Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Valanalys’

STRATEGI | Hillary Clinton förlorade när hon flyttade fokus från ekonomin till att istället försöka få valet att handla om Donald Trumps moral och karaktär.

time

Detta är lite av en historisk ironi. James Carville, politiska rådgivare till Bill Clinton inför valet 1992, myntade begreppet ”It’s the economy, Stupid!” för att hans kampanjstab inte skulle lockas avvika från den fråga som man ansåg som absolut central för en valseger.

Om valanalysen är korrekt måste detta vara speciellt enerverande för både Bill, Hillary och demokraterna.

Michael Scherer skriver i Time:

For nearly 17 months on the campaign trail, Trump did what no American politician had attempted in a generation, with defiant flair. Instead of painting a bright vision for a unified future, he magnified the divisions of the present, inspiring new levels of anger and fear within his country. Whatever you think of the man, this much is undeniable: he uncovered an opportunity others didn’t believe existed, the last, greatest deal for a 21st century salesman. The national press, the late-night comics, the elected leaders, the donors, the corporate chiefs and a sitting President who prematurely dropped his mic—they all believed he was just taking the country for a ride.

Now it’s difficult to count all the ways Trump remade the game: the huckster came off more real than the scripted political pros. The cable-news addict made pollsters look like chumps. The fabulist out-shouted journalists fighting to separate fact from falsehood. The demagogue won more Latino and black votes than the 2012 Republican nominee.

Trump found a way to woo white evangelicals by historic margins, even winning those who attend religious services every week. Despite boasting on video of sexually assaulting women, he still found a way to win white females by 9 points. As a champion of federal entitlements for the poor, tariffs on China and health care “for everybody,” he dominated among self-described conservatives. In a country that seemed to be bending toward its demographic future, with many straining to finally step outside the darker cycles of history, he proved that tribal instincts never die, that in times of economic strife and breakneck social change, a charismatic leader could still find the enemy within and rally the masses to his side. In the weeks after his victory, hundreds of incidents of harassment, many using his name—against women, Muslims, immigrants and racial minorities—were reported across the country.

The starting point for his success, which can be measured with just tens of thousands of votes, was the most obvious recipe in politics. He identified the central issue motivating the American electorate and then convinced a plurality of the voters in the states that mattered that he was the best person to bring change. “The greatest jobs theft in the history of the world” was his cause, “I alone can fix it” his unlikely selling point, “great again” his rallying cry.

[…]

His was not a campaign about the effects of tariffs on the price of batteries or basketball shoes. He spoke only of winning and losing, us and them, the strong and the weak. Trump is a student of the tabloids, a master of television. He had moonlighted as a professional wrestler. He knew how to win the crowd. First he needed to define the bad guys. Then he needed to knock them over.

[…]

History will record that Clinton foresaw the economic forces that allowed Trump to win. What she and her team never fully understood was the depth of the populism Trump was peddling, the idea that the elites were arrayed against regular people, and that he, the great man, the strong man, the offensive man, the disruptive man, the entertaining man, could remake the physics of an election.

“You cannot underestimate the role of the backlash against political correctness—the us vs. the elite,” explains Kellyanne Conway, who worked as Trump’s final campaign manager. His previous campaign chairman, Paul Manafort, put it somewhat more delicately: “We always felt comfortable that when people were criticizing him for being so outspoken, the American voters were hearing him too.”

In June 2015, Clinton’s pollster Joel Benenson laid out the state of the country in a private memo to senior staff that was later released to the public by WikiLeaks. The picture of voters was much the same as the one he had described to Obama in 2008 and 2012. “When they look to the future, they see growing obstacles, but nobody having their back,” Benenson wrote. “They can’t keep up; they work hard but can’t move ahead.” The top priority he listed for voters was “protecting American jobs here at home.”

That message anchored the launch of Clinton’s campaign, and it was woven through her three debate performances. But in the closing weeks, she shifted to something else. No presidential candidate in American history had done or said so many outlandish and offensive things as Trump. […] “His disregard for the values that make our country great is profoundly dangerous,” Clinton argued.

[…]

For a Clinton campaign aiming to re-create Obama’s winning coalitions, all of this proved too large a target to pass up. Clinton had proved to be a subpar campaigner, so with the FBI restarting and reclosing a criminal investigation into her email habits, her closing message focused on a moral argument about Trump’s character. “Our core values are being tested in this election,” she said in Philadelphia, the night before the election. “We know enough about my opponent. We know who he is. The real question for us is what kind of country we want to be.”

The strategy worked, in a way. Clinton got about 2.5 million more votes than Trump, and on Election Day, more than 6 in 10 voters told exit pollsters that Trump lacked the temperament for the job of President. But the strategy also placed Clinton too far away from the central issue in the nation: the steady decline of the American standard of living. She lost the places that mattered most. “There’s a difference for voters between what offends you and what affects you,” Conway helpfully explained after it was over.

Stanley Greenberg, the opinion-research guru for Bill Clinton in 1992, put out a poll around Election Day and found clear evidence that Clinton’s decision to divert her message from the economy in the final weeks cost her the decisive vote in the Rust Belt. “The data does not support the idea that the white working class was inevitably lost,” Greenberg wrote, “until the Clinton campaign stopped talking about economic change and asked people to vote for unity, temperament and experience, and to continue on President Obama’s progress.” Interestingly, Greenberg said turnout among young, minority and unmarried female voters also decreased when the economic message Obama had used fell away.

Tidskriftsomslag: Time, december 19, 2016.

Read Full Post »

VAL 2014 | Det gick inte så bra i valet för Socialdemokraterna i Grönköping. Som alltid tenderar valresultatet i kommunen följa resultatet i riksdagsvalet.

Bild Stockholm stad--Valarbete i Stockholm 1924

Grönköpings Veckoblad (opartiskt liberal) var där när hr stadsrådet Joel Erikssons hangångne man, tillika svärson, informationssekreteraren V. Helmersson presenterade valanalysen vid en presskonferens i kommunhuset.

– Det huvudsakliga skälet till att S icke gick framåt i valurnorna som önskat, d.v.s. till normala 50 procent av rösterna, sade hr H. inledningsvis, var at icke tillräckligt många väljare röstade på S. Detta i sin tur synes bero på att detsamma (väljarna) i st. lade sin röst på andra partier, i den mån som de icke helt enkelt stannade hemma å soffan.

[…]

– Tvivelsutan finns det för många partier att rösta på (icke mindre än åtta stycken, plus tillfälliga partibildningar som Knisslinges väl eller Stoppa framfarten), vilket gör väljarna så förvirrade, att de inte i vallokalen tager rätt valsedel (d.v.s. S).

– Inför nästa val bör man därför förminska antalet tävlande partier, eller åtminstone förhindra, att alltför många olika valsedlar utlägges. Skulle väljarna ex.vis blott ha S och Knisslinges väl att välja mellan, torde utgången vara given.

– En alternativ väg, fortfor hr info.sekr H., är att s.a.s. höja tröskeln för representation i kommunalfullmäktige. Det finns knappast någon anledning till att partier som får så litet som 6-7 procent av rösterna blir invalda; här rör det ju sig om uppenbara särintressen. Lämpligen kan den s.k. ribban läggas vi det röstetal som S faktiskt uppnår i valet.

Källa: Grönköpings Veckoblad, december 2014 (högaktuell till mitten av januari).

Bild: Valarbete utanför en vallokal i Stockholm inför riksdagsvalet 1924. Stockholm stad. 

Read Full Post »

KAMPANJ | Det är lätt att drabbas av abstinensbesvär efter en valrörelse. Botemedlet är en rejäl dos av valsanalyser.

The 2013 Campaign” av John Heilemann

New York, 19 november 2012

That the essence of Team Obama’s reelection strategy was to capitalize on his strength with what National Journal’s Ronald Brownstein calls “the coalition of the ascendant” had long been clear. Back in May, I wrote a cover story for this ­magazine laying out Chicago’s plan to focus ­laserlike on four key voting blocs: ­African-Americans, Hispanics, college-educated white women, and voters aged 18 to 29. At bottom, the Obaman theory of the case was that, despite the fragility of the recovery and the doubts many voters had about POTUS’s capacity to put America on the path to prosperity, the deft exploitation of coalition politics, together with the ruthless disqualification of Romney as a credible occupant of the Oval Office, could secure the president a second term. That in 2012, in other words, demographics would trump economics.

Obama’s new majority” av John O’Sullivan

The Spectator, 10 november 2012

‘I’ve come back to Iowa one more time to ask for your vote,’ said President Obama at an emotional ‘last ever’ campaign meeting. ‘Because this is where our movement for change began, right here. Right here.’ And his eyes briefly moistened. The nostalgia was doubtless sincere, and the address correct, but it was misleading to describe his 2012 election campaign as a continuation of his earlier ‘movement for change’. In reality, it has been a smoothly ruthless operation to distract attention from a record that has been disappointingly bereft of change. He triumphed over himself as much as over the hapless Mitt Romney.

The Party Next Time” av Ryan Lizza

The New Yorker, 19 november 2012

When historians look back on Mitt Romney’s bid for the Presidency, one trend will be clear: no Republican candidate ever ran a similar campaign again. For four decades, from Richard Nixon to Ronald Reagan through the two Bush Presidencies, the Republican Party won the White House by amassing large margins among white voters. Nixon summoned the silent majority. Reagan cemented this bloc of voters, many of whom were former Democrats. Both Bushes won the Presidency by relying on broad support from Reagan Democrats. In that time, Republicans transformed the South from solidly Democratic to solidly Republican, and they held the White House for twenty-eight out of forty years. Last Tuesday, Romney won three-fifths of the white vote, matching or exceeding what several winning Presidential candidates, including Reagan in 1980 and Bush in 1988, achieved, but it wasn’t enough.

Baksmällan i Washington” av Martin Gelin

Fokus, 9-15 november 2012

USA har en lång politisk tradition av att ställa grupper mot varandra så snart ett val närmar sig. Politiska strateger har med denna metod söndrat och härskat sig till knappa majoriteter i delstaterna och struntat i minoriteten som inte fått politisk representation. Det var den vanan Obama skulle bryta. 2008 hade hans kampanj mottot »Respect, empower, include«. I år lade man till ett sista ord: »Win«. Och med den nya förmågan att rikta kampanjer mot enskilda väljare gjorde man allt för att vinna exakt 50,1 procent av väljarna i respektive delstat.

Läs mer: Tidigare inlägg med valsanalyser från tidskriftsvärlden.

Tidskriftsomslagen: Översta är formgivet av konstnären Craig Redman. Tydligen ”all the rage” för närvarande. Mark Ulriksen skapade ”Rhapsody in Blue” för The New Yorker. Hans tankar om omslaget hittar man här.

Read Full Post »

VALEXTRA | Inte oväntat är nyhetsmagasinen fyllda av eftervalsanalyser. Här är några om varför Barack Obama vann och vad som nu väntar.

For Obama, Survival Is the New Winning” av David von Drehle

(Time, 19 november 2012)

A subtle message about things to come may have been planted in the victory speech. The re-elected President, having proved that he can win by brawling and not just by floating on gossamer dreams, announced a new era of mature discipline — starting at home. Four years ago, Barack Obama delivered hope and change to his daughters in the lovable form of a brand-new puppy. This time around, all they got was a pat on the head. “Sasha and Malia,” he said before an adoring — and relieved — crowd in Chicago, “I’m so proud of you guys. But I will say that for now, one dog’s probably enough.”

Fortunate One av Daniel Klaidman

(Newsweek/The Daily Beast, 19 november 2012)

As Republicans lick their wounds in the wake of their electoral drubbing, they may be tempted to blame their woes on Obama’s luck. But that would be self-defeating. They’d be better off finding solace in the fact this is the last time they’ll have to run against Barack Obama, a man who is so skilled at both creating and seizing on good fortune. “Obama is a preparation freak,” says one member of his cabinet, who spoke on the condition of anonymity. “He makes his own luck.”

The Next Four Years: Obama’s Holding the Cards” av Joshua Green

(Bloomberg Businessweek, 12-18 november 2012)

At first glance, the results of the 2012 election look like a return to the status quo: President Obama was reelected, Democrats retained the Senate, and Republicans held on to the House. But don’t be fooled. The political dynamic of the next four years will be almost exactly the opposite of the last four. […] In Obama’s second term, leverage will shift to the Democrats on almost every issue of importance. And that shift has already begun.

Ledare: “Now, hug a Republican

(The Economist, 10-16 november 2012)

This newspaper endorsed Mr Obama and is glad he won, but he was lucky: lucky for the second time to have faced a less fluent opponent weighed down by his party’s trunkful of baggage; lucky that the American economy perked up, a little, just when he needed it to; maybe lucky even that Hurricane Sandy appeared when it did. Mr Obama fought an appallingly negative campaign and scraped a victory in both the swing states and the popular vote (which he won by only 2.4%, the lowest ever for a successfully re-elected president). The Democrats’ gains in the Senate stemmed largely from the Republicans choosing candidates of such tragicomic extremism that they might have been characters from a Tom Wolfe novel. And, above all, in the House the Republicans preserved their majority, feel vindicated and are spoiling for a fight.

Bild: Tidskriftsomslagen är Time och Newsweek den 19 november, Bloomberg Businessweek den 12-18 november och The Economist den 10-16 november. (Bloomberg Bussinesweek hade ett omslag med en åldrad Mitt Romney redo ifall han vunnit.)

Read Full Post »

GABRIEL WIKSTRÖM (S) har studerat SSU:s valanalyser från 1998 och framåt.

Han har kommit fram till att ”tre områden återkommer i samtliga analyser: vikten av att äga problemformuleringsprivilegiet, socialdemokratin som folkrörelse samt behovet av att ha representativa företrädare.”

Traditionellt sett har S vunnit val när partiets problembeskrivningar och lösningar delats av väljarkåren. När partiet misslyckats med detta har man istället förlorat val.

[…]

Fram till mitten av 1990-talet bestod socialdemokratin av en tät väv av organisationer och en mycket stor medlemskår. Det innebar att samhällsproblem bland viktiga väljargrupper snabbt uppfattades […]

De senaste femton åren har denna organisationsväv glesnat samtidigt som medlemmarna har blivit färre och mindre representativa för partiets väljargrupper. Detta har i sin tur lett till att viktiga väljarströmningar inte uppfattas lika snabbt som tidigare och att partiet därmed står med en föråldrad och snedvriden verklighetsbild. S går med andra ord inte längre i takt med de grupper partiet säger sig vilja företräda.

[…]

Dessa aspekter fanns även med i vinterns eftervalsdebatt och i den av partiet tillsatta kriskommissionens rapport. Vi har med andra ord en god uppfattning om vad som är socialdemokratins problem.

Men lösningen är inte lika enkel som Gabriel Wikström får det att låta som.  

1. Bara för att man har identifierat sjukdomen betyder inte att man funnit botemedlet.

Att konstatera att man inte längre har ”problemformuleringsprivilegiet” säger inget om vilken politik som skall lyftas fram för att partiet skall kunna återerövra det.

2. Och om problemet är bristande förankring bland organisationer och folkrörelser så behöver inte lösningen nödvändigtvis vara att återskapa dessa band. Idag har nämligen i princip alla folkrörelser samma problem med bristande förankring i samhället p.g.a. dalande medlemssiffror.

Dessutom är Socialdemokraterna fortfarande ett parti med så pass många medlemmar, politiker och politiska tjänstemän och kontakter med en lång rad fackföreningar, folkrörelser och organisationer att detta knappast kan vara problemet.

Att ”lyssna till rörelsen” löser därför inte nödvändigtvis Socialdemokraternas problem.

3. ”Vid en granskning framgår det tydligt att partiet har ett underskott av såväl yngre som äldre, kvinnor och företrädare med utomnordisk bakgrund”, konstaterar Wikström.

Eftersom Socialdemokraterna tycker att kvoteringar är OK borde man enkelt kunna lösa detta problem.

Men alla partiers ”dirty little secret” är att dessa grupper inte är de enklaste att hitta i tillräcklig stor omfattning när det verkligen gäller.

(Och att hämta dessa personer direkt från t.ex. SSU och Kvinnoförbundet skulle knappast rätta till problemet med en ”snedvriden verklighetsbild” som partiet lider av enligt Wikström.)

Dessutom kan en ständig kvotering av olika minoritetsgrupper riskera att urholka den interna demokratin i partiet. Var går gränsen för vad som skall anses vara en kvoteringsbar underrepresenterad grupp?

Har partiet t.ex. tillräckligt många personer med handikapp på ledande poster? Eller personer från landsbygd och glesbygd? Tillräckligt med småföretagare? Listan kan göras oändlig.

Kanske Socialdemokraternas problem snarare är att man inte har gjort hemlexan och tagit reda på vilket samhälle man verkligen vill bygga. Partiet har helt enkelt kört slut på politiska idéer.

Socialdemokraterna under t.ex. Hjalmar Branting och Per-Albin Hansson formullerade politiken först för att sedan bilda ”allianser” med väljare och organisationer.

Det räcker att studera partiets senaste valrörelser för att man skall inse att partiet har tappat gnistan. Uttråkade partiarbetare som rutinmässigt delar ut sina broschyrer är ett säkert tecken på att något är fel på både visionerna och politiken.

Read Full Post »

POLITIK: Av någon outgrundlig anledning höll Feministiskt initiativ sin partikongress samtidigt som Socialdemokraterna hade sin extrakongress.

Trots detta fick man förhållandevis bra utrymme i media. Vilket visar att partiet är populärare på redaktioner och bland journalister än hos väljarna.

Gudrun Schyman lämnar som språkrör och tre nya tar över – Stina Svensson, Sissela Nordling Blanco och Carl Emanuelsson.

Att de tre kommer att få det svårt är uppenbart efter att ha läst partiets Valanalys 2010.

Analysen andas förvåning över det dåliga valresultatet. Man framhäver gärna att fler väljare idag sympatiserar med partiet än vad man fick röster.

Enligt de Sifo-undersökningar som partiet gjorde 2010 jämfört med 2006 har fler under 2010 svarat att de kan tänka sig att rösta på Fi. Det visar att Feministiskt initiativ har blivit mer etablerade som ett parti som en kan tänka sig att rösta på – trots att partiet fick ett sämre valresultat 2010.

Men fler sympatisörer betyder inte med automatik fler röster.

Samtidigt som man säger sig inte ta ställning i vänster-högerfrågan så paketerar man sin politik som ett traditionellt vänsterparti.

Många av respondenterna [i partiets egna enkäter] har angett att det är partiets ställningstagande i sakfrågor som bland annat i antirasistiska frågor, HBT frågor samt frågor kring papperslösa, som var avgörande för deras röst på partiet. En del respondenter angav att ett klassperspektiv saknades som anledning till att de inte röstade på Feministiskt initiativ.

Varför skulle partiet då få fler röster när man i realiteten bara är ett alternativ för vänsterpartister?

Partiet måste bestämma sig för vad man vill vara. Är man ett renodlat vänsterparti måste man ta upp striden med de andra partierna på vänsterkanten, och då speciellt Vänsterpartiet.

Om man å andra sidan vill vara ett parti som inte accepterar vänster-högerskalan måste man se till att driva en politik som även attraherar borgerliga väljare.

Man kan inte vara allt på en gång.

Read Full Post »

STRATEGI: Maud Olofsson vill att partiet skall ta eftervalsanalysen som en ”kick i baken”. Hon och Annie Johansson, analysgruppens ordförande, vill också att Moderaterna skall vara som Bamse: starka men snälla mot småpartierna.

Inte nog med att Centerpartiet (och Folkpartiet och Kristdemokraterna) agerar i regeringen som om man hålls i Herrans tukt och förmaning av pappa Reinfeldt och mamma Borg, nu t.o.m. låter man som småbarn.

Trots detta finns det mycket klokt i eftervalsanalysen. Men det gäller att leverera. Och då går det inte att bara gnälla och hoppas att Moderaterna skall lösa problemen åt en.

Läs mer: ”Centerpartiets valsanalys 2010″, 28 januari 2011.

Read Full Post »

Older Posts »