Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Socialism’

SYMBOLISM | På partikonferensen 1975 dammade Magaret Thatcher symboliskt bort socialismen med en turkos dammvippa.

Enligt The Daily Telegraph fick hon dammvippan av ”a member of the audience at the Conservative Party Conference”.

Talet var ideologiskt och retoriskt skickligt uppbyggt. Dessutom hade det en rad roliga poänger som gick hem i församlingen.

Här är ett litet utdrag:

The economic challenge has been debated at length in this hall.

Last week it gave rise to the usual scenes of cordial brotherly strife.

Day after day the comrades called one another far from comradely names, and occasionally, when they remembered, they called us names too.

Some of them, for example, suggested that I criticised Britain when I was overseas. They are wrong.

It wasn’t Britain I was criticising. It was-Socialism.  

And I will go on criticising Socialism, and opposing Socialism because it is bad for Britain—and Britain and Socialism are not the same thing.

As long as I have health and strength, they never will be.

Läs mer: Talet kan läsas i sin helhet på Margaret Thacher Foundation.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Göran Hägglund höll ett riktigt bra tal. Kanske det bästa under hela politikerveckan.

Det var åtminstone ett starkt ideologiskt präglat tal som levererades. Med udden riktad mot vad Hägglund kallade ”statsindividualismen”.

Tydligen har Kristdemokraterna – sent omsider – insett att partiets enda möjlighet är att vara ett tydligt ideologiskt alternativ till de andra riksdagspartiernas socialism och liberalism.

Möjligtvis kan vi här också se resultatet av ledarstriden inom partiet. De ”konservativa”, som förlorade striden, tycks däremot ha vunnit själva idédebatten.

Hägglund försökte i talet dessutom återerövra begreppet ”verklighetens folk”. Ett begrepp som han av någon outgrundlig anledning släppte direkt efter att det lanserats. Istället har politiska motståndare fått fylla det med eget innehåll och rikta det mot partiet.

Talet var en attack mot den extrema individualismen och socialismen som ofta lever i symbios inom svensk familjepolitik. Inom familjepolitiken har liberaler ofta mer gemensamt med de rödgröna partierna än med Kristdemokraterna.

Jag kan i det här sammanhanget inte gå förbi en kommentar från en av mina liberala regeringskollegor. Jag citerar: ”Man behöver inte vara ett geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog.”Där, mina vänner, där har vi statsindividualismen i all sin prydno. Jag är för min del övertygad om att föräldrarna spelar en viktigare roll i barnens liv än en aldrig så välutbildad pedagog. Det krävs inte ett geni för att inse att de inte kan jämställas.

[…]

Politiken finns för människors skull. Inte det omvända. Men om statens välfärdsapparat systematiskt tillåts kapa av människans sociala relationer, då berövas människan sitt sammanhang. Om friheten endast kan uppnås genom politiska beslut. Var går då politikens gräns? Svaret är… att då har politiken inga gränser. Vår syn på människan går inte ihop med idén om utbytbarhet. Frihet går inte ihop med politisering av privatlivet.  Samhällsgemenskap går inte ihop med statsindividualism. Vi kristdemokrater kommer ge röst åt alla dom som ser att frihet är annat än statsberoende. Som vill både gemenskap och respekt för enskildas val. Som vill respektera den enskilda människan.

Till sist,

Politikens uppgifter är många och viktiga. Då duger det inte att använda politikens kraft till att stänga ned den omsorg som människor vill välja, överpröva familjernas vilja eller att söka befria människan från de relationer som hon vårdar.  Det är att svika vårdbehövande, sköra, utsatta människor. Det är att svika våra barn och ungdomar. Om vi istället för att försvara den som sviktar, försvårar för familjer – har vi då valt rätt väg?  Om vi istället för att ge den stumme en röst, ger den gaphalsige en megafon – vilket samhälle får vi då? Jag har idag pekat på vägar som leder fel, men också på en karta till ett samhälle med gemenskap, tillit och framtidstro. Det är vårt gemensamma ansvar att ta ut riktningen dit. Jag tror på ett samhälle med solidaritet utan socialism. Med jämlikhet utan likriktning. Och med frihet utan egoism. Jag hoppas och tror du vill vara med mig på den resan mot målet. Vi gör den Tillsammans.

Att talet sedan inte innehöll speciellt mycket nytt spelar ingen större roll. Det har överhuvudtaget inte varit många nyheter från partierna i årets Almedalen.

Men partiet vill nu inte bara att barnbidraget skall delas lika mellan föräldrarna utan även premiepensionen skall delas lika tills barnet fyllt 12 år.

Dessutom vill man öka pressen på föräldrar som separerat att själva göra upp om hur mycket underhåll den ena av dem skall betala till den andre istället för att använda försäkringskassans underhållsstöd.

Men det stora problemet återstår för partiet.

Oavsett om det handlar om stora eller små reformer så måste partiet bli bättre på att få genomslag för sin politik i regeringen.

Och skall Kristdemokraterna nu bli tydligare rent ideologiskt är risken stor att motståndet från de liberala partierna inom Alliansen också kommer att öka.

Tänker man höja tonläge gäller det att också kunna visa att man kan leverera politik inom regeringen. Annars riskerar man bara göra än fler väljare besvikna.

Och är det något Kristdemokraterna inte har råd med så är det att göra väljare besvikna.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Individer är fullt kapabla att fatta egna beslut. Utom när de har valt att bilda familj. Då upphör plötsligt deras rätt – och förmåga – att bestämma över sina egna liv.

Det är den slutsats man kan dra av Folkpartiets smått hysteriska reaktion på Kristdemokraternas förslag om att slopa pappamånaderna i föräldraförsäkringen.

Kristdemokraterna vill nämligen istället låta föräldrarna själva avgöra vem som skall ta ut månaderna.

Pappamånaderna är de månader som måste tas ut av den ena föräldern – i praktiken pappan – för att de inte skall bränna inne.

Och skall man tro folkpartisternas retorik så är dessa två (!) månader skillnanden mellan civilisation och barbari.

Att föräldrar skall få lov att bestämma över det som berör den egna familjen borde vara en rimlig liberal ståndpunkt. Men så fort det handlar om familjepolitik förvandlas alla liberaler till förmyndare och förbudsivrare.

Folkpartiet har skickat fram både partiledaren Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (SVT:s Aktuellt den 11/5, kl. 21.00) för att slå på ner på kristdemokraternas förslag.

”Det vore ju att flytta jämställdhetsarbetet ett antal årtionden tillbaka i tiden att avskaffa pappamånaderna och dessutom fördubbla vårdnadsbidraget”, säger t.ex. Björklund.

Verkligen?

Har Björklund inte träffat några kvinnor de senaste åren? Var finns alla dessa viljelösa kvinnor?

Och tror han verkligen att dagens mammor (och pappor) plötsligt skulle tappa förmågan att se till alla familjemedlemmars behov bara för att de själva får bestämma över dessa ynka två månader?

Tron att jämställdheten plötsligt skulle hamna på 50-tals nivå om man låter mammor och pappor själva få bestämma över föräldraledigheten är smått absurd.

Speciellt Folkpartiet hamnar i familjepolitiken ofta närmare Vänsterpartiets socialism än de traditionella liberala värderingar som hyllar individens frihet.

Och plötsligt står Göran Hägglund (KD) där som liberalismens försvarare.

”Jag tycker att man går för långt när man lagstiftar om hur dagarna ska fördelas mellan föräldrarna, här kommer för mig valfriheten först”, säger Hägglund. ”Vi tror inte att vi som politiker är de som ska peka ut med lagstiftningsmedel hur föräldrarna ska välja utan de ska ha makten att avgöra själva.”

Läs mer: Kristdemokraternas nya familjepolitik.

Read Full Post »

BÖCKER: I år kom Kalle Lind ut med boken Proggiga barnböcker: därför blev vi som vi blev som är en rolig redogörelse av 1970-talets vänsterpropaganda för barn.

Många av böckerna kom ut på ansedda bokförlag och författarna hymlade inte med sin beundran för socialismen i Sovjetunionen, Kina eller t.o.m. Nordkorea.

Många av propagandisterna – barnboksförfattare eller inte – kunde utan några större problem fortsätta att avancera på karriärstegen utan att behöva lida något avbräck för sitt stöd för dessa mördarregimer.

Är det någon som överhuvudtaget ens har behöva be om ursäkt för sitt medlöperi? Knappast.

I tidningen Nya Upplagan (december 2010) ger Lind exempel på hur det kunde låta.

1969 regisserade Suzanne Osten – med tiden en av Sveriges internationellt mest erkända regissörer – den revolutionära gruppen Fickteatern i ”Ett spel om plugget” (utgiven i bokform, ”Spelet om plugget”, Rabén & Sjögren, samma år). [Sven] Wernström var för övrigt den mest aktive av alla socialistiska barnbokspropagandister; bara åren 1971-74 gav han ut femton (15!) olika barn- och ungdomsböcker med en uttalat politisk agenda. Fickteaterns tre skådespelare for runt till tjugoen svenska skolaulor och uppmuntrade med pjäsen eleverna att bilda elevråd, skolka från den obligatoriska morgonandakten, sluta hyckla kring sexualitet, stödja FNL och ifrågasätta all borgerlig skit adjunkterna och magistrarna matade dem med.

Som så ofta när man sätter sej i tidsmaskinen slås man av vilka förskjutningar som har skett sen dess. Å ena sidan förstår man av pjäsen att eleverna 1969 inte sa du till sina lärare. Å andra sidan kunde en teatergrupp kuska runt för kulturbidrag och öppet uppmana till revolt.

Tom: Fröken, fröken!

Lottie: Ja, min lille vän?

Leif: Vilka är världens stora problem idag?

Lottie: Tja… hunger, analfabetism, massjukdomar.

Tom: Var finns dom?

Lottie: I uländerna förstås.

Leif: I Kina? Svälter dom i Kina?

Lottie: Nej, det gör dom väl inte.

Tom: I Nordkorea?

Lottie: Nej, det har jag inte hört.

Leif: Är dom analfabeter på Kuba?

Lottie: Nej, inte precis.

Leif: Alla problem

Tom: som hela världen talar om i dag

Leif: varför finns inte dom

Tom: i dom där socialistiska

länderna, fröken?

Leif: Fröken?

Tom: Fröken?

Leif: Fröken?

Lottie: Avsågad.

Read Full Post »

KOMMUNIKATION: Här kommer ännu ett exempel på Gudrun Schymans logiska tänkande (eller snarare bristande logik).

Anders Jonsson gjorde reportaget om Gudrun Schyman i Fönstret som är ”ABF:s magasin om kultur och folkbildning”.

Jonsson frågar Schyman om Feministiskt initiativ är ett typiskt enfrågeparti.

– Nej, jag menar att feminismen precis som socialismen eller liberalismen är en ideologisk utgångspunkt när man tittar på samhället och samhällets konflikter. Men de gamla ideologierna grundar sig på klasstrukturen. Feminismen på insikten om könsmaktsordningen, och dess konsekvenser.

So far so good. Ingenting konstigt med det. Man kan mycket väl hävda att feminismen är en politisk ideologi.

Men sedan kommer ett minst sagt märkliga resonemang.

Ett av syftena med Feministiskt initiativ är enligt Gudrun Schyman att bryta upp blockpolitiken. Samtidigt har FI inordnat sig just i blockpolitiken genom att deklarera att partiet aldrig kommer att rösta för Fredrik Reinfeldt som statsminister. Finns det inga borgerliga feminister?

– Jo, och de får gärna rösta på Feministiskt initiativ.

Men då röstar de på en rödgrön regering?

– Ja, men de röstar också på en fristående opposition som kommer att rösta på alla förslag som försvagar könsmaktsordningen oavsett var de kommer ifrån.

Med andra ord: Vi vill bryta upp blockpolitiken genom att cementera samma blockpolitik genom att alltid rösta med de rödgröna.

Ännu ett briljant exempel på Gudrun Schymans bristande logik. Eller skall vi kalla det ohederlig argumentations- och debatteknik?  

Läs mer: Anders Jonssons reportage kan läsas i Fönstret nr 4,  2010. Läs fler exempel på vad Schyman kan tillåta sig när det gäller politik och logik.

Read Full Post »

AlliansmonaB448VAL 2010: I Västerås avhåller Moderaterna sin partistämma. Och idag har Centerpartiets partiledare Maud Olofsson en debattartikel i Svenska Dagbladet som tar upp nästan exakt samma politiska sakområden som Moderaterna diskuterar.

Sådant sker knappast av en tillfällighet inom politiken. Maud Olofsson försöker stjäla lite av strålkastarljuset från Fredrik Reinfeldt och den moderata stämman.

I artikeln framhäver Maud Olofsson fyra områden av speciell vikt för Alliansen (läs: Centerpartiet): 1) jobb, innovationer och företagande; 2) modern miljö- och klimatpolitik; 3) människan före systemen inklusive integrationen samt 4) jämställdhet.

Och i en liten känga åt de ”nya” Moderaterna konstaterar Olofsson;

Allians för Sverige måste våga stå upp för, förklara och argumentera utifrån de värderingar vi bär. Det finns de som är rädda för att tala om det vi gör i termer av frihet och att var och en ska få bestämma mer själv. Det duger inte. Att bara vara bäst på att administrera Sverige är inte målet. (…)

Men vi måste våga tänka nytt. Vi måste orka ifrågasätta kortsiktiga åtgärder och de system som permanentar utanförskapet. I nästa mandatperiod kommer Centerpartiet prioritera en reformering av arbetsmarknadens regler, las. (…)

Det ställs extra höga krav på allianspartierna att utveckla samhällskritiken i regeringsställning. Integritetsfrågorna måste få ta större plats. Centerpartiet kommer fortsatt att vara kritiskt mot ny integritetskränkande lag- stiftning och det finns anledning för Alliansen att inför valet 2010 hitta gemensamma utgångspunkter för att fortsätta försvara den personliga integriteten. (…)

Centerpartiet har länge försökt göra sig av med sin stämpel som böndernas intresseparti. Istället har man sökt positionera sig som ett modernt liberalt storstadsparti med en nästan nyliberal framtoning i en rad ekonomiska frågor.

Målet har varit att försöka locka över liberala väljare från vad man i dag benämner de ”gamla” moderaterna. Men ingenting verkar fungera för Olofsson. Partiet ligger kvar på sina låga opinionssiffror.

I senaste mätningen från Synovate landar man på endast 5,5 procent. Detta är exakt samma siffra som i SCB:s maj undersökning. Endast Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är idag mindre.

Trots en ständigt leende Maud Olofsson vill det sig inte riktigt för Centerpartiet. Fyra förklaringar ligger nära tillhands:

1. Ett liberalt centerparti har att konkurrera med de två andra liberala partierna Moderaterna och Folkpartiet.

Att även Kristdemokraterna verkar vara mer intresserade av att lägga sig i politiska mitten snarare än att inmuta den ideologiska högerflanken gör att det känns aningen trångt på det borgerliga spelfältet.  

2. Centerpartiet är av tradition mycket starkt lokalt. Man har ofta varit mycket skickliga på att här manövrera sig till nyckelposter även när man har haft förhållandevis få mandat. Dessutom har man lokalt haft en tradition av att både kunna samarbeta med borgerliga partier och med Socialdemokraterna.

Ompositioneringen till ett liberalt storstadsparti har inte lyckats penetrera ända ner till lokalplanet. Här arbetar man man vidare med sina politiska frågor som man brukar. Ideologi är mindre relevant lokalt. 

3. Centerpartiets olika falanger framstår som minst sagt motsägelsefulla. Ekohumanister, nyliberaler och mer traditionella centerpartister på landsbyggd och i småorter utgör en vansklig allians att hantera.

Ett exempel på hur dessa spänningar kan manifestera sig visade sig i maj. Då röstade Centerpartiets ungdomsförbund (CUF) med en klar majoritet igenom att sexköpslagen borde avskaffas. Och rubriken Sätt stopp för den moderata socialismen – en debattartikel av CUF:s verkställande utskott – säger en hel del.

4. I en rad sakfrågor är det svårt att se att förändringen har varit mer än kosmetisk medan man i andra har tagit jättekliv i ny riktning.

Omsvängningen i kärnkraftsfrågan rörde om rejält i partiet. Detta var säkert klokt rent strategisk men har också inneburet ett visst förtroendemässigt tapp. Det är åtminstone svårt att se att partiet har vunnit något rent opinionsmässigt.

Och när partiet inmutade begreppet federalism i sin ideologiska arsenal visade det sig ganska snart att detta bara var en omskrivning av den gamla omhuldade centerpartiska käpphästen decentralisering.

Dessutom har det inte varit mycket av vare sig federalism eller decentralisering sedan Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna kompromissade bort sig i regionfrågan. Moderaterna lyckades därmed begrava möjligheterna till utökat regionalt självstyre för landstingen.

Men trots detta kan Centerpartiet bara fortsätta som vanligt och hoppas att opinionen vänder. Det finns inga möjligheter att så här nära valet göra alltför stora förändringar i sin framtoning även om man skulle vilja göra det.  

Maud Olofsson kommer därför att fortsätta att låta mer Moderat (modell äldre) än Moderaterna själva.

Read Full Post »

Silvio BerlusconiDEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller ”Il Cavaliere”.

Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen ”ism”. Denna ”Berlusconism” är ett faktum.

It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.

Denna ”ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.

In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.

Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian ”civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.

Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer ”kristdemokratisk” – och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.

Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av ”politikern” och ”statsmannen”.

Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.

Gian Enrico Rusconi kallar detta för ”demokratisk populism”;

Slogans like ”change” and ”innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains ”democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied ”spoils system” (with the winner defining the rules).

The other component of this system is the direct relationship between voters and the ”leader,” to whom charismatic properties are ascribed.

Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.

Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan ”ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.

Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;

[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.

En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.

Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;

Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.

Read Full Post »