Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Krishantering’

POLITIK | ”Det var först när språkrören försökte rädda sig själva som proffspolitikerna ute i landet fick nog.”

Fokus 6-12 Maj 2016

skrev Maggie Strömberg för en tid sedan i Fokus. Och så var det kanske. Men det handlade nog också lite om politisk självbevarelsedrift.

Som så många gånger tidigare när det gäller partierna kom kritiken först efter att krisen var ett faktum.

Upproret kommer från lokalpolitiker som är mer vana vid att styra och kompromissa än många av de miljöpartister som befolkar regeringskansliet. Det handlar om brist på professionalism. Om kommunikation, strategi, krishantering. Förmåga att vinna val framöver.

Det finns en utbredd irritation över att kompetens och erfarenhet från lokalpolitiker inte har tagits tillvara i regeringsarbetet. Många tycker att både riksdagsgruppen och regeringsfolket framstår som amatörer.

– I stället för att ta in folk som har vana av att sitta i kommunpolitiska förhandlingar har man plockat in tjänstemän som fått all sin kunskap om politik från House of Cards, säger en.

– Det är bara kompisrekryteringar, säger en annan.

– Vi i kommunerna har ju fattat hur man hanterar att man inte alltid får som man vill. Man måste ändå stå för sina beslut. Det går inte att gå ut och säga ”vi har tagit det här beslutet som var jävligt dåligt”. Det är ju oseriöst, fräser den tredje.

Sanningen är att kritiken mot strategin att gå i opposition mot sig själva inte existerat tidigare i Miljöpartiet. Och det i ett parti där man har en tradition att diskutera och förankra näst intill in absurdum.

Så dessa lokalpolitikers upprördhet har lite av efterhandskonstruktion över sig. Den bästa formen av krishantering är om man lyckas lägga skulden på någon annan.

Anledningen till att det inte funnits beror nog på att sitta-stil-i-båten-strategin var just det som tre av partierna inom Alliansen gjorde under åtta år i regeringsställning. Därav att de numera kallas småpartier.

Att ”stå för sina beslut” utraderade effektivt de politiska och ideologiska skillnaderna mellan Allianspartierna. Med resultatet att endast Moderaterna har kunnat uppvisa hyfsade opinionssiffror.

Är det t.ex. någon som tror att Centerpartiet gått vidare i nyliberal riktning om partiet växt under sin tid i regeringen? Och är det någon som tror att deras tillväxt i opposition inte beror just på att man nu markerar distans mot övriga partier?

Om strategin att opponera mot sig själv hade fungerat och gett bättre opinionssiffror för Miljöpartiet hade nog kommunpolitikerna snarare applåderat sina språkrör.

Problemet var inte själva strategin utan hur man implementerade den. Istället för att smutskasta tagna beslut i regeringen borde man kanske lagt tyngdpunkten på att säja att ”så här långt nådde vi, nu bygger vi vidare på detta”.

Tidskriftsomslag: Fokus den 6-12 maj 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Säg den glädje som varar. När Labour valde Jeremy Corbyn till partiledare var det många konservativa som tackade högre makter.

New Statesman 8-14 April 2016

Inom partiet var näst intill säker på att regeringsmakten var näst intill säkrad för lång tid framöver när det största oppositionspartiet valt en partiledare långt ut på vänsterkanten.

Detta naturligtvis under förutsättning att man inte förflyttade partiet för långt ut åt höger. Detta var också premiärminister David Camerons strategi efter partiets överraskande valseger. Man ville säkra sin position i mitten.

Men det var innan de interna partistriderna inför folkomröstningen om medlemskapet i EU. Nu befinner sig Conservatives i ett inbördeskrig mellan ”Leavers” och ”Remain”.

Skiljelinjerna mellan anhängarna till Brexit respektive Bremain går rakt igenom regeringen. Sex ministrar har t.ex. valt att stödja ett utträde.

Och detta är bara de som öppet har tagit ställning för ett utträde. Hur stort mörkertalet är i realiteten är det ingen som vet.

Simon Heffer, kolumnist i The Daily Telegraph och The Sunday Telegraph, har skrivit i New Statesman om stridigheterna och David Camerons krishantering.

The Conservative Party is approaching not only a historic referendum, but a historic moment of crisis. It is deeply divided over whether or not to stay in the European Union, and the divisions are unequal. At the top, most want to stay in: not out of conviction, but because most ministers have found it politic to agree with David Cameron, even if they cannot support his view that he got a great deal from other EU countries after his supposed “renegotiations” with them. Among MPs generally the mood is far more hostile; and at the party’s grass roots it is predominantly in favour of leaving. Where this ranks in the history of Tory party crises is not easy to say.

[…]

The current division is open and is breeding hostility, luxuries afforded by one of the Tories’ few unifying beliefs: that Labour poses no threat at the moment, and they can have a quarrel that may even verge on civil war without fearing electoral consequences. Whatever the outcome, the present quarrel allows the opportunity for a major realignment of the party without it having to go out of office. A minister who is (just, and after much soul-searching) committed to our staying in the European Union told me frankly last week that the Tory party was “a mess” and that, whatever happened on 23 June, the referendum would be the beginning and not the end of a painful process for the Conservatives.

[…]

There is an idea on both sides that scores will have to be settled after 23 June, and, the way things are going with party discipline and out-of-control aides in Downing Street, such an outcome is inevitable. Should Remain prevail, a wise prime minister would understand that this was a time to heal wounds and not deepen them. It remains a matter of conjecture how wise Cameron, whose vindictive streak is more often than not on the surface rather than beneath it, is prepared to be.

Those who work for his party at the grass roots, and on whom MPs depend to get the vote out at elections, will be unimpressed by a purge of those who have not backed him over Europe. There isn’t much of a voluntary party left, and there will be even less of one if he acts rashly in victory. If it is a narrow victory – and it is, at this stage, hard to envisage any other sort – his party could become unmanageable unless he acts with restraint and decency.

[…]

Conservatives worried about the stability of their party believe that only Labour under a new, more effective and less factional leader could present the serious electoral challenge to them that would shake them out of these unprecedentedly acrimonious and self-indulgent divisions. We can only imagine how differently the In campaign would be conducted if Labour had a nationally popular and an obviously electable leader.

As it is, many more dogs are likely to be unleashed. Things promise to become far nastier, dirtier and ever more internecine for the Tories, not just before 23 June but for a long time afterwards: and with the party in power for at least four more years, one can only guess what that means for the governance of Britain.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 8-14 april 2016.

Read Full Post »

POLITIK | Åsa Romson försöker rädda sig kvar som språkrör med en debattartikel i Dagens Nyheter. Men hon tycks inte förstå partiets problem.

Dagens Nyheter

Genom att visa på att åtta av tio punkter i valmanifestet har genomförts försöker Romson visa att hon förtjänar posten som språkrör.

Problemet med detta resonemang är att punkter i ett valmanifest inte säger speciellt mycket om Miljöpartiets problem.

Alla koalitionsregeringar bygger på att partierna får igenom det man gått till val på. Och alla partier går till val på sina valmanifest.

Ett regeringsmanifest är med andra ord minsta gemensamma nämnare för de som ingår i koalitionsregeringen. Utan en sådan överenskommelse skulle inget parti sätta sig i en regering.

Småpartierna i Alliansregeringen hävdade också att de var nöjda med vad de uppnått. Trots detta blev deras valresultat inte imponerande.

Detta berodde på att Allianspartierna redan innan de vunnit valet såg till att de var överens om vad de var överens om.

Men väljarna, speciellt kärnväljarna, ville också se att deras eget parti vunnit tunga ideologiska strider i förhandlingarna mellan Allianspartierna och i riksdagen. Väljarna önskade sig inte bara utdelning i form av minsta gemensamma liberala politik.

Samma dilemma har drabbat Miljöpartiet. De har fått igenom punkter som knappast upprört några socialdemokratiska väljare.

Men det är inte vad Miljöpartiet åstadkommit som är Åsa Romsons (och Gustav Fridolins) nuvarande problem utan snarare hur de hanterat partiets krackelerade självbild.

Vare sig språkrören – eller partiet – har kunnat leva upp till de värderingar de säger sig representera. Fortfarande verkar man inte förstå att de har ett grundläggande problem när deras ”inkluderande” attityd innebär att de välkomnar fascister, islamister och judehatare i Miljöpartiet.

Så här skriver Romson i dagens tidning:

Det valmanifest som Miljöpartiet gick till val på 2014 sätter miljön först. Utifrån förutsättningarna, å ena sidan mycket högt ställda förväntningar på miljöpolitiken och å andra sidan en regering som agerar i minoritetsställning, är jag stolt över resultaten hittills.

Jag har som person fel och brister som alla andra, och jag har med rätta fått kritik i lägen då jag inte varit tillräckligt retoriskt vass. Som ett av två språkrör har jag också ansvar för den bristande krishanteringen som Miljöpartiet haft de senaste veckorna. Relevant och konstruktiv kritik välkomnar jag, och jag är min egen hårdaste recensent.

Det är mitt ansvar att politiken levererar i linje med de högt ställda förväntningarna. Och det är i detta – resultaten som uppnås – som jag hämtar mitt mandat.

När Miljöpartiet nu efter 1,5 år i regering gör en första utvärdering av valmanifestets avsnitt om Klimat och miljö konstaterar jag att åtta av tio punkter i valmanifestets är väg att infrias, medan två av punkterna kräver mer för att gå i hamn.

Det är bara att gratulera Romson över Miljöpartiets resultat i regeringen. Men det är inte det som är hennes problem.

Mehmet Kaplans samröre med fascister och islamister var bara det synligaste exemplet på Miljöpartiets djupa ideologiska kris. Detta är vad Romson borde skriva om. Att hon inte gör det betyder bara att hon inte förstår eller inte vill förstå.

Bild: Framsidan är Dagens Nyheter den 3 maj 2016.

Read Full Post »

IMAGE | Även den som är ointresserad av amerikansk politik minns att president Bill Clinton hade en otrolig förmåga att bli förknippad med skandaler.

The Plain Dealer den 20 december 1998

Det räcker t.ex. att nämna Monica Lewinsky för att minnena skall komma tillbaka. I många av dessa skandaler var Hillary Clinton direkt eller indirekt involverad.

Frågan alla ställer sig är om dessa skandaler – många nu tjugo år gamla – kommer att påverka Hillary Clinton negativt i valrörelsen.

Hillary Clinton är idag en välkänd person som väljarna redan har bildat sig en uppfattning om. Just av den anledningen skall det mycket till för att man skall ändra uppfattning om henne baserat bara på gamla skandaler som ingen längre minns detaljerna kring.

Så det behövs nog nya skandaler – som förstärker eventuella negativa misstankar om henne – för att väljarna idag skall börja ifrågasätta henne för vad som hände under president Clintons tid.

Med tanke på att många har en positiv bild av henne som utrikesminister så kommer kanske inte ens nya skandaler hjälpa hennes politiska motståndare.

En som borde veta när det gäller skandaler och krishanering är Chris Lehane, politisk rådgivare för demokraterna, som bl.a. jobbat för president Clinton.

Adam Nagourney, The New York Times, kallade en gång Lehane för en “fervent advocate of the dark arts of politics: the cutthroat, destroy-your-enemies, do-what-it-takes-to win approach to political campaigns”.

Eric Benson, på New York, frågade Lehane om han tror att dessa gamla skandaler kan komma att påverka synen på Clinton.

Do you see Republican attacks as potentially backfiring?

I think that the fact that she’s embracing the idea of being the first woman to become president serves as both a sword and a shield. It’s a shield because if you get down to it some of the attacks really are misogynist, and it’s a sword because this becomes part of her vision.

But Hillary already ran to become the first woman president, and Barack Obama still beat her with his “same old politics” attacks.

First of all, I’m not sure, at least in the first part of her campaign in 2008, that she really embraced the historic nature of the candidacy. In fact, if you look back, there was a real effort to not highlight that. And obviously 2008 was still only eight years removed from the Clinton presidency. When you’re running in 2016, that offers a different historical perspective. I’m doing polling all the time on campaigns across the country, and if you ask people how they voted in the Clinton years, you get 65, 70 percent of the public that say they voted for Bill Clinton even though he never, obviously, got close to those numbers.

You advocated getting in front of scandals when you were an aide in the Clinton White House. Do you think Hillary should respond when people like Rand Paul and Reince Priebus dredge up Whitewater and the impeachment?

To use a boxing analogy, I think you can sidestep those punches. I just don’t think they really connect, because they were just so long ago and they’ve been regurgitated any number of times. You’re talking about stuff, in some cases, that goes back to the mid-1980s. I mean, there’s some not-­insignificant percent of the population that wasn’t even born then!

Läs mer: ”Yeah, I Wrote the Vast Right-Wing Conspiracy Memo” av Chris Lehane, PoliticoMagazine.

Bild: The Plain Dealer den 20 december 1998.

Read Full Post »

POLITIK | Stefan Löfven är den ”den valhänta” och Åsa Romson ”den envisa”. Det hela sammanfattar Fokus i rubriken ”Ledarskap i kris”.

Fokus 22-28 maj 2015

Det är en ganska samstämd bild av Romson och Löfven som tonar fram i Maggie Strömberg och Lena Hennels reportage i Fokus om Romson respektive Löfven.

Vad som slår en efter en genomläsning av de två artiklarna är att statsministern och vice statsministern verkar lida av exakt samma problem.

Båda är ganska dåliga politiker. Båda saknar förmåga till flexibilitet. Och båda har fastnat i sina egna principer.

Löfven är en ”övertygelseetiker” som surrar fast sig i masten för att slippa kompromissa. Andra måste anpassa sig eftersom han aldrig kan vara flexibel.

Resultatet blir det samma för Romson eftersom hennes juridiska bakgrund och fixering vid regler skapar en rigiditet som inte lämpar sig i en koalitionsregering.

Maria Wetterstrand var inte heller särskilt bra till en början. Så säger de. Hon var språkrör i sex år innan hon blev populär. Säger de. Hon kunde inte le, tyckte folk. Hon pratade omständligt. Hon var för arg, för smart, för mycket kvinna, för lite kvinna.

Allt det här och lite till rabblar folk på olika nivåer i partiet när man frågar om språkröret och vice statsministern som fick Expressen att mynta rubrikordet trippelhaveri efter partiledardebatten där hon kallat flyktingkatastroferna i Medelhavet »det nya Auschwitz« och efteråt använde ordet »zigenare« i sin otydliga ursäkt.

De tycker att det är orättvist att jämföra Åsa Romson med hur Maria Wetterstrand var på slutet. Man måste ju få en chans att utvecklas och hitta rollen.

Men, trippelhaveriet lades till ett år av politiska misstag. Ett utskällt Almedalstal om vita miljöförstörande män, en fritidsbåt med oljepanna och giftig bottenfärg och en skakig första regeringstid där hon offentligt gick emot landsbygdsministern.

[…]

Tiden på universitetet säger en del om hur Åsa Romson är som politiker. Vid sidan av sin doktorsexamen i juridik har hon en fil kand i svenska. Hon fascinerades av hur grammatikens regler kunde förklara hela språkets uppbyggnad. Samma sak gillade hon med juridiken. Reglerna. De klara ramarna. Rätt och fel. Struktur.

Men politiken kräver snarare flexibilitet, smidighet, anpassning till en ständigt föränderlig omvärld. De som jobbar med henne beskiver ett starkt behov av att rättfärdiga politiska omsvängningar. Tvingas partiet ändra uppfattning i en fråga måste hon resonera sig fram till att det är rätt och riktigt. Hon har svårt att säga: vi gör den här ändringen för vi måste, politiskt.

Det är en problematik egenskap i en regering där man kan komma att behöva försvara vapenexport till diktaturer och Vattenfalls kolkraft.

De regelälskande juristdragen är också grunden till Åsa Romsons kommunikativa problem. I debatten vill hon förklara och resonera så mycket att tillfället har flugit förbi när hon är mitt uppe i meningens fjärde invecklade bisats.

Det är kanske också ur det perspektivet man ska förstå språkrörets reaktion när Expressen kom på henne med att ha målat sin träbåt med förbjuden bottenfärg. När tidningen konfronterade henne med bilder tagna från hennes blogg svarade hon:

– Det är copyright på de bilderna. Det vet du eller?

På så sätt lyckades hon reta upp inte bara dem som tycker att en miljöminister ska ha bättre koll på bottenfärger utan också dem som tycker att politiker ska vara öppna för granskning och ett gäng piratpartister som inte gillade hur hon skyddade sig med upphovsrätten.

Det var juristen, snarare än politikern, son hanterade saken.

Kanske det. Men det finns också en annan möjlig förklaring.

Kanske har Miljöpartiet allt för länge surfat fram på en räkmacka i media. Granskningen av partiet och deras politik har alltför länge varit näst intill obefintlig.

Denna brist på granskning har gjort dem självgoda. Det har resulterat i att man tagit för mycket för givet.

Dessutom är det inte speciellt svårt för politiker att falla in i känslan av att man alltid har rätt. Det är snarare en del av alla politikers DNA.

Kanske trodde Romson och partiet att denna välvilliga inställning till dem skulle fortsätta även i regeringsställning.

Tidskriftsomslaget. Fokus den 22-28 maj 2015.

Read Full Post »

USA | Barack Obama kommer antagligen att gå till historien som en av de minst teatrala presidenterna i modern tid.

Bloomberg Businessweek 27 oktober-2 november 2014

Många har påpekat att hans lågstämda och intellektuella framtoning inte alltid är till hans fördel när krisen står inför dörren.

Medborgarna förväntar sig känslomässigt engagemang och inte bara kallt redovisade av fakta och åtgärder. Kontrasten mellan hans två briljanta presidentvalskampanjer och tiden i Vita huset är tydlig.

Det är bra märkligt att en person som genomförde två nästan perfekta valkampanjer har haft så svårt att skapa kontakt med medborgarna när han väl befinner sig i Vita huset.

En anledning till detta är naturligtvis att han har haft utmärkta kommunikations- och valstrateger som lyckats ta honom till valseger.  Ingen presidentkandidat kan fixa en valrörelse alldeles själv.

Läser man böcker om hans två valkampanjer framgår det dessutom att Obama trots allt också var en av de som många gånger såg till att lugna ner känslorna i stridens hetta.

Den andra anledningen till kontrasten mellan valrörelserna och Obama som president är att det alltid är en stor skillnad mellan att kampanja och att styra.

Valrörelser har alltid en drag av underhållning och show över sig. Att vara president innebär ett ständigt beslutfattande som knappast är speciellt glamoröst.

Men oavsett vilket har Obamas stil påverkat Vita husets krishantering. Så frågan kvarstår om presidenten är alldeles för cool för sitt eget bästa?

Joshua Green skriver i Bloomberg Businessweek:

Administration veterans describe Obama’s crisis-management process as akin to a high-level graduate seminar. “He responds in a very rational way, trying to gather facts, rely on the best expert advice, and mobilize the necessary resources,” says David Axelrod, a former White House senior adviser.

[…]

By all accounts, Obama treats a crisis as an intellectual inquiry and develops his response through an intensely rational process. As former CIA Director Leon Panetta said recently in a TV interview, “He approaches things like a law professor in presenting the logic of his position.”

Six years in, it’s clear that Obama’s presidency is largely about adhering to intellectual rigor—regardless of the public’s emotional needs. The virtues of this approach are often obscured in a crisis, because Obama disdains the performative aspects of his job. “There’s no doubt that there’s a theatrical nature to the presidency that he resists,” Axelrod says. “Sometimes he can be negligent in the symbolism.”

[…]

It’s hard not to suspect that Obama’s lack of executive experience before becoming president is one reason why he often struggles to strike the right tone. In this way, he’s the opposite of the man who preceded him. “I still remember where I was when Bush took the bullhorn at Ground Zero,” Axelrod says. He was recalling one of the great moments of presidential theater, when George W. Bush climbed atop the rubble of the World Trade Center after the Sept. 11 attacks. “I can hear you,” Bush shouted to the cheering rescue workers. “The rest of the world hears you. And the people who knocked these buildings down will hear all of us soon.” In a stroke, Bush galvanized the nation.

[…]

But his record, even on issues where he’s drawn heavy criticism, is often much better than the initial impression would lead one to believe. He may tackle crises in a way that ignores the public mood, yet things generally turn out pretty well in the end. He and his economic team, though deeply unpopular, halted the financial panic and brought about a recovery that’s added jobs for 55 consecutive months. His signature health-care law addressed a slower-moving crisis; while similarly unpopular, it has delivered health insurance to more than 10 million people. Even Deepwater Horizon was nothing like the environmental cataclysm it threatened to become. “It really became a parable of how government can mobilize to solve a big problem,” Axelrod says. And he adds, “Bush didn’t get bin Laden—Obama did.”

[…]

All in all, it’s a fascinating case study in the interplay of modern media and politics, the sort of thing that would make for a good graduate seminar. “As Obama used to say all the time,” Axelrod says, “ ‘This shit would be really interesting if we weren’t right in the middle of it.’ ”

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek, 17 oktober-2 november 2014.

Read Full Post »

SYRIEN | Barack Obamas har alltid haft en god förmåga att kommunicera sin politik. Åtminstone under valkampanjerna.

Standpoint oktobver 2013

Efter sina valsegrar har han inte imponerat lika mycket. Och när det gäller krisen i Syrien har turerna varit mer komiska än statsmannamässiga.

I en krönika i Standpoint kallar t.ex. Emanuele Ottolenghi honom för Hamlet i Vita huset.

Det blir smått underhållande när han försöker reda ut vad presidenten egentligen tänker göra åt Bashar al-Assad och situationen i Syrien.

First, he told the world that ”Assad must go.” Then he told the world the use of chemical weapons constituted a red line for his Administration. Then he told the world that the extensive use of chemical weapons, with mass casualties involved, would trigger an American response. When chemical weapons were extensively used, he finally announced that he was going to launch a strike. But then he told the world he had the authority to strike but was going to seek authority from Congress to do so. Though the warships were steaming off and the missiles were loaded, he called the whole thing off and let Congress decide instead.

First, then, inaction; followed by a decision to act quickly rescinded in favour of a Congressional vote he was likelier to lose than win; and with it, a delay that could only be read as hesitancy by all the regional players, both friend and foe; and finally, in the midst of the debate before the vote, a deferral to a flight of fancy, courtesy of a Russian diplomatic offer that looks more like a pretext than a solution.

[…]

It is as if his utterances are not statements of intent and enunciations of policy but rather the educated expression of a wish or an opinion, the implementation of which will somehow fall on other people.

So when Obama said that ”Assad must go” he never apparently meant to announce a US policy; he just said, out loud, that he wished that Assad would go, much as a disgruntled football fan might wish his team’s manager to quit. When he defined the use of chemical weapons as a red line, Obama must have intended, once again, not to warn of a US-initiated response but merely to express the hope that Assad would stop short of murdering his own people with chemical weapons. Now Obama has done it again. Although Assad should be punished, Obama is not going to punish him. Although he has the authority, he will not use it. Even though diplomacy has failed, it would be nice if it were to succeed. And although Assad is like Hitler, and Obama invokes Roosevelt, the American people prefer to rebuild the economy at home rather than engage in foreign wars.

Tidskriftsomslag: Standpoint, oktober 2013.

Read Full Post »

Older Posts »