Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Familjepolitik’

STRATEGI | Det är en partisekreterares uppgift att ibland agera spinndoktor. Det gäller att vara positiv även när opinionssiffrorna pekar neråt.

Kristdemokraten nr 1, 2013

Men när Acko Ankarberg Johansson försöka förklara Kristdemokraternas ”nya” strategi har hon svårt att dölja att det inte finns mycket nytt under solen. Det mesta har vi hört förut.

Redan 2011 lyfte man t.ex. fram i media att fokus skulle ligga på barns och ungdomars uppväxtvillkor.

Tommy Winberg intervjuade Ankarberg Johansson för Kristdemokraten:

SCB:s senaste opinionsundersökning gav Kristdemokraterna 3,8 procent av väljarnas sympatier. 1,2 procent av den siffran räknades som stödröster. Är KD på väg ut ur Sveriges riksdag?

– Tveklöst nej. 1991-1994 – när vi satt i regeringen – fick vi kristdemokrater 4,1 procent av rösterna. Då vi mellan 2006-2010 återigen suttit i regeringsställning fick vi 5,6 procent av rösterna. Jag tycker att det bevisar att vi har lärt oss hur vi ska agera inför kommande val för att ännu en gång öka vårt valresultat.

[…]

Men KD måste ändå vända nuvarande negativa trenden i opinionsundersökningarna. Hur tycker du att det ska gå till?

– Inför valet 2014 har vi ändrat partiets strategi. Det som vi gjort fel tidigare år är att vi trott att vi måste berätta om alla våra valfrågor på en gång. Detta har gjort oss otydliga för väljarna. Därför har vi – med stöd från våra egna utvärderingar – betstämt oss för att fokusera på ett enda område: Barn och ungas uppväxtvillkor, enligt ett enhälligt beslut på rikstinget.

– Det som också är nytt inför valet 2014 är att vi nu jobbar intensivt med att tillsammans med distrikten försöka hitta partiets målgrupper, så att vi ser vilka grupper av människor vi skal nå först. Under våren 2013 ska vi därefter bestämma hur ofta vi ska nåd dessa grupper med vårt budskap. Detta är ett av de sätt som vi tror skal vända den negativa trenden och öka vårt antal väljare och sympatisörer.

[…]

Kristdemokratrena lägger sitt fokus på barn och ungdomars uppväxtvillkor. Men ett sådant fokusområde kan väl de flesta andra partier också ställa upp på?

– Jo, men skillnaden är att de andra partierna kan tala sig varma för barn och ungdomars situation. Men det är vi kristdemokrater som ser till att politiken förändras och att det händer något konkret med deras situation.

Barnen har länge varit ett sätt för partiet att indirekt framhäva familjepolitiken. Att lägga till ännu en åldersgrupp – ungdomar – gör inte med automatik partiet mer populärt.

Även Ankarberg Johanssons påstående att partiets otydlighet beror på att man har drivit för många valfrågor samtidigt är tveksamt.

Ett större problem är att väljarna har svårt att identifiera någon politik överhuvudtaget. Idag är det t.o.m. svårt att identifiera kärnan i familjepolitiken.

Trots att man ”äger” Socialdepartementet, och därmed haft alla förutsättningar att konsekvent driva sina frågor, har man inte lyckats sätta fokus på någon hjärtefråga.

När partiet i ett utspel nu vill förlänga skolan med en vecka är det svårt att se om detta tydliggör eller ytterligare grumlar partiprofilen.

Tanken är att eleverna skall bli bättre på att läsa. Så även om man här fokuserar på barn och ungdom kan det lika väl uppfattas som om man ger sig i skoldebatten.

Och skall man slå igenom med nya frågor – oavsett hur många dessa är – krävs uthållighet. Något partiet inte är direkt känt för.

Att partiet skall definiera sina målgrupper låter inte heller direkt revolutionerande. Rimligtvis har man gjort detta även tidigare. Målgruppsanalys är rutin inom alla partier.

Det enda nya tycks vara att man skall göra detta tillsammans med distrikten. Inget fel på det. Alla partier tenderar nämligen att behandla sina lokalavdelningar och distrikt styvmoderligt. 

Men det kommer inte att råda bot på problemet. Målgruppsbearbetning kräver tid, pengar och personella resurser. Något man inte har alltför mycket av lokalt.

Men oavsett strategi måste partiet bli bättre på att få genomslag för sin politik i regeringen.

Och det räcker inte med att bara bli överrens inom Alliansen. Kristdemokraterna måste kunna visa för väljarna att man tagit strid inom regeringen och vunnit.

Men det finns även omständigheter som partiet skulle kunna utnyttja.

Vem hade t.ex. trott för bara några månader sedan att Centerpartiet skulle hamna på sämre siffror än Kristdemokraterna i opinionsundersökningar?

Centerpartisternas nyliberala förslag till idéprogram har rört upp många negativa känslor bland partiets kärnväljare. Situationen var allvarlig redan innan förslaget presenterades.

Om partiet fortsätter hamna under fyraprocentspärren i undersökningar kommer många att se idéprogrammet som en bidragande orsak till att partiet inte klarar av att återhämta sig efter alla de negativa skriverier som följt sedan förslaget presenterades.

Statsvetaren Anders Sundell har visat att Kristdemokraterna och Centerpartiet har störst samsyn – 96 procent – av alla partier vid voteringar i riksdagen.

Det är inte helt osannolikt att en och annan missnöjd centerpartist ute i landet kan tänka sig att proteströsta på Kristdemokraterna om bilden sätter sig att deras parti gått i nyliberal riktning.

(Sundell vill själv inte dra för stora växlar på siffran. Alla Allianspartierna ligger trots allt ganska nära varandra.) 

Programförslaget skall inte behandlas förrän den 23 mars på en extra partistämma. Det är en evighet för ett parti som riskerar att falla ur riksdagen.

Bild: Tidskriftsomslaget är Kristdemokraten, nr 1 2013. (Inläggert publiceras även på Makthavare.se.)

Read Full Post »

ALMEDALEN | Göran Hägglund höll ett riktigt bra tal. Kanske det bästa under hela politikerveckan.

Det var åtminstone ett starkt ideologiskt präglat tal som levererades. Med udden riktad mot vad Hägglund kallade ”statsindividualismen”.

Tydligen har Kristdemokraterna – sent omsider – insett att partiets enda möjlighet är att vara ett tydligt ideologiskt alternativ till de andra riksdagspartiernas socialism och liberalism.

Möjligtvis kan vi här också se resultatet av ledarstriden inom partiet. De ”konservativa”, som förlorade striden, tycks däremot ha vunnit själva idédebatten.

Hägglund försökte i talet dessutom återerövra begreppet ”verklighetens folk”. Ett begrepp som han av någon outgrundlig anledning släppte direkt efter att det lanserats. Istället har politiska motståndare fått fylla det med eget innehåll och rikta det mot partiet.

Talet var en attack mot den extrema individualismen och socialismen som ofta lever i symbios inom svensk familjepolitik. Inom familjepolitiken har liberaler ofta mer gemensamt med de rödgröna partierna än med Kristdemokraterna.

Jag kan i det här sammanhanget inte gå förbi en kommentar från en av mina liberala regeringskollegor. Jag citerar: ”Man behöver inte vara ett geni för att dra slutsatsen att en förälder aldrig kan jämställas med en utbildad förskolepedagog.”Där, mina vänner, där har vi statsindividualismen i all sin prydno. Jag är för min del övertygad om att föräldrarna spelar en viktigare roll i barnens liv än en aldrig så välutbildad pedagog. Det krävs inte ett geni för att inse att de inte kan jämställas.

[…]

Politiken finns för människors skull. Inte det omvända. Men om statens välfärdsapparat systematiskt tillåts kapa av människans sociala relationer, då berövas människan sitt sammanhang. Om friheten endast kan uppnås genom politiska beslut. Var går då politikens gräns? Svaret är… att då har politiken inga gränser. Vår syn på människan går inte ihop med idén om utbytbarhet. Frihet går inte ihop med politisering av privatlivet.  Samhällsgemenskap går inte ihop med statsindividualism. Vi kristdemokrater kommer ge röst åt alla dom som ser att frihet är annat än statsberoende. Som vill både gemenskap och respekt för enskildas val. Som vill respektera den enskilda människan.

Till sist,

Politikens uppgifter är många och viktiga. Då duger det inte att använda politikens kraft till att stänga ned den omsorg som människor vill välja, överpröva familjernas vilja eller att söka befria människan från de relationer som hon vårdar.  Det är att svika vårdbehövande, sköra, utsatta människor. Det är att svika våra barn och ungdomar. Om vi istället för att försvara den som sviktar, försvårar för familjer – har vi då valt rätt väg?  Om vi istället för att ge den stumme en röst, ger den gaphalsige en megafon – vilket samhälle får vi då? Jag har idag pekat på vägar som leder fel, men också på en karta till ett samhälle med gemenskap, tillit och framtidstro. Det är vårt gemensamma ansvar att ta ut riktningen dit. Jag tror på ett samhälle med solidaritet utan socialism. Med jämlikhet utan likriktning. Och med frihet utan egoism. Jag hoppas och tror du vill vara med mig på den resan mot målet. Vi gör den Tillsammans.

Att talet sedan inte innehöll speciellt mycket nytt spelar ingen större roll. Det har överhuvudtaget inte varit många nyheter från partierna i årets Almedalen.

Men partiet vill nu inte bara att barnbidraget skall delas lika mellan föräldrarna utan även premiepensionen skall delas lika tills barnet fyllt 12 år.

Dessutom vill man öka pressen på föräldrar som separerat att själva göra upp om hur mycket underhåll den ena av dem skall betala till den andre istället för att använda försäkringskassans underhållsstöd.

Men det stora problemet återstår för partiet.

Oavsett om det handlar om stora eller små reformer så måste partiet bli bättre på att få genomslag för sin politik i regeringen.

Och skall Kristdemokraterna nu bli tydligare rent ideologiskt är risken stor att motståndet från de liberala partierna inom Alliansen också kommer att öka.

Tänker man höja tonläge gäller det att också kunna visa att man kan leverera politik inom regeringen. Annars riskerar man bara göra än fler väljare besvikna.

Och är det något Kristdemokraterna inte har råd med så är det att göra väljare besvikna.

Read Full Post »

PR | Att sätta barnen i fokus är Kristdemokraternas strategi för att förnya och modernisera sin familjepolitik.

På så sätt vill man undvika att motståndare skall kunna måla upp en bild av dem som ett konservativt parti där pappan alltid förväntas jobba och mamman sköter marktjänsten.

Det är därför inte konstigt att partiets vårkampanj – ”Tid för barnen” – fokuserar just på barn och ungas uppväxtvillkor.

Men partiet har problem.

Förutom att man uppfattas som osynliga och har de sämsta opinionssiffrorna bland riksdagspartierna har man nu också fått oväntad konkurrens.

Det har knappast undgått Göran Hägglund och barn- och äldreminister Maria Larsson att Moderaterna försöker vässa sin profil kring mjuka frågor.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) leder en arbetsgrupp som skall förnya just Moderaternas barnpolitik.

I mars skrev han i Dagens Samhälle:

Det finns en rad oroväckande tecken på att en del barn inte har det så bra som de borde.

Därför har nya Moderaterna tillsatt en arbetsgrupp för att se över vår politik för barn. Anslaget är brett och gruppen ska belysa barns situation grundligt och utifrån olika vinklar.

Detta borde oroa Kristdemokraterna som har svårt att få uppmärksamhet även när man har monopol på en fråga.

Till skillnad från Folkpartiet som ”äger” skolfrågan har Kristdemokraterna en ganska otydlig profil kring sin familjepolitik.

Om väljarna vet något om partiet så är det att Kristdemokraterna tycker att familjen är viktig och att partiet har något som heter vårdnadsbidrag.

Men i sitt nya familjepolitiska program ersätter man sin paradfråga med en ”barntidsreform” i två delar.

Vad gäller dagens regelverk kring vårdnadsbidrag ska det inte avskaffas eller på något sätt försämras innan det finns alternativ på plats som ger minst samma grad av valfrihet för Sveriges småbarnsföräldrar.

Man riskerar nu bli ännu otydligare eftersom man måste ägna mycket tid och pengar på att sälja in ett helt nytt koncept hos väljarna.

Till detta kommer problemet med hur man skall lyckas övertyga övriga Allianspartier. Man lyckades aldrig speciellt bra i förhandlingarna kring vårdnadsbidraget. Det är svårt att se att man skulle lyckas bättre nu.

Men materialet är det i alla fall inget fel på. I vårkampanjen drar man på stort med en 24-sidig kampanjtidning (med skådespelaren Morgan Alling som dragplåster), en sjusidig färgbroschyr och flyglad.

Kristdemokraterna har varit förvånansvärt skickliga när det gäller politisk reklam. I valet var man t.ex. det parti som lyckades bäst med både affischer och valfilm.

Problemet här var att budskapen var dåligt koordinerat med vad politikerna sa i debatten och på gator och torg.

Men det är inget problem i vårkampanjen. Här är man på mammas gata. Man har bra kampanjmaterial och politikerna kan dessa frågor utan och innan.

Frågan är snarare om man har tillräckligt med folk lokalt som kan sprida materialet?

Ett parti som ständigt ligger under fyraprocentspärren är ett demoraliserat parti. Man får vara glad om man ens får ut de förtroendevalda på gatorna.

Läs mer: Kristdemokraternas nya familjepolitiska program Tid för familjen. Tidningen Vardagsliv, broschyren Med ansvar för framtiden och två flygblad finns att läsa som pdf på partitets hemsida.

Read Full Post »

VIRRIGT | Det dröjde inte många minuter innan Kristdemokraterna lyckades underminera sin egen familjepolitik.

Partiets utspel om att slopa de två pappamånaderna för att istället låta föräldrarna få bestämma över tiden är ett bra förslag för ett parti som är på jakt efter vinnande frågor.

Med förslaget hamnar partiets politik i linje med en stor grupp av landets väljare. Barnfamiljer är dessutom en viktig nyckelgrupp i partiets valstrategi.

Allt borde vara frid och fröjd. Men istället skjuter man sitt eget förslag i sank genom att visa upp ett splittrat parti.

Ett parti som kommer att ha svårt att hålla sig kvar i riksdagen borde av ren överlevnadsinstinkt inse betydelsen av att hålla sams och visa på enad front.

I en av partiets viktigaste frågor borde man åtminstone försöka visa på enighet både innan och efter man fattat ett sådant viktigt beslut. Men icke.

Tunga spelare som Anders Sellström, ekonomisk-politisk talesperson, och Ewa Samuelsson, biträdande socialborgarrådet i Stockholm, vädrade sin kritik redan innan partifullmäktige tog beslut.

”Jag driver linjen att de ska vara kvar, och det kommer jag att driva på partifullmäktige också. Lagt kort ligger, folk har inrättat sig efter det här. Vi ska inte lägga fokus på de här två månaderna, utan på allting annat som är viktigt för framtiden”, sade t.ex. Sellström.

Men vad man lyckades med var just att rikta fokus på splittringen kring just pappamånaderna.

Maria Fälth, Kristdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, meddelade redan för fem dagar sedan att man tänker fortsätta att driva på för tre (!) pappamånader.

Kvinnoförbundet och stora delar av partistyrelsen hamnar därmed i realiteten på samma linje som huvudmotståndaren Folkpartiet.

Om det skulle bli svårt att få igenom sina familjepolitiska förslag i Alliansen innan man visade på splitring så kan man nu glömma att man överhuvudtaget kommer att lyckas.

Att Göran Hägglund lyckas skapa en sådan förvirring i sin enda riktiga profilfråga är allvarligt för partiets framtid.

Read Full Post »

IDEOLOGI | Individer är fullt kapabla att fatta egna beslut. Utom när de har valt att bilda familj. Då upphör plötsligt deras rätt – och förmåga – att bestämma över sina egna liv.

Det är den slutsats man kan dra av Folkpartiets smått hysteriska reaktion på Kristdemokraternas förslag om att slopa pappamånaderna i föräldraförsäkringen.

Kristdemokraterna vill nämligen istället låta föräldrarna själva avgöra vem som skall ta ut månaderna.

Pappamånaderna är de månader som måste tas ut av den ena föräldern – i praktiken pappan – för att de inte skall bränna inne.

Och skall man tro folkpartisternas retorik så är dessa två (!) månader skillnanden mellan civilisation och barbari.

Att föräldrar skall få lov att bestämma över det som berör den egna familjen borde vara en rimlig liberal ståndpunkt. Men så fort det handlar om familjepolitik förvandlas alla liberaler till förmyndare och förbudsivrare.

Folkpartiet har skickat fram både partiledaren Jan Björklund och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (SVT:s Aktuellt den 11/5, kl. 21.00) för att slå på ner på kristdemokraternas förslag.

”Det vore ju att flytta jämställdhetsarbetet ett antal årtionden tillbaka i tiden att avskaffa pappamånaderna och dessutom fördubbla vårdnadsbidraget”, säger t.ex. Björklund.

Verkligen?

Har Björklund inte träffat några kvinnor de senaste åren? Var finns alla dessa viljelösa kvinnor?

Och tror han verkligen att dagens mammor (och pappor) plötsligt skulle tappa förmågan att se till alla familjemedlemmars behov bara för att de själva får bestämma över dessa ynka två månader?

Tron att jämställdheten plötsligt skulle hamna på 50-tals nivå om man låter mammor och pappor själva få bestämma över föräldraledigheten är smått absurd.

Speciellt Folkpartiet hamnar i familjepolitiken ofta närmare Vänsterpartiets socialism än de traditionella liberala värderingar som hyllar individens frihet.

Och plötsligt står Göran Hägglund (KD) där som liberalismens försvarare.

”Jag tycker att man går för långt när man lagstiftar om hur dagarna ska fördelas mellan föräldrarna, här kommer för mig valfriheten först”, säger Hägglund. ”Vi tror inte att vi som politiker är de som ska peka ut med lagstiftningsmedel hur föräldrarna ska välja utan de ska ha makten att avgöra själva.”

Läs mer: Kristdemokraternas nya familjepolitik.

Read Full Post »

IDAG VAR DET Göran Hägglunds tur i Almedalen. Han valde att hålla fast vid strategin att framhäva barn och ungdomars utsatthet.

Tanken är att barn och ungdomsperspektivet indirekt skall leda väljarnas tankar till andra delar av partiets familjepolitik.

Istället för att bara prata mamma-pappa-barn vill partiet att väljarna på ett naturligt sätt skall få upp ögonen även för andra delar av partiets politik.

Barn och ungdomars situation är något som inte bara oroar föräldrar utan också mor- och farföräldrar. Hägglund hoppas att frågan skall garantera att partiet skall kunna locka tillbaka de äldre väljare som man tappade i de senaste valen.

Problemet för partiet är att denna strategi har prövats tidigare utan någon större framgång. Kristdemokraterna har även tidigare lyft fram barnen i sin familjepolitik.

Det enda riktig nya i talet var att Hägglund föreslog att föräldrarna skall tvingas närvara vid domstolsförhandlingar som berör kriminella ungdomar. Om föräldrarna inte dyker upp skall de kunna hämtas med polis.

Frågan kan mycket väl bli en riktig röstvinnare. Men även här kommer Kristdemokraterna att stöta på ett av sina vanliga problem.

Om idén blir regeringspolitik kan alla Allianspartierna ta äran av det. Om det däremot inte blir regeringspolitik finns det ingen anledning för väljarna att rösta på Kristdemokraterna eftersom man då har bevisat att man inte har kraft nog att förvandla sina förslag till regeringspolitik.

Damned if you do, damned if you don’t.

(Ett tips till Göran Hägglund och alla andra partiledare med anledning av försöken att vara humoristiska. Skippa skämten i era tal om ni inte har testat av dem på någon som inte är era närmaste medarbetare!)

Read Full Post »

ATT PARTIET skulle välja om Göran Hägglund som partiledare betvivlade ingen seriös observatör.

Trots detta frågar sig alltfler vad Hägglund egentligen brinner för. Finns det någon fråga där Hägglund inte är beredd att vika ner sig? Finns det något han överhuvudtaget är beredd att ta strid för inom Alliansen?

Den råder idag total sakpolitisk förvirring inom partiet. Ingen verkar ens veta var partiet står i familjepolitiken – partiets paradgren.

Flip-floppandet kring den enda kvarvarande profilfrågan – vårdnadsbidraget – gör att partiet nu står helt naket inför väljarna.

1. Först var vårdnadsbidraget det bästa som hänt. Frågan lanserades i motioner runt om i landet. Även med bildandet av Alliansen gick partiet på val på att införa ett vårdnadsbidrag. 

2. Sedan kompromissade partiet bort frågan när man väl kom in regeringen. Kvar blev ett minimibidrag.

Ett bidrag på bara 3000 kronor innebar att man i realiteten öppnade upp för kritiken att det var en kvinnofälla.  Med ett sådant lågt belopp blev det endast attraktivt för kvinnor långt ifrån arbetsmarknaden eller för familjer där man redan bestämt sig för att stanna hemma, alternativt med väldigt bra ekonomi.

3. Sedan flaggade Hägglund upp för ett skrotande av vårdnadsbidraget.

4. Sedan fick han backning från partistyrelsen.

5. Sedan fick han med sig partistyrelsen på att ta bort bidraget när det fanns ett alternativ färdigt.

6. Och nu på Rikstinget sköt man på frågan tills det hela utretts. (På ett tidigare Riksting ville man däremot fördubbla bidraget.)

I detta politiska vakuum lanserat man en strategi att ”barn och ungdomar” skall stå i fokus för partiets politik.

Inget fel i det om det inte hade varit för att barnperspektivet länge har varit partiets försök att göra sakpolitik av sin ideologi. Partiet blir inte tydligare för att man lägger till en ännu en ny åldersgrupp.

Read Full Post »

Older Posts »