KAMPANJ: Att Barack Obama kommer att bli USA:s nästa president har varit uppenbart en längre tid nu. Frågan är bara om det kommer att bli en jordskredsseger med inbrytningar i tradtionellt republikanska fästen.
John McCains problem har varit tydliga en längre tid och beror primärt på egna interna kampanjproblem snarare än yttre faktorer som exempelvis den finansiella krisen eller åtta år av George W Bush (även om detta inte har hjälpt McCain).
I grunden handlar problemen om bristande fokus, otydligt budskap och en kampanjstab som ständigt har varit i behov av omorganisering.
Lägg sedan till att Obamas ekonomiska övertag har gjort det möjligt för honom att kampanja var helst han önskar. McCain däremot har varit tvungen att begränsa sin kampanj till de absolut mest nödvändiga delstaterna.
Obama har helt enkelt tvingat McCain att kampanja intensivt även i delstater som traditionellt lutar åt republikanerna.
Redan innan debatten mellan Sarah Palin och Joseph Biden i början av oktober drog sig McCain ur Michigan – en demokratisk delstat som man tidigare trodde sig kunna vinna. McCain har också offentligt ventilerat sig frustration över hur hans kampanj har fungerat.
Att McCain valde Palin till sin vicepresidentkandidat var ett tecken på att McCain insåg att han inte skulle ha någon chans om han inte äntligen fick igång de republikanska kärnväljarna. Dessa väljare har alltid varit skeptiska till McCain som man har sett som alltför moderat i sina konservativa åsikter.
Paradoxen McCain är att han trots allt var den enda republikan som i år skulle kunna matcha en demokratisk presidentkandidat.
USA är trött på republikanerna. Och bara en republikan med crossover potential har i år kunnat ge demokraterna en match. Och McCain har alltid varit respekterad hos demokratiska väljare och Independents.
Men valet av Palin – som fick igång kärnväljarna – sände också en signal till dessa presumtiva anhängare i motsatta lägret att Obama trots allt var deras kandidat och inte McCain.
Tyvärr för McCain så har han aldrig kunna bestämma sig om han vill vara kandidaten som vill nå även sympatiserande demokrater eller kandidaten för de konservativa väljarna. Än´mindra har han lyckats balansera dessa två strategiska vägval.
Om man vill förstå stämningsläget i USA i år och de underliggande känslor som har påverkat amerikanarna i årets val kan läsa en essä i Harper´s Magazine av Thomas Frank.
Hans tes om den filosofi som har präglat republikanerna sedan 1980-talet i allmänhet och under Bush administrationen i synnerhet är följande;
Fantastic misgovernment is not an accident, nor is it the work of a few bad individuals. It is the consequence of triumph by a particular philosophy of government, by a movement that understands the liberal state as a perversion and considers the market the ideal nexus of human society. This movement is friendly to industry not just by force of campaign contributions but by conviction; it believes in entrepreneurship not merely in commerce but in politics; and the inevitable results of its ascendance are, first, the capture of the state by business and, second, what follows from that: incompetence, graft, and all the other wretched flotsam that we´ve come to expect from Washington.
Vän av ordning kan påpeka att en annan typ av korrupt kultur dominerade i Washington när det politiska etablissemanget styrdes av demokraterna – innan denna Reagan revolutionen – men det är knappast poängen.
Något så ovetenskapligt som ”tidsandan” talar helt enkelt för Obama och demokraterna i år.
the Campaign Dossier 
