Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Adolf Hitler’

VAL 2016 | Mycket har skrivits om Donald Trump. En hel del har varit direkt hysteriskt och verklighetsfrämmande.

Newsweek 25 mars 2016

Det har gjorts få balanserade försök att ge en realistisk bild av vad Trum skulle kunna åstadkomma om han verkligen valdes till president.

Istället har vi matats med fåniga försök att jämföra Trump med Adolf Hitler. Och precis som alla republikanska politiker försöker Trumps anhängare jämföra kandidaten med Ronald Reagan. Båda har lika fel.

Det amerikanska politiska systemet ger inte presidenten fria händer att göra som han eller hon vill. Presidentens makt är inte oinskränkt. Inte ens när det gäller inom försvars- och utrikespolitiken.

Detta borde vara uppenbart för alla som exempelvis studerat Barack Obamas bataljer med kongressen under de senaste två mandatperioderna.

Alla som är intresserade av amerikansk politik borde därför läsa Matthew Coppers analys i Newsweek. Han ger en realistisk bild av Trumps möjligheter att få igenom den politik som han baserar sin kampanj på.

Om Trumps potential skall jämföras med någon historisk föregångare så är det inte, enligt Copper, någon auktoritär diktator utan snarare de tidigare presidenterna Dwight D. Eisenhower och Jimmy Carter.

Demokraten Carter anses allmänt vara en av de mer mediokra presidenterna i modern tid.

Och man får gå tillbaka till republikanen Eisenhower för att hitta någon som helt saknade politisk erfarenhet innan de blev valda.

Även Trump saknar politisk erfarenhet. Detta är en anledning till hans popularitet men det kommer också påverka hans administrations effektivitet om han blir vald. Precis som det påverkade Eisenhowers och Obama idag.

Copper skriver:

The comedian Louis C.K. wrote to his fans that “Trump is Hitler,” another “funny and refreshing dude with a weird comb-over.” On the left, The Washington Post and Slate columnists have likened Trump to a fascist. In a case of rare agreement across party lines, conservatives have used a similar description. Conservative author Matt Lewis has called Trump an avatar of white-identity politics. And the haters have a lot of fodder. The mogul began his campaign saying Mexico was sending the U.S. “rapists,” then proposed a loopy and bigoted ban on Muslim immigration “until we figure out what the hell is going on” (whatever that means). Trump continues to lambaste the media at his rallies, referring to them as “the worst.” At least two journalists say they’ve been roughed up at Trump events without provocation—one of them is a woman who writes for a conservative publication and claims it was Trump’s campaign manager who left her bruised, a charge Trump’s people vigorously deny. This isn’t the Beer Hall Putsch, but it is ugly.

[…]

Trump isn’t Hitler. He isn’t a fascist either—although he has, despite a career of deal-making, the my-way-or-the-highway proclivities of a Latin American strongman, which would be worrisome if America were Bolivia and not an enduring democracy. […] He’s also not a savior. Due to his solipsistic personality and vague, unworkable policies, he could never be what he promises to be if elected. But that doesn’t make him the sum of all fears.

The unspectacular truth is that a Trump presidency would probably be marked by the quotidian work of so many other presidents—trying to sell Congress and the public on proposals while fighting off not only a culture of protest but also the usual swarm of lobbyists who kill any interesting idea with ads and donations. […] Trump is no match for the American political system, with its three branches of government. The president, as famed political scientist Richard Neustadt once said, has to take an inherently weak position and use the powers of persuasion to get others to do what he wants.

Could Trump blow up those legendary checks and balances and make America a fascist state? Oh, please. …] Trump’s more likely to end up like Jimmy Carter—a poor craftsman of legislation and a crushing disappointment to his supporters. Since World War II, only Dwight Eisenhower, Ronald Reagan, George H.W. Bush and Bill Clinton have left office with high approval numbers. Presidents generally end their tenure not with a bullet in a bunker but with a whimper.

[…]

But to actually accomplish even modest legislative goals, let alone become a 21st-century führer, is beyond the mogul’s ken. Philosopher Leo Strauss coined the term reductio ad Hitlerum, the common tendency to reduce all arguments to Hitler, or to always see an action leading to Nazism. In its more extreme forms, you get statements like “You-know-who was also a vegetarian.” Trump’s displays of bigotry during the primary, most notably his call for a “total and complete shutdown” on Muslims entering the U.S., are abhorrent, but they don’t put the America on a fast track toward the Third Reich—not unless you believe Congress, business, the armed forces, the judiciary and so on are all willing to start setting up internment camps. The U.S., with its unemployment rate of less than 5 percent and minuscule inflation, is a country where retirees try to get better yield, not the hyperinflation Weimar Republic that gave birth to Hitler. Fascism, with its totalitarian control of society and the economy—“Nazi” was short for National Socialists—doesn’t describe Trump’s views, even if former Maryland Governor Martin O’Malley and Michael Gerson, a former speechwriter for George W. Bush, throw around the term fascist when bad-mouthing the billionaire.

[…]

But one thing we know is that Trump is used to having his way. Eisenhower, the last president who had never held elective office before entering the White House, might be the closest thing we have to a useful comparison. Many worried that the supreme commander of Allied forces in Europe would flounder in a system where his commands were not instantly met with a salute. ”He’ll sit there all day saying, ‘Do this, do that,’ and nothing will happen,” lamented Harry Truman as he readied to turn over the presidency to the five-star general. “Poor Ike—it won’t be a bit like the military. He’ll find it very frustrating.”

It’s extremely unlikely anyone will ever utter the phrase “poor Donald.” And we should allow for the possibility that, like Eisenhower, he would be a successful president. His business has its eye-rolling qualities (mmm, Trump Steaks), but he does cut deals and, in case you hadn’t heard, even wrote a book about it. Trump has positive qualities that detractors should recognize: ideological flexibility, an ability to negotiate, great communication skills. However, they seem easily overwhelmed by his obvious flaws: bigoted policies that target religions and utterances that slander Mexicans, a brash and imperious style, a tendency to hold grudges long beyond their sell-by date. Ultimately, Eisenhower’s weak grip on Washington was a contributing factor to the rise of anti-Communist crusader Senator Joseph McCarthy.

[…]

It’s more than likely Trump would wind up being just another president on the alphabetical roll call, nestled between the memorable Truman and the utterly forgettable John Tyler, distinguished more by his hue, his bullying and his encouragement of other bullies than by any lasting damage done to a republic that has endured far worse.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 25 mars 2016.

Read Full Post »

Scissors beats paper by-almcdermid

Bild: Al McDermid

Read Full Post »

BOK I Bruna pennor har Bibi Jonsson studerat nazistiska motiv i romaner som är skrivna av svenska kvinnliga författare under främst 1930-talet.

Jonsson, som är professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, intervjuades förra året i Forskning & Framsteg av Henrik Höjer.

En intressant paradox dök upp under intervjun:

Hur ser motiven ut?

– Det starkaste är rasismen – frågan om judar och romer. Samtidigt ska man veta att även icke-nazister kunde beröra dessa frågor. Eftersom det är kvinnliga författare så är kvinnorollen ofta i fokus. Det handlar ofta om att kvinnan ska vara hemmafru och föda ariska barn. Annie_Åkerhielm_1959

Var de i första hand författare eller nazister?

– De var författare. Men de var alla mer eller mindre aktiva i olika föreningar med en nazistisk agenda. Och flera av dem var mycket etablerade, Annie Åkerhielm var exempelvis utgiven på Albert Bonniers förlag och sålde mycket bra.

Vad förenar dessa kvinnor, förutom nazismen?

– Flera hade överklassbakgrund, ett par av dem var gifta med tyska eller österrikiska män. Andra kom från radikala vänstergrupperingar. Så de kom från den yttersta högern eller den yttersta vänstern. Men de var alla lite äldre. Nazismen hyllade ungdom och manlighet, så som äldre kvinnor var de egentligen helt fel ute. De engagerade sig politiskt för att kvinnor inte skulle engagera sig politiskt – de skulle vara hemma och föda barn. Men själva arbetade de för fullt med sina romaner och flera av dem fick inga barn!

Men vad som framstår som paradoxalt är kanske inte det vid en närmare granskning.

Det tycks alltid vara så med företrädare som ser sig som uttolkare av totalitära ideologier som nazism och kommunism. De kan alltid motivera varför just de själva skall få lov att avvika från de ideologiska dogmerna.

Anser man sig tillhöra eliten behöver man inte följa spelreglerna. Regler är till för ”de andra” som inte vet sitt eget bästa.

Adolf Hitler var t.ex. aldrig urtypen för den blonda ariske mannen. Och behövde inte heller vara det. Han var ju ett geni och ett geni är inte som vi andra.

Det samma kan sägas om Vladimir Lenin, Mao Zedong och Fidel Castro. Det ledande skiktet i de styrande kommunistiska partierna var alltid lite förmer än arbetarna man sade sig tala för.

De behövde aldrig köa till butikerna för att köpa toalettpapper. Att vara förtrupp och leda arbetarklassen och folket mot seger och socialismen är ju ett tufft jobb. För dem fanns alltid specialbutiker med lyxprodukter.

Läs mer: ”Ur nazistiska kvinnors synvinkel” av Johan Östling, Svenska Dagbladet.

Bild: Annie Åkerhielm (1869-1956).

Read Full Post »

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

MÖTE | Samtidigt som Winston Churchill 1932 var på rundresa i Europa befann sig Adolf Hitler på sin valkampanj i Bayern.

Världens Historia nr 9 2013

I ett temanummer om Churchill beskriver Världens Historia bl.a. hur nära det var att han och Hitler träffades på ett hotell där de båda tagit in.

På våren 1932 reste Winston Churchill omkring på kontinenten för att bedriva research till en biografi över sin berömda släkting, hertigen av Marlborough. Han kom bl.a. till München och tog in på Hotel Continental tillsammans med sin familj. Här fick nazisternas spinndoktor Ernst Hanfstaengl syn på honom och informerade sin chef, Adolf Hitler.

Churchill kände väl til den nazistiska rörelsen i Tyskland och ville gärna träffa den framgångsrike ledaren, men Hitler tvekade. Han var mitt uppe i en krävande valkampanj, kom med diverse ursäkter  och sade till sist nej. De befann sig bara några meter ifrån varandra – men de mötes aldrig.

”Hitler missade sin chans att lära känna mig”, skriver Churchill i sina memoarer. Under åren som följde blev Churchill inbjuden till Hitler vid flera tillfällen, men tackade nej varenda gång.

Tidskriftsomslag: Världens Historia, nr 9 2013.

Read Full Post »

HISTORIA | Den kortlivade Weimarrepubliken (1919-33) i Tyskland präglades av politisk oro och extremism.

Populär historia

Två utopier – nationalsocialismen och kommunismen – försökte med sina visioner om det rasrena germanska storriket respektive det klasslösa samhället – fånga upp desillusionerade tyskar efter första världskriget.

Vad som är mindre känt är att dessa två grupper samarbetade när det passade deras politiska syften.

Professor Lars Ericson Wolke, författare till biografin Joseph Goebbels, skriver i Populär Historia:

Den 28 oktober 1930 arrangerades en debatt mellan Joseph Goebbels och Heinz Neumann, chefredaktör för kommunisternas Die Rote Fahne. En annan debatt hölls i Berlin 1931, där nazisterna företräddes av Goebbels, medan kommunisterna representerades av riksdagsledamoten Walter Ulbricht. Publiken i Friedrichshainhallen serverades separata anföranden av Goebbels respektive Ulbricht, men respekten för motparten var obefintlig. När Goebbels försökte tala dränktes han i Internationalen, medan Ulbricht i sin tur överröstades av nazister sjungande Horts Wessel-sången.

I november 1932 inledde transportarbetarna i Berlin en strejk som stöddes av såväl det kommunistledda facket som av de nazistiska arbetsplatscellerna. Som strejkvakter uppträdde uniformerade kommunister och SA-män sida vid sida – en helt ny syn för berlinarna. Tillsammans attackerade de och misshandlade strejkbrytare och demolerade de bussar och spårvagnar som fortfarande rullade. Goebells och Ulbricht kom sedan att angripa ”arbetarnas förtryckare” och ”reaktionärerna” i snarlika hätska artiklar i den nazistiska Der Angriff och den kommunistiska Die Rote Fahne. Det här samarbetet mellan nazister och kommunister förtegs under DDR-tiden.

Bland berlinarna spred sig motvilja och avsky för det våld som strejkvakterna gjorde sig skyldiga till. På några få dagar raserades alla Hitlers försök att få sitt parti att framstå som ett respektabelt alternativ till de borgerliga eller socialdemokraterna. Istället för att vara det värn mot marxismen som Hitler hela tiden talade om så uppträdde nu nazister och kommunister tillsammans på gatorna och utövade våld mot civila.

Detta samarbete får en osökt att tänka på Molotov-Ribbentrop-pakten 1939.

Denna icke-angreppspakt mellan Sovjetunionen och Tyskland – uppkallad efter utrikesministrarna Vjatjeslav Mihailovitj Molotov och Joachim von Ribbentrop – hade ett hemligt tillägg där man delade upp östra Europa mellan sig.

Pakten blev av naturliga skäl ett svårt bakslag för Frankrike och Storbritannien som hade försökt få Josef Stalin att ingå i en allians riktad mot Adolf Hitler.

Politisk extremism på vänster- och högerkanten tenderar att finna varandra när det gagnar deras intressen.

Men detta borde inte förvåna. Man kan inte förvänta sig någon högre moral eller etik hos försvarare av totalitära ideologier. De utmärks alltid av kriminellt beteende.

Bild: Tidskriftsomslaget är Populär Historia nr 1, 2013.

Read Full Post »

KRIG: John Chettle har i MHQ: The Quarterly Journal of Military History studerat hur Winston Churchills erfarenheter från en rad olika krigsskådeplatser gjorde honom mer lämpad än många andra politiker att ta upp kampen mot Adolf Hitler.

”The British Empire at the end of the 19th century still covered one-quarter of the world’s land surface, with 380 million subjects scattered on every continent. Inevitably, Churchill’s combat tours exposed his powerful and impressionable mind to most of the forces that were to shape the future: war itself, Great Power politics, religious fanaticism, and nationalism. And while he was devoted to the empire and convinced of its power for good in the world, we can see a generous mind at work, adamantly resisting any departure from its benign principles, but increasingly conscious of man’s capacity for evil.”

Read Full Post »

Older Posts »