Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Partiledare’

INTRIGER | Hur lång tid kommer det att ta innan förlorarna efter partiledarvalet har byggt upp en organisation som kan avsätta partiledaren?

The Spectator 5 september 2015

På rekordtid har spekulationer börjat cirkulera om planer på att försöka bli av med Jeremy Corbyn, en av de mest vänsterradikala partiledare som Labour har sett.

Den nyvalda partiledaren är inte populär bland alla de partimedlemmar och aktiva som inte tror man kan avlägsna sig för långt ifrån mitten om man vill vinna ett nationellt val.

Många tippar redan att Labour kommer att göra ett katastrofval i maj 2016 när det är dags för lokala val.

En av dessa skeptiker är Dan Hodges. Han har tidigare varit partitjänsteman i Labour och aktiv i både partiet och inom fackföreningsrörelsen i Storbritannien.

I The Spectator har han skrivit om de funderingar som finns i partiet om det nu överhuvudtaget går att rädda Labour.

How long does it take to rebuild a political machine? Twelve months? Two years? Three years? Maybe it can’t be done at all.

[…]

For all the brave talk of resistance and immediate fightbacks, Labour’s modernisers and pragmatists are simply not going to be ready to mount a serious challenge to Corbyn for many months, if not years, after his election. Among other members of the shadow cabinet, there is a growing consensus that it may take up to three years.

First, they will have to build up a base within the constituencies. ‘The reality is there are too many of the New Labour MPs who simply have no connection with their constituencies. It’s going to take time to build up those links again,’ said one senior backbencher. Another shadow cabinet figure agrees. ‘For years, all Labour party members were asked to do was turn up to pack out Ed’s speeches. That’s going to have to change.’

Another problem is that the opposition to Corbyn is fragmented, and needs to be pulled together. Some MPs plan on refusing to serve under him and retreating to the back benches to regroup. Others prefer a strategy of accepting shadow cabinet positions and fighting from within.

[…]

Then comes the need to assemble a coherent alternative vision: should Labour’s pragmatists set out a radical alternative prospectus? Or move towards Corbyn to win credibility with an activist base that has lurched dramatically to the left?

All this will have to be done at a time of a purge, with anti-Corbyn MPs fighting for their very survival. ‘There’s no doubt in my mind we are going to see a move toward deselections on quite a large scale,’ says one shadow cabinet minister.

[…]

The ranks of the rebels will be further diminished next May, when elections are held for 126 English local authorities. ‘We’re looking at the potential loss of hundreds of councillors,’ says one MP, ‘but Corbyn’s circle aren’t worried by that. They think it will clear out a raft of people loyal to the “old party” and opposed to Jeremy.’

How long does it take to build a political machine? A long time. Possibly more time than the Labour party has.

Tidskriftsomslag: The Spectator den 5 september 2015.

Read Full Post »

KANDIDAT | Ingen blev förvånad och ingen ropade ”Äntligen” när Moderaternas valberedning föreslog Anna Kinberg Batra till partiledare.

Fokus 31 okt-6 nov 2014

Men fortfarande gäller rubriken på framsidan av Fokus för några veckor sedan: ”Vad vill hon?” Ja, vad vill hon?

Det enda vi vet är att hon en gång – precis som Fredrik Reinfeldt – var nyliberal, och att hon idag – precis som Reinfeldt – representerar ”nya” Moderaterna. Det är verkligen inte mycket att gå på.

Att omhulda det nya säger inget om var man står ideologiskt. Alla i Moderaterna upprepar mantrat att man alltid måste vara beredd att förnyas, alltid komma med svar på väljarnas frågor i vardagen. Av detta kan man inte dra några slutsatser överhuvudtaget.

Så här skrev Torbjörn Nilsson i Fokus:

Anna Kinberg ville att Stockholm skulle vara en frizon från arbetsrätten. Att krogar skulle få ha öppet hur länge som helst. Att homosexuella skulle få gifta sig och adoptera, att skatterna skulle halveras. Den moderna konservatism som Fredrik Reinfeldt formulerade under de här åren stod i kontrast till Anna Kinberg, men exakt vad hon tyckte är svårt att se spår av.

Hon återkommer till riksdagen 2006. Sitter i EU-nämnden och säger intet ont om Reinfeldts och Borgs förnyelse. Inte ens till vänner. Och blir gruppledare. Och där är vi nu.

[…]

2001 motionerade hon för en generell flyktingamnesti och för införandet av »en bortre parentes i flyktingbyråkratin«. Hon önskade mer av arbetskraftsinvandring, och hamnade 2004 i den parlamentariska utredning som skulle utreda just det, och drev där den kritik av fackens makt som nu är partilinjen.

Alltså: det finns ingenting som talar för att moderaterna under Anna Kinberg Batra skulle röra sig i riktning mot en mer restriktiv syn på migration.

[…]

Fredrik Reinfeldt har försvårat Anna Kinberg Batras läge. Den position han tog de sista åren bar ju inget av nymoderat prägel över sig. Regeln från 2003 var att man skulle se vanliga människors oro och problem, lyssna, och sedan komma med svar. Sommartalets budskap var tvärtom. Han slog dövörat till. Vilket internt har dämt upp trycket och skapat en medial situation där varje rörelse nu kommer nagelfaras.

Förr skulle Anna Kinberg Batra haft ett enkelt svar på frågan. I »Land för hoppfulla« skrev hon att den ekonomiska förutsättningen för helt öppna gränser var att välfärdsstaten krympte till närmast intet. Det är nog inte så gångbart i dag. Men faktum är att hon också hade ett annat svar, som inte handlade så mycket om migration som om integration.

I »Land för hoppfulla« lyder receptet: lägre löner, avskaffad arbetsrätt och mer av egen försörjning. Det går längre än vad partiet gjort de senaste tio åren.

Tidskriftsomslag: Fokus den 21 oktober – 6 november 2014.

Read Full Post »

BIKT & BÄTTRING | Bättre sent än aldrig. Håkan Juholt har äntligen insett att han inte passade som partiledare.

”Jag höll inte som partiledare, liksom Mona Sahlin inte gjorde. Det är sanningen.”

Erkännandet kom i en intervju med Dalarnas Tidningar. Samtidigt passade han också på att återigen ge Thomas Östros och Sven-Erik Österberg en känga.

Mats Laggar intervjuade:

– Livet nu skiljer sig totalt mot hur det var då. Pressen som partiledare var helt enorm. Jag suktade aldrig efter att bli partiledare. Det var något jag lånade ut mig till. Jag ställde upp för partiet. Allt jag sade bandades, gicks igenom och analyserades. Det är tufft när man som jag aldrig håller tal efter manus, jag talar alltid fritt ut hjärtat i minst 45 minuter när jag är ute. Det gör jag fortfarande. Ibland säger jag fel saker, men det går inte när man är partiledare. Jag höll inte som partiledare, liksom Mona Sahlin inte gjorde. Det är sanningen, säger han.

Är det något du ångrar?

– Flera saker. Jag är stolt över den politiska kursen jag pekade ut. Däremot skulle jag ha formerat mitt eget lag tidigare än vad jag gjorde. Det var också fel av mig att vara så spontan med utspel. Det var fel av mig att försöka hitta omedelbara lösningar på de problem jag såg. Jag skulle ha sagt att jag ännu inte vet hur problemen bör lösas. Jag var för ivrig. Jag vill ge lösningar. Det blev helt fel, säger han.

Vad avgjorde att du föll.

– Felsägningen i Sälen var inte anledningen. Det som avgjorde inträffade redan i oktober i fjol. Vissa VU-medlemmar, Östros och Österberg, ville inte ge mig sitt uttalade förtroende. Det var början till fallet. Media och kritiker vädrade blod och hängde på, säger han.

Read Full Post »

RESOR | Finns det bevis för att någon partiledare ändrat åsikt efter att ha rest landet runt och lyssna på människors ”livserfarenheter”?

Att många av dessa lyssnarturnéer bara är spel för galleriet är det knappast någon seriös bedömare som betvivlar. Trots detta är det ett av de vanligaste PR-knepen i verktygslådan.

Och alla gör det. Senast i raden är Centerpartiet. Här kallar man det för ”framtidsresor”. Under sitt första halvår som partiledare lär Annie Lööf ha genomfört 25 sådana resor.

Partiledarna träffar de personer man har bestämt sig för att få träffa. Och det är ofta just de personer som bekräftar det man redan vet är rätt. Man hör med andra ord det man vill höra.

Om man någon gång skulle få en aha-upplevelse så är det bara i form av en ny infallsvinkel på en redan fastslagen ståndpunkt.

Cecilia Jacobsson följde med Annie Lööf på en resa till Nyköping. Det blev ett långt reportage i Dagens Nyheter.

Där träffar hon unga företagare, partivänner och en kvinna som driver ett städbolag, i Centerpartiets besöksprogram kallad lokal ”vardagshjälte” .

[…]

Men vem är det egentligen som är på framtidsresa, är det näringsministern eller partiledaren Annie Lööf? Av programmet att döma är det Centerledaren, som vill ”inspireras till förändring och bygga nätverk”. Men jobbet på departementet då? Det saknas ju inte arbetsuppgifter – men så mycket som hon reser kan man undra om vi har en näringsminister på halvtid.

Det håller hon förstås inte alls med om. ”Näringsminister är man hela tiden”.

Men det här är väl en typisk partiresa? Du träffar ju nästan bara Centerfolk? Partimedlemmar och unga företagare, men inte en arg klubbordförande eller någon arbetslös så långt ögat kan nå.

– Nej då, jag träffar olika typer av människor, insisterar hon.

[…]

Men hon har fått mycket kritik för sitt floskulösa sätt att uttrycka sig. Ann-Charlotte Martéus på Expressens ledarsida skrev att ”Centerledarens tal dignar av tomma klichéer, dånar av brist på politisk konkretion. Hon förefaller oförmögen att säga någonting genuint om samhället.” Sammanfattningsvis föreslår Martéus ”en utsläppsskatt på sådant skitsnack”.

Annie Lööf kallar den kritiken ”en medveten psykning”.

– Det tar på en, men jag har en strategi. Jag är trygg, vet vad jag har satt i gång och vad som pågår. Jag strävar efter ett lyssnande ledarskap och tänker inte stressa. Jag vill säga: Lugn, det kommer konkreta saker också, men just nu är vi i en dammsugande fas. Vi ska forma en sammanhållen berättelse för partiet.

– Journalister är ovana vid politiker som talar om idéer. Det utmanar dem att jag vill vara visionär. De är otåliga. De får vänta, man vänder inte Centerns kräftgång med ett enstaka utspel.

[…]

Både hon och pressekreteraren är nöjda med hur 2012 har börjat: en rivstart med morgonsoffor, debatter och debattartiklar, utnämningen till Årets makthavare i Veckans affärer.

– Jag ska synas 2012! säger Annie Lööf.

Sitt första halvår som partiledare har hon ägnat åt att bygga en grund att stå på. Jobbat med ett idéprogram, skapat en kommunikationsstrategi, öppnat regionkontor – sådant som förhoppningsvis ska bära frukt på sikt. Men Annie-effekten i opinionssiffrorna kom av sig. 5,0 procent av väljarna håller på Centern i senaste mätningen av DN/Ipsos. Det är en liten uppgång från en tidigare mätning men mycket långt från de 20 procent som Annie Lööf har angett som målsättning för 2022.

– Partiledaren ensam kan inte vända opinionen. Vi behöver bli tydligare politiskt, proffsigare i vår kommunikation och få en mer aktiv organisation i hela landet. Alla dessa delar har vi rivstartat med under första halvåret.

– Att bygga ett starkare Centerparti gör man inte över en natt. Det är ett lagarbete där man måste ha en vilja av stål och en långsiktig utgångspunkt.

Bilden: Ett uppslag från Dagens Nyheter – bilagan Söndag – den 18 mars 2012.

Read Full Post »

Herregud vad de verkar hata varandra i det partiet!

Citatet är från journalisten Niklas Orrenius efter att han talat med anhängare till Göran Hägglund och Mats Odell inför Kristdemokraternas val av partiledare.

Bild: Illustrationen ”Et tu, Brute?” av Jamie på bloggen Scribbly Doodads.

Read Full Post »

PARTILEDARE | Så fick då Socialdemokraterna sin partiledare. Valet föll på en outsider när det inte längre fanns någon samlande kraft kvar inom partiet.

Men Stefan Löfven får inleda på ett sätt som gör honom till den minst demokratiskt förankrade partiledaren bland riksdagspartierna.

Till och med ytterlighetspartierna Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har partiledare med tydigare mandat från sina medlemmar.

Inte för att detta kommer att betyda något. Partiet kommer naturligtvis att välja honom på nästa ordinarie partikongress. Och vid nästkommande. Så länge han vill och orkar.

Partiet har varken råd – eller ork – med fler interna strider. Partiet måste nu inrikta sig på att återvinna alla de kärnväljare som hann tröttna under Håkan Juholts rekordkorta tid som partiledare.

Och med sin fackliga bakrund inom IF Metall passar han som hand i handske för att hejda väljarflykten åt vänster. Men även till ”nya arbetarpartiet Moderaterna och till Sverigedemokraterna.

Den stora utmaningen blir snarare att vinna de nya, icke-traditionella socialdemokratiska väljarna.

Men redan i kommande opinionsundersökningar får vi antagligen se högre siffror för partiet. Om detta håller i sig eller bara beror på det nuvarande gigantiska massmediala intresset kring Löfven lär vi snart få veta.

Vi måste komma ihåg att även Håkan Juholt fick siffrorna att peka uppåt efter att ha blivit vald.

Eller som Juholt själv uttryckte det i Fokus:

Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga.

Sedan gick det bara utför.

Och nu har partiet t.o.m. kasserat ett av de få beslut av politisk betydelse som fattades av Juholt. Metro skriver: 

Så sent som i tisdags gällde fortfarande Håkan Juholts nej till den så kallade europakten. Men i går kom regeringen och Socialdemokraterna plötsligt överens om villkoren för en svensk medverkan i pakten som syftar till att stärka stabiliteten i euroområdet.

[…]

Bara några timmar efter att Löfven presenterats som ny partiordförande skickades pressmeddelandet om överenskommelsen ut.

Så snabbt kan det gå i politiken. Here today, gone tomorrow.

Bilden: Framsidan är Sydsvenskan från den 27 januari 2012.

Read Full Post »

PARTIER | Partier kommer och går. Inget är för evigt. Det finns inga garantier att Socialdemokraterna förblir ett statsbärande parti.

”En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen.”

Så skriver Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet, i en intressant debattartikel i Dagens Nyheter.

Det är en artikel som Socialdemokraternas nästa partiledare – vem det nu än blir – borde ta och begrunda.

Under 1800-talets senare hälft behärskades riksdagen av Lantmannapartiet, som med modernäringen som ledstjärna samlade konservativa och liberala krafter till ett ideologiskt manifest för allmänintresset framför enskilda intressen. Självfallet räknades därvid inte jordbruket som något särintresse. I denna körsång kunde inte många avvikande röster göra sig hörda. Men så kom tullfrågan och splittrade det stora enhetspartiet i protektionister och frihandlare och i ett slag hade det politiska landskapet förändrats.

Vid förra sekelskiftet var Liberala samlingspartiet det dominerande majoritetspartiet, som med sitt program om allmän rösträtt och parlamentariskt styrelsesätt bar framtiden i sitt bröst. Men kort efter segern för dessa programpunkter kom frågan om rusdrycksförbud och splittrade partiet och liberalerna har därefter, under olika namn, förblivit ett litet parti.

[…]

För att citera några berömda ord, som med stor ideologisk konsekvens formulerades under 1960-talet: de statliga ingripandena skulle gå ut på att ”förverkliga det som den fria marknaden enligt sina pretentioner borde men inte kan förverkliga”. Det har aldrig varit fråga om att, som nu, villkorslöst lämna över välfärdsfrågor till riskkapitalister och profitjägare – bara för att, när verkligheten sparkar bakut, plötsligt göra tvärtom och förbjuda privatisering. Socialdemokraterna bör mera principiellt ställa frågan vilka krav staten ska ställa på marknaden i en ny, globaliserad tid.

Med en målmedvetenhet, som står i bjärt kontrast till den socialdemokratiske partiledarens impulsivitet, fyller Moderaterna ut den plats som blivit ledig och vinner som tidigare hegemoniska partier respekt med ord som ”allmänintresse” och ”samhällsbärande”. Och till och med den omtalade ”arbetslinjen”, socialdemokraternas paradnummer från förr, har annekterats av alliansen. Som tidigare generationer en gång hyllade modernäringen eller välfärden, förespråkar vi nu borgerliga dygder som arbete och sparande. Och det är Moderaterna, inte Socialdemokraterna, som får stå för denna politik.

Bilden: bilden får statsminister Karl Staaff stöd från socialdemokraterna under borggårdskrisen. Staaff (vid pelaren) tar emot Hjalmar Brantings och den socialdemokratiska oppositionens lojalitetsförklaring i samband med arbetartåget 8 februari 1914, två dagar efter bondetåget.

Snart kommer Socialdemokraterna att bli landets ledande parti medan Karl Staaff och Liberala samlingspartiet förpassas till historieböckerna. Partiet splittrades 1924.

Read Full Post »

Older Posts »