Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Arkivet’ Category

ANALYS | Det som en evighet sedan. Trots detta är ganska intressant att läsa vad som skrevs om presidentvalet innan valresultatet presenterades.

henry-payne

En analys – tagit på måfå – var Johan Anderbergs ”En riktig politiker” i Fokus. Artikeln handlade om Hillary Clinton självklara väg mot Vita huset.

Clinton såg så självklar ut att det inte ens kändes meningsfullt att följa rapporteringen från valkampanjen. Frågan vara bara hur stor segern skulle bli.

Så problemet var inte att Anderbergs artikel var dålig. Tvärt om. Den var mycket bra och insiktsfull…om det nu inte hade varit för att analysen skulle visa sig vara helt fel.

Hon är bara några veckor från att ta över presidentmakten.

Hon är den första kvinna som någonsin ens nominerats som presidentkandidat för de två största partierna.

Hon har en ledning som bara blir större och större.

Hon kommer troligen att få fler röster än alla som någonsin ställt upp i ett presidentval i den amerikanska republikens historia.

Ändå handlar alla berättelser om Hillary Clinton om en enda sak:

Hur dålig hon är.

Hon uttrycker sig klumpigt, har för dålig hälsa, döljer saker i onödan, är för gammal, har haft en privat mejlserver, lyckades inte skaka av sig gubbsocialisten Bernie Sanders i primärvalet.

Ändå har hon klättrat hela vägen hit.

Om inget oförutsett händer blir hon snart världens mäktigaste person.

[…]

Ezra Klein, chefredaktör på Vox, beskriver hennes strategi som ett »kvinnligt« ledarskap. Det handlar inte om stora tal, eller om applåder från stora åskådarmassor. I stället är det ett outtröttligt koalitionsbyggande som ytterst få klarar av.

Ta bara spelet inför primärvalet. I ett parti som knappt är ett parti, utan mer en regnbågspakt mellan svarta, latinos, LGBT-grupper, kvinnorörelser, fackföreningar och andra intressegrupper är det klart att det är viktigare att bygga allianser än att stå och hålla låda inför politiskt engagerade studenter.

”Det är dags att erkänna”, skriver Ezra Klein, ”att Hillary Clinton är en exceptionellt talangfull politiker”.

[…]

I Martin Gelins bok »Den längsta kampen« intervjuas forskaren Michael Kimmel. Han beskriver Republikanernas debatter som en tävling i vem som är den starkaste mannen.

[…]

Så på ena sidan står nu en politiker som har vunnit nomineringen genom en manlighetstävling.

På den andra sidan står en politiker som vunnit nomineringen genom vad som beskrivs som ett ”kvinnligt” ledarskap.

[…]

Men kanske handlar det inte alls om manligt och kvinnligt. För den stora kampen mellan Trump och Clinton går att sammanfatta i en enda fråga:

Hur arga är väljarna?

Och kanske är de inte så arga som man tror.

Hur fel vi hade.

Väljarna visade sig snarare mer ”pissed” än vad någon expert vågat tro. ”’C’est la vie’, say the old folks, it goes to show you never can tell”, som Chuck Berry uttryckte det.

Bild: Teckning av Henry Payne.

Read Full Post »

Rekord 1967

1967 hade Rekord John F Kennedy på omslaget. Rubriken löd ”Kennedys bragd” med texten ”Därför fick han tapperhetsmedaljen under andra världskriget”.

Tidskriftsomslaget: Rekord med Sportrevyn, nr 46, 1967.

Read Full Post »

Idun nr 51 22 december 1949

”Möte mellan starkt och skönt” är bildtexten på omslaget av Idun (nr 51, den 22 december 1949) när Winston Churchill möte drottning Ingrid. Pris: 45 öre.

Read Full Post »

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

IMAGE |  Skandaler – politiska eller privata – har alltid gått hand i hand med Ted Kennedy. Det gäller förresten hela Kennedy-klanen.

Hänt i veckan

Här är ett veckotidningsomslag från 1970 med senator Ted Kennedy och hans fru Joan. Vad skandalen handlade om är det ingen som längre orkar bry sig om. Numret av Hänt i Veckan är daterat 4 december 1970.

Read Full Post »

T&C Vol 74 No 3803 8 September 1939 001

I vår högst oregelbundet återkommande serie ”Tidskriftsomslag vi gillar” är det nu dags för The Tailor and Cutter.

Det var en facktidskrift för skräddare och publicerades i London mellan 1866 och 1972.

På omslaget ser vi Winston Churchill och Anthony Eden under rubriken ”Additional Strength for the Government”. Tydligen ger tidskriften de två statsmännen godkänt både för deras kompetens och ekipering.

Om det är korrekt som en källa anger på nätet att detta nummer är daterat 8 september 1939 (vol 74 No 3803) så innebär det att Winston Churchill ännu inte har blivit premiärminister.

Eden som senare även skulle bli Churchills utrikesminister hade 1938 avgått från samma post i protest mot premiärminister Neville Chamberlains undfallenhetspolitik – appeasement – gentemot Adolf Hitler.

Tidskriftsomslag: The Tailor and Cutter den 8 september 1939 (volym 74, nummer 3803).

Read Full Post »

HISTORIA | Den 29 juni rapporterade världens media om mordet i Sarajevo på tronföljaren ärkehertigen Frans Ferdinand av Österrike-Ungern.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 229 juni 1914

Officiellt utbröt första världskriget en månad senare, den 28 juli, när Österrike-Ungern förklarade Serbien krig.

På bloggen Försvunna Malmö skriver Martin Andersson på Sydsvenskan om tidningens rapportering av händelsen.

Rubrik och underrubrik löd: ”Österrikiske tronföljarens och hans gemål mördades i går. Undgingo först ett bombattentat, men träffades sedan af en annan attentators pistolskott.”

Lägg märke till att tidningen redan på eftermiddagen, samma dag som mordet, nåddes av nyheten via ett telegram. Redan nästa dag fanns nyheten i tidningen.

Sydsvenska Dagbladet Snällposten nåddes på eftermiddagen den 28 juni av ett telegram som meddelade att ”då tronföljaren ärkehertigen Franz Ferdinand och hans gemål, hertiginnan af Hohenberg i dag åkte genom gatorna aflossade en person i deras omedelbara närhet flera pistolskott mot dem. Bägge blefo dödligt sårade och afledo efter några minuter”.

På kvällen vajade det österrikiska-ungerska konsulatets flagga på halv stång i Malmö och i SDS dagen därpå analyserades den politiska konsekvensen:

”Den habsburgska monarkiens bestånd är en hufvudbetingelse för Europas fred; med Österrike-Ungerns splittring skulle hela vår världsdel stå i lågor; allt arbete, hela näringslifvet vara bragt ur jämvikten; hundratals millioner människor stå inför rubbningar, hvilkets omfång ingen dristar beräkna”.

Skribenten drar paralleller till folkets jubel och hyllningsrop då kronprinsessan Margareta under gårdagen delade ut priser till Riksskyttetävlingens segrare på Baltiska utställningen. ” Inför den hemska händelsen, som samtidigt utspelades i Serajevo, är denna manifestation af tillgifvenhet och kärlek dubbelt dyrbar”.

Bild. Ett urklipp från Sydsvenska Dagbladet Snällposten den 28 juni 1914.

Se mer: Samma händelse från engelska Manchester Evening News och amerikanska The Washington Post.

Read Full Post »

ARKIV | Tidigare i år offentliggjordes tusentals dokument från Bill Clintons år i Vita huset. De innehåller bl.a. råd om hur man hanterar massmedia.

Memorandum 31 augusti 1995--från Lisa Caputo till Maggie Williams

Bland annat släpptes tidigare hemliga promemorior som visar hur Hillary Clintons rådgivare försökte hantera och förbättra hennes skamfilade image.

Det krävdes mycket arbete för att kunna förändra bilden av henne som ansvarig för president Clintons misslyckade sjukvårdspolitik.

Idag är Clinton en av de mer populära och igenkända politikerna hos den breda allmänheten. Clintons PR rådgivare och imagemakare har uppenbart lyckats ganska väl.

Det är svårt att se att någon annan demokrat har större möjligheter att bli partiets nästa presidentkandidat.

När Hillary Rodham Clinton 1999 lanserade sin kampanj för att bli New York senator hade detta föregåtts av detaljerade strategiska planer för att förändra henne från politikerhustru till självständig politiker.

Hennes rådgivare Mandy Grunwald hade bl.a. skrivit ner “a few style pointers.” “The press is obviously watching to see if they can make you uncomfortable or testy”, skrev Grunwald. “Even on the annoying questions, give relaxed answers.”

Grunwald poängterade att Clinton skulle koncentrera sig på det budskap hon ville förmedla. “You have a tendency to answer just the question asked,” skrev Grunwald. “That’s good manners, but bad politics.”

Tonen, enligt Grunwald, bör vara “chatty, intimate, informal.” Clinton bör använda humor om det går. Hon bör också undvika att gå i försvarsställning eller höja rösten.

Clinton fick även rådet att undvika att referera till president Clinton. Att luta sig mot sin make (eller maka) när man söker väljarnas stöd är inte att rekommendera för någon.

Philip Rucker, Washington Post, skriver om dokumenten som nu har offentliggjorts:

The Grunwald memo […] describe attempts to cultivate influential journalists who could become “fans” or “Clinton surrogates.” They also detail a push to leverage the first lady’s official travel and agenda to generate positive news media coverage, softening her image in the run-up to Bill Clinton’s 1996 reelection campaign.

[…]

In 1995, for example, Clinton’s press secretary, Lisa Caputo, wrote that the Clintons’ 20th wedding anniversary that year provided “a wonderful opportunity for Hillary” to bolster her political standing. She suggested throwing “a big party” and releasing a photo spread of the occasion for People magazine, which could later be used as part of “a nice mail piece” for voters.

[…]

In August 1995, Caputo wrote a six-page memo to Maggie Williams, the first lady’s chief of staff, with 16 suggestions to rehabilitate their boss’s image.

[…]

One idea was for Clinton to appear in an episode of “Home Improvement,” ABC’s hit family sitcom featuring Tim Allen. “Although I have some concerns that it diminishes the role of First Lady by going on a tv sitcom, it is probably worth weighing it against what we believe we might be able to gain by such an appearance politically and image-wise,” Caputo wrote.

Caputo also said that Clinton should harness the Internet — then in its infancy as a widespread medium and referenced by Caputo as only “Internet,” without “the.”

Caputo detailed plans to feature Clinton in historical contexts to help soften her image, including by celebrating the birthday of Eleanor Roosevelt, whom Clinton considered a personal hero. This strategy, Caputo wrote, could make Clinton “seem less extreme.”

Clinton has long had an aversion to the Washington press corps, and her advisers developed strategies to overcome that. One idea was for Clinton to meet monthly with the editors of women’s magazines, which could “turn the editors into Clinton surrogates.”

Caputo suggested that senior aides take White House correspondents to lunch or dinner and share “wonderful Hillary anecdotes” and disabuse them of the notion of “Hillary being in a bunker mentality.” For example, Caputo wrote, adviser Lissa Muscatine liked telling reporters that Clinton loves when Muscatine’s twin children visit the office.

Caputo endorsed a proposal from another adviser, Sidney Blumenthal, for Clinton to host off-the-record dinners with “opinion makers” who are not part of the “mainstream New York media” but rather are “people whom the New York Times respects intellectually.” The objective was to “help inoculate or diffuse any negatives that may arise in the mainstream press.”

Clinton’s advisers also looked for ways to use the first lady’s official travels for political gain. In preparation for a 1995 women’s conference in Beijing, Caputo briefed Clinton on the journalists traveling with the first lady, describing which ones she considered “fans,” “fair” or “aggressive.” Caputo also wrote that the event would give Clinton “good political mileage”; to this day, Clinton regularly refers to the address she gave at the historic conference.

Detta är lika goda råd i dag som när de gavs för femton år sedan.

Och de kan inte ha varit helt bortkastade med tanke på att Hillary Cllinton med tiden blev utrikesminister i Barack Obamas administration.

Bild: Detalj av ett memorandum från Lisa Caputo till Maggie Williams. Daterat den 31 augusti 1995. 

Read Full Post »

MEDIA | Under hela sin livstid var Henrik Bernhard Palmær (1801-1854) verksam inom tidningsvärlden. Här ett citat från 1851.

H. B. Palmær Beska droppar

Riksdagsmännen äro tillsatta att avhjälpa statens många lyten, men äro själva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, varest samtliga patienterna äro medicine doktorer.                                                                                                                                                                          H. B. Palmær, Friskytten, 15 februari 1851

H. B. Palmær var bl.a. medarbetare i Lars Johan Hiertas Aftonbladet och 1838 startade han Östgöta Correspondenten.

Under en period var han även riksdagsman och satt på ett mandat från hantverkarna.

Bild: Boken är H. B. Palmær, Bäska droppar, i urval av Göran B. Nilsson, Delfinserien (1975), Bokförlaget Aldus.

Read Full Post »

RETORIK | Som direktör i Spandau fick Eugene K. Bird en unik möjlighet att dokumentera sina samtal med livstidsfången Rudolf Hess.

Heinrich Hoffman 1927--Adolf Hitler

Innan han tillfångatogs, efter att ha landat ett plan i Skottland 1940, hade Hess varit Adolf Hitlers ställföreträdare.

I Storbritannien hoppades han kunna förhandla fram en separat fred med Winston Churchill.

I kort passus i slutet av sin bok Fången i Spandau – Historien om Rudolf Hess (Norstedts, 1975) skriver Bird helt kort om hur Hess såg på Adolf Hitlers retoriska förmåga.

”Där [i författarna Roger Manvell och Heinrich Fraenkels biografi om Hess] står att ni hjälpte Hitler att öva in sina tal. Gick han alltid igenom dem i förväg?”

”Ja visst. Führern var mycket noga med det. Var gång han skulle tala – och varje gång var lika viktig för honom – ägnade han timmar åt att gå igenom betoningen av poänger och de gester han skull göra. Han var en hypnotisk talare. Han behärskade sin åhörare, hade dem helt i sin hand. Jag kan inte säga detsamma om hans förmåga att skriva, men när det var fråga om att tala fanns det ingen som kunde förtrolla sina åhörare så som Adolf Hitler.”

Idag framstår Hitlers (och Benito Mussolinis) framträdanden i mer grotesk dager. Men tillräckligt många har vittnat om hans förmåga att trollbinda för att man skall ta Hess på allvar.

Det är inte osannolikt att en av hemligheterna bakom hans publikframgångar var just hans villighet att öva inför sina tal.

Heinrich Hoffman, Hitlers personlige fotograf, tog 1927 en rad foton där Hitler testade en rad gester för att se vilka som såg spontana ut och kunde fungera i offentliga sammanhang.

Övningen utfördes medan ett tal av Hitler snurrade på grammofonen, troligtvis samma grammofon som man kan se i bakgrunden på fotot ovan.

Hitler bad Hoffman förstöra alla bildbevisen eftersom han ansåg dem vara ”under hans värdighet”.

Troligtvis ville han undvika att bilderna underminerade myten om honom som den ”naturlige” ledargestalten för ett framtida nazistiskt Tyskland.  (I sina memoarer publicerade Hoffman även en bild där Hitler bar glasögon.)

Read Full Post »

Older Posts »