Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Thomas Frank’

USA | Förväntningarna är stora att Barack Obama skall leverera efter sin övertygande valseger. Frågan är bara vad det är han skall leverera.  

Harper's Magazine januari 2013

Vare sig Obama eller Mitt Romney utmärkte sig inte för att vara överdrivet tydliga med vad man tänkte göra vid en eventuell valseger. Alla har därför sin egen bild av vad Obama verkligen lovade.

Det var först under de sista veckorna som Team Obama kände att det var nödvändigt att släppa något som kunde uppfattas som vallöften – “The New Economic Patriotism: A Plan for Jobs & Middle-Class Security”.

Men även detta dokument innehöll mer av vaga löften än specifika åtgärder.

Det är inte ovanligt att kombattanterna i en valrörelse inte vill öppna upp sig för attacker genom att vara allt för tydliga.

Det är alltid lättare att försvara visioner än tydliga vallöften. Vallöften drabbar nämligen alltid någon väljargrupp negativt. Och vem vill göra väljare upprörda?

Thomas Frank, contributing editorHarper’s Magazine, tycker sig ana att Obamas väljare kommer att bli besvikna.

As it happens, there is another Obama campaign document that tells us far more about his second-term intentions. I am referring to the now-legendary interview the president gave to the Des Moines Register two weeks before Election Day. At first, Obama campaign officials had insisted that the interview be off-the-record, and only later did they agree to its publication. The president, perhaps assuming that his remarks would remain private, was unusually candid — and what he promised was anything but four years of nationalized banks and sharia law.

Perhaps it will surprise you to learn that his real policy ambition was the same as always: to achieve the Grand Bargain. Which is to say, a fiscal deal between the parties that would enact the centrist dream agenda all at once by cutting spending, increasing tax revenue, and (in at least one version of it) “reforming” entitlements.

[…]

Another term for the Grand Bargain might be “austerity” — the punitive economic reflex that has driven much of Europe into deep recession. Austerity proceeds from the reasonable-sounding premise that government must cut back spending during hard times, just as everyone else does. However, this practice actually serves to worsen slumps and recessions rather than cure them. That in turn reduces tax revenues, thereby pumping up deficits and making the need for further austerity seem even more urgent. Such a bargain might be grand, but it might also be stupid and self-destructive. Why does the president crave it so?

When the Obama Administration was young and orthodoxy was on the ropes, the president was a dogged foe of austerity: he secured the passage of a large stimulus package, which ballooned the federal deficit even as it cushioned the blow of the recession. And he didn’t wait to enact some sweeping Treaty of Dupont Circle, either. He passed the stimulus over the noisy and nearly unanimous objections of the Republicans and simultaneously flew in the face of the city’s traditional predilections.

 […]

Barack Obama’s Democrats just won a resounding triumph in what was advertised as the great ideological face-off of our times. What we the people chose, according to this viewpoint, was social insurance, universal health care, a strong regulatory state. What this town urges on President Obama, unfortunately, is something quite different: an imaginary armistice between the two parties, purchased at the cost of the very things his supporters think they just voted for. It is a recipe for greatness credible to the soi-disant “informed,” maybe. But to nearly everyone else, it rings with the hollow and obsolete magical thinking of Washington, D.C.

Bild: Både artikeln och tidskriftsomslaget är från Harper’s Magazine, januari 2013.

Read Full Post »

KAMPANJ: Att Barack Obama kommer att bli USA:s nästa president har varit uppenbart en längre tid nu. Frågan är bara om det kommer att bli en jordskredsseger med inbrytningar i tradtionellt republikanska fästen.

John McCains problem har varit tydliga en längre tid och beror primärt på egna interna kampanjproblem snarare än yttre faktorer som exempelvis den finansiella krisen eller åtta år av George W Bush (även om detta inte har hjälpt McCain).

I grunden handlar problemen om bristande fokus, otydligt budskap och en kampanjstab som ständigt har varit i behov av omorganisering.

Lägg sedan till att Obamas ekonomiska övertag har gjort det möjligt för honom att kampanja var helst han önskar. McCain däremot har varit tvungen att begränsa sin kampanj till de absolut mest nödvändiga delstaterna.

Obama har helt enkelt tvingat McCain att kampanja intensivt även i delstater som traditionellt lutar åt republikanerna.

Redan innan debatten mellan Sarah Palin och Joseph Biden i början av oktober drog sig McCain ur Michigan – en demokratisk delstat som man tidigare trodde sig kunna vinna. McCain har också offentligt ventilerat sig frustration över hur hans kampanj har fungerat.

Att McCain valde Palin till sin vicepresidentkandidat var ett tecken på att McCain insåg att han inte skulle ha någon chans om han inte äntligen fick igång de republikanska kärnväljarna. Dessa väljare har alltid varit skeptiska till McCain som man har sett som alltför moderat i sina konservativa åsikter.  

Paradoxen McCain är att han trots allt var den enda republikan som i år skulle kunna matcha en demokratisk presidentkandidat.

USA är trött på republikanerna. Och bara en republikan med crossover potential har i år kunnat ge demokraterna en match. Och McCain har alltid varit respekterad hos demokratiska väljare och Independents. 

Men valet av Palin – som fick igång kärnväljarna – sände också en signal till dessa presumtiva anhängare i motsatta lägret att Obama trots allt var deras kandidat och inte McCain.

Tyvärr för McCain så har han aldrig kunna bestämma sig om han vill vara kandidaten som vill nå även sympatiserande demokrater eller kandidaten för de konservativa väljarna. Än´mindra har han lyckats balansera dessa två strategiska vägval.

Om man vill förstå stämningsläget i USA i år och de underliggande känslor som har påverkat amerikanarna i årets val kan läsa en essä i Harper´s Magazine av Thomas Frank.

Hans tes om den filosofi som har präglat republikanerna sedan 1980-talet i allmänhet och under Bush administrationen i synnerhet är följande;

Fantastic misgovernment is not an accident, nor is it the work of a few bad individuals. It is the consequence of triumph by a particular philosophy of government, by a movement that understands the liberal state as a perversion and considers the market the ideal nexus of human society. This movement is friendly to industry not just by force of campaign contributions but by conviction; it believes in entrepreneurship not merely in commerce but in politics; and the inevitable results of its ascendance are, first, the capture of the state by business and, second, what follows from that: incompetence, graft, and all the other wretched flotsam that we´ve come to expect from Washington.

Vän av ordning kan påpeka att en annan typ av korrupt kultur dominerade i Washington när det politiska etablissemanget styrdes av demokraterna – innan denna Reagan revolutionen – men det är knappast poängen.

Något så ovetenskapligt som ”tidsandan” talar helt enkelt för Obama och demokraterna i år.

Read Full Post »