Image: (S) är som vilket annat parti som helst!

LOBBYISM | ”Är inget heligt?” Det utbrister säkert en och annan socialdemokrat. Nu har nämligen även Margot Wallström gått över till näringslivet.  

Om den genomsnittlige partimedlemmen tycker att det är lite skumt med storföretag och banker borde man vara ganska chockad över med vilken lätthet många gamla partitoppar hoppar över till näringslivet.

Och det är inte bara socialdemokrater på högerkanten som gör karriär inom ”storkapitalet”.

Erik Wahlin på Affärsvärlden har tittat på den allt tydligare trenden inom det socialdemokratiska toppskiktet.

Den senaste är Margot Wallström, tidigare EU-kommissionär och socialminister, dessutom många gånger utpekad som en potentiell partiledare. Hon tog först oväntat tjänst som projektdirektör på Postkodlotteriet och för ett par veckor sedan meddelades att hon går in i styrelsen för Icas börsnoterade ägarbolag Hakon Invest.

[…]

Stefan Svallfors är gästprofessor vid Institutet för social forskning på Stockholms universitet, och driver ett projekt där den svenska lobbyindustrin kartläggs, eller ”policyprofessionella”, som han kallar dem.

– Ett potentiellt problem att folk går in i politiken för att casha in på vad de lär sig och sina kontaktnät. Då kanske man modererar sina ståndpunkter, så att de inte stöter sig med potentiella framtida arbetsgivare. Men om det verkligen är så, är svårt att säga.

Frågan är också om det bör ställas olika krav på vänsterpolitiker och högerpolitiker. Är det mindre iögonfallande att en före detta centerpartistisk minister och partiledare som Maud Olofsson sitter i styrelsen för Sven Hagströmer Creades än att den förra socialdemokratiska justitieministern Laila Freivalds sitter i styrelsen för Mats Qvibergs Öresund?

Det är onekligen också stor skillnad på att, likt gamle näringsministern Anders Sundström, via sitt uppdrag i rörelsebolaget Folksams åtaganden bli ordförande för Swedbank och som den tidigare biträdande partisekreteraren och huvudideologen Stefan Stern ta tjänst i Kreabgrundaren och Wallenbergrådgivaren Peje Emilssons privata bolag Magnora. Åtminstone tycker många socialdemokrater det.

[…]

Socialdemokratin har sedan grundandet haft täta band med arbetarrörelsen och fackförbunden. Partiet har stått på löntagarnas sida, fienden har varit kapitalet. Nu identifierar sig allt fler av de ledande socialdemokraterna med den forna fienden. Vad återstår då – mer än ett vanligt parti?

Läs mer: ”Var tredje byter sida” i Aftonbladet. Dagens Samhälle hade 2012 en lista på ”200 PR-konsulter från politiken”.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden den 2 maj 2013.

Reklam: Carville och Matalin marknadsför Mitsubishi!

National TV spot featuring American political consultants James Carville and Mary Matalin in a comfort debate over the cost of energy versus personal comfort. The famous foes are also married in real life.

Kommunikation: Hur talar man med diktatorer?

FÖRHANDLING | Bill Richardson, tidigare guvernör i New Mexico, berättade för Kent Black på Bloomberg Businessweek om sina erfarenheter.

It’s important when you negotiate with a dictator that you connect personally. […] Often the key is to find out what they really need rather than what they say they want. You have to learn what their current moods are, who they’re having an affair with, who they are threatened by, and what you think they want out of the negotiation with you. Don’t get emotional.

When I was negotiating with Saddam Hussein, I let him vent about the injustices that he felt the U.S. had played on Iraq. And then, after listening, I said, “You know, Mr. President, I’m not here to discuss the U.S.-Iraqi relationship. I just want the two Americans who are imprisoned [William Barloon and David Daliberti, released into Richardson’s custody in July 1995]. You’re not going to get an improvement in the relationship with the U.S., but you’ll get praise for a humanitarian gesture.”

You have to let the other side save face. Humor is often very effective. With the Sudanese, I said, “So, Mr. President, this guy that I’m still trying to get out of jail, does he still have his fingernails?” A little levity is important.

Bild: Daily Mail.

Kampanj. Kenyas ”battle of the sons”!

AFRIKA | När valet den 4 mars var över hade sonen till Kenyas förste president och grundare vunnit över sonen till en tidigare vicepresident.

Under sju års tid hade Raila Odinga och hans vicepresidentkandidat Kalonzo Musyoko varit förhandstippade att segra.

Men när rösträkningen var klar den 9 mars hade Uhuru Kenyatta och hans vicepresidentkandidat William Ruto lyckats ta hem segern redan i första valomgången.

Alla opinionsinstitut hade uteslutet att Kenyatta skulle kunna ta hem en sådan tidig seger. De tre viktigaste instituten – Infotrak, Consumer Insight och Strategic Africa – hade t.ex. alla Odinga i ledning i sina februarimätningar.

Vad hände i valrörelsen som fick väljarna?

Wanhoji Kabukuru, på tidskriften New African, har listat tio skäl till varför valet gick som det gick. Det är tio punkter som kan vara relevanta även i valkampanjer utanför Kenya.

1) Know your history and audience: That Odinga was a poor student of history and appeared not to have a clue about the message his audience wanted [...] Odinga’s “you can’t run a government through Skype” played well into his opponents’ hands who had already branded themselves as the “Digital Team” offering new “transformative leadership”. Odinga fell pretty well into the trap they had set for him as an “analogue” politician. By the time he realised that the youth vote was swaying towards Kenyatta, it was too late.

2) The faith and emotions connection: Kenyatta comes from a strict Catholic background and Ruto is a passionate Pentecostal Christian. [The] charm offensive in the form of “prayer rallies” was not only aimed at winning the election but also winning sympathy. [...] It worked and galvanised faith-based support groups. Odinga’s no-nonsense tough image of a reformer floundered miserably.

3) Keep away from pollsters: For years, Odinga’s campaign relied heavily on pollsters, who continuously painted him as leading in the polls. This costly mistake made Odinga lethargic and made him live in a “make-believe-bubble” [...].

4) A strong ally as a running mate: It pays to have a socially strong, politically connected, and intellectually endowed running mate. [...] The same cannot be said of Odinga’s running mate, former Vice President Kalonzo Musyoka. Even when they paired, their body language betrayed the unease beneath.

5) Get your foreign policy right: Four weeks to the election, a number of foreign envoys, notably the Dutch, the British, the Americans and the French, came out strongly to urge Kenyans to reject the Jubilee Coalition led by Kenyatta. They threatened “consequences” (read sanctions) if Kenyatta and Ruto were elected. Their interference put the Jubilee coalition on a much-needed trajectory and handed them a golden opportunity to insinuate that the Western powers had somebody in mind. Odinga’s silence on the issue did not help matters either [...] In the end, Odinga was seen as a proxy for Western interests. [...]

6) On your way up, be good and courteous to everyone: As Odinga rose in political stature to become prime minister, he relied heavily on the core support of regional leaders who coalesced around him in 2007. However as soon as he became premier, he began to antagonise his key backers who had grassroots support. [...]

7) Empathise with your rivals’ misfortunes [Både Kenyatta och Ruto anklagas av International Criminal Court för vara ansvariga för våldet under valet 2007-2008.] This lack of empathy led to Odinga’s core Rift Valley supporters deserting him. When he returned to seek their votes by asking for forgiveness for his “oversight”, the damage had already been done.

8) Don’t forget good deeds and surround yourself with sober advisers: In 2007, Odinga had achieved political magnetism that no other Kenyan leader had ever done in the country’s history, apart from maybe the first president, Jomo Kenyatta. [...] He articulated government policy expertly. Sadly after joining the government, he sidelined his core group of professional advisers and opted for individuals who did not have the same clout. [...]

9) Keep up with the times: When Odinga launched his 2013 campaign, it was a pale shadow of the 2007 one, which was refined, slick, and well resourced. [...] His message had not changed from 2007 and his ideals of 30 years ago had not moved on with the times to reflect the changes demanded by Kenya’s new constitution. His opponents painted him as old and instead of ignoring the fact, he played the statesman card and got stuck in defending his age.

10) Keep your family out of politics: By the time Odinga realised that his family’s dalliance in public service was a liability for his presidential ambitions, it was too late. [...] As his image-makers struggled to spin this issue, Kenyatta and Ruto, who ensured that no such scenario confronted them, had already run away with the prize.

Läs mer: Kabukurus ”The return of President Kenyatta” och ”Uhuru and the Catholic connection”.

Bild: Tidskriftsomslaget är New African april 2013.

Image: Margaret Thatcher och den hysteriska vänstern!

IDEOLOGI | Många har vittnat om det hat som Olof Palme fick utstå på sin tid. Men det går knappast att jämföra med hatet riktat mot Margaret Thatcher.

I en ledare i ETC med anledning av Thatchers bortgång skriver t.ex. Maria-Pia Boëthius:

[J]ag inser att jag tycker att Thatcher var ond, att hon tillhörde ondskans kolportörer; att hon var en megaloman maktklättrare, som med sitt budskap gjorde världen till en sämre plats att leva på.

[…]

I mina ögon gjorde hon samlevandet mellan människor sämre, i min värld tillhör hon de onda, de egocentriska, egoistiska och giriga, en politiker som hyllades av dem som ville lämna de utsatta i sticket, och få välsignelse från ”sin premiärminister” för sin desertering.

Ondskan har många ansikten; och Margaret Thatchers var ett av dem. Hennes gästspel på jorden gjorde den till en mer hänsynslös plats.

Och detta är bara i Sverige. Det är inget mot vänsterns glädjeyra i Storbritannien när beskedet kom att Thatchers gått bort.

En betydligt mer sansad analys gör Gunnela Björk när hon intervjuades av Malin Beeck.

Björk, som tidigare har skrivit bl.a. om Olof Palme och medierna, är historiker och har nyligen kommit ut med boken Margaret Thatcher: en biografi.

Det sägs ofta att Margaret Thatcher krossade det brittiska facket. Tycker du att det stämmer?

– Ja. Men fackföreningsrörelsen var också splittrad. Den hade radikaliserats på ett sätt som många av medlemmarna inte ställde upp på. Labour hade inte kontroll över facken och har aldrig haft samma typ av band som finns mellan Socialdemokraterna och LO i Sverige.

– Vid gruvarbetarstrejken var det många som inte ställde upp på att strejka. Thatcher hade en uttänkt strategi och väntade ut rätt tillfälle att använda splittringen för att försvaga facket. Först slog hon ned gruvarbetarstrejken och sedan när grafikerna strejkade några år senare och det blev lockout av 6000 personer som förlorade jobbet. Sedan kom hon med ett stort antal lagar som försvårade facklig organisering.

[…]

Margaret Thatcher har ju varit som ett rött skynke för vänstern. Många i Storbritannien har firat hennes död. Men många andra politiker har genomfört samma politik som hon gjorde. Varför blev just hon så hatad? Reagan blev det inte.

– Reagan gjorde sig inte alls kontroversiell på samma sätt i USA som Thatcher i gjorde i Storbritannien. Hon var kontroversiell för att hon helt gick emot idén om en brittisk välfärdsstat. Många var förfärade över det, både arbetarrörelsen, kvinnoaktivister och kyrkliga organisationer.

– Men övertonerna i hatet mot henne har att göra med att hon var kvinna. Hur hon angreps bar på inslag av kvinnohat. Hon gick helt på tvärs mot vad man väntade sig av en kvinnlig politiker genom att till exempel vilja återinföra dödsstraffet, inleda krig, förespråka atomvapen och föra en politik som helt missgynnade andra kvinnor. Om Palme på sin tid uppfattades som klassförrädare så tror jag att Thatcher uppfattades som könsförrädare.

Bild: Tidskriftsomslaget är ETC den 12 april 2013.

Politik: Barack Obamas komplicerade retorik!

SPRÅK | Politiker komplicerar sitt sätt att uttrycka sig av olika anledningar. En som inte alltid är lätt att förstå vad han menar är Barack Obama.

Ibland handlar det om att man har något att dölja. Vid andra tillfällen vill man kanske helt enkelt undvika att vara tydlig.

Eller så vet vad man inte vad man tycker men känner att ändå måste säga något.

President Obama har en förmåga att uttrycka sig på ett sätt som får många att undra vad han egentligen menar. Många gånger låter det direkt kryptiskt.

John T. Bennet har skrivit nätartikeln “Deciphering Obama: The President’s Complicating Syntax”:

The 44th president has taken plenty of heat over his rhetorical gyrations on both sides of the very “red line” he set last year on Syria’s bloody civil war. And political pundits and those with a stake in overturning the much-maligned sequestration cuts are still scratching their heads over the the newest Obama turn-of-phrase: “permission structures.”

The problem for Obama — and by extension, stakeholders in the quest for a “grand bargain” fiscal deal that would undo the defense and domestic sequestration cuts (and by further extension, the entire country) — is his syntax has become complicated. And, as a result, it is complicating the work of getting things done, maintaining a sense of presidential authority in Washington and transmitting consistent leadership on the world stage.

For another project, I have spent the last five months closely examining the words of Candidate Obama and then President Obama. What I found was a coarsening over time of Obama’s syntax. Candidate Obama was hailed as one of the great orator’s in U.S. political history.

My examination of Obama’s rhetoric — which focused on drone strikes, covert raids and the fight against al-Qaida — reveals the longer Obama is inside the infamously insular “presidential bubble,” the more his rhetoric is becoming a double-edged sword.

For instance, since he emerged on the national — and world — stage in the mid-2000s, Obama’s style is to use bold descriptors. “Red line” is a perfect example.

But, the longer he is president, the more he wraps these bold action phrases in murky qualifiers.

Ett annat exempel är omröstningen i kongressen om striktare vapenkontroller.

Obamas sätt att uttrycka sig fick Paul M. Barrett i Bloomberg Businessweek att undra om han ens själv trodde på ett positivt utfall.

While liberal activists decried the legislative flop, the outcome should not have shocked anyone who listened to Democratic leaders’ tentative tone since the December massacre in Newtown, Conn. In the crescendo of his Feb. 12 State of the Union address, Obama said of gun-violence victims, “They deserve a vote.” Not that they deserve swift passage of curbs on assault weapons, large-capacity ammunition magazines, and so on. They deserve, the president said, a vote.

[…]

Two factors inhibited influential Democrats from engaging in a real brawl on guns: First, they fear losing their tenuous 55-45 hold on the Senate in the 2014 midterm elections. Second, there’s a palpable sense in Washington that Obama’s other major social-issue priority, immigration reform, has a better chance than gun control in the House of Representatives. Speaker John Boehner, contending with the rambunctious Tea Party wing of his party, had refused to commit to allowing a House floor vote on firearm limits. In the end, Democrats calculated that, even after Newtown, expanding immigration is a better bet than restricting guns.

Det är alltid lätt att vara visionär i en valrörelse. När man sedan skall styra räcker det inte alltid bara med fina ord.

Det är då lätt att politiker väljer att gömmer sig bakom fina fraser för att åtminstone låta som om man vet vad man gör och vart man är på väg.

Eller så uttalar man sig kryptiskt för att alla skall kunna tolka in vad man önskar höra.

Bild: AP/Pablo Martinez Monsivais.

Humor: Mel Brooks i filmen ”Blazing Saddles”!