Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Tony Blair’

IMAGE Inom Labour är Tony Blair numera näst intill hatad. Det är lite märkligt med tanke på att han är partiets mest framgångsrika premiärminister.

William Hague and Tony Blair

Han står idag i bjärt kontrast till sina efterföljare på partiledarposten. Vare sig Gordon Brown eller Ed Miliband lyckades leva upp till förväntningarna.

William Hague, tidigare partiledare (1997-2001) för Conservative Party, förklarar i The Telegraph hur det var att ha honom som huvudmotståndare och vad det var som gjorde Blair så framgångsrik.

Det är svårt att se den nyvalde partiledaren Jeremy Corbyn kommer att ta någon notis om Hagues lärdomar.

In late 1997, having rather rashly taken on the job of Leader of Her Majesty’s Opposition, I discussed with the new prime minister, Tony Blair, which of us had the most difficult job. “You have,” he said, without a moment’s doubt.

Blair was right. And that job was doubly more difficult because it was one pitched every day against him, the most formidable electoral opponent the Conservative Party has faced in its entire history. Before him, Labour had only twice since its foundation won a decisive majority; with him it did so three times in a row.

Although he is despised in Labour’s current leadership election, Blair was a Tory leader’s worst nightmare: appealing to the swing voter and reassuring to the Right-leaning, it was hard to find a square on the political chessboard on which he did not already sit. When people told me I did well at Prime Minister’s Questions, I knew I had to, since I had very little else going for me at all – I had to raise the morale of Conservatives each Wednesday to get them through the frustration and impotence of every other day of the week.

Blair courted business leaders and Right-wing newspapers, often to great effect. He was a Labour leader who loved being thought to be a secret Tory, a pro-European who was fanatical in support for the United States, a big spender who kept income taxes down, an Anglican who let it be known he wanted to be a Catholic and regularly read the Koran. He could be tough or soft or determined or flexible as necessary and shed tears if needed, seemingly at will. To the political law that you can’t fool all of the people all of the time he added Blair’s law – that you can make a very serious attempt at it.

This was the human election-winning machine against which some of us dashed ourselves, making the Charge of the Light Brigade look like a promising manoeuvre by comparison. Yet now, only eight years after he left the scene he dominated, his party’s election is conducted with scorn for the most successful leader they ever had.

Bild: Utrikesminister William Hague och Tony Blair 2010.  Foto från The Office of Tony Blair

Read Full Post »

VAL | Labour har valt Jeremy Corbyn till ny partiledare. Politiskt kan detta liknas vid att Socialdemokraterna valt en H. C. Hermansson till partiledare.

Labourval till partiledare 2015

Många gör sig lustiga över den freak show som brukar utspela sig hos republikanerna i USA innan man äntligen valt sin presidentkandidat.

Men medan Donald Trump fortfarande förväntas förlora mot någon mer seriös kandidat lyckades Corbyn vinna partiledarskapet i Labour.

Labour i Storbritannien har plötsligt blivit ett parti långt ut på vänsterkanten. Corbyn har mer gemensamt med Syriza i Grekland än med Tony Blair i New Labour.

Det är bara en tidsfråga innan Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet börjar referera till Corbyns politik för att kunna legitimera sin egen.

Det är uppenbart att Corbyn lyckas entusiasmera många, speciellt unga, vänsterväljare under sin kampanj.

Övriga kandidater framstod som ganska bleka i jämförelse. Dessutom föll övriga på eget grepp eftersom ingen ville hoppa av och öka chanserna för någon i mitten av den ideologiska vänsterskalan..

Corbyn var en tydlig vänsterkandidat medan Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall var bleka alternativ till höger om Corbyn.

Ingen av dessa tre kandidater lyckades någon gång under valkampanjen ta ledningen i någon opinionsmätning.

Och när ingen av dessa kandidater ville lämna fältet fritt för någon av de andra till höger om Corbyn kom medlemmarnas röster att fördelas på fyra istället på två. Vilket gynnade Corbyn.

Corbyn vann en övertygande seger med 60 procent av rösterna vilket tyder på att han kanske hade vunnit oavsett vad övriga kandidater gjort.

Gladast vid sidan om Corbyns anhängare är nog de konservativa som nu ser en stor möjlighet att vinna även nästa val.

Kanske t.o.m. det nästan utplånade Liberal Democrats har en chans att nu börja plocka hem en del mittenväljare från Labour.

Även om strategerna inom Conservative Party firar Corbyns seger med champagne är det många som oroar sig över att partiet riskerar att falla på eget grepp om man nu tar chansen att driva politiken alltför mycket åt höger.

En konservativ ledarsida i Storbritannien skrev redan i juli så här:

Jeremy Corbyn […]produced a brief economic pamphlet that breezily suggested the Government should raise another £120 billion a year in tax, increasing the overall tax burden by almost a fifth. The document aroused no obvious controversy in Labour circles, and Mr Corbyn’s bandwagon rolled on. Such is the current state of the Labour Party.

Instead, it fell to Tony Blair to warn against a return to the Left-wing tax-and-spend agenda that made Labour an unelectable anathema to British business for a generation. Whatever his numerous other flaws and failings, he was right.

The most striking thing about Mr Blair’s warning is that it falls to him to issue it. More than ten years since he last contested an election, he remains the party’s most eloquent advocate of a more sensible approach to business and wealth. Labour’s leftward drift began when he left office in 2007, and continues still.

Consider the conduct of the putative front-runners in the leadership race, Andy Burnham and Yvette Cooper. Both owe their careers to Mr Blair’s election victories, and are surely astute enough to see the sense in his words. Yet neither acts on it, each preferring to limp along in Mr Corbyn’s wake in the hope of being the second choice of his supporters. This is unedifying, to say the least.

At the general election, this newspaper recommended a Conservative government, since that was, and is, in the national interest. But Britain also needs a grown-up opposition prepared to debate the issues of the day, not a populist rabble interested only in echoing the wealth-hating delusions of the disaffected Left. It is quite possible to wish for a better Labour Party without wishing that party to be in power.

Instead of pandering to Mr Corbyn and his misguided supporters, those who aspire to be serious leaders of the Labour Party should confront him, reject his half-baked ideas and explain to those supporters that his path would lead the party to ruin. If that means some candidates dropping out of the race to offer Labour a single Stop Corbyn candidate, so be it.

If Mr Burnham and Ms Cooper are not prepared to take on Mr Corbyn, they do not deserve to lead their party, let alone the country. And if Labour does not resist the temptation to indulge in Mr Corbyn’s fantasy politics, it will deservedly pay a heavy price. Sow the wind, reap the whirlwind.

Läs mer: The five pillars of Jeremy Corbyn’s bid to run Britain” kartlägger bl.a. Jeremy Corbyns allierade. 

Bild: The Telegraph.

Read Full Post »

RETORIK I A Journey skriver Tony Blair om hur han underminerade förtroendet för de konservativa partiledarna.

Tony Blair - A Journey

Det är ingen mening med att försöka ta ära och redlighet från en politisk motståndaren. Det är aldrig trovärdigt. Bättre att då vara lite mer subtil i sin politiska kommunikation.

Genom att plantera ett frö hos väljarna att motståndaren inte har det som krävs för jobbet som premiärminister kan man, enligt Blair, långsiktigt underminera förtroendet för motståndaren.

With each successive Tory leader, I would develop a line of attack, but I only did so after a lot of thought. Usually I did it based on close observation at PMQs. I never made it overly harsh. I always tried to make it telling. The aim was to get the non-politician nodding. I would wonder not what appealed to a Labour Party Conference in full throttle, but what would appeal to my old mates at the Bar, who wanted a reasonable case to be made; and who, if it were made, would rally.

So I defined Major as weak; Hague as better at jokes than judgment; Howard as an opportunist; Cameron as a flip-flop, not knowing where he wanted to go.  (The Tories did my work for me in undermining Iain Duncan Smith.) Expressed like that, these attacks seem flat, rather mundane almost, and not exactly inspiring—but that’s their appeal. Any one of those charges, if it comes to be believed, is actually fatal. Yes, it’s not like calling your opponent a liar, or a fraud, or a villain or a hypocrite, but the middle-ground floating voter kind of shrugs their shoulders at those claims. They don’t chime. They’re too over the top, too heavy, and they represent an insult, not an argument. Whereas the lesser charge, because it’s more accurate and precisely because it’s more low-key, can stick. And if it does, that’s that. Because in each case, it means they’re not a good leader. So game over.

Bild: Pocketupplagan av A Journey av Tony Blair (Arrow Books, 2011)

Read Full Post »

VAL 2015 | Trots en mycket professionell och intensiv valkampanj lyckades inte danska Socialdemokraterne behålla makten.

Helle Thorning-Schmidt Election Campaign 2015 - Denmark

Partiet har besvarat alla attacker och aldrig låtit Venstre stå oemotsagda. Partiet har varit en väloljad valmaskin.

Partiet har också under hela valrörelsen lyckats tala med en röst. Inga interna motsättningar har tillåtits poppa upp till ytan och förstöra kampanjupplägget.

Kampanjen påminner om New Labour i valrörelsen 1998 i Storbritannien. Då lyckades Labour vinna efter en mycket professionell och effektiv valrörelse.

Den stora skillnaden är naturligtvis att Tony Blair vann regeringsmakten medan Helle Thorning-Schmidt förlorade.

Partiet har inte tvekat att spela ”hardball” enligt en PR-konsult som Politiken talat med. Han menar att Venstre har försökt tala politik medan socialdemokraterna inriktat sig på motståndaren Lars Løkke Rasmussens svagheter.

Venstre har t.o.m. talat om att deras partiledare varit utsatta för svartmålning.”Det har överraskat mig hur långt Socialdemokraterna har gått i försöken att begå karaktärsmord och negativa kampanjer”, säger en veteran inom Venstre till Politiken.

Jesper Vangkilde, politisk reporter på Politiken, skriver:

Når man har været tæt på Thorning-Schmidt gennem den seneste måned, står det også klart, at hun har formået at stille sig i spidsen for et socialdemokratisk hold, der for første gang i mange år har spillet som et velstemt klaviatur – med brug af alle tangenter.

Normalt kan man stikke et sugerør ned i den socialdemokratiske folketingsgruppe, og alskens skidt og intriger vil kort efter stige op.

I valgkampen har S-maskinen, som den kaldes, ageret som et samlet, slagkraftigt hold og bekriget fjenden, Venstre, i alt, hvad der er sagt og skrevet. Fra gågaden i jyske købstæder til den digitale motorvej på Twitter. Fuldt tryk, én stemme.

Med held har Socialdemokraterne gået direkte efter Lars Løkke Rasmussens karakter ved gentagne gange at hentyde til hans skrantende, personlige troværdighed. Og Socialdemokraterne har påstået, at Venstre vil skære i sundhed og ældrepleje og sende 12-årige børn i fængsel – trods Venstres forsikringer om det modsatte. Hvor man tidligere fik sparkeben som fagbevægelsen eller DSU til at gøre det beskidte arbejde, er de negative budskaber denne gang kommet fra moderpartiet selv.

Det altoverskyggende mål har været at fremmane den lille abe på skulderen hos vælgerne. Den, der siger: ’Kan vi give Lars Løkke nøglerne til Statsministeriet’? Og det har partiet gjort særdeles effektivt, mener digital chef hos GeelmuydenKiese, Benjamin Rud Elberth.

»Socialdemokraterne har spillet hardball i en grad, man aldrig har set før. Lidt hårdt sat op har Venstre kommunikeret politik, mens Socialdemokraterne har kommunikeret proces og Løkkes svagheder«, siger Benjamin Rud Elberth.

[…]

Venstre-veteranen Claus Hjort Frederiksen tager til gengæld usædvanligt hårde ord i brug om den socialdemokratiske kampagneførelse.

»Det har overrasket mig, hvor langt Socialdemokraterne er gået i forsøget på at begå karaktermord og negative kampagner. Jeg har ingen problemer med at kalde det svinsk. Og statsministeren går jo i spidsen med at være ekstremt perfid og hele tiden beklikke Lars Løkke Rasmussen. Det har jeg aldrig oplevet før«, siger Claus Hjort Frederiksen.

I den socialdemokratiske selvforståelse er regeringsmagten den afgørende rettesnor for succes og fiasko.

Om det är sant att partiet bara ser regeringsmakten som bevis för att man lyckats är det inte konstigt att partiledaren Helle Thorning-Schmidt avgick direkt efter valet. Detta trots att partiet gick fram med tre mandat.

Bild: Valaffisch med Helle Thorning-Schmidt (S). Foto: Bax Lindhardt (Politiken).

Read Full Post »

VAL 2015 | Många av de väljare som Margaret Thatcher fick att känna sig välkomna i partiet har övergett Conservative Party för UKIP.

David Cameron - Reuters

De är väljare som David Cameron nu måste locka tillbaka om man skall ha någon chans att vinna valet.

Hela deras strategi går ut på att locka tillbaka de väljare som står för något parlamentarikern Robert Halfon kallar ”white-van Conservatism”.

”White-van”-väljare, eller ”aspirational working-class voters”, refererar till väljare, inte så sällan småföretagare, som lockades av Thatcher på 1980-talet och Tony Blair på 90-talet.

The Economist skriver:

Over one in ten people who voted Conservative in 2010 have since left the party for UKIP, which detests the European Union and immigration. The defectors are typically male, white and working-class. Lynton Crosby, the Tories’ campaign chief, reckons that the party’s typical target voter earns about £15,000 ($23,000) a year—40% less than the national average—reads the Sun on Sunday, a right-wing tabloid, and values economic and national security above all else.

This analysis colours the entire Conservative campaign. In an interview on April 6th Mr Cameron urged UKIP voters to “come home”. At the party’s manifesto launch on April 14th, he described the Tories as “the real party of working people”. Two weeks later he called it the party of “the grafters and the roofers and the retailers and the plumbers”. He talks endlessly about security.

The Tories have courted white-van man in their manifesto and in the promises they have made on the campaign trail. The prime minister has pledged to create 50,000 new apprenticeships, expand free child care and take those earning the minimum wage out of income tax. He even promises to legislate against any increases in the government’s main revenue-raising taxes until 2020. He has revived Margaret Thatcher’s totemic bid for working-class support by promising to extend the “right to buy” social housing to tenants of housing associations.

The pursuit of van-driving voters also partly accounts for the Conservatives’ frequent dire warnings about the risk to Britain’s economic and political stability of a Labour government propped up by the separatist, left-wing Scottish National Party. Polls suggest UKIP supporters worry more about this than most.

Bild: David Cameron talar till anhängare i Abingdon, södra England, 4 april, 2015. Reuters.

Read Full Post »

KAMPANJ | Tony Booth har berättat för Newsweek om sin syn på Labour och om hur han fick fart på Tony Blairs politiska karriär.

Picture Sean Dempsey-AP -- Tony Blair & Cherie Booth campaigning in April 1997

I Robert Chalmers intervju berättar den gamle socialisten Booth, vars dotter Cherie Booth är gift med Tony Blair, att han tror att hon skulle ha blivit en bättre premiärminister.

Is there any leader who could revive the Labour Party? How about Tony Blair, in the highly unlikely event that he could be persuaded to run again? “Funnily enough, I think he might have an outside chance. Because people would say: well, at least he is the devil we know.

And with Miliband, you find yourself thinking, this is a good kid, but when is he going to get into long pants? Are we just putting him up as a dummy until we find the right person?”

Booth’s response to the question of whether the current Labour leader could win an election is characteristically unambiguous: “In your fucking dreams. This is not play school.”

[…]

He was instrumental in propelling Tony Blair towards Westminster. Booth recalls arranging a lunch for his son-in-law, at Soho’s Gay Hussar restaurant, with Labour MP Tom Pendry, during which the future prime minister was persuaded to stand for office. At that time Booth, nationally famous for playing Mike Rawlins, the “Scouse git” opposite Warren Mitchell in Johnny Speight’s Till Death Us Do Part, and as the husband of Coronation Street star Pat Phoenix, was well placed to generate publicity both within and beyond the Labour party. It seems curious that many forget the vital role he played in shaping Blair’s career.

“We did what we could,” he says. What would have happened otherwise? “I think he would have become a barrister.”

Ron Rose, the playwright and former Labour councillor for Doncaster, told me that, “The crucial thing you must understand about Tony Booth’s relationship with Blair is the part that he played in getting him elected. When I began canvassing, he was already telling people about his son-in-law, who was going to be prime minister. This was in the early ’80s, before Blair was even on the political radar. Tony Booth is the best canvasser I have ever seen. He was driving all over the country, working for the day when Tony Blair would become leader, long before anybody gave the idea credence.” Booth concedes that, “I helped get him into [his parliamentary seat of] Sedgefield.”

Booth and Pat Phoenix had also campaigned for his daughter Cherie, in her unsuccessful 1983 candidature at the Tory stronghold of North Thanet. “On reflection,” he tells me, “I wonder if it should have been Cherie. She wouldn’t have taken any shit from anybody.”

Bild: Sean Dempsey/AP. Tony Blair och Cherie Booth kampanjar i april 1997.

Read Full Post »

LÄSNING | Ett av julens små glädjeämnen är de traditionella helgnumren från The Economist och The Spectator.

The Economist December 20th 2014-January 2nd 2015

De illustrerar dessutom på ett bra sätt hur tidskrifter i olika länder ser på sina egna läsare.

Medan dessa två tidskrifter utgår ifrån att läsarna är genuint intresserade av att läsa verkar motsvarande tidskrifter i Sverige tro att deras läsare ser dem som en börda.

Förutom sina vanliga nyhetsartiklar om politik och ekonomi passar The Economist på att i sitt julnummer komplettera med längre artiklar kring historiska, religiösa eller kulturella ämnen.

Artiklarna är välskrivna och man får känslan att skribenterna fått fria händer att dela med sig av sin kunskaper och intressen.

I år kan man t.ex. läsa sjutton artiklar om alltifrån Magnas Cartas historiska relevans, ”the loneliness of Tony Blair”, Kinas svaghet för svinkött eller högerhinduismens ideologiska fader i Indien.

The Spectator laddar däremot upp med lite mer av allt i sitt ”Christmas Special”.

The Spectator 13-20-27 December 2014

Förutom artiklar och sina under året regelbundet återkommande kolumnister bjuder man också in nya eller mer sällan förekommande personer som får kåsera i dagboksform om lite av varje.

I år kan man t.ex. läsa en text av Frankrikes f.d. första dam Valerie Trierweiler vars nyligen utkomna memoarer Thank You For This Moment beskriver tiden med president François Hollande.

Skribenterna har här ofta en flyhänt stil. Och ofta skriver man med både humor och självdistans även när ämnet är seriöst.

The Economist och The Spectator lyckas både informera och underhålla. Och detta utan att fördumma eller snuttifiera. Det märks att man har lyssnat på sina trogna läsare och försöker förstärka det man är bra på och som man vet uppskattas. I Sverige gör man tvärt om.

Här verkar man mer intresserade av att fråga icke-läsare vad som skulle få dem att köpa deras tidning. Detta istället för att ge de trogna läsarna mervärde.

Problemet med en sådan attityd är att de som inte redan är läsare knappast kommer att börja läsa en tidning bara för att man går dem tillmötes. Risken är snarare att man tappar de lojala läsarna när deras favorittidning slätats ut för att tilltala fler.

Här har man ofta den irriterande tendensen att fylla ut alla former av publikationer med ”veckotidningsaktiga” artiklar som man lika väl kan läsa någon annanstans.

I Sverige vill alla tilltala den breda allmänheten. Ingen vågar satsa på en specifik läsargrupp. Det vill säga om inte segmentet är väldigt brett definierat (t.ex. modeintresserade kvinnor i en viss ålder).

I Storbritannien gör man tvärt om. Här strävar man efter att skapa en intim känsla av samhörighet mellan läsare och skribenter.

Ett exempel är att ovanstående publikationer har kvar något så antikvariskt som läsarbrev.

Dessa läsarbrev är ofta lika informativa och roliga som tidskrifternas egna texter. Ett grepp som dessutom både förstärker publikationernas profil och skapar ett naturligt band mellan läsare och skribenter.

Dessa skillnader i kultur märker man också när man tittar på morgontidningarnas söndagsutgåvor. I Storbritannien har söndagstidningarna också sin beskärda del av ”fluff”. Men dessa artiklar finns parallellt med undersökande journalistik och rejäla kulturbilagor.

Dessutom låter man ofta artiklarna skrivas av personer som har specifika kunskaper i ett visst ämne. Detta märks speciellt i recensioner. Hos oss förväntas alla anställda (och de är inte längre så många) skriva om allt mellan himmel och jord.

Inte konstigt om människor med speciella intressen hellre väljer tidskrifter och tidningar från den anglosaxiska världen.

Tidskriftsomslag: The Economist, 20 december-2 januari 2014 och The Spectator, 13/20/27 2014.

Read Full Post »

Older Posts »