Kampanj: Jämnt in i det sista i Storbritannien!

VAL 2015 | I en intervju med BBC:s Andrew Marr lyckades David Cameron på ett mycket kraftfullt sätt förklara faran med SNP. När han fick tala till punkt vill säga.

Vad premiärministern sade var bland annat följande:

[T]his would be the first time in our history that a group of nationalists from one part of our country would be involved in altering the direction of the government of our country, and I think that is a frightening prospect, for people thinking in their own constituencies is that bypass going to be built, will my hospital get the money it needs? Frankly, this is a group of people that wouldn’t care about what happened in the rest of the country. The rest of the United Kingdom, England, Wales, Northern Ireland, wouldn’t get a look in and that’s the prospect that we face if we don’t get the majority Conservative government that is in our reach.

[…]

[T]here is a fundamental difference when you have a group of nationalists that want to be involved in the government of a country which they don’t want to belong to. So you have to ask yourself, if you’re a voter in England or Wales or in Northern Ireland, would these people care at all about what happens in my life and my constituency?

[…]

They have every right as members of Parliament, but they do have a fundamentally different approach to any other Member of parliament, which is they don’t believe in the Westminster Parliament, they don’t believe in the United Kingdom, they wouldn’t be coming to Westminster to help our country; they’re coming to Westminster to break up our country and what Ed Miliband needs to do is rule out any sort arrangement because otherwise you’re not only putting not only about the money…

Valet har utvecklats till det mest svårbedömda på många år. En anledning är att det inte längre bara handlar om de stora giganterna Conservative Party och Labour.

I år kommer även valresultatet för UKIP och SNP avgöra vem som som får bilda regering. Om det sedan dessutom måste till en ny koalitionsregering blir läget än mer komplicerat.

Nigel Farages möjligheter att locka väljare från de konservativa kan bli avgörande för om Cameron kommer att kunna få ihop nog med mandat för en majoritetsregering. En nästintill omöjlig uppgift även utan hotet från UKIP.

Samtidigt ser det ut som om separatistiska Scottish National Party skulle kunna utplåna Labour i Skottland.

Hur har det blivit så här? Tittar man historiskt har de två stora partierna bara sig själva att skylla sig själva.

I februarinumret av History Today skriver dess redaktör, Paul Lay, om hur partiet straffade ut sig i Skottland under Margaret Thatchers tid.

[F]or most Britons, the swinging sixties only got going in the 1979s and 1980s; Thatcherism was as much a democratization of the permissiveness and self-love of 1960s elites as it was an attempt to turn back the clocks. It is hardly surprising, therefore, that a more cautious, less individualistic Scotland turned its back on a Conservative party that appeared to want to conserve little.

När Labour inte längre behövde konkurrera med de konservativa i norr blev man lata och självbelåtna.

Fraser Nelson, chefredaktör The Spectator, skriver i Axess:

Först kom 1997 års konservativa kollaps i Skottland, som verkade vidarebefordra hegemonin till Labour. Efter tio år av vunna val utan kamp blev Labour lata. Partiapparaten började gynna sina egna pampar; före detta chaufförer och portföljbärare ärvde säkra mandat. När Donald Dewar, Skottlands före detta försteminister, avled ställde hans före detta kontorschef upp i hans ställe. Labour kunde ha letat efter framtida begåvningar: istället ville man ha lydiga jasägare som garanterat skulle rösta rätt.

I stora delar av Skottland vägde man hellre än räknade Labours röster – partiet brydde sig inte om att värva röster, eller registrera väljare, eller ta hand om lokala partiföreträdare. Skotska Labours strategi gick ut på att säga ”vi hatar de konservativa” – och det fungerade under 1990-talet. Budskapet började bli lite väl lätt att genomskåda under 00-talet. Efter 2010 har det fullkomligt förlorat sin dragningskraft: skottarna slutade att uppfatta konservatismen som ett enda ont. Att rösta på de konservativa ses numera som en harmlös perversion, ungefär som transvestism eller cricket. Att hata de konservativa räckte inte för att bära upp Labour. Men detta blev inte uppenbart förrän under valkampanjen inför folkomröstningen, då en stor del av skotska Labours väljare gick över till jasidan, lockade av det kraftfulla och effektiva budskapet från nationalisterna.

Dessa avhopp i parti och minut från skotska Labour till SNP:s famn är sannerligen egendomliga – separatisterna fantiserar fortfarande om att styra tillsammans med Labour i en koalition. Deras företrädare talar nu om ”chansen att återställa den allmänna hälso- och sjukvården i England till vad den en gång var” – med andra ord, en återställare av de marknadsinriktade reformerna under Tony Blairs år. Det är åtminstone teorin. Men den allians som SNP behöver nu är mellan Nicola Sturgeon, dess nya ledare, och David Cameron. Hon har uteslutit en koalition med de svekfulla konservativa, men ändå behöver hon honom mer än någon annan politiker i Storbritannien. Om hon får välja vem hon skulle installera i Downing Street i maj så skulle hon välja honom.

Så där har vi det. De två statsbärande partierna i Storbritannien har med en kombination av likgiltighet och självgodhet gjort sig mer eller mindre omöjliga i Skottland.

Inte konstigt att valet ser ut att bli en rysare.

Read Full Post »

Politik: Slutet för tvåpartidominansen!

VAL 2015 | Axess är en av de få (den enda?) publikation i Sverige som har tagit fram ett temanummer om valet i Storbritannien.

Bland annat har dess redaktör, Mats Wiklund, intervjuat Tim Bale, verksam vid Queen Mary University i London om valet.

Bale, som bl.a. inriktat sig på partipolitik i EU och konservativa partier och konservatism, tror inte att de två stora partierna i landet längre kommer att kunna dominera partipolitiken på samma sätt som man gjort under större delen av 1900-talet.

Mats Wiklund (MW): Delar du uppfattningen att vi nu ser början på slutet för tvåpartidominansen?

Tim Bale (TB): Ja, det gör jag. Och jag har faktiskt ändrat mig på den punkten. Det viktiga att ha klart för sig är att detta har varit en långsiktig process. Det är med andra ord svårt att tro att den plötsligt skulle upphöra och att vi gick tillbaka till det gamla. Samtidigt är det värt att påminna om att vi har sett systemet utmanat tidigare. Skillnaden mot förr är att de krafter som nu är i omlopp är så mycket mer omfattande att de två stora partiernas hegemoni en gång för alla är slut.

MW: Vad beror det på?

TB: Dels har vi utvecklingen i Skottland och kraven på nationellt oberoende. Dels, och viktigare, har vi en väljarkår som inte längre är lika trogen sin stam. De håller inte som förr fast vid sitt parti i ur och skur. Och de är heller inte lika bundna vid sin klasstillhörighet.

MW: De gamla lojaliteterna vittrar?

TB: Just det. De två stora partierna baserade till en betydande del sin existens på de lojaliteterna. De har alltså svårt att anpassa sig till en ny situation när nya partier dyker upp som leds så effektivt som till exempel UKIP under Nigel Farage.

MW: Men det är egentligen inte fråga om ett ideologiskt skifte i brittisk politik?

TB: Nej. Vad som är särskilt intressant med det här valet är att det inte har skett en implosion inemot mitten. I själva verket befinner sig Labour och De konservativa ideologiskt sett längre ifrån varandra än på ett bra tag. De konservativa är nu ett EU-skeptiskt, marknadsliberalt parti som förordar en begränsad stat. Labour, å andra sidan, är åtskilligt mer skeptiskt inställt till marknadskrafterna än under Tony Blairs tid. Man kan alltså hävda att de ur en ideologisk synvinkel långtifrån är identiska. Men… det är ändå vad väljarna tycker. Och det tyder på att väljarna inte längre är särskilt intresserade av ideologi. Forskning visar också att de har ett visst hum om skillnaden mellan vänster och höger, men inte mer.

MW: Finns det någon särskild förklaring?

TB: Vi statsvetare talar om ett skifte från position politics till valence politics. Väljarna är inte särskilt intresserade av stora idéer, samhällsvisioner och ideologier. De är mycket mer intresserade av att rösta på politiker som kan leverera resultat utan stora åthävor och störningar. Men problemet är den motsägelsefulla hållningen hos brittiska väljare. Visserligen vill de att partierna lägger fram en politik som visar på åsiktsskillnader och klara alternativ. Men samtidigt kräver de att politiker ska vara pragmatiska och samarbetsinriktade.

MW: Men kan inte just den här ambivalensen i väljarkåren vara en förklaring till att den övergivit sina gamla lojaliteter?

TB: Kanske i den meningen att partierna inte förmår leverera sådana politiker. Väljarna vill ha något som de stora partierna inte kan ge dem. Det går inte för partierna att både utgöra ett tydligt och klart alternativ till varandra och vara samarbetsinriktade och pragmatiska. Eftersom väljarna begär det omöjliga tröttnar de och börjar se sig om efter andra alternativ. Men jag tycker inte att man ska överdriva. Labour och De konservativa samlar trots allt dryga två tredjedelar av väljarna. Visst kan det kännas sexigt att lockas av SNP, UKIP eller The Greens. Ändå innebär två tredjedelar av rösterna ett betydande stöd för mainstream. De två stora partierna är långtifrån döda och begravda.

MW: Vilken magkänsla har du inför valet?

TB: Själva valutgången är svårbedömd. Däremot är valkampanjen lätt att förutse. Det gäller särskilt för De konservativa som är övertygade om att deras fördel ligger i David Camerons ledarskap och att ekonomin återhämtat sig. Det är vad de kommer att hamra på om – ledarskapet och ekonomin – fram till valdagen. Inget annat. Labour, i sin tur, kommer att hamra på om att den ekonomiska återhämtningen inte har fått människor att känna att de fått det bättre. Detta samt att sjukvårdens kvalitet undergrävts. Nigel Farage och UKIP:s linje blir den populistiska: väljarna har svikits av etablissemanget medan vi säger som det är, särskilt om immigrationen. The Greens kommer att anklaga Labour för att ha gått för långt åt höger och ta alltför stor hänsyn till storfinansen.

Tidskriftsomslag: Axess, nummer 3, april 2015.

Read Full Post »

Propaganda: Vladimir Putins informationskrig!

RYSSLAND | ”Om kriget kommer” var en informationsskrift som förr delades ut till alla svenska hushåll. Men vad gör vi om kriget redan är här?

Det har blivit alltmer uppenbart att Vladimir Putins propagandakrig är både effektivt och omfattande. Och som vanligt, är man böjd att säga, verkar Sverige ha tagits på sängen.

Innan man i den svenska samhällsdebatten är villig att ta hoten från Ryssland på allvar måste vi tydligen alltid genomgå en period av bortförklaringar och önsketänkande. Det kan väl inte vara så farligt? Putin är nog bara missförstådd.

Men nu har kanske naiviteten avlösts av en lite mer realistisk syn på regimen i Moskva. (Vi får kanske ”tacka” Putins invasion av Ukraina för det.)

Ett tecken i tiden är att denna månad släpper både månadsmagasinet Axess och veckomagasinet The Spectator ett nummer med exakt samma tema.

I Axess skriver författarinnan och dramatikern Sofi Oksanen om ”Putins finlandisering”.

Under den gångna hösten har såväl medier som statsmakt medgett att också Finland utsätts för det informationskrig som förs av Ryssland. Situationen är inte ny – det nya är att man erkänner det offentligt.

Verksamheten ger sig till känna på många sätt i vårt vardagsliv. Tidningarnas debattspalter har befolkats av en armé av internettroll som basunerar ut Moskva­vänliga åsikter och härjar till och med på babyforum som annars frekventeras av vanliga mammor. Den som följer nyheterna från Ryssland kan råka ut för betald Facebook-reklam där man hänvisar till sajter som driver Kremls agenda.

[…]

Mot finland använder sig Ryssland av taktiken piska och morot, välbekant från finlandiseringsåren. Då belönade man med handelsförmåner och skrämde med provokation. Så har också Aleksander Dugin, en av Putins chefsideologer, uppmanat Ryssland att hålla fast vid sina intressen i Finland just genom finlandisering. Det är inte konstigt, eftersom psykologisk krigföring alltid använder sig av förhärskande föreställningar och känslolandskap i det aktuella landet. Trots att Dugins läror på senare tid inte har uppmärksammats så mycket finns det skäl att minnas att hans verk Geopolitikens grunder (1997) tillhör den ryska arméns läroböcker. Finlandiseringen ligger Dugin så varmt om hjärtat att han skulle vilja sprida den över hela Europa.

[…]

Kärnan i det ryska informationskriget är upprepning och dess grundläggande budskap sprids ut över ett geografiskt vidsträckt område, under ett långt tidsspann. När dessa texter eller budskap citeras mångfaldigas de och slutligen ­försvinner den ursprungliga källan, men känslans sinnebild blir kvar. Och däri döljer sig desinformationens list.

[…]

Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Ett sådant förfarande placerar västerländska medier i en svår situation och gör dem också sårbara: man kan inte kväva en medborgardiskussion och varje person med avvikande åsikter tillhör inte den ryska armén av internettroll. Enligt den ryska läran om krigföring ska informationskriget fortlöpande utkämpas i världens massmedier.

[…]

Eftersom ett varmt krig är kostsamt, utkämpar Ryssland sin kamp om lydländer och landområden med hjälp av ombud i andra länder och uppmuntrar lokala meningsskiljaktigheter, precis som i Ukraina, de baltiska länderna och i Finland. Ryssland kommer fortsättningsvis att använda sig av informativa och psykologiska medel även i framtiden, och med dessa medel fortsätter man att destabilisera väst – i väst. Hos oss och hos er.

I “Moscow calling” är John O’Sullivan inne på samma tema i The Spectator. Hans fokus är på propagandakanalen RT som nyligen lanserat sin andra annonskampanj i landet.

Unlike rival broadcasters, Russia Today — or RT as it has rebranded itself since 2009 — has a growing -budget; President Putin himself is said to have intervened to protect it against cuts. The network now claims a worldwide audience of 700 million, a figure the old Voice of Russia could only dream about. It is widely present in social media, having 1.4 million subscribers on YouTube, for instance. And it has achieved a largish cult following on the fringes of the left and the right in the West. Its audience seems to believe in RT’s marketing message — that the network covers the stories which the mainstream media ignores, such as Occupy Wall Street or WikiLeaks scandals.

[…]

The turning point is generally agreed to have occurred in 2008, when Russia provoked the Georgian government into an attempt to recover its lost province of Ossetia and promptly responded with an invasion and occupation of parts of Georgia. RT gave Putin cover with a jingoistic campaign that denounced the Georgians as genocidal. That campaign in turn now looks like a dry run for RT’s reporting and commentary on the Ukrainian crisis, which depicted the Kiev government as bloodthirsty neo-fascists intent on ethnic cleansing etc. — while depicting actual bloodthirsty neo-fascists (and Russian soldiers) in eastern Ukraine as peace-minded democrats.

If that were all, RT would be as ineffective as Radio Moscow used to be. Simple ideological abuse alerts people that they are being manipulated. But as Peter Pomerantsev explains in his forthcoming book on modern Russia, Nothing is True and Everything is Possible, what makes RT more insidious is that it has most of the external features of legitimate western journalism:

Russia Today began to look and sound like any 24/7 news channel: the thumping music before the news flash, the earnest pretty newscasters, the jock-like sports broadcasters. British and American twentysomethings straight out of university would be offered generous compensation packages, where in London or Washington they would have been expected to work for free. Of course they all wondered whether RT would turn out to be a propaganda channel. ‘Well, it’s all about expressing the Russian point of view,’ they would say, a little uncertainly.

[…]

Western journalism is sometimes biased, usually unconsciously, but it is actuated by some concern for the truth which in major news organisations results, for example, in formal rules about sourcing. These rules are constantly examined and updated. Complete cynicism about such matters is rare and punishable — see, for instance, the fate of Stephen Glass, who invented stories out of whole cloth for the New Republic. But when Pomerantsev met the managing editor of RT in his office, he was told: ‘There is no such thing as objective reporting.’ And that mission statement goes far beyond a humble acceptance that reporting cannot overcome every bias; it treats the truth as something malleable in theory and determined by authority in practice.

Tidskriftsomslag: Axess, December 2014 och The Spectator den 6 december 2014.

Read Full Post »

Information: Ny tidskrift med fokus på facklitteratur!

MEDIA | Respons – en renodlad ”recensionstidskrift” för humaniora och samhällsvetenskap – har kommit ut med sitt första nummer.

Initiativet är välkommet. Man kan undra varför ingen tänkt på idén tidigare.

Och på Respons sätter man ribban högt när man jämför sig själva med The New York Review of Books och The Times Literary Supplement. (En skilland är att dessa även recenserar skönlitteratur.)

Skall man likna Respons vid någon svensk tidskrift idag får det bli Axess. Här har man alltid gett stort utrymme för just recensioner.

Kay Glans, chefredaktör och ansvarig utgivare, skriver i sin ledare:

Dagstidningarna recenserar inte fackböcker som de gjorde förr, vilket delvis beror på att populärkulturen brett ut sig, men kanske också på att pressens kultursidor har blivit alltmer inriktade på det estetiska. De läsare som vill ha orientering i bokutgivningen får detta inte längre, och eftersom det ofta är i böcker – och diskussioner kring dem – som den viktigaste samhällsdebatten förs, tunnas det offentliga samtalet ut.

Det är inte svårt att hålla med.

Om det finns en nisch att fylla så är det nu när alla de stora dagstidningarna har blivit alltmer snuttifierade. Och då inte bara på kultursidorna.

De stora morgontidningarna har alla vid det här laget minskat formatet och lagt sig till med allt större bilder. Vilket naturligtvis ger mindre utrymme för själva texten.

Samtidigt har det skett en allt tydligare sammanslagning av nöjessidorna med kultursidorna. Motiverat (som alltid) med att det skulle vara näst intill odemokratiskt att göra skillnad på ”finkultur” och ”fulkultur”.

Skall man sända en vänlig varning till Respons så är det kring intentionen att hålla sig till att recensera ”den viktigaste facklitteraturen som kommer ut på svenska, inklusive översättningar, som samt en del avhandlingar”.

Att bara recensera den svenska bokutgivningen riskerar att bli onödigt inskränkt. Och tråkigt.

Utgivningen i Sverige präglas ju inte direkt av någon större bredd åsiktsmässigt. Hur många böcker har det t.ex. kommit ut om konflikten i Mellanöster som inte har det tjatiga perspektivet att Israel alltid är orsaken till alla problem?

Ett annat exempel är att det under alla åtta åren som president gavs det bara ut en (1) bok om George W. Bush som inte hade en negativ vinkling. Och det var en bok om hans tro. (David Aikman, George W. Bush: En man och hans tro, Läsförlaget 2005). Detta är ganska uruselt oavsett vad man tycker om Bush.

Att alltfler föredrar att beställa sina böcker direkt från utlandet beror inte minst på avsaknaden av balanserande perspektiv i den svenska bokutgivningen.

Förhoppningsvis kommer Respons att tänka om. Inte minst därför att tidskriften bara är tänkt att komma med sex nummer per år.

Risken är stor att man då sitta där med en massa böcker som redan har hunnit presenteras i en rad andra tidningar och tidskrifter.

Övrigt: Citat och tidskriftsomslaget är från Respons nr 1, mars 2012.

Read Full Post »

Mediekritik: Kossan Doris och mediernas trivialisering!

PRESSETIK: Hur blev politiken så trivial? Enligt Mattias Hessérus i Axess har den restriktiva hållningen kring rapportering kring politikers privatliv urholkats alltmer sedan mitten av 1990-talet.

Som exempel nämner Hessérus när riksdagsledamot Annika Nordgren Christensen på Newsmill skrev om arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins hälsning till sin flickvän på Facebook och rapporteringen om gripandet av Fredrik Reinfeldts far för påstådd rattonykterhet.

Och samtidigt, hur kommer det sig att både Fredrik Reinfeldt och Göran Hägglund har ansett det vara en bra idé att posera för fotografer med dammsugare och tala om städning, att förre statsministern Göran Persson valde att dansa med en ko i ett barnprogram och att den tidigare Folkpartiledaren Lars Leijonborg valde att sitta kvar i studion i programmet Silikon istället för att demonstrativt resa sig och gå när programledaren frågade om han rakade pungen?

Hessérus besvarar själv fråga. Förklaringen ligger i den ökade ”professionaliseringen” av både politiken och journalistiken. För politiker handlar det om att vinna val och för tidningar om att sälja lösnummer. Båda lever i symbios med varandra. Politikern behöver media och tvärt om. Båda utnyttja varandra.

Men Hessérus glömmer att ställa den relevanta frågan om det bara är media fel att gränsen mellan det privata och offentliga har tunnats ut. 

Samtidigt med medias uppluckring av de etiska spelreglerna har det också skett en parallell förändring i allmänhetens uppfattning – eller okunnighet – om gränserna mellan det privata och det offentliga.  

Som ett exempel på detta kan man nämna just Littorin och hans flickvän. En social nätverkssajt som Facebook kan knappast definieras som ”privat”. Om arbetsmarknadsminister Littorin trodde detta är han antingen naiv eller okunnig.

Ytterligare ett exempel är de uppmaningar som riktas till personer med säkerhetsklassade arbetsuppgifter. Personer i känsliga nyckelpositioner måste helt uppenbart ständigt påminnas om att inte lägga ut privata uppgifter på diverse olika sajter.

I Storbritannien avslöjades t.ex. att frun till den nya chefen för underrättelsetjänsten MI6 hade lagt ut material på sin Facebook. Bland annat avslöjades både adresser, vänner och diverse uppgifter om familjen.

Känsliga uppgifter har redan använts av terrorister för att kartlägga mål för diverse attacker. Att främmande makters spionorganisationer också intresserar sig för ett sådant innehåll behöver knappast påpekas.

Det intressanta här är naturligtvis varför exempelvis försvarspersonal överhuvudtaget måste informeras om dessa självklarheter?  Är det inte ganska uppenbart för alla med normal intelligens att nätet inte kan uppfattas som ”privat”? 

När tonårsflickor (ofta är det just flickor) lägger ut mindre lämpliga bilder på sig själva kan detta bortförklaras med ungdomlig naivitet. Men säkerhets- och försvarspersonal?

Människors naivitet och dumhet spelar uppenbart media rakt i händerna. Oavsett vem som har störst skuld – politikerna eller media (och med lite hjälp av allmänheten) – så kan Mattias Hessérus slutord vara värda att upprepas.

Historien lär oss at det samhälleliga förändringar ofta uppstår genom val och personliga ställningstaganden. En statsminister kan säga nej till att posera (…) och en chefredaktör kan säga nej till att publicera fikarumsskvaller. Det kan i sammanhanget tyckas futtigt – men resan mot ett rimligare samhälle börjar ofta med ett enkelt ”nej tack”.

Read Full Post »

Media: Ny konservativ blogg på nätet!

KONSERVATISM: En ny politisk blogg för konservativ debatt har sett dagens ljus. Tradition & Fason vill bli en motvikt till mer socialliberala debattbloggar som exempelvis Newsmill och den mer vänsterinriktade Arvid Falk.

På bloggen skriver man bl.a. i sin idéförklaring att ”traditionen är identitetsskapande och därmed grund för trygg gemenskap” och att fasonen alltid är ”vägen bort från en riskabel ofullkomlighet, bort från egoismen och allas krig mot, i riktning mot en sann mognad som människa”.

Och eftersom varje människa är en ”levande länk mellan det förflutna och framtiden” är det bättre att söka framgång via det ”beprövade och fungerande” snarare än via det som bara ”väcker intresse för att det är nytt”.

En av initiativtagarna – Jakob E:son Söderbaum – förklarar i en intervju målet med debattbloggen;

Det behövs en äkta konservativ publikation i Sverige. Ett organ för konservatism har inte funnits här på många år. Det är dags att vi öppnar upp en kvalificerad diskussion om vad konservatism är och står för. Detta är vad vi vill göra med Tradition & Fason.

Detta kan man säkert hålla med om. Frågan är bara hur framgångsrik man kan bli med tanke på att det inte har funnits någon riktig konservativ idéutveckling inom vare sig något politiskt parti eller inom kulturområdet på ett bra tag.

Det räcker inte att bara ”värna” och lyfta fram traditionella frågor som exempelvis starkt försvar och familjen för att det automatiskt skall uppstå sympati för konservatismen. (En av anledningar till att Moderaterna sedan länge har övergett alla konservativa värderingsfrågor är naturligtvis för att det aldrig gav något riktigt utdelning på valdagen).

En konservatism som inte bara vill vara tillbakablickande, introvert och en bromskloss mot alltför snabba samhällsförändringar måste se till att också debattera alla de mindre sexiga vardagsfrågor som politiken är full av. Vad skiljer konservativa lösningar från liberala inom områden som exempelvis a-kasseregler, finanskrisen och kollektivtrafik? 

Det närmaste vi har sett en antydan av att ”konservativa” idéer har fått ta plats i mer breda sammanhang är i tidskriften Axess. Problemet här är att man aldrig riktigt har lyckats driva på – eller sätta avtryck – i samhällsdebatten i stort.

Read Full Post »