DEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller “Il Cavaliere”.
Men skandaler kan knappast förklara Berlusconis alla framgångar. Enligt Gian Enrico Rusconi på The German Times är han mer än bara en Machiavellisk media mogul som har lyckats manipulera den italienska allmänheten. Han har skapat en egen “ism”. Denna “Berlusconism” är ett faktum.
It is a variant of democratic life that has to be analyzed in terms of its originality and autonomy.
Denna “ism” går hand i hand med en radikal förnyelse av hela den politiska klassen i landet. Detta trots att många av de allierade i hans koalition kommer från de traditionella partierna och grupperingarna i Italien.
In fact, it is precisely the former Christian Democrats and the former Socialists who, together with the exponents of the post-Fascist Alleanza Nazionale and the Lega Nord, form the backbone of his government.
Berlusconi’s voters do not stem exclusively from the middle and upper classes. They are ordinary people (…) Berlusconism is an expression of Italian “civic or civil society” – an expression of many citizens’ profound feeling of powerlessness and deep disenchantment with the old politics and traditional party political system.
Berlusconis politik är ”liberalt” orienterat när det gäller moderniseringar och näringslivsfrågor. I etiska frågor landar Berlusconi i mer “kristdemokratisk” - och katolska kyrkan närstående – ståndpunkter.
Berlusconis odlade i början av 1990-talet en image av en ny typ av politiker. Idag handlar det ofta om att projicera bilden av “politikern” och “statsmannen”.
Today, Berlusconi presents himself as the person who has transformed the established party system in Italy and who (…) is also striving for a transformation of institutional/constitutional structures toward a presidential system.
Gian Enrico Rusconi kallar detta för “demokratisk populism”;
Slogans like “change” and “innovation” actually denote the abandonment of the traditional understanding of the constitution as a balance of powers and a fundamental agreement among opposing political forces. The only thing that remains “democratic” is the election mechanism, the result of which appears to justify a radically applied “spoils system” (with the winner defining the rules).
The other component of this system is the direct relationship between voters and the “leader,” to whom charismatic properties are ascribed.
Ett exempel på det senare är att ledamöter i Forza Italia tenderar att se sig själva som representanter för ”ledaren” snarare än representanter för sitt parti.
Även i andra länder med presidentstyre finns det denna koppling mellan “ledaren” och folket. Även här kan det finnas drag av ”populism”.
Men när det gäller Italien så verkar det utvecklas något av en fundamnetal skillnad under Berlusconi;
[A]n institutional presidential protective barrier is missing. Berlusconi would like personal charisma to replace the institutional role of the president. In this sense, it is possible to speak of an informal or creeping presidentalism that threatens the existing constitutional order – in the name of the electorate.
En sak man kan vara säker på när det gäller Silvio Berlusconi är att han sannolikt kommer att vara med ett bra tag till i Italiens politik.
Den italienska författaren Niccolò Ammaniti säger så här (bif, nr 2/2009) om oppositionen i sitt hemland;
Det störst problemet är att det inte finns några riktiga politiska alternativ till kyrkan och Berlusconi. Vänsterpolitikerna är oförmögna att reagera konstruktivt. De ser ut som boxare som blivit knockade och stapplar omkring i ringen och svingar i blindo, omedvetna om att matchen redan är över.
DEMONSTRATION: Kommunal har under drygt ett och ett halvt år demonstrerat mot regeringens politik 429 gånger i Stockholm och i cirka 200 andra kommuner enligt tidningen Kommunalarbetaren.
Svenska fackföreningar har länge lidit av två problem. Å ena sidan har man länge sett sig själva som en självklar och tung maktfaktor i samhället som inte har behövt rättfärdiga sin existens.
Men å andra sidan har man haft svårt att ta till sig att inte ens de egna medlemmarna alltid har uppfattat facket som speciellt innovativ när det gäller att engagera och förnya sig. Det är många medlemmar som aldrig träffat någon facklig representant under alla år man betalt sin medlemsavgift.
När så Alliansregeringen försämrade a-kassan började medlemmarna fly facket. Medlemssiffrorna rasade och facket fick plötsligt uppleva att man inte längre kunde ta sina medlemmar för givet.
Fackets första reaktion var att skylla allt på regeringens politik och att fack- och a-kasseavgifter blev för dyrt för medlemmar när den ekonomiska krisen slog till.
Mycket låg säkert i detta. Men mycket berodde också på att medlemmar helt enkelt gjorde bedömningen att det inte fanns tillräckligt som motiverade att förbli lojal mot en organisation som man inte längre hade någon nära relation till.
Även om medlemssiffrorna inte längre ser lika illa ut har det uppenbart gått upp för facket att man nu måste börja tänka i nya banor. En gammal organisation måste börja tänka nytt. Problemen är de samma över hela västvärlden.
Kommunals kontinuerliga demonstrationer måste ses i ljuset av dessa händelser. Demonstrationerna är en del av en strategi att återigen bli relevant.
Eller som Leif Nordin, ombudsman för Kommunal, uttrycker det i Kommunalarbetaren;
Många säger att vi skiljer oss från andra fack, som inte hörs. [J]u närmare valet vi kommer desto hetare blir vi. Nästa år ska vi köra omkring i hela Sverige i en facklig kampbil.
Mycket av denna kampanj går dock spårlöst förbi riksmedia.
Det är svårt bli omskriven av medier i Stockholm, men på andra håll i landet syns vi. Och i norska tidningen LO Media. Där blev det stort uppslaget.
Norska LO Media? Det är verkligen att sätta ribban lågt om man tycker det är en bedrift att synas i en norsk facktidning!
Men trots detta är kampanjen det enda riktiga ur ett fackligt perspektiv. Inte för att demonstrationer i sig är speciellt innovativt. Men PR kampanjer gör facket relevant för sin primära målgrupp, d.v.s. medlemmarna.
Samtidigt är aktivitet en förutsättning för att överhuvudtaget kunna vinna nya medlemmar. Syns man så existerar man. Att kommunicera sina värderingar och sina krav är dessutom en förutsättning för att överhuvudtaget kunna påverka makthavare, opinion och allmänhet.
Åtminstone Kommunal verkar ha insett att självbelåtenhet inte längre kan vara ett alternativ.
SKANDAL: I juni månad publicerade The Daily Telegraph en 68-sidig bilaga i A3-fomat över alla de utgifter som de 646 parlamentarikerna har försökt göra avdrag för.
Ledamöternas avdrag har utvecklats till en av Storbritanniens största politiska skandaler i modern tid.
Under flera veckors tid har The Daily Telegraph publicerats noggranna redogörelser över politikernas seriösa, så väl som absurda och direkt stötande avdrag för olika typer av omkostnader. Tidningen har också visat hur parlamentet har försökt censurera vissa delar som man uppfattat som alltför känsligt.
Den klara favoriten måste vara sir Peter Viggers avdrag för en ö (!) till sina änder. Pris: £1645. Eller varför inte Douglas Hoggs rengöring av en vallgrav. Pris £2115
Några av de övriga godbitarna är;
1. En ask tändstickor – 56p
2. Borttagande av getingbo – £158,63
3. Kex, te, kaffe och minttabletter – £19,55
4. Muggar från Tate Modern – £20
5. Ett exemplar av Windows XP for Dummies
6. Glödlamp0r – £185
7. En plastbricka för iskuber – £1,50
8. En chockladtomte – 59p
9. Ett paket ingefärakex – 67p
10. En toalettsits – £112,52
11. Hundmat – £4,47
12. Hållare för toalettrulle – £35
The Daily Telegraph tror att avslöjandet kommer att få stor betydelse – inte bara inför kommande val – utan även för hur politiker och parlament framöver kommer att tvingas leva upp till en större öppenhet och transparens.
The publication of these files was an historic moment. We believe that our expenses files will help change the face of British politics for the better.
TEOKRATI: Att man i Iran har arresterat brittisk ambassadpersonal är ett tydligt tecken på att regimen i landet vill rikta uppmärksamheten bort från det egna fusket i presidentvalet.
Det är ett klassigt trick i politisk krishantering att skylla motståndare för värre saker än vad man själv anklagas för. På så sätt kan man få ner – om än inte helt radera – negativ mediebevakning.
President Ahmadinejad och Väktarrådets strategi är tydlig. Man hoppas att anklagelsen att Storbritannien har hjälp oppositionen i valkampanjen - och därmed blandat sig i landets inre angelägenheter – skall vara tillräcklig trovärdig bland befolkningen för att också kunna misskreditera regimens inhemska politiska motståndare.
Det är därför viktigt att inte tappa fokus på grundproblemet att regimen är en diktatur som gör allt för att kunna behålla makten.
Brittiska nyhetsmagasinet New Statesman har listat 10 tecken på att valet i Iran har varit riggat.
1. Opinionsundersökningar innan valet visade att oppositionens huvudkandidat Mir Hossein Mousavi hade ett starkt övertag precis innan valdagen. På bara några timmar hade detta övertag förvandlats till en jordskreds seger för sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad.
2. Officiella resultat visade att Ahmadinejad även vann i Teheran. Detta trots att Ahmadinejad inte är populär i huvudstaden och trots att Mousavi bara några dagar innan valet hade miljoner anhängare som demonstrerade ute på stadens gator.
3. Officiella resultat visade att Ahmadinejad även skulle ha vunnit i Mousavis hemstad Tabriz. Dessutom har Tabriz en etnisk sammansättning som i vanliga fall skulle ha gjort det enkelt för Mousavi att vinna i staden.
4. Det är inte bara Mousavi som talar om valfusk. Även de två andra oppositionskandidaterna – liberalen Mehdi Karroubi och konservative Mohsen Rezaei - har krävt en granskning av resultatet.
5. Karroubi fick se sin andel av rösterna minska från 17 procent (valet 2005) till mindre än1 procent i årets val. Detta gällde även för hans hemprovins Lorestan. Karroubi är inget okänt namn i Iran. Han har tidigare innehaft posten som landets talman.
6. Regimen införde svartläggning av olika informationskällor efter valet. Mobiltelefonerna slutade att fungera. Utländska hemsidor som exempelvis BBC och Facebook blockerades.
7. Inrikesministeriet utnämnde Ahmadinejad till segrare redan två (2) timmar efter det att vallokalerna hade stängt. Irans Högste Ledare (Suprime Leader på engelska) Ayatollah Khamenei skrev under på valresultatet direkt därefter. I vanliga fall skall valresultatet alltid föregås av en tre dagar lång verifikationsprocess som skall garantera att valet har utförts på ett korrekt sätt.
8. Mer än 100 medlemmar inom oppositions större partigrupper arresterades dagen efter valet. Bland annat arresterades expresident Mohammad Khatami som är en central profil inom oppositionen.
9. Det har rapporterats om oegentligheter i de städer som är anhängare till Mousavi. I Tabriz blev man utan valsedlar redan klockan 11 på förmiddagen.
10. Ahmadinejad är idag en impopulär president som idag leder ett land med stagnerande ekonomi. Vid valet 2005 sågs hans som något nytt och fräscht. Trots detta fick han i år en högre andel procent än 2005.
Den islamistiska regimen har sett sin legitimitet minska kraftigt under senare år. Fareed Zakaria på Newsweek gör följande analys;
First came Khatami, the reformist, who won landslide victories and began some reforms before he was stymied by the Guardian Council. That experience made the mullahs decide they had to reverse course on the only element of democracy they’d permitted in Iran – reasonably open elections. The regime’s method of control used to be to select permissible candidates, favor one or two, but allow genuine, secret balloting. In the parliamentary elections of 2004, however, the Guardian Council decided that normal methods would not achieve acceptable results. So it summarily banned 3,000 candidates, including many sitting parliamentarians. Because public support was even less certain this time, the regime went further, announcing the election results in two hours and giving Ahmadinejad victory by such a wide margin that it would preclude any dispute. Khamenei revealed the strategy in his sermon last Friday. “A difference of 11 million votes – how can there be vote rigging?” he asked.
SAMLARMANI: För alla som börjar tycka att Almedalen börjar kännas tråkigare än vanligt kommer här ett tips för alla riktiga politiska nördar och vänner av “political campaigns”.
American Political Items Collectors (APIC) är ett tillhåll för alla som är intresserade av att samla kring temat amerikansk politik.
Although the campaign button is the most recognized and widely collected of all campaign objects, our members actively hunt for vintage political ribbons, ferrotypes, glassware, china, autographs, books, textiles, ephemera, posters, medals, tokens, postcards, pennants, license plates, sheet music, and photography. Campaign artifacts range from matchbooks to street banners and everything in between!
The interests of our members extend not just to the U.S. presidents, but to the political campaigns themselves, the hopeful candidates, the third parties, the first ladies, the primaries, conventions and inaugurations. Many members actively collect material from local, state and even non-U.S. elections. Our publications reveal the stories and history behind the items used in the campaigns.
ALMEDALEN: På Politikerbloggenvarnar moderaten Henrik von Sydow (M) för att Alice Åström (V) kommer att bli justitieminister om oppositionen vinner valet 2010. Attacken mot Vänsterpartiet kommer samma dag som Lars Ohly (V) inleder politikerveckan i Almedalen.
I artikeln sägs det inte rent ut men undermeningen är tydlig; Om oppositionen vinner valet kommer Sverige att få en kommunist på justitieministersposten!
Självklart har von Sydow inga bevis för sitt utspel utan grundar det på att Vänsterpartiet – enligt Moderaterna – idag har de mest genomtänkta förslagen inom den rödgröna alliansen.
Vänsterpartiet har de mest genomarbetade förslagen i sak och ställer redan nu skarpa lagförslag. Tydligt är också att miljöpartiet i riksdagen ofta stödjer yrkanden från vänsterpartiet. Alldeles uppenbart är att (S), (V), (MP)-samarbetet har fått en kraftig förskjutning till vänsterkanten när Vänsterpartiet bjöds in av Mona Sahlin.
Utspelet kommer samtidigt som Moderaterna i riksdagens justitieutskott släpper en rapport som granskar oppositionspartiernas olika förslag på det rättspolitiska området. Men attacken är också en inte alltför subtil attack på Mona Sahlin (S).
Vad Henrik von Sydow säger indirekt är att Mona Sahlin inte är tillräckligt stark för att kunna hålla vänstern stången inom den rödgröna alliansen.
Det skulle vara ett direkt dråpslag mot den rödgröna alliansen om Mona Sahlin nu skulle dementera att en vänsterpartist kan komma på tal som justitieminister i en Sahlin-regering. Förtroendet mellan partierna skulle då bryta samman.
Om Sahlin däremot inte uttalar att Vänsterpartiet inte kan komma ifråga för posten riskerar snarare förtroendet för henne själv att ytterligare att urholkas.
Om Sahlin – vilket är det troliga – inte överhuvudtaget kommenterar det moderata utspelet riskerar misstankarna att ligga och pyra under hela mandatperioden. Risken för Socialdemokraterna är att många väljare i tysthet nu kommer att dra slutsatsen att riskerna är för stora av att lägga sin röst på oppositionen. Oavsett vilket parti det gäller.
Inom borgerligheten och bland många traditionella socialdemokrater finns redan många som tycker att Socialdemokraterna har misslyckats med att hantera Vänsterpartiet.
Moderaterna har med utspelet tydligt visat vad som kan bli resultatet om oppositionen skulle vinna valet 2010. En strategi som varnar för vänstern kan knappast skada borgerligheten. Däremot riskerar det att öka spänningarna inom oppositionen.
VALFUSK: Propaganda från diktaturer har en tendens att pendla mellan vulgaritet, stupiditet och ren komedi.
Irans Väktarråd (kan något vara mer Orwellianskt än detta namn?) fortsätter sina försök att dölja sitt uppenbara valfusk med mer och mer krystade uttalanden.
För bara några dagar sedan erkände Väktarrådet valfusk i åtminstone 50 städer. Valdeltagandet var över 100 procent i dessa städer enligt Väktarrådets talesperson.
Vi har aldrig haft valfusk i samband med något presidentval och det här valet var det renaste någonsin.
Detta uttalande kan bara tolkas på ett sätt. Inte nog att man aldrig har haft valfusk i mullornas Iran. I detta val var det dessutom ännu mindre valfusk!!
LIBANON: Saad Hariri – libanesiska valrörelsens segrare – gör bedömningen att oppositionens fokus på frågor av betydelse för “mannen på gatan” avgjorde valet.
Terroroganisationen Hizbullah förväntades vinna men väljarna valde istället att i större omfattning än väntat lägga sina röster på Saad Hariri och hans mer pro-västliga koalition. Saad Hariri förväntas bli landets nästa premiärminister.
I en intervju medNewsweek svarade Saad Hariri så här på frågan varför han trodde att libaneserna i så stor omfattning röstade i valet;
We presented a very convincing campaign. All we wanted was for Lebanon to come first. We talked about what the people really want – jobs, an economy that is thriving, reforms within the government and a strong central government. Also we had a clear vision of what we wanted.
Denna vision var – underförstått – riktad mot Syrien och dess allierade i Libanon;
The vision is that Lebanon should come before any [foreign] interest. We should concentrate on rebuilding the Lebanese Armed Forces and the Internal Security Forces to a level where there will be a stronger central government. In our economic program we are also looking for privatization and reforms within the government.
På en direkt fråga om man skall se Syrien som valets stora förlorare svarar Saad Hariri;
I think whoever was betting on a foreign agenda is the loser. Our agenda was purely focused on the Lebanese people who want their children to have medical care, schools to go to and the security not to have to worry about their children. If you have security and stability, it is the key to a thriving, prosperous Lebanon.
En av Saad Hariris-alliansens kampanjaffischer i Beirut hade slagordet “Så länge himlen är blå kommer vi att minnas”. Var detta en direkt pik mot Hizbullah? (Pappersutgåvan av Newsweek, 22 juni 2009).
They referred to the assassinations of my father and all the other March 14 Alliance martyrs who fell.
Mordet 2005 på Saad Hariris far – premiärminister Rafiq al-Hariri -anses allmänt vara ett verk av regimen i Syrien.
NÖJE: Söndagar är till för att titta på gamla TV-klassiker.
Varför inte titta på en gammal episod av The Golden Girls i ny tappning. Huvudrollerna “spelas” av Barack Obama, John McCain, George W. Bush, Sarah Palin samt Hillary Clinton.
De inklippta citaten är tagna från valkampanjen 2008.
TIDSKRIFTER: Konkurrensen från Internet drabbar inte bara morgontidningar. Sviktande reklamintäkter har även tvingat tidskrifter och magasin att se över sina överlevnadsstrategier.
Nyhets- och veckomagasinet Newsweek har dragit ner på antalet anställda med 160 personer till 400.
Som ett led arbetet har Newsweek fått en rejäl makeover. Design och innehåll har förändrats och tidningen försöker inte dölja att nu siktar in sig på en mindre mer välbärgad läsekrets än tidigare.
Advertisers are seeking more targeted demographic groups. We will drop our guaranteed circulation from 2.6 million to 1.5 million by next January. We will focus on a smaller, more devoted, slightly more affluent audience. Over time, we will increase subscription prices.
Nya Newsweek kommer nu i huvudsak villa på ”the reported narrative” och “the argued essay”.
The Internet does a good job of playing the role long filled by newspapers, delivering headlines, opinions and instant analyses. Many newspapers have long been forced into a traditional newsmagazine model, with longer-form reporting and more big-picture thinking, but they still have to do it every day, and there is only so much wisdom one can summon in a few hours. As we see it, NEWSWEEK’s role is to bring you as intellectually satisfying and as visually rich an experience as the great monthlies of old did, whether it was Harold Hayes’s Esquire or Willie Morris’s Harper’s, but on a weekly basis.
Med andra ord mindre ”breaking news” och mer resonerande reportage och essayer som gör att tidningen kan kosta på sig att analysera dessa dagshändelser i efterhand.
DEMOKRATI: Återigen är premiärminister Silvio Berlusconi rubrikernas man. Skandaler och politik tycks alltid gå hand i hand när det gäller “Il Cavaliere”.
DEMONSTRATION: Kommunal har under drygt ett och ett halvt år demonstrerat mot regeringens politik 429 gånger i Stockholm och i cirka 200 andra kommuner enligt tidningen Kommunalarbetaren.
TEOKRATI: Att man i Iran har arresterat brittisk ambassadpersonal är ett tydligt tecken på att regimen i landet vill rikta uppmärksamheten bort från det egna fusket i presidentvalet.
ALMEDALEN: På Politikerbloggen 
LIBANON: Saad Hariri – libanesiska valrörelsens segrare – gör bedömningen att oppositionens fokus på frågor av betydelse för “mannen på gatan” avgjorde valet.
TIDSKRIFTER: Konkurrensen från Internet drabbar inte bara morgontidningar. Sviktande reklamintäkter har även tvingat tidskrifter och magasin att se över sina 