Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Håkan Juholt’

SocialdemokraternaIMAGE | När Magdalena Andersson, ekonomiskpolitisk talesperson, intervjuades av Veckans Affärer ville hon inte kännas vid någon socialdemokratisk identitetskris.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Men när man nu läser riktlinjerna till det som nu skall bli det nya socialdemokratiska ”framtidspartiet” är det svårt att inte se det som ett försök att ge partiet en ny fräsch framtoning.

Dokumentet ”Framtidspartiet i svensk politik” genomsyras av en from förhoppning att den långa ökenvandringen under Mona Sahlin och Håkan Juholt snart måste vara över.

Samma sak gäller debattartikeln i Dagens Nyheter där Stefan Löfven m.fl. introducerar framtidsarbetet för den breda allmänheten.

För det första:Vi inför principen ”var fjärde ung”. Under nittiotalet gick Socialdemokraterna före med att införa varannan kvinna på listorna. Det hånades då – men i dag vet vi hur det stärkt jämställdheten i svensk politik. Nu går vi vidare med att minst 25 procent av kandidaterna på valbar plats bör vara under 35 år

För det andra: Vi moderniserar våra rekryteringsprocesser och öppnar upp vårt parti. För att få en bättre mix av olika kompetenser inför vi kompetensprofiler för våra kandidater.

För det tredje: Vi ska placera oss mitt i samhället genom en ny strategi för fler samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället.

”Gör din plikt – kräv din rätt” är grunden för våra politiska lösningar. Det bygger på att var och en gör rätt för sig, arbetar eller utbildar sig. Och att både samhället och näringslivet tar sitt ansvar för välfärden och skapar förutsättningar för utveckling och ekonomisk tillväxt.

Man kan hoppa över upplysningen att partiet vill bli mer öppet och få en bättre ”rekryteringsprocess”. Sådant hör till vardagen oavsett parti. Önskan om fler unga och fler kvinnor är inte heller direkt revolutionerande.

Kärnan är snarare tredje punkten. Vad man insett är att man måste formulera en strategi för att återta rollen som statsbärande parti.

Vill man nå ut brett i väljarkåren kan man inte bedriva en politik som marginaliserar stora delar av allmänheten. Åtminstone inte om man vill vinna val.

Att arbetet skett med Carin Jämtin som partisekreterare får väl snarast ses som ett bevis för att det faktiskt går att lära gamla hundar att sitta.

Det var Jämtin som under sin tid som som oppositionsborgarråd i Stockholm stad föreslog butlertjänster i tunnelbanan och könsneutrala toaletter.

Hon fick symbolisera försöket att snäva in målgruppsarbetet till så smala segment av väljarkåren att partiet tappade fokus på medelsvensson.

Inte konstigt att Löfven nu känner behov att ständigt upprepa mantrat jobb, skola, innovationer.

Detta gör han inte för att det skulle vara speciellt originellt. (Utan konkretiseringar låter det mer eller mindre som regeringens politik.)

Snarare handlar det om att partiet måste återta sin position i de vuxnas värld. Seriositet är vägen till väljarnas hjärtan.  Speciellt i oroliga ekonomiska tider.

Skall man vinna valet måste man fokusera på ett budskap som väljarna uppfattar leder till ökad tillväxt, fler jobb och därmed indirekt också till ökad trygghet för den enskilde. Tilltalar man den breda massan når man också smalare särintressen. It’s not rocket science!

Övrigt: Inlägget publiceras även på Makthavare.se.

Read Full Post »

POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.

Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.

Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.

”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.

Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.

Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet.  Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.

Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.

Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.

Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.

Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.

Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.

Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.

Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.

”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.

”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”

[…]

Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.

”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”

Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].

Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?

”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”

Har det vänt för Socialdemokraterna?

Hon drar på svaret:

”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”

Men vilka är era väljare?

”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”

”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?

Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.

”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”

Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.

Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.

Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.

Read Full Post »

INTRIGER | Stefan Löfvens utspel om en ”en ny affärsplan för Sverige” har fått mycket utrymme i media.

Att vänstern inte Socialdemokraterna inte skulle gilla ordvalet eftersom det påminner om jargongen inom näringslivet var väntat.

Men det var ju det som var hela poängen!

Att skriva som Aftonbladet gör att ”nu ökar S-sprickan mellan höger och vänster” är därför att ta i. Åtminstone med de bevis som presenterar i artikeln ”Han sågas av sina egna”. (Man har t.ex. bara hittat tre (!) personer som är missnöjda.)

Innehållet antyder snarare att det bara handlar om det gamla vanliga knorrandet från personer på vänsterkanten. Från personer som är mer intresserade av politiskt korrekt språkbruk än att vinna val.

(Heléne Fritzon, som sitter i partiets VU, är t.ex. samma person som stödde Håkan Juholt in i det sista. Dessutom var hon en av de personer som tvingade Mona Sahlin att överge planerna på att bilda allians endast med Miljöpartiet. Efter det gick det bara utför med Sahlin och valrörelsen.)

Löfven har behov av att distansera sig från den vänsterretorik som väljarna förknippar partiet med under Mona Sahlins och Håkan Juholts misslyckade tid som partiledare.

Dessutom är ”affärsplan” ett sätt att visa att Socialdemokraterna är medvetna om de behov som finns inom näringslivet – platsen där de nya jobben måste skapas om man vill få ner arbetslösheten.

Fredrik Reinfeldt och Anders Borg har haft en medveten strategi att distansera sig från ”särintresset” Svenskt Näringsliv eftersom man vill kunna locka över fler socialdemokratiska väljare till Moderaterna.

Så när Löfven talar om ”affärsplan” slår han två flugor i en smäll. Han visar att han är mer realist än hans båda företrädare, och dessutom lyckas han röra runt i Moderaternas valstrategi.

Löfvens utspel kan mycket väl tvinga Moderaterna att bli mer företagsvänliga i sin politik. Annars riskerar man tappa vissa borgerligt sinnade väljare.

Men börjar Reinfeldt låta mer som ”gamla” Moderaterna riskerar han tappa de socialdemokratiska väljare som man lockade till sig i de två senaste valen.

Detta är en farlig balansgång för Reinfeldt. Vilket naturligtvis är bra för Löfven.

Så tipset är att Löfven knappast kommer att få några större problem med vänsterkanten så länge som opinionssiffrorna förblir något så när hyfsade.

Read Full Post »

BIKT & BÄTTRING | Bättre sent än aldrig. Håkan Juholt har äntligen insett att han inte passade som partiledare.

”Jag höll inte som partiledare, liksom Mona Sahlin inte gjorde. Det är sanningen.”

Erkännandet kom i en intervju med Dalarnas Tidningar. Samtidigt passade han också på att återigen ge Thomas Östros och Sven-Erik Österberg en känga.

Mats Laggar intervjuade:

– Livet nu skiljer sig totalt mot hur det var då. Pressen som partiledare var helt enorm. Jag suktade aldrig efter att bli partiledare. Det var något jag lånade ut mig till. Jag ställde upp för partiet. Allt jag sade bandades, gicks igenom och analyserades. Det är tufft när man som jag aldrig håller tal efter manus, jag talar alltid fritt ut hjärtat i minst 45 minuter när jag är ute. Det gör jag fortfarande. Ibland säger jag fel saker, men det går inte när man är partiledare. Jag höll inte som partiledare, liksom Mona Sahlin inte gjorde. Det är sanningen, säger han.

Är det något du ångrar?

– Flera saker. Jag är stolt över den politiska kursen jag pekade ut. Däremot skulle jag ha formerat mitt eget lag tidigare än vad jag gjorde. Det var också fel av mig att vara så spontan med utspel. Det var fel av mig att försöka hitta omedelbara lösningar på de problem jag såg. Jag skulle ha sagt att jag ännu inte vet hur problemen bör lösas. Jag var för ivrig. Jag vill ge lösningar. Det blev helt fel, säger han.

Vad avgjorde att du föll.

– Felsägningen i Sälen var inte anledningen. Det som avgjorde inträffade redan i oktober i fjol. Vissa VU-medlemmar, Östros och Österberg, ville inte ge mig sitt uttalade förtroende. Det var början till fallet. Media och kritiker vädrade blod och hängde på, säger han.

Read Full Post »

STRATEGI | Först ut i Almedalen var Sverigedemokraterna. Ett tema i Jimmie Åkessons tal var lag och ordning.

Brottsbekämpning har varit en del av partiets förnyelsestrategi sedan valrörelsen. Och i år följde man upp med vårkampanjen Inga fler papperspoliser”.

Det är smart att försöka hålla fast vid de kriminalpolitiska frågorna. Och då inte bara för att upprepningar är det klassiska framgångsreceptet för att bryta igenom mediebruset.

Utan också för att Sverigedemokraterna har chans att fylla ett tomrum inom svensk politik. Det är nämligen ett mysterium varför inget annat parti har försökt inmuta sakområdet tidigare.

Men Sverigedemokraterna måste även ha insett att man opinionsmässigt har nått så långt man kan med sin kritik av invandrar- och integrationspolitiken.

Partiet har behov av att utvecklas. Inte minst om man vill framstå som något mer än bara ett enfrågeparti.

Och det politiska läget kan knappast bli bättre än vad det är idag.

Alliansen trampar vatten politiskt. Även de mindre regeringspartierna har börjat likna enfrågepartier.

Folkpartiet har sina skolfrågor. Centerpartiet har näringslivsfrågorna. Och Kristdemokraterna är isolerade till Socialdepartementet.

Och Moderaterna är livrädda att framstå som något annat än de ”nya Moderaterna”.

På andra kanten – bland de rödgröna – finns det ännu inget tydligt samlat alternativ. Och Socialdemokraterna försöker fortfarande formulera en egen sammanhängande politik.

Miljöpartiet har utvecklats till ett intressant parti. Man har gjort en poäng av att samarbeta både åt vänster och höger.

Men i realiteten lyckades partiet aldrig fylla det vakuum som uppstod när Mona Sahlin och Håkan Juholt tog Socialdemokraterna till det ena bottenrekordet efter det andra.

Och nu under Stefan Löfven kan det mycket väl vara för sent för Miljöpartiet.

Längre åt vänster ser det ännu värre ut. Vänsterpartiet har i realiteten stagnerat. Detta trots förväntningarna som fanns vid valet av Jonas Sjöstedt.

Rent teoretiskt har Sverigedemokraterna därför stora möjligheter. Men då måste man också göra något nytt.

För i realiteten har inte heller Sverigedemokraterna lyckats utnyttja det vakuum som idag finns i svensk politik.

Det är knappast någon tröst för sverigedemokraterna att man pendlar mellan att vara det fjärde eller femte största partiet om man i realiteten ligger närmare de minsta partierna är de största.

Read Full Post »

PORTRÄTT | Ingen är så efterklok som en förre detta partiledare. Tidningen Vi har fört samman Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Gudrun Schyman.

Tidningen vill ”låta dem mötas i ett personligt samtal om makt”. Det hela låter intressant. Och är det också delvis.

Men som så ofta i den här typen av artiklar präglas samtalet av en romantiserad bild av kvinnlig samhörighet över partigränserna, spetsat med en konspiratorisk syn på ”de andra”.

De har företrätt olika partier. Mötts i heta debatter. Samtidigt har de bildat gemensam front mot föreställningen att makt bara är för män. Genom sitt sätt att leva och vara politik har de fungerat som förebilder för många unga kvinnor.

Och blivit ikoner eller hatobjekt för ännu fler.

Mäktiga kvinnor väcker starka reaktioner. Därför undviker många kvinnor i maktsällning att använda ordet. I stället säger de ”ansvar” eller ”inflytande”. Ibland för att inte provocera. Ibland för att de inte förmår erkänna sin egen makt.

– Ordet är laddat med både klass och kön. De stereotypa könsrollerna säger att makten är en man och att kvinnor inte ska ha makt, säger Gudrun.

[…]

Mona Sahlin, Maria Wettersrand och Gudrun Schyman har gått från att vara mäktiga representanter för politiska partier till att bli inflytelserika fria opinionsbildare. För folk som inte delar deras värderingar, eller som skyr kvinnor med makt, är det ett minst lika stort hot.

Ingenting är så bra för den egna självbilden som att kunna skylla på andras hat och fördomar. (Bara Wetterstrands tid som partiledare kan definieras som lyckad.)

Det är också lite märkligt att i en intervju om makt knappt nämna att de största maktstriderna har varit mellan och inom partierna på vänsterkanten.

Relationen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ har knappast kännetecknats av någon större kärlek. Snarare har det handlat om en klassisk maktkamp om väljarnas ”hearts and minds”.

Män och kvinnor inom respektive parti har alltid haft mer gemensamt med varandra än med något av de övriga partierna på vänsterkanten. Oavsett om de kallar sig feminister eller inte.

När Feministiskt initiativ lanserades drog t.ex. Marita Ulvskog (S) genast igång nätverket Feministats inom Socialdemokraterna. Naturligtvis för att partiet inte skulle riskera att tappa väljare och medlemmar.

Att Feministiskt initiativ skulle visa sig vara ett större hot mot sig själva än något annat parti kunde man inom Socialdemokraterna (eller Vänsterpartiet) inte veta.

Poängen är att det inte finns någon feministisk samsyn över partigränserna när makten står på spel. Politisk retorik är en sak. Makt är något helt annat. Oavsett om det gäller män eller kvinnor.

Dessutom har det aldrig funnits mycket förtroende ens mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna.

Anledningen till att Mona Sahlin ville bilda allians med Miljöpartiet var bara för att man hoppades att detta skulle besegra regeringspartierna.

Men misstänksamheten gentemot Miljöpartiet var så stark, inte minst inom den fackliga grenen, att partiet tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet.

Och bland Miljöpartiet har irritationen gentemot Socialdemokraterna alltid varit stor. Här är två citat från Maria Wetterstrand.

Om Socialdemokraternas översittarattityd:

Jag hade ingen aning då om hur socialdemokrater beter sig när de vill få som de vill. De gjorde klart för oss att de minsann hade möjlighet att se till att vi inte skulle få inflytande i någon kommun i Sverige om vi inte gjorde som de ville. Det var väldigt intressant, de betedde sig helt enkelt förbannat oförskämt och arrogant.

Om Socialdemokraternas förhandlingsstil:

Vi i Miljöpartiet är intellektuella, resonerande människor, tycker vi själva om vi får beskriva oss. Vad vi mötte då var en förhandlingskultur som är mer facklig, i bemärkelsen att man har hårda strider – och en näst intill aggressiv attityd.

När det gäller Mona Sahlin och Gudrun Schyman glömmer Tidningen Vi berätta att kritiken inom respektive parti alltid har handlat mer om politisk och ideologi än om något annat.

Motståndet mot Schyman berodde bl.a. på att hon ville göra om Vänsterpartiet från grunden. Hennes famösa ”talibantal” innebar i realiteten att partiet fick en ny ideologi.

Schyman ville ersätta – eller åtminstone tona ner – den marxist-leninistiska klasskampen till förmån för en feministisk ideologi där könskampen var i fokus. Inte kontigt att hon fick många fiender inom partiet – både bland män och kvinnor.

Och Mona Sahlins problem var helt enkelt att många – med rätta – misstänkte att hon aldrig skulle lyckas som partiledare med sitt tunga bagage. Tobleroneskandalen handlade om betydlig mer än bara ett paket choklad.

Många – både män och kvinnor – misstänkte att hon aldrig riktigt skulle klara av att göra sig fri från väljarnas bild av henne som en Slösa. Och hade man glömt det påminde Alliansen gärna dem om det i valrörelsen.

Det är bara i skenet av en än mer katastrofal partiledare – Håkan Juholt – som Sahlintiden framstår i lite ljusare dager.

Bild: Tidskriftsomslaget är Tidningen Vi nr 6, juni 2012.

Read Full Post »

DILEMMAN | Regeringen går på tomgång. Alliansen tappar i opinionsmätningar. Frågan är varför?

En av de mer långsökta förklaringarna står Heidi Avellan för.

Avellan, politisk redaktör på Sydsvenskan, anser att inget varit sig likt sedan Maud Olofsson lämnade politiken.

Den politiker som i september tackade för sig – som partiordförande och som partiledare – var kontroversiell och på inget sätt oersättlig för partiet eller som minister. Hennes politik var inte alltid kristallklar, som näringsminister kommer hon att bli ihågkommen som mycket medioker och hennes stora bidrag till svensk politik, energiuppgörelsen som tvingade fram en helomvändning till kärnkraft inom C, är fortfarande inte populär i de egna leden.

[…]

Centern klarar sig utan Maud Olofsson, även om opinionssiffrorna idag är historiskt dåliga.

Näringsdepartementet klarar sig finfint utan henne.

Men i alliansen lämnade hon ett stort svart hål efter sig.

Verkligen?

Låt oss se på några andra mer sannolika skäl till regeringens problem.

1) Idétorkan

Problemen i regeringen (och i Centerpartiet) var tydliga långt innan Olofsson lämnade över.

Har man massor av ministrar från fyra olika partier, fyra partiledare och en lång rad aktiva runt om i landet kan problemen omöjligt hänga samman med en enda person.

Idétorkan beror på att regeringen – med eller utan Olofsson – saknar vilja, intresse och förmåga att förnya sig.

Alternativt blockerar de fyra partierna varandra så pass mycket att inget nytt kan komma ut ur samarbetet. (Se bara hur Allianspartier återigen sköt ner Folkpartiets förslag om språktester.)

Har man ingen politik spelar det ingen roll hur många PR-jippon man hittar på. För eller senare tröttnar väljarna.

2) Lika som bär

Vi har i realiteten en regeringskoalition bestående av fyra liberala partier.

Partierna skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Åtminstone inte så pass mycket att den genomsnittlige väljaren ser någon signifikant skillnad.

Sannolikheten att Alliansen i längden kan fortsätta inspirera borgerliga väljare är därför inte speciellt stor.

Det är därför inte heller konstigt att småpartiernas väljare överger partierna till förmån för det stora partiet.

3) Moderaternas dominans

Denna punkt följer med automatik på föregående punkt. Moderaternas dominans hämmar småpartierna.

Småpartierna har – utan några protester från de egna aktiva – låtit sig politiskt definieras utifrån sina regeringsdepartement.

Det enda partiet som idag uppfattas vara mer än summan av sina departement är Moderaterna.

Varför skulle småpartiernas väljare då rösta på förlorarpartierna när man lika väl kan rösta på vinnarpartiet?

4) Socialdemokraternas återkomst

Det var bara en tidsfråga innan partiet skulle ta sig i kragen efter åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Med en vitaliserad socialdemokrati framstår Alliansen som än mer idéfattig. Och då har Socialdemokraterna ännu inte ens börjat leverera något nytt.

Detta är bara fyra förklaringar. Fler finns om man bara skrapar på ytan.

Även om Olofsson kunde synas vara ”igångsättaren, idésprutan, personen med visioner” (Avellans ord), hjälper inte detta om samma idéer och visioner inte uppfattas som realistiska av övriga partier.

Att då tro att en ”ny” Olofsson skulle kunna lösa regeringens problem är lite naivt.

Om det nu inte är så att man tror att det är just de politiska idéer som Maud Olofsson förespråkade som är lösningen på Alliansens problem.

Men då glömmer man bort att dessa nyliberala idéer, som var Olofssons signum, är just de idéer som de ”nya Moderaterna” förkastade för att kunna bli framgångsrika.

Moderaterna må vara idélösa idag men man har inte glömt varför man en gång blev så framgångsrika.

Read Full Post »

Older Posts »