ALMEDALEN | Göran Hägglund höll ett riktigt bra tal. Kanske det bästa under hela politikerveckan.
Det var åtminstone ett starkt ideologiskt präglat tal som levererades. Med udden riktad mot vad Hägglund kallade ”statsindividualismen”.
Tydligen har Kristdemokraterna – sent omsider – insett att partiets enda möjlighet är att vara ett tydligt ideologiskt alternativ till de andra riksdagspartiernas socialism och liberalism.
Möjligtvis kan vi här också se resultatet av ledarstriden inom partiet. De ”konservativa”, som förlorade striden, tycks däremot ha vunnit själva idédebatten.
Hägglund försökte i talet dessutom återerövra begreppet ”verklighetens folk”. Ett begrepp som han av någon outgrundlig anledning släppte direkt efter att det lanserats. Istället har politiska motståndare fått fylla det med eget innehåll och rikta det mot partiet.
Talet var en attack mot den extrema individualismen och socialismen som ofta lever i symbios inom svensk familjepolitik. Inom familjepolitiken har liberaler ofta mer gemensamt med de rödgröna partierna än med Kristdemokraterna.
Jag kan i det här sammanhanget inte gå förbi en kommentar från en av mina liberala regeringskollegor. Jag citerar: ”Man behöver inte vara ett geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog.”Där, mina vänner, där har vi statsindividualismen i all sin prydno. Jag är för min del övertygad om att föräldrarna spelar en viktigare roll i barnens liv än en aldrig så välutbildad pedagog. Det krävs inte ett geni för att inse att de inte kan jämställas.
[…]
Politiken finns för människors skull. Inte det omvända. Men om statens välfärdsapparat systematiskt tillåts kapa av människans sociala relationer, då berövas människan sitt sammanhang. Om friheten endast kan uppnås genom politiska beslut. Var går då politikens gräns? Svaret är… att då har politiken inga gränser. Vår syn på människan går inte ihop med idén om utbytbarhet. Frihet går inte ihop med politisering av privatlivet. Samhällsgemenskap går inte ihop med statsindividualism. Vi kristdemokrater kommer ge röst åt alla dom som ser att frihet är annat än statsberoende. Som vill både gemenskap och respekt för enskildas val. Som vill respektera den enskilda människan.
Till sist,
Politikens uppgifter är många och viktiga. Då duger det inte att använda politikens kraft till att stänga ned den omsorg som människor vill välja, överpröva familjernas vilja eller att söka befria människan från de relationer som hon vårdar. Det är att svika vårdbehövande, sköra, utsatta människor. Det är att svika våra barn och ungdomar. Om vi istället för att försvara den som sviktar, försvårar för familjer – har vi då valt rätt väg? Om vi istället för att ge den stumme en röst, ger den gaphalsige en megafon – vilket samhälle får vi då? Jag har idag pekat på vägar som leder fel, men också på en karta till ett samhälle med gemenskap, tillit och framtidstro. Det är vårt gemensamma ansvar att ta ut riktningen dit. Jag tror på ett samhälle med solidaritet utan socialism. Med jämlikhet utan likriktning. Och med frihet utan egoism. Jag hoppas och tror du vill vara med mig på den resan mot målet. Vi gör den Tillsammans.
Att talet sedan inte innehöll speciellt mycket nytt spelar ingen större roll. Det har överhuvudtaget inte varit många nyheter från partierna i årets Almedalen.
Men partiet vill nu inte bara att barnbidraget skall delas lika mellan föräldrarna utan även premiepensionen skall delas lika tills barnet fyllt 12 år.
Dessutom vill man öka pressen på föräldrar som separerat att själva göra upp om hur mycket underhåll den ena av dem skall betala till den andre istället för att använda försäkringskassans underhållsstöd.
Men det stora problemet återstår för partiet.
Oavsett om det handlar om stora eller små reformer så måste partiet bli bättre på att få genomslag för sin politik i regeringen.
Och skall Kristdemokraterna nu bli tydligare rent ideologiskt är risken stor att motståndet från de liberala partierna inom Alliansen också kommer att öka.
Tänker man höja tonläge gäller det att också kunna visa att man kan leverera politik inom regeringen. Annars riskerar man bara göra än fler väljare besvikna.
Och är det något Kristdemokraterna inte har råd med så är det att göra väljare besvikna.
[…] Kommentarer « Strategi: (KD) mot liberalism och socialism! […]