Archive for the ‘Spin’ Category

ANALYS | I Newsweek berättar Tony Blair om bl.a. sin syn på de problem som demokratier runt om i världen idag står inför.

Newsweek - April 17 2015

En intressant detalj är hans kritik mot hur många regeringar fungerar idag är att de verkar tro att kommunikation kan ersätta behovet av att leda utifrån sin övertygelse.

Innan man vågar ta beslut måste man försöka utröna medborgarnas åsikter innan man vågar fatta några egna beslut – vad Blair kallar “governing by Twitter”.

Detta är inte minst intressant eftersom Blairs tid i Downing Street just utmärktes av ett dagligt behov av att kommunicera minsta lilla, äkta eller påhittade, nyhet man kunde finna.

Det var under Blairs tid som spin och spin doctor blev skällsord för att beskriva hur hans team fungerade vid makten.

Alex Perry skriver:

On 4 December Blair wrote an essay in The New York Times headlined: “Is democracy dead?” He began by stating that democracy was certainly “not in good shape”. US politics were deadlocked in partisanship. European politicians were not delivering a return to growth. The democratic Arab Spring had been largely outmanoeuvred by the old regimes. Democracy was failing, he wrote, and, worse, the challenges before it – extremism, financial crisis, Russia’s invasion of Ukraine and annexation of Crimea – were rising.

Blair had sharpened his ideas about leadership and the failings of democracy in the years since he left power. Democracy, he now concluded, faced an “efficacy challenge”. “Slow, bureaucratic and weak,” it was too often “failing its citizens” and “failing to deliver”. The price was grave, and apparent. Without effective action by democratic governments to stem it, volatility and uncertainty were spreading. Public fear and disillusionment was stoking the return of the far Right in Europe and the United States. “Suddenly, to some, Putinism – the cult of the strong leader who goes in the direction he pleases, seemingly contemptuous of opposition – has its appeal,” wrote Blair. “If we truly believe in democracy, the time has come to improve it.” Every few years, democracy was about the people’s vote. But most of the time, it was about their elected representatives harnessing the machinery of government to effect change on their behalf. Attempts to be a cipher for popular opinion Blair dismissed as “governing by Twitter”. Leaders had to lead.


“This is a shocking thing to say,” said Blair, “but in modern politics, if you are spending 30% to 40% of your time on your real core priorities, I think you’re lucky. I can think of political leaders and systems who are lucky if they get 5%.” Agendas were more packed than ever, crises came ever thicker and faster and yet leaders were spending all their time “communicating”. The core functions of government were being forgotten, Blair said. All but gone was any time to consider “the big questions”. “You know,” said Blair. “Where are we going? What are we trying to do here? What’s it all about?” Blair viewed the resulting paralysis with disdain. “The wheels are spinning and the vehicle is moving” but the result was often just “driving round in circles”.

Blair said that many veteran leaders agreed “the whole business of government . . . has just got to change radically to be effective”. If politics as usual wasn’t working, then the pragmatist’s response had to be to search for answers outside it. “Democracy is a way of deciding the decision-makers, but it is not a substitute for making the decision,” he wrote in the Guardian in 2013. “Democratic government doesn’t on its own mean effective government. Efficacy is the challenge.”

In Egypt this March, Blair went further, praising the military regime of President Abdel Fattah el-Sisi, which has restored some stability but at a price of torturing and killing opponents and imprisoning journalists. “Yes, democracy is important, but democracy is not on its own sufficient,” said Blair. “You also need efficacy. You need effective government taking effective decisions. I don’t think you have to be authoritarian. But you have to be direct.”


His own method in power had been to study an issue, canvass a wide spectrum of opinion, even listen to the press and hold a public referendum; then note the debate, thank its participants, come to his own conclusions, and lead. “It wasn’t that I didn’t have doubt or hesitation or uncertainty,” he said. “You can’t be sure. But I’m for taking that big decision. It’s less to do with certainty than a big solution to a big problem.”

Blair was saying there was a time for talk and a time for action – and that a leader’s duty was to stay the course. “I decided a long time ago that it’s about whether I’m doing the right thing or the wrong thing,” he said. “If it’s the right thing I’m doing, if I’m doing what I think is right, then I should be doing it even though people disagreed, even if I am being attacked for it. If you always worry about why there is so much static, if you live your life by that, you end up not doing very much.”


Blair accepted that his views could be antagonistic to the democracy he wanted to improve. Partly, he said, that was the inherent tension between executive power and people power. A leader would always face dissent, on any issue. His opponents’ fury was “completely understandable” and they were “absolutely entitled” to their views, he said. But that didn’t make them right. And that meant, obviously, that the results-oriented leader shouldn’t take these views into account. Opposition was the price paid by true leaders. Weathering the storm was the test of them.

Tidskriftsomslag: Newsweek, 17 april 2015.

Read Full Post »

William Hague Manchester Evening News

I was one of the first people into Downing Street the night the government changed. It was striking how it was set up in there for communications, not for decision-making. That was, sadly, the story of the Gordon Brown administration; it ended up with neither good communications nor good decision-making.

– Utrikesminister William Hague, Total Politics, oktober 2013

Bild: Manchester Evening News

Read Full Post »

USA | Inget är vad det ser ut att vara i amerikansk politik. Senast minimilönen ökade i USA var t.ex. under George W. Bush. Alltså inte under Barack Obama!

republikaner & demokrater

John R. MacArthur, utgivare av tidskriften Harper’s Magazine och författare till You Can’t Be President, skriver i The Spectator om de paradoxer och likheter som finns mellan demokraterna och republikanerna när man väl skalat bort den politisk retoriken.

In 2008, there was virtually no difference in the positions of Obama, promoted by the Chicago Democratic machine, and Hillary Clinton, supported by her husband’s staff machine. Obama could cite his one speech opposing the Iraq invasion. But the Obama-Clinton duel was little more than an intra-party factional fight fueled by human ambition. Obama’s votes in the U.S. Senate were identical to Mrs. Clinton’s in support of continued funding of Bush’s military folly. Both parties agree on the value of outsourcing jobs to Mexico and China – that is, the value of receiving in return big contributions from corporations, law firms and banks that benefitting from ‘free trade’. Similarly, both Obama and Clinton pretended to criticize the North American Free Trade Agreement during the Ohio primary six years ago, and today they both support the Trans-Pacific Partnership, which if approved is guaranteed to close more factories in the Rust Belt. In order to understand American politics, it is essential to know that NAFTA was launched by President George H.W. Bush and rammed through Congress by President William Jefferson Clinton.

With manufacturing jobs leaving the country for cheap-labor locales and the economy still sluggish, it would make sense to raise the federal minimum wage. But Obama’s current rhetoric on the subject is merely hot air. When he had big majorities in both houses of Congress, he did almost nothing to help ordinary workers, but much to reward Wall Street and Goldman Sachs, his top corporate contributor in 2008. The last time the minimum wage was increased was during the administration of that notorious leftist George W. Bush. Meanwhile, Obama, Jeb Bush and Clinton go on about ‘immigration reform’, but not one of them will ever cross the restaurant and farm lobbies that love illegal Mexican labor, since it can’t unionise, can’t complain about working conditions, and is happy to toil for $ 3 an hour.

Then there’s ‘Socialist’ Obamacare, which is merely a bigger version of Republican Mitt Romney’s health care plan in Massachusetts. Whatever its bureaucratic failings, Obamacare is marvelously efficient – from the standpoint of Democratic party functionaries – at transfer taxpayers’ money to private insurance companies (in the form of government-subsidised policies) That are happy to return the favour with donations to Democrats.

It is perhaps not a coincidence that the rigid, top-down political control of the electoral process coincides with the Commerce Department’s report that last year corporate profits, as a proportion of GDP, reached a record high – the highest since 1929 – while the employee compensation fell to its lowest level, as a percentage of GDP, since in 1948.

Det är knappast en sund bild av den amerikanska demokratin som MacArthur målar upp.

Read Full Post »

VAL 2014 | ”Jag är ganska haj på att räkna.” Detta tycker åtminstone Fredrik Reinfeldt själv.

SVTs Agenda den 16 mars 2014

Repliken framfördes i en debatt mot Stefan Löfven i SVT:s Agenda i mars. Men alla var inte lika imponerade av Reinfeldts förmåga.

En ledarsida skrev följande:

”En halv miljon unga har ju fått arbete de senaste åren.”

En förbluffande hög siffra. Möjligen med en lätt betoning på bluffande.

Reinfeldts pressekreterare Markus Friberg förklarar: I fjol arbetade, enligt ett årsmedelvärde från Statistiska centralbyrån, 506 951 personer mellan 15 och 24 år.

”Eftersom de jobbar har de fått jobb”, resonerar Friberg.

En gång till, för säkerhets skull. När statsministern säger att en halv miljon unga fått arbete de senaste åren, då räknar han alltså in alla unga som jobbar överhuvudtaget.

Valet närmar sig.

Då gäller det för väljaren att vara uppmärksam. Och en smula misstänksam. Inom politikerskrået verkar den ädla konsten att luras utan att ljuga ibland bara alltför lockande.

Vad gäller unga med jobb kan Reinfeldts matematiska utflykt dessutom tyckas onödig. År 2005 jobbade cirka 427 000 unga. 2013 var de 80 000 fler, en ökning med över 18 procent. Inte illa det. Det kunde ha räckt så.

Att bluffa när man inte ens behöver bluffa känns lite desperat.

Och det är ofta så politisk spinn fungerar. Det är svårt att sluta när man väl har börjat.

Read Full Post »

MALMÖ | Det finns ett trick politiker kan använda sig av när journalister ställer obekväma frågor.


Istället för att svara på en fråga kan man alltid försöka avleda med en långrandig förklaring som tar upp den historiska bakgrund till ett problem.

Att en sådan förklaring inte är detsamma som ett svar på frågan varför politikern inte gjort något åt situationen, speciellt när problemet varit känt en längre tid, kan lätt komma bort i en intervjusituation.

Men det fungerar inte om en journalist följer upp med en logisk följdfråga.

Ett exempel på detta är när Anders Rubin (S), skolkommunalråd i Malmö, försökte förklara för en journalist varför staden har drabbats av ännu en förskolekris.

Nu är det över tusen barn som riskerar stå utan förskoleplats under det närmaste sex månaderna.

Varför är ni så dåliga på att planera?

– Det är ingen slump att vi har större problem på våren än under andra delar av året. Det är inget nytt och det är inget malmöitiskt. Jag är övertygad om att många andra kommuner sitter i samma sits.

– Det är ingen tvekan om att befolkningsökningen varit väldigt påtaglig. Det stora problemet nu är att trots att vi bygger så mycket vi kan så har vi fler barn som ska in i förskolan än som går ut.

Men det är väl därför man gör prognoser?

– När ökningstakten är som den är ligger vi hela tiden i kanten på svallvågen, ibland åker vi in i den, ibland utanför. Vi har varit duktiga på att ligga utanför, men nu är vi på väg in igen, säger Anders Rubin, som är ansvarig politiker.

Rubins svar låter lite som SJ som varje vinter blir lika överraskade över att det snöar i Sverige och tågen blir försenade.

Men precis som för SJ är problemet i Malmö ingen nyhet för de styrande Socialdemokraterna.

Staden har tydligen, till och från, har haft samma problem under hela Socialdemokraternas styre sedan barnomsorgslagen infördes på 1990-talet och som garanterar alla barn plats inom fyra månader.

Malmö är en typisk inflyttningskommun. Detta visar t.o.m. kommunens egna prognoser.

Men istället för att planera för det sämsta tänkbara scenariot panerar man för det billigaste. Sedan håller man tummarna att inget skall hända.

Read Full Post »

SD logaINTERVJU | Sverigedemokraterna har ännu inte fått ut mycket av sitt riksdagsarbete. Det gäller därför att göra det mesta av det man har.

I två intervjuer inför Sverigedemokraternas landsmöte i Västerås tar Jimmie Åkesson (SD) upp vad han anser vara sitt partis största triumf; ett stopp för sänkt statlig skatt.

Inte nog med det. Han får det dessutom att låta som om det är resultatet av hans egna kontakter med Stefan Löfven.

Därmed uppnår han i alla fall en av poängerna med att ge intervjuer; det gäller ibland att kunna koka (politisk) soppa på ganska tunn spik.

Till Lova Olsson på Svenska Dagbladet säger han den 17 november följande:

Jimmie Åkesson sitter i soffan på sitt rum i riksdagshuset och räknar upp vad Sverigedemokraterna har åstadkommit i kammaren hittills. ”Småsaker”, säger han. Men mandatperiodens tyngsta trofé verkar snart vara i hamn: att tillsammans med de rödgröna sätta stopp för sänkt statlig skatt.

– Det ser ut att bli på våra villkor och det är vi självklart väldigt glada för, säger Jimmie Åkesson.

SD, som är vågmästare, säger ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag, men nej till höjd brytpunkt.

– Jag uppmanade Stefan Löfven i tv att göra om det här till två förslag, och det är ju precis vad Socialdemokraterna gjorde. Vi kan inte tolka det på något annat sätt än att man har anpassat sitt förslag till vad man tror att man får igenom i riksdagen. För det finns ingen som helst anledning att göra det av något annat skäl.

Åkesson vinklar det så här när Mats J. Larsson senare intervjuade honom för Dagens Nyheter (pappersupplagan den 20 november):

-Jag kan bara se det som ett resultat av tidigare diskussioner och att jag pratat med Stefan Löfven om det i samband med en tv-sändning i samband med riksdagens öppnande. Jag gav honom ett tips, säger Jimmie Åkesson.

SD-ledaren ser bevarandet av den statliga inkomstskatten som partiets största framgång under mandatperioden. Han hoppas nu att riksdagsmajoriteten ska stoppa fler regeringsförslag framöver.

-Andra viktiga reformer som måste genomföras – som inom a-kassan – där vi skulle kunna samarbeta med socialdemokraterna, får inte stå i vägen för att vi har motsatta uppfattningar i invandringspolitiken, säger Åkesson

SD föreslog 2011 en samsynsbudget om sådant som oppositionspartierna är överens om.

-Vi kommer aldrig att släppa våra krav inom invandringspolitiken. Men det betyder inte att vi inte kan prata med andra partier om andra saker, säger han.

För en läsare kan säkert ”diskussioner” och att Åkesson ”pratat” med Löfven, om än bara ”i samband med en tv-sändning”, låta mer imponerande än vad nödvändigtvis behöver vara.

Men oavsett om Löfven har ”deniability” när det gäller några kontakter med SD lyckas Åkesson få ut maximalt av sin enda riktiga framgång i riksdagen.

Och även om den samlade oppositionens agerande i skattefrågan inte skulle kunna  tillskrivas Sverigedemokraterna så är ovanstående intervjuer åtminstone ett exempel på hur ett parti med hjälp av politisk spinn kan få ut mesta möjliga av en situation.

Read Full Post »

ANALYS | Miljöpartiet vill gärna framstå som ett parti som ligger närmare mitten än vad man i själva verket gör.

Dagens Samhälle nr 18 den 8 maj 2013

Inget fel i det. Alla partier försöker modifiera bilden av sig själva för att locka nya väljare. Strategi har en rad fördelar för Miljöpartiet.

Att lösgöra sig från det rödgröna blocket gör det möjligt för partiet att öka pressen på Socialdemokraterna om det skulle bli förhandlingar om en rödgrön regeringspolitik.

Miljöpartiets försök att tona ner sin vänsterprofil gör det också lättare att värva röster från den borgerliga sidan.    

Men som Magnus Wrede konstaterar i en intervju med Gustav Fridolin i Dagens Samhälle placerar sig deras egna väljare klart till vänster om mittpunkten. De befinner sig betydligt närmare Socialdemokraterna än Allianspartierna.  

Att detta är en vansklig balansgång är uppenbart när man ser hur få ”borgerliga” förslag som verkligen har lanserats av partiet på senare tid.

Partiet har helt enkelt inte råd att avvika för mycket från sin politik på vänsterflanken om man inte vill riskera förlora kärnväljare.

Vad göra? Jo, försök att plantera bilden i människors medvetande om att regeringens politik är mer högerinriktad än vad Alliansens företrädare ger sken av.

På så sätt kan Miljöpartiet automatiskt framstå som ett mittenalternativ utan att själva behöva ändra något av sin egen politik.

Ni vägrar placera in er på vänster-högerskalan. Men varför sitter ni idag i fler rödgröna än blågröna styren?

– Det är inget märkligt med det. Alliansens politik på riksnivå har gjort att många kommuner fått en väldigt tuff ekonomisk situation. Inte minst ger försämringar i trygghetssystemen ökade utgifter. Det är en politik som gjort Sverige kallare. Vi tror ju inte att det bästa i varje läge är att säga nej till skattehöjningar.


Står ni som parti mera till vänster än till höger?

– Jag avstår från att svara. Det där är en förenkling av hur konfliktlinjerna ser ut i verkligheten. Det är mest statsvetarna som brukar gå i spinn över vänster-höger-frågan.

Att lokala miljöpartister anger att de står lite till vänster tycker Gustav Fridolin inte är så konstigt. Han påminner om att alliansen regerat sedan 2006 och att en stor del av Miljöpartiets aktiva kommun- och landstingspolitiker kommit in på sina uppdrag sedan dess och sett regeringspolitikens verkningar.

Sedan hjälper det naturligtvis att partierna på vänsterkanten har större stöd bland journalister än hos befolkningen i övrig (Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de mest överrepresenterade.)

Att slippa en alltför närgående granskning kan ju knappast skada partiets upplägg inför valet.

Bild: Ett uppslag i Dagens Samhälle nr 18, 8 maj 2013. Intervjun är hämtad från samma nummer.

Read Full Post »

Older Posts »