Analys: Nästa partiledare heter Östros eller Österberg!

LEDARKRIS | Håkan Juholt kommer att tillkänna ge sin avgång idag. Åtminstone om man får tro SVT:s Rapport och TV4.

Då uppstår frågan vem som blir nästa partiledare och hur den personen kommer att utses.

Om det finns någon överlevnadsinstinkt kvar inom partiet väljer man i detta läge en person som står för stabilitet, erfarenhet och kompetens.

De enda namn som då rimligtvis kan komma ifråga är Thomas Östros eller Sven-Erik Österberg.

Men partiet måste nu också ta chansen att utse nästa ledare i en öppen process där flera olika partiledarkandidater får ttävla mot varandra. Och då vet man inte vad som kan hända.

Det bästa för partiet skulle vara om dessa partiledarkandidater fick åka land och rike runt och kampanja för sin sak och debattera politik med varandra.

Detta skulle sända en kraftfull signal om att partiet går in i en ny tid. Dessutom skulle det få den positiva bieffekten att media inte längre bara kan fokusera på låga opinionssiffror och vendettor.

Media skulle då tvingas intressera sig för kandidaternas politiska åsikter och inte bara om de rykten och den smutskastning som alltid följer när partier väljer en sluten valprocess.

Ju mer fokus det blir på olika kandidater och deras politik ju mindre kommer det att handla om partiets sönderfall i spåren av Juholt.

Väljare och medlemmar har inget emot att kandidater är kritiska mot varandras åsikter när det sker i öppna debatter.

Människor är inte dummare än att man förstår att kandidaterna ibland måste spetsa till formuleringarna för att det skall bli lite intressant.

Rätt upplagt skulle partiet kunna framstå som både dynamiskt och nytänkande. Detta låter kanske osannolikt idag men om Labour kunde göra det borde även Socialdemokraterna kunna klara det.

Men lockelsen med en öppen process är just att inget är avgjort innan rösterna är räknade.

Detta skrämmer naturligtvis alla gamla politruker i partiet som är vana vid att partiledarval skall avgörs i stängda sammanträdesrum snare än av medlemmar.

Alla trodde att David Miliband var självklara valet för Labour. Istället blev det lillebror Ed Miliband som tog hem segern.

Oavsett vem som väljs kommer valet att sända en mycket tydlig signal om hur partiet ser på sig själv och sin framtida roll i svensk politik.

Read Full Post »

Politik: Ed Miliband ny partiledare för Labour!

KAMPANJ: Ed Miliband har valts till partiledare för Labour i Storbritannien. Miliband vann över sin äldre bror David med siffrorna 50.65% mot 49.35%.

The younger Miliband, who ran a left-leaning campaign and only emerged as favourite in the last 24 hours […] 

But his victory was not without controversy as he won by a narrow margin […] and thanks in large part to a strong vote from the unions. David Miliband received stronger backing from MPs and MEPs and from party members. 

MPs who supported David Miliband warned that Ed Miliband’s reliance on the union vote was a ”disaster” for the party – leaving it open to charges that its leader would be in the pocket of its leftwing paymasters, and wide open to attack from the Tories and rightwing elements in the media.

Read Full Post »

Kampanj: Labour demoraliserat i Storbritannien!

LEDARSKAP: Kampen om vem som skall bli Labours nästa partiledare är i full gång.

Men Peter Mandelsons politiska memoarer The Third Man fortsätter att ställa till det för Labour.

Patrick Wintour som är ”political editor” i The Guardian skriver i The Spectator:

”Most vendettas, at least in Sicilian legend, are accompanied by omertà, a belief that it is shameful to betray your worst enemies even if it would benefit your cause. New Labour has long felt at ease with the vendetta, but has struggled with the concept of omertà. The Mandelson memoirs, the Blair memoirs, the [Alastair] Campbell diaries, the [Robin] Cook diaries, the [David] Blunkett diaries, the Deborah Mattinson assessment, the [Andrew] Rawnsley confessionals, the New Labour literature and score-settling would make even the most capacious Kindle fuse at their sheer volume. […]

The book is published at a critical time for Labour, when the party is in the middle of a leadership contest that appears to be going nowhere. For years, Labour figures have been calling for a healthy discussion about the party’s values, policy, organisation and direction. […]

Many inside Labour have been dismayed at the quality of the leadership debate. As one party adviser put it to me: ‘We have waited all these years, and it has turned into a contest to see who can get onto Twitter first to denounce the government. They don’t sit there thinking, they sit there texting.’ The rest of the time, the candidates haul themselves around the country in a hustings format designed to minimise clarity and maximise entertainment. Like some repertory theatre company locked in a bad production, they can recite each other’s indifferent lines in their sleep, acutely aware they are not heading for the West End.”

Och Trevor Kavanagh, kolumnist i The Sun fyller på i The Spectator.

So why didn’t the Labour party take the course pursued with devastating efficiency last month by the Australian Labor party and put their leader out of his misery? Why did it not save the country from Brown? Mandelson’s memoirs make clear that the country was the last thing on ministers’ minds. Their mission was all about self-preservation, keeping Labour in power, stopping the Tories at any cost — even the cost of economic stability. Mandelson even quotes Blair to this effect. ‘It’s not about loyalty to one man. It’s about loyalty to the party. It’s about saving the party.’ No mention of the national interest here.

David Miliband, described correctly by Blair as ‘not perfect’, denies it was lack of courage that stopped him challenging Brown two years ago. He tells Mandelson he held back because a change of leadership would have forced Labour into an early election. Consider the rationale. Having chucked out one Prime Minister, the last thing Labour’s high command wanted was for voters to have a say on his unelected successor. […]

Today, with a real leadership campaign to fight, Mr Miliband confesses: ‘We talked about “we” but it meant us, not them.” He was not alone. Time after time, Mandy makes clear he and the rest of the anti-Brown faction were interested solely in their political futures, not the fate of Britain. This government was cursed with the certainty of entitlement.

Read Full Post »

Kampanj: Vem blir ny partiledare för Labour?

VISIONER: Labour befinner sig mitt i en kamp om vem som skall bli ny partiledare efter Gordon Brown.

De fem kandidaterna har porträtterats i New Statesman.

[S]o far, the five candidates competing to become the next leader of the Labour Party have been accused of lacking what can be called the ”vision thing”. In a recent issue of this magazine, they were caricatured as five politicians in search of a big idea – in search of something, anything, to galvanise this slumberous, summer-long campaign. Commentators have written of the desultory nature of the contest, as the candidates travel around the country addressing one dreary hustings after another: a slow-moving convoy of repetition, the sound of a party speaking only to itself.

[…]

Midway through the contest, each has a settled persona. David Miliband is the prime-minister-in-waiting, the long-time favourite, prepared to defend the successes of the New Labour years while seeking to strike out in daring, new directions. His brother, Ed, is the insurgent, the figure most attractive to young activists in and around the party, as well as those who long to transcend the old factionalism of the Blair-Brown feud, the detritus of which is once more being excavated by the Mandelson memoir. Ed Balls is emerging as the fighter, a natural opposition politician, a ferocious antagonist and opponent of the coalition and, especially, of its doctrinaire deficit reduction programme. Andy Burnham is the outsider, the candidate keenest to position himself as the embodiment of working-class aspiration. [Diane] Abbott remains as she ever was: a voice from the often-neglected hard left of the party.

Read Full Post »

Politik: Gordon Browns drar igång sitt återtåg!

PARTIKONFERENS: Premiärminister Gordon Brown och Labour avhåller nu sin partikonferens i Manchester. Konferensen har föregåtts av omfattande spekulationer om Browns förestående avgång.

Men inte ens Browns främsta motståndare inom Labour är så självmordsbenägna att man försöker revoltera mitt under en partikonferens – en konferens som måste signalera en nödvändig nystart om partiet skall ha någon möjlighet att återta initiativet i engelsk politik.

David Miliband, som ofta framställs som den enda i Labour med någon form av stjärnglans, håller nu en lite lägre profil trots tidigare medieflörtande.

Gordon Brown markerade mot Torypartiets partiledare David Cameron – och kanske också mot Miliband – när han framhävde att;

Everyone knows that I´m all in favour of apprenticeship, but let me tell you this is no time for a novice.

Talet får uppfattas som OK, även om det knappast är någon större vitamininjektion. Kuriosa är att Browns fru – Sarah Brown – överraskade konferensen genom att hålla ett tal där hon hyllade sin man.

Every day I see him motivated to work for the best interests of people around the country.

Sannolikt orkestrerat för att göra Brown – som allmänt uppfattas som tråkig och lite teknokratisk – lite mer mänsklig. Även Brown själv betonade sin mer seriösa sida i talet. Detta troligen som ett försök att framstå som mer autentisk. Tidigare har man försök lansera en gladare Gordon vilket inte har fallit så väl ut.

En bra sammanfattning av hans tal till de partitrogna finns hos The Guardian. Här finns också talet i sin helhet.

 

Read Full Post »