Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Presidentvalet’

Pew Research Center sammanfattar presidentvalet i fem punkter:

1. Journalisterna spelade en mindre betydelsefull roll 2012 för hur väljarna uppfattade Barack Obama och Mitt Romney.

2. Båda presidentkandidaterna var framgångsrika när det gällde att forma en negativ bild av motståndaren.

3. Det var mindre bevakning av opinionsundersökningar, frågor om strategi och vem som ser ut att vinna valet än det var inför valet 2008. Men det var också mindre bevakning av sakfrågorna 2012 jämfört med 2008.

4. Team Obama var överlägsna när det gällde att använda sociala medier i valrörelsen. Men dialogen om kandidaterna på de sociala medierna var till övervägande delen också negativ.

5. Trots att det spenderades mer pengar än någonsin i valrörelsen lockade detta inte en större publik till de politiska nyheterna.

Information: ”Pew Research Center is a nonpartisan, nonadvocacy fact tank that conducts public opinion polling, demographic studies, media content analysis and other empirical social science research. It does not take positions on policy issues.”

Read Full Post »

ANALYS | Barack Obama vann övertygande över sin republikanske utmanare Mitt Romney med 332 elektorsröster mot 206.

Bild-President Obama och First Lady Michelle Obama

Dessutom är det bara Franklin D. Roosevelt, Dwight D. Eisenhower och Ronald Reagan som också lyckats vinna mer än 50 procent av det totala röstetalet två gånger i rad.

I en insiktsfull intervju med Tim Dickinson på Rolling Stone beskriver James Carville, politisk strateg och arkitekten bakom Bill Clintons valseger 1992, hur Obama lyckades och varför Romney misslyckades.

Remember, for Obama, there was a great strategic dilemma as to whether to present Romney as a flip-flopper or as someone who is for the rich guy. You had to pick one, and they picked ”for the rich guy.” If you’re going to be successful in politics, you have to pick one. One of the great statements of the Kerry campaign was when they said, ”We have a nuanced and layered message.” It can’t be nuanced and layered and be a message – it just can’t.

The best thing Romney did was flip-flop in the first debate. If you flop to where people are, then they like you. Let’s say that somebody runs against gay marriage all their life, and you’re for gay marriage, and then they come out for it. You don’t say, ”I don’t trust him, he flipped his position.” You say, ”I like that, he changed his mind.” In the research – and I know this because we did a lot of it – if you’d say that Romney was for all these crazy right-wing things, people would say, ”He’s more moderate than that, he doesn’t believe that.” They liked the fact that they couldn’t trust him.

That’s why the Obama campaign decided to focus on his history at Bain.

Yeah. At the end, the message of the Bain stuff was: When he has to choose between you and his friends, he’s going to choose his friends. I think that stuck with him pretty good.

[…]

How did the Republicans get so outclassed in terms of technology? In 2004, Rove dominated on that front.

The most amazing story of the whole election was how personally shellshocked Romney was that he lost. They completely thought he was going to win. How can a man with a reputation of being data-driven, who does spreadsheets better than anybody in the world, be shocked that he lost? I can’t wait to read the book as to what happened to Romney. It’s stunning.

Part of it is how inefficiently they spent all the money they had. Conservatives have a point here: You give somebody too many resources, and they don’t allocate them very well. The top people in the Romney campaign were paid $134 million in this election. The top consultants in the Obama campaign were paid $6 million. Democrats just spent their money smarter, better and with less nepotism or favoritism. It’s stunning that a community organizer would be so much more efficient than a head of one of the largest private equity funds. As the rabbis have been saying for 5,000 years, ”Go figure.”

Bild: Obamakampanjen lade ut fotot på presidenten och Michelle Obama på Facebook och Twitter efter segern.

Read Full Post »

ARTIKLAR | Här kommer lite långläsning med fokus på president Barack Obama, vicepresident Joe Biden och guvernör Mitt Romney.

New York, 10 oktober 2012

Joe Biden Isn’t Finished av John Heilemann

Air Force Two will be safely at cruising altitude before he brings his retort in for a landing with a one-fell-swoop dismissal of the Twitterverse, the blogosphere, the hot-eyed Foxified yakkety-yak-yakkers, Romney, Ryan, and, in a way, himself: “I don’t think this has a single little effect on voters.”

Time, 8 oktober 2012

The Mormon In Mitt av Jon Meacham

Observers have long sought clues to Romney’s character and worldview in his Mormonism. There is the optimistic salesmanship, the blindingly pure family values, the can-do spirit. In many ways Romney is Reagan with children who speak to him, a cheerful leader who has a mystical appreciation of the role America is meant to play in history.

Harper’s Magazine, september 2012

The Changeling – The Content of Obama’s Character” av David Samuels

Who knows but that, on the lower frequencies, he speaks for me, for you, for all of us? An educated, intelligent man, he is the very model of the roommate that every good liberal parent in Park Slope or Santa Monica prays that their son might bring home from college. He is proof of how it is possible to live the good life in America without ceasing to be a good person. Intimately acquainted with ambivalence, he pulled the trigger on Osama bin Laden while bringing our boys home from the deserts of Iraq.

Compromising Positions” av Thomas Frank

Let us review. Barack Obama, who was lifted to the presidency four years ago on a great wave of progressive fantasy, likes to say that the national budget is like a family budget: that when times are tough, government has to tighten its belt. This is a Republican simile of very long standing, and the president is a Democrat. He is in fact the leader of the party that is supposed to believe in deficit spending during hard times. Yet Obama has enthusiastically adopted the belt-tightening trope, and all the terrible ideas that go with it.

Tidskriftsomslagen: Biden fotograferad av Christopher Anderson/Magnum Photo. Fotot på Time av Dan Forbes. Kevin Sprouls illustrerade Harper’s Magazine.

Read Full Post »

FOTO | Fotografer som skall dokumentera en sittande president hamnar automatiskt i en gråzon mellan att påverka och påverkas.

Lägligt så här nära inför presidentvalet i USA passar tidskriften American Photo på att lyfta fram fotografi och politik som tema.

Michael Kaplan har talat med fem fotografer – Platon, Harry Benson, Bil Eppridge, David Hume Kennerly och Pete Souza – som har haft möjlighet att följa olika presidenter på nära håll.

Kaplan skriver:

When it comes to making photos, presidents and photographers have very different agendas. Presidents (as do all politicians) seek to buff their carefully constructed images of themselves. Photographers, meanwhile, push in the opposite direction, doing their best to get at whatever scraps of truth might remain in the luminal space where the personal meets the political.

Men det är inte bara politier som försöker påverka journalister och fotografer. Även det omvända gäller. Ett exempel på detta är omslaget ovan.

Här har man medvetet manipulerat en bild av John F. Kennedy för att visa hur lätt det är framställa en person i positiv eller negativ dager. Propaganda är ofta inte mer komplicerat än så.

Bild: Tidskriftsomslaget ovan är American Photo september-oktober 2012.

Read Full Post »

I ALLA presidentval jagar kombattanterna den grupp väljare som kallas independents.

Independents ser sig inte som demokrater eller republikaner.

Deras sympatier kan pendla mellan olika politiker och partier beroende på situation och omständigheter. De är USA:s motsvarighet till svenska mittenväljare.

I USA består väljarkåren av två nästan lika stora block väljare. Det ena blocket röstar nästan alltid på den demokratiska presidentkandidaten och det andra blocket röstar nästan alltid på republikanen.

Om detta stämmer är det inte så konstigt att rösterna från independents är så eftertraktade. Den kandidat som lyckas vinna över dem vinner också presidentvalet.

Den vedertagna uppfattningen är också att dessa independents söker en kompromisskandidat. De vill ha en kandidat som inte är för ”extrem” utan förenar det bästa av vad de två partierna kan erbjuda.

Men Frank Rich, vid tidskriften New York, har dragit en helt annan slutsats efter att ha studerat statistiken.

For the good deed of trying to defuse partisan tensions, [Barack Obama] has been punished with massive desertions by the very independents who are supposed to love his pacifism. In the last Wall Street Journal–NBC News poll, his support among them had fallen by half since he took office, from 52 percent to 26 percent. Perhaps that’s because these independents, who represent roughly 36 percent of voters, are not the monochromatic ideological eunuchs they’re purported to be. One polling organization that regularly examines them in depth, Pew, has found that nearly half of independents are in fact either faithful Democrats (21 percent) or Republicans (26 percent) who simply don’t want to call themselves Democrats and Republicans. (Can you blame them?) Another 20 percent are “doubting Democrats” and another 16 percent are “disaffected” voters, respectively anti-business and anti-government, angry and populist rather than mildly centrist. The remaining 17 percent are what Pew calls “disengaged”—young and uneducated Americans, four fifths of whom don’t vote anyway. There’s nothing about the makeup of any segment of these “all-important independent voters” that suggests bipartisan civility has anything whatsoever to do with winning their support.

To pursue this motley crew of the electorate as if it had a coherent political profile is nuts. Its various subsets are on so many different sides of so many questions no ideological hermaphrodite could please them all. Rather than win these voters over with bipartisan outreach, Obama may instead have driven them away. His steep decline among independents is paralleled by the decline in voters who credit him as a “strong leader.” A president who keeps trying and failing to defuse partisan tensions risks being perceived as a wuss by Democrats, Republicans, and, yes, independents alike.

[…]

And so, with no legislation possible and no economic miracles in store, Obama’s presidency has shrunk to the bully pulpit. His best hope is to use that pulpit, with all the muscle, talent, and energy at his command, to ferociously define and defend the American values under siege by the revolutionaries at the capital’s gates. That doesn’t mean more eloquent speeches from Washington. It means relentless barnstorming night and day. It means at long last embracing a big-picture narrative. It means going on the road […] It means—and this, thankfully, is another part of Obama’s DNA—playing to win.

[…]

The many who would have Obama surrender without a fight in 2012—whether Beltway wise men addicted to bipartisanship, vain and deluded third-party entrepreneurs, or White House strategists chasing phantom independents—are fiddling while America burns. If Obama succumbs to their siren call again, he will too.

Read Full Post »

RON PAUL är libertarianen som alltid kandiderar i presidentvalen men aldrig har någon chans. Hans första tv-reklam påminner om förhandsreklamen till en Hollywoodfilm. 

Videon är proffsig med ett häftigt tempo. I sann Paul anda slår han mot båda partierna – mot skattehöjande demokrater och kompromissande republikaner.

Read Full Post »

KAMPANJ: Att Barack Obama kommer att bli USA:s nästa president har varit uppenbart en längre tid nu. Frågan är bara om det kommer att bli en jordskredsseger med inbrytningar i tradtionellt republikanska fästen.

John McCains problem har varit tydliga en längre tid och beror primärt på egna interna kampanjproblem snarare än yttre faktorer som exempelvis den finansiella krisen eller åtta år av George W Bush (även om detta inte har hjälpt McCain).

I grunden handlar problemen om bristande fokus, otydligt budskap och en kampanjstab som ständigt har varit i behov av omorganisering.

Lägg sedan till att Obamas ekonomiska övertag har gjort det möjligt för honom att kampanja var helst han önskar. McCain däremot har varit tvungen att begränsa sin kampanj till de absolut mest nödvändiga delstaterna.

Obama har helt enkelt tvingat McCain att kampanja intensivt även i delstater som traditionellt lutar åt republikanerna.

Redan innan debatten mellan Sarah Palin och Joseph Biden i början av oktober drog sig McCain ur Michigan – en demokratisk delstat som man tidigare trodde sig kunna vinna. McCain har också offentligt ventilerat sig frustration över hur hans kampanj har fungerat.

Att McCain valde Palin till sin vicepresidentkandidat var ett tecken på att McCain insåg att han inte skulle ha någon chans om han inte äntligen fick igång de republikanska kärnväljarna. Dessa väljare har alltid varit skeptiska till McCain som man har sett som alltför moderat i sina konservativa åsikter.  

Paradoxen McCain är att han trots allt var den enda republikan som i år skulle kunna matcha en demokratisk presidentkandidat.

USA är trött på republikanerna. Och bara en republikan med crossover potential har i år kunnat ge demokraterna en match. Och McCain har alltid varit respekterad hos demokratiska väljare och Independents. 

Men valet av Palin – som fick igång kärnväljarna – sände också en signal till dessa presumtiva anhängare i motsatta lägret att Obama trots allt var deras kandidat och inte McCain.

Tyvärr för McCain så har han aldrig kunna bestämma sig om han vill vara kandidaten som vill nå även sympatiserande demokrater eller kandidaten för de konservativa väljarna. Än´mindra har han lyckats balansera dessa två strategiska vägval.

Om man vill förstå stämningsläget i USA i år och de underliggande känslor som har påverkat amerikanarna i årets val kan läsa en essä i Harper´s Magazine av Thomas Frank.

Hans tes om den filosofi som har präglat republikanerna sedan 1980-talet i allmänhet och under Bush administrationen i synnerhet är följande;

Fantastic misgovernment is not an accident, nor is it the work of a few bad individuals. It is the consequence of triumph by a particular philosophy of government, by a movement that understands the liberal state as a perversion and considers the market the ideal nexus of human society. This movement is friendly to industry not just by force of campaign contributions but by conviction; it believes in entrepreneurship not merely in commerce but in politics; and the inevitable results of its ascendance are, first, the capture of the state by business and, second, what follows from that: incompetence, graft, and all the other wretched flotsam that we´ve come to expect from Washington.

Vän av ordning kan påpeka att en annan typ av korrupt kultur dominerade i Washington när det politiska etablissemanget styrdes av demokraterna – innan denna Reagan revolutionen – men det är knappast poängen.

Något så ovetenskapligt som ”tidsandan” talar helt enkelt för Obama och demokraterna i år.

Read Full Post »

Older Posts »