar, men nu kommer allt att finansieras, krona för krona”.

Med andra ord säger man inte ett tydligt och klart nej till skattesänkningar.  Och mycket kommer naturligtvis hänga på förhandlingarna inom Alliansen.

Vad som är Moderaternas inställning behöver inte nödvändigtvis bli hela regeringens politik. Kristdemokraterna och Centerpartiet har t.ex. redan kritiserat att det skulle bli ett stopp för skattesänkningar.

Naturligtvis hoppas herrarna Reinfeldt och Borg att utspelet skall stärka bilden av regeringen som en garant för sunda finanser och samtidigt utmåla Socialdemokraterna som ekonomiskt oansvariga.

Alliansen vill gärna att valrörelsen skall handlar om vem som mest ansvarsfullt kan sköta landets ekonomi.

Kommer utspelet gynna regeringen eller har man bara lyckats spela bort sitt starkaste kort genom att nu plötsligt flagga upp för skattehöjningar istället för sänkningar?

Risken finns att väljarna skakar på huvudet och uppfattar det som om regeringen bara har lyckats snärja in sig i sin egen politiska retorik.

För en gångs skull kan man börja se framemot kommande opinionsundersökningar. Skall Moderaterna lyckas vända opinionen – och det är Moderaterna som måste göra grovjobbet – så måste det ske nu.

Bild: Från Fotoakuten.

Read Full Post »

VänsterpartietVAL 2014 | Vänsterpartiet har vind i seglen enligt en rad opinionsundersökningar, nu senast hos Ipsos.

Detta gör det extra intressant att försöka avläsa hur partiet kommer att agera om de rödgröna som block blir större än Alliansen efter valet.

På frågan om Vänsterpartiet kan stödja en regering med bara Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan man skönja en lite tuffare attityd. Frågan är bara hur tuff.

Skall man tolka Jonas Sjöstedt har Vänsterpartiet egentligen bara ett krav och det är att man aldrig kommer att acceptera att Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildar regering med ett borgerligt parti.

Vänsterpartiet är näst största partiet bland fackförbundet Kommunals medlemmar. Det gör det extra intressant att lyssna på hur Sjöstedt formulerar sina svar i den känsliga frågan hur partiet kommer att agera i regeringsfrågan vid ett eventuellt segerval för de rödgröna.

Här är två frågor från en intervju med Sjöstedt i fackorganet Kommunalarbetaren:

Ni kräver ett rejält inflytande om ni ska släppa fram en regering som består av S och MP, betyder det att de partierna måste ändra sin politik för att ni ska hjälpa fram dem till regeringsmakten?

– Vårt mål är inte att släppa fram en regering, vårt mål är att ingå i en regering. Vi vill ha en röd-grön regering. Vi kommer aldrig bidra till att släppa fram en regering där det ingår något borgerligt parti.

Men om ni ändå ställs inför faktum att S och MP vill och kan bilda en regering, kräver ni då att de ändrar inställning om till exempel vinster i välfärden, för att ni ska släppa fram dem till regeringsmakten?

– Den dan finns inte då jag hellre vill ha Fredrik Reinfeldt (M) som statsminister än Stefan Löfven (S). Stefan Löfven är en bättre statsminister alla dagar i veckan. Men om det blir så får vi ta fråga för fråga. Det beror på politikens innehåll i fall vi stödjer en sån regering eller inte.

Frågan är om konsekvenserna av denna ”nya” tuffare inställning i realiteten avviker alltför mycket från partiets inställning vid tidigare regeringsförhandlingar.

Vänsterpartiet har nämligen alltid trivts ganska bra med att vara stödparti åt Socialdemokraterna.

Att vara en garant för en socialdemokratisk minoritetsregering (med eller utan Miljöpartiet) ger dem möjlighet att få igenom en del av sin politik samtidigt som man inte behöver bära ansvaret för några tunga beslut som skulle kunna påverkar deras egna väljare.

Read Full Post »

RETORIK | Hur mycket trevlighet tål väljarna? Hur trevlig kan en politiker vara innan det slår över och uppfattas som ”creepy”?

Ytlig trevlighet

Det finns naturligtvis ingen gräns som går att objektivt fastställa när en politiker går över gränsen och börjar uppfattas som oseriös och ytlig.

Det gäller att ha tillräcklig fingertoppskänsla och inse att väljarna faktiskt drar slutsatser av ett beteende och de resultat en politiker levererar.

Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet, talar om att väljarna kan börja känna att ”trevligheten känns överdriven”.

I en intervju om personligheten som retoriskt grepp säger Sigrell följande:

Om någon är trevlig så har vi större lust att bli påverkade. Trevlighet underlättar att ta till sig budskap.

Det menar Anders Sigrell, professor i retorik vid Lunds universitet.

Trovärdighet är ett centralt begrepp inom retoriken och därmed också för politiken och politiker. Professor Anders Sigrell har flera exempel från rikspolitiken där ”trevlighet” har fungerat stärkande för trovärdigheten.

Rätt och fel är inte det enda som avgör var sympatier hamnar. Att framstå som en lyssnande politiker verkar tilltalande.

[…]

Finns det något problematiskt i att försöka vinna röster genom att använda trevlighet som en medveten strategi?

– Det finns en insinuant ton i frågan. Som att medveten strategi skulle vara något försåtligt, till skillnad från att ”säga som det är”. Men om vi menar allvar med vårt tal om demokrati måste vi acceptera att de som får flest röster får bestämma. Och vi är mer benägna att rösta på en trevlig person.

Finns det ingen fara i att använda trevlighet som verktyg?

– Jo, om trevligheten känns överdriven så riskerar personen att uppfattas som oseriös.

Finns det någon risk att väljarna tröttnar på en trevlig personlighet? Vad är det i så fall som händer med oss?

Ja, det gör det. Det kan kännas som att ”nu är det samma sak igen”. Vi behöver förändring och förnyelse.

Fredrik Reinfeldt (M) och Maud Olofsson (C) kan här kanske ses som varandras motpoler i personlig utstrålning.

Reinfeldt ser alltid ut som om världens alla problem vilar på hans axlar. Olofsson däremot verkade alltid skratta och le oavsett om nyheterna var positiva eller negativa för Centerpartiet.

Med tanke på att tråkighet verkar vara ett svenskt politiskt särdrag ter sig Reinfeldts seriösa framtoning som mer naturlig i det långa loppet.

Man kan trots allt aldrig skratta bort problemen. Däremot kan man alltid vinna respekt för att man tar människor och problemen på allvar.

Men det garanterar naturligtvis inte att väljarna för eller senare ändå tröttnar om man inte ser några positiva resultat av den förda politiken.

Read Full Post »

KONST | Ulrika Linder, född 1984, bor och arbetar i Örebro och examinerades från Konsthögskolan Valand 2011.

Konstutst Dagens Eko..

Galleri Final ställer nu ut konstverk av bl.a. Linder på Fabriken Bästekille, cirka fyra km väster om Kivik i Skåne.

I utställningsbroschyren skriver Anna Johansson och Jessica Segerlund:

I verket Sveriges statsministrar 1900-2012, från 2012, ger hon med en porträttserie en samlad och personifierad bild av landets styre genom de stadsministrar som under 112 år har fört landet till den position vi befinner oss i nu. Idel män – från Fredrik von Otter (1900-1902) till Fredrik Reinfeldt (2006-) – som utvecklat landet från bondesamhälle till välfärdsstat. En utveckling som skett via införandet av exempelvis allmän rösträtt och EU-medlemskap men också via frågor om integration och klass. Tillika en utveckling som rört sig från distinkta ideologiska övertygelser till trianguleringspolitik.

Foto: Lars-Gunnar Johanssons foto av Ulrika Linder framför konstverket ”Sveriges statsministrar 1900-2012”.

Read Full Post »

Almedalen 2013ALMEDALEN | Om Fredrik Reinfeldt är en av de sämre talarna så är Jonas Sjöstedt en av de bättre.

Men vad som slog en mest var att Sjöstedt inte låter som en typisk vänsterpartist. Partiet har helt enkelt gått och blivit smart.

Den gamla vänsterradikala retoriken var helt borta. ”Vänner” hade t.ex. ersatt ”kamrater”.  Sjöstedt lätt t.o.m. riktigt förnuftig.

Även huvudnyheten – att man vill ändra grundlagen för att det inte skall vara lika lätt att sälja ut offentligt verksamhet – var både smart, intressant och överraskande.

Sjöstedt vill att det skall krävas tre femtedelars majoritet eller två likalydande beslut med mellanliggande val. Detta skall vara en form av ”tankepaus” för att ”skydda det som vi äger gemensamt”.

Det är inte ofta nya förslag har potential att förändra den politiska spelplanen och människors sätt att tänka kring ett problem.  

Det skadar inte heller Vänsterpartiet att det finns opinionsundersökningar som visar att en stor majoritet svenskar motsätter sig vinstintressen inom vård, skola och omsorg.

Både Magdalena Andersson och Per Bolund, Socialdemokraternas respektive Miljöpartiets talespersoner i ekonomiska frågor, reagerar positivt på Sjöstedts utspel.

Det skulle därför inte förvåna om detta var ett av de få talen under Almedalsveckan som verkligen kan ha fått en och annan osäker väljare att bli övertygad.

Read Full Post »

Older Posts »