Böcker: Tony Blair och de konservativa partiledarna!

RETORIK | I A Journey skriver Tony Blair om hur han underminerade förtroendet för de konservativa partiledarna.

Det är ingen mening med att försöka ta ära och redlighet från en politisk motståndaren. Det är aldrig trovärdigt. Bättre att då vara lite mer subtil i sin politiska kommunikation.

Genom att plantera ett frö hos väljarna att motståndaren inte har det som krävs för jobbet som premiärminister kan man, enligt Blair, långsiktigt underminera förtroendet för motståndaren.

With each successive Tory leader, I would develop a line of attack, but I only did so after a lot of thought. Usually I did it based on close observation at PMQs. I never made it overly harsh. I always tried to make it telling. The aim was to get the non-politician nodding. I would wonder not what appealed to a Labour Party Conference in full throttle, but what would appeal to my old mates at the Bar, who wanted a reasonable case to be made; and who, if it were made, would rally.

So I defined Major as weak; Hague as better at jokes than judgment; Howard as an opportunist; Cameron as a flip-flop, not knowing where he wanted to go.  (The Tories did my work for me in undermining Iain Duncan Smith.) Expressed like that, these attacks seem flat, rather mundane almost, and not exactly inspiring—but that’s their appeal. Any one of those charges, if it comes to be believed, is actually fatal. Yes, it’s not like calling your opponent a liar, or a fraud, or a villain or a hypocrite, but the middle-ground floating voter kind of shrugs their shoulders at those claims. They don’t chime. They’re too over the top, too heavy, and they represent an insult, not an argument. Whereas the lesser charge, because it’s more accurate and precisely because it’s more low-key, can stick. And if it does, that’s that. Because in each case, it means they’re not a good leader. So game over.

Bild: Pocketupplagan av A Journey av Tony Blair (Arrow Books, 2011)

Read Full Post »

Böcker: Om engelska valaffischer 1909-2010!

HISTORIA | När valrörelsen nu är inne på sina sista dagar kan det passa bra att tipsa om en bok som t.o.m. premiärminister David Cameron har lovprisat.

Dole Queues and Demons: British Election Posters from the Conservative Party Archive av Stuart Ball (och förord av Maurice Saatchi) innehåller 200 valaffischer från åren 1909-2010.

Professor Sir Robert Burgess, vice-chancellor University of Leicester, fick ett tackbrev från Cameron för att han skickat ett exemplar av boken till honom.

It’s a wonderful book and very good of you to have thought to send it to me.

I thoroughly enjoyed looking through it. It’s fascinating to see how political imagery has changed so much over the years, while so many of the themes – family aspiration, strong nation, good leadership – have remained the same.

Please pass on my congratulations to Dr Ball on producing such a wonderful book.

Läs mer: Affischerna kan ses på Conservative Party Archive (Bodleian Libraries, University of Oxford).

Read Full Post »

Böcker: Om Ronald Reagans valseger 1966!

VAL 1966 | Matthew Dalleks bok fokuserar författaren på ett område som andra författare tidigare ignorerat när det gäller Ronald Reagan.

Dallek konstaterar att t.o.m. Reagans officiella levnadstecknare, Edmund Morris, avverkar 1966 års guvernörsval i Kalifornien på ett par sidor.

Detta trots att valet var en av de viktiga vändpunkterna i USA:s historia. Reagans seger över sin demokratiska motståndare, guvernör Edmund ”Pat” Brown, blev början på vad som har kommit att kallas Reagans revolution.

Strategin som användes i valkampanjen – att koncentrera sig på ekonomi, lag och ordning och försvarsfrågor – var den samma som tog Reagan till Vita huset 1981.

Så här skriver Dallek om valets betydelse för den konservativa revolution som bar Reagans namn.

In truth the Reagan revolution began in 1966, and it was not primarily about economics or foreign policy. Reagan’s stunning, out-of-nowhere victory in the California governor’s race against two-term incumbent and Democratic giant Pat Brown marked the arrival of the Right in postwar American politics. Reagan’s leadership of that movement is perhaps his most enduring legacy.

[…]

Ronald Reagan’s race against Pat Brown — the real Reagan revolution — began as a debate about retaking control of a society in chaos. What Ronald Reagan stood for above all was law and order.

Reagan and Brown clashed on every issue, major and minor, of the day. Understanding the collapse of the liberal order and the rise of the conservative movement requires understanding how Reagan and Brown, during the several years leading up to 1966, came to embrace such bitterly opposed visions of government and society.

Reagan was a card-carrying conservative, Brown a proud liberal. For Reagan, opposing communism was paramount. For Brown, anticommunism was but one issue in foreign affairs and a nonissue at home. Reagan saw the welfare-state policies of recent decades as a slippery slope toward socialism. Brown viewed governmental programs as the best way to achieve a ”great society.” Reagan denounced moral decline on campus; Brown thanked God for the spectacle of students protesting. Brown seized an opportunity to lead the civil rights movement into the new frontier of fair housing; Reagan believed that even the 1964 Civil Rights Act was unconstitutional. Faced with urban riots, Brown looked to government to help eradicate poverty; Reagan vowed zero tolerance for criminals.

[…]

It was Reagan’s promise to arrest moral decline that won him a million-vote victory over the popular incumbent, who had beaten Richard Nixon in 1962 and seemed destined to usher in California’s progressive future.

[…]

In 1966 these two titans faced off in a battle of worldviews. Law and order was the hinge on which an era turned, yet the particular strategies involved were crucial. For the first time, the conservative movement was able to distance itself from the anticommunist fringe. For the first time, the conservatives learned how to push the right buttons on key issues, from race and riots to war and crime. Reagan successfully linked the liberal social programs of the ’60s with disorder in the streets, and offered an alternative vision of what government should and should not do. The Reagan revolution would prove so lasting because the formulas developed in the heat of the moment — pro-social order, pro-individual liberty, anti-government meddling — had a lasting appeal. Americans, like most people, crave peace and prosperity. The Reagan revolution has come to be associated with the free market. Yet at its origins, and perhaps still today, it is equally about social order.

Bild: The Right Moment: Ronald Reagan’s First Victory and the Decisive Turning Point in American Politics av Matthew Dallek.

Read Full Post »

Böcker: ”5 Days to Power” av Rob Wilson!

VAL 2015 | Koalitionen mellan Conservative Party och Liberal Democrats kommer (sannolikt) hålla ända fram till valet 2015.

Men med den misstänksamhet man i Storbritannien känner inför koalitioner var det många som inte trodde att en regeringskonstellation skulle överleva en hel mandatperiod, oavsett vilka partier som skulle ingå.

Och valresultatet gav pessimisterna vatten på sin kvarn. Inget av partierna var riktigt nöjda med utgången av valet.

Regeringspartiet Labour, som fick både färre röster och färre mandat än Tories, var den uppenbara förloraren band de två statsbärande partierna. Trots detta hade de konservativa inte lyckats få tillräckligt med röster för att bilda en egen majoritetsregering.

Och valrörelsens till synes stora uppstickare, Liberaldemokraterna, överraskade både sig själva och oberoende bedömare med att tappa mandat. Det var en stor besvikelse för ett parti som hoppats göra sitt stora politiska genombrott detta år.

Att man i Storbritannien är ovan vid koalitioner kan man se även på bokutgivningen. Till och med de förhandlingar som fördes mellan de konservativa och liberalerna och mellan liberalerna och Labour har genererat böcker från aktiva i inom respektive parti.

Den konservativa parlamentsledamoten Rob Wilson och hans parlamentskollega David Laws, en av Liberaldemokraternas förhandlare, gav var för sig ut 5 Days to Power respektive 22 Days in May redan 2010.

Sedan var det dags för Andrew Adonis, som var en i förhandlingsdelegationen för Labour, att 2013 publicera sin syn på förhandlingsspelet i 5 Days in May.

Så här sammanfattar Wilson den historiska bakgrunden till dagens unika koalition:

[…]

Bild: 5 Days to Power av Rob Wilson.

Read Full Post »

Böcker: ”The Vatican Diaries” av John Thavis!

RELIGION | Det skrivs inte många intressanta böcker om Vatikanstaten från ett ”inrikespolitiskt” perspektiv.

Böcker om katolska kyrkan är antingen fixerade vid skandaler eller skrivna med en vördnadsfull ton som bara tilltalar redan övertygade.

John Thavis är en pensionerad byråchef för Catholic News Service i Rom och har bevakat Vatikanen under trettio år tid.

Som äkta vaticanista vet han inte bara var alla skeletten är begravda utan kan också förklara bakgrunden till de religiösa, politiska och byråkratiska strider som ständigt pågår inom kyrkan.

Vatikanen är en värld som journalister – även de som är stationerade i Rom för att bevaka inrikespolitiken i Italien – aldrig riktigt kommer åt, än mindre förstår eller kan förklara.

Även om The Vatican Diaries tidsmässigt täcker perioden under påvarna Johannes Paulus II och Benedictus XVI är boken i högsta grad relevant för all som vill förstå de möjligheter och hot som påven Fransiscus står inför.

Här är ett utdrag från bokens inledning:

[…]

Läs mer: På John Thavis hemsida finner man bl.a. hans blogg och recensioner av boken.

Read Full Post »

Böcker: ”Only in America” av Matt Frei!

POLITIK | Den finns stora skillnader mellan den politiska kulturen i USA och Storbritannien. Och det gäller även inom den politiska journalistiken.

Matt Frei, som varit BBC:s korrespondent i Washington, har i sin underhållande och informativa bok Only in America tagit pulsen på det politiska livet i huvudstaden.

I ett avsnitt i boken jämför han hur journalister i USA respektive Storbritannien förhåller sig till sina respektive toppolitiker.

Den brittiska pressen visar inte samma respekt för en premiärminister som amerikanerna för sin president.

Å andra sidan är det också ett tuffare debattklimat mellan politiska motståndare i parlamentet än vad det är bland politikerna i kongressen.

Så här skriver Frei:

När det gäller den svenska journalistkåren ligger den antagligen betydligt närmare sina amerikanska kollegor än britterna vad gäller attityd.

Med några få undantag är den politiska journalistiken, om inte vördnadsfull, så i alla fall mer slätkammad vid intervjuer och rapportering.

I Sverige är det ofta ledarsidorna som står för den hårdslående politiska analysen. Och den är naturligtvis inte objektiv utan politiskt vinklad av sin natur.

Bild: Only in America av Matt Frei. I pocketupplagan från Harper Perennial (2009) finns ett extra kapitel som också tar upp presidentvalet 2008.

Read Full Post »

Citat: Om managementlitteratur!

Nu handlar inte detta om Per Schlingmann, även om de klichéer, plattityder, cirkelresonemang och såpbubblor som han torterar fram ur det svenska språket, är så utsökt tomma att de nästan är oemotståndliga. Jag nämner tvärtom Schlingmanns texter därför att hans språk inte är hans eget. Det är ett urblåst standardspråk som hör till en hel genre. Den genren kallas managementlitteratur och den säljer nästan lika bra som böcker om kristallhealing och medier (sådana medier som talar med döda, inte rapporterar om antalet döda).

                                    – Johan Hakelius, Affärsvärlden

Read Full Post »

Böcker: Mikrotrender kan påverk valutgången!

TRENDSPOTTING | Små trender och attitydförändringar hos förhållandevis små befolkningsgrupper kan få globala konsekvenser för samhällets utveckling.

Dessa s.k. mikrotrender är något Mark J. Penn (tillsammans med Kinney Zalesne) beskriver i sin intressanta bok Microtrends: The Small Forces Behind Tomorrow’s Big Changes.

Penn har tidigare varit politisk rådgivare hos bl.a. president Bill Clinton och presidentkandidat Hillary Clinton.

När Penn arbetade för Clinton i hans återvalskampanj 1996 identifierade han bl.a. gruppen Soccer Moms.

Det är en grupp väljare som ingen politiker med självbevarelsedrift längre kan ignorera.

Innan 1996 utgick man automatiskt ifrån att politik var männens domän och att det var mannen som influerade hur övriga i ett hushåll skulle rösta.

Men Penn identifierade Soccer Moms som en ny grupp självständiga kvinnor som var engagerade i både sin egen karriär och sin familj.

Eftersom denna grupp ännu inte hade bestämt sig för hur man skulle rösta blev de också intressanta att försöka identifiera så att Clintonkampanjen kunde nå dem med positiva politiska budskap för att få dem att tippa över till demokraternas fördel.

Penns egen definition på en mikrotrend är följande:

“A microtrend is an intense identity group, that is growing, which has needs and wants unmet by the current crop of companies, marketers, policymakers, and others who would influence society’s behavior.”

Soccer Moms kan stå som exempel på hur små grupper kan påverka hur politiker måste tänka när de skall kommunicera med sina målgrupper.

En mikrotrend har alltid potential att påverka politiken kortsiktigt och samhällsutvecklingen långsiktigt.

Mark Penn skriver:

[…]

Read Full Post »

Politik: Machiavelli har blivit populär!

FILOSOFI | Niccolò Machiavellis Fursten är en av få böcker som ständigt verkar finnas tillgänglig hos välsorterade bokhandlare.

Även hans mindre kända verk finns på svenska om man bara söker hos nätbokhandlarna.

Och på senaste tiden kan man märka en viss renässans även när det gäller biografier och verk som behandlar hans politiska idéer. Trenden nu verkar vara att inte måla honom i nattsvarta färger.

I Sverige kom t.ex. 2004 Maurizio Virolis utmärkta Niccolòs leende – Historien om Machiavelli som var ett intressant porträtt som inte bara tecknade florentinaren i negativa termer.

Lite mer udda var Niccolo & Nikolaj – Ofärdsårens Finland i Machiavellis perspektiv (1999) där Mårten Ringbom granskade tsarens politik i storfurstendömet Finland med hjälp av den bild vi traditionellt har av Machiavellis idéer.

Och i år har det nästan samtidigt dykt upp två nya böcker – Corrado Vivantis Niccolò Machiavelli: An Intellectual Biography och Philip Bobbits The Garments of Court and Palace: Machiavelli and the World That He Made.

Därför kommer det lägligt att Graeme Garrard skriver i Philosophy Now om Machiavellis politiska filosofi. Garrard konstaterar t.ex. att florentinaren är en av få författare vars namn även är ett adjektiv.

One of Machiavelli’s most important innovations in The Prince is his redefinition of ‘virtue’, which he equates with the qualities necessary for political success – including ruthlessness, guile, deceit, and a willingness to occasionally commit acts that would be deemed evil by conventional standards.

The classical ideal of virtue Machiavelli rejected was expressed by Cicero (106-43 BCE), whose De officiis (On Duties) was read and copied more frequently during the Renaissance than any other single work of classical Latin prose. Cicero argued that rulers are successful only when they are morally good – by which he meant adhering to the four cardinal virtues of wisdom, justice, restraint and courage, as well as being honest. For Cicero, the belief that self-interest or expediency conflicts with ethical goodness is not only mistaken but deeply corrosive of public life and morals. In Renaissance Europe this idealistic view of politics was reinforced by the Christian belief in divine retribution in the afterlife for the injustices committed in this life, and the cardinal virtues were supplemented by the three theological virtues of faith, hope and charity.

Machiavelli believed that the ethical outlooks of both Cicero and Christianity were rigid and unrealistic, and actually cause more harm than they prevent. […]Machiavelli asserts in The Prince that a ruler “cannot conform to all those rules that men who are thought good are expected to respect, for he is often obliged, in order to hold on to power, to break his word, to be uncharitable, inhumane, and irreligious. So he must be mentally prepared to act as circumstances and changes in fortune require. As I have said, he should do what is right if he can; but he must be prepared to do what is wrong if necessary.” By doing ‘wrong’, he means in the conventional sense of the word – but, in reality, it is right, even obligatory, sometimes to commit acts that, while morally repellent themselves, are nonetheless good in their consequences because they prevent greater evil.

[…]

Machiavelli was one of the first writers in the West openly to state that dirty hands are an unavoidable part of politics, and to accept the troubling ethical implications of this hard truth without flinching. Politicians who deny it are not only unrealistic, but are likely to lead citizens down a path to greater evil and misery than is necessary. That is why we ought to think twice before condemning them when they sanction acts that may be wrong in a perfect world. A perfect world is not, and never will be, the world of politics.

Mer: Läs Joanna Kavennas recension av Vivantis och Bobbits böcker i The Spectator. Från samma tidskrift kan även rekommenderas Melanie McDonaghs intervju med Bobbitt.

Tidskriftsomslag: Philosophy Now, juli/augusti 2013.

Read Full Post »

Böcker: Olof Palme och DDR:s propagandakrig!

BOK | En av Östtysklands påverkanskampanjer skulle misskreditera svensk neutralitetspolitik med hjälp av selektivt urval av fakta.

Just Operation Norrsken avbröts dock p.g.a. statsminister Olof Palmes DDR-vänliga politik. Andra vilseledningsoperationer blev mer framgångsrika.

Underrättelsetjänsten Stasi lyckades t.ex. ganska väl sprida idén att det var USA som låg bakom AIDS-epidemin.

Den svenska filmregissören Roy Andersson var en av de ”nyttiga idioter” som gärna spred lögnen vidare. Det gick så längt att han t.o.m. tog med det i en ”upplysningsfilm” som finansierades av Socialstyrelsen.

Detta är bara ett exempel på hur enkelt det kan vara att sprida lögner via personer som redan är ideologiskt motiverade.

Det är inte alltid det behövs speciellt mycket påverkan eller övertalning för att få bollen i rullning.

Historien är också ett exempel på att de s.k. intellektuella inte är en automatisk garant för klokhet. Här räcker det med att också nämna den gamla kommunisten Jan Myrdal.

Eftersom en av ingredienserna i Operation Norrsken bl.a. handlade om att smutskasta svenska kungahuset hade operationen sannolikt blivit framgångsrik om den fullföljts av kommunistregimen.

Det är lätt att se framför sig hur alla dessa vänsterdebattörer och liberala anti-monarkister skulle flockas på debattsidorna för att få lov att vara ”chockade” över ”fakta” som planterats av spionorganisationen Stasi.  

Författaren Christoph Andersson har i en artikel och i sin bok Operation Norrsken beskrivit planerna bakom denna påverkanskampanj mot Sverige.

”Den trojanska hästen” var tänkt att avslöja svensk neutralitet som en bluff. Bokens beställare var Stasis avdelning för utlandsspionage.

[…]

Boken skulle handla om Sveriges dubbelspel under kriget. Utåt påstod sig Sverige vara neutralt, men i själva verket bedrev Sverige en tyskvänlig politik.

Som författare hade [Stasiofficeren Herbert] Brehmer engagerat Kurt Vieweg, en uttjänt professor i lantbruksvetenskap och tillika hemlig Stasiagent.

Under kriget hade Vieweg flytt till Sverige och först hamnat i Höganäs, senare i Borås. Han ansågs behärska det svenska språket väl. Tanken var att Vieweg skulle ta sig an alla uppgifter som arkivarierna fiskat fram, plus mängder av amerikanska dokument på mikrofilm. Filmerna lät Stasi olika bulvaner köpa helt öppet hos National Archives i Washington DC.

[…]

Hela bokprojektet och Operation Norrsken fick emellertid ett snöpligt slut. Palme visade sig vara ytterst DDR-vänlig. Inför konferensen i Helsingfors engagerade han sig till och med för att DDR:s gräns mot väst skulle erkännas som okränkbar. I stats- och partichefen Erich Honeckers ögon var Palme plötsligt en möjlig bundsförvant.

Följden blev att Norrsken blåstes av. Kartongerna låstes in ett kassaskåp – och Viewegs manus försvann.

Ändå är kopior i omlopp idag. En ska rentav finnas på Högskolan i Gotland. Där funderar en tysk professor i modern historia, Michael F Scholz, på att ge ut Viewegs manus i bokform, om än på tyska. Någon översättning till svenska hanns aldrig med. Här finns dock anledning att komma ihåg biträdande arkivchefens Dieter Skibas varning. Allt som Stasi lät gå vidare till Vieweg byggde i grunden på ett skevt urval.

[…]

Dessutom visar materialet hur DDR och Stasi efter 1975 tog efter nazityska metoder. Frågan är om inte DDR kom att påverka Sverige minst lika effektivt som Nazityskland, med inflytelseagenter placerade i olika nyckelpositioner. Eller som Dieter Skiba väljer att sammanfatta Operation Norrsken.

– Inom underrättelsevärlden gäller det att lära känna sin fiende väl och även ha förmågan att lära sig av dennes metoder.

Läs mer: ”Skenmanövrer” – Torbjörn Elenskys recension av Christoph Anderssons Operation Norrsken.

Read Full Post »