Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mediekritik’ Category

USA Nyhetsreportage från USA ger en lätt uppfattningen att redaktionerna nöjer sig med att kopiera ståndpunkter och nyheter från The Huffington Post.

cafe

Marcus Oscarsson på TV4 är en av de få som avviker från det förutsägbara. Med stor entusiasm analyserar och sprider han kunskap om amerikansk politik som ingen annan.

I slutet av förra året uttalande han sig så här i livsstilsmagasinet Café om Donald Trump, amerikansk politik och val:

– Jag tror att han skulle kunna bli en bättre president än vad många tror. Jag tror att han har lyckats dölja sina goda egenskaper väldigt väl. Det är lite typiskt Sverige, och USA också, att tycka att Trump är ”galen”. Man kan inte vinna ett primärval mot 16 motkandidater om man är galen eller dålig. Däremot måste han sluta med en del av de här clownerierna.

Han gör en kort paus.

– Vilken kandidat var det förresten folk sa så där om förut: ”Han kan inte vinna, han är en Hollywoodpajas?”

– Reagan, mumlar en prematur ingenjör.

– Exakt. USA:s nästan mest populära president genom tiderna.

– Vem tror du vinner då?

– Jag tror att det blir väldigt, väldigt spännande. Och jag tror att Trump har mycket större chanser än vad folk tror.

[…]

– När man väl kliver in i Ovala rummet och vet att man är USA:s president och har hela världen på sina axlar, då tror jag att man skärper till sig. Och så finns det ju kontrollinstanser: kongressen, högsta domstolen, Pentagon och ministrarna. Många är arga för det här med muren mot Mexiko, men de har ju ett allvarligt problem med enorm illegal invandring från Mexiko. Vi har själva gränskontroller i Skåne. Hade vi haft hela vår landsgräns mot Turkiet tror jag att det hade varit stort stöd för en mur i Sverige också. Man får ta på sig den andra personens glasögon. Dessutom har Trump en history av att typ vara demokrat. Jag tror fortfarande att han är mer för aborträtten än vad många andra republikaner är. Jag tror inte att han är så som han verkar. Jag tror att ganska få personer är ondskefulla. Men ska han som person vara en förebild för USA:s unga så har han helt klart en del att förbättra – plus att stora delar av hans politik är okänd, vilket skapar stor osäkerhet om hur han faktiskt skulle agera som president.

[…]

– Politiska kampanjer är väldigt spännande för det är nära kopplat till att förstå väljarna och förstå vanligt folk, säger Marcus. Och amerikanska politiker är bra på göra sig begripliga. De är mindre byråkratiska än svenska politiker – som ofta använder svåra ord som ”arbetsgivaravgifter”. Det är många som inte vet vad det betyder. Säg ”så att det blir billigare att anställa” i stället.

Om Trump blir en bra som president lär vi få se. Men ingen president blir lika bra som deras anhängare säger eller så urusla som deras belackare påstår.

Vad vi kan se nu är att Trump uppenbart förstod något om USA som de flesta analytiker och politiker – inklusive Hiillary Clinton – missade.

Med sin försiktighet lyckades Oscarssons framstå som mer balanserad (och mer ”rätt” i efterhand) är de flesta i Sverige.

Tidskriftsomslag: Café, november 2016

Read Full Post »

VAL 2016 | En av de roligare konsekvenserna av Donald Trumps valkampanj var den moralpanik som följde på valsegern.

time-augusti-22-2016

(The Reckoning: ”Donald Trump’s sinking polls, unending attacks and public blunders have GOP reconsidering its strategy for November”)

Och hela ”etablissemanget” – politiska, media, kulturella – hängde villigt på både här och over there. ”En ond och sjuk människa ska leda världens mäktigaste nation. Detta är inte bra för världen!”, skrev t.ex. riksdagskvinnan Hillevi Larsson (S) på Twitter.

time-october-2016

(Inside Donald Trump’s Meltdown: ”Donald Trump’s sinking polls, unending attacks and public blunders have the GOP reconsidering its strategy for November”)

Två andra exempel: Skoladministratörer i Boston erbjöd ”råd och stöd” till ungdomar som oroade sig över Trump medan Olle Wästberg, ”USA-kännare” och tidigare generalkonsul i New York, påstod att Trumps seger var värre för Sverige än för amerikanarna.

new-york-october-31-november-13-2016

(Final Days: ”As the unmanageable, unrepentant, and unprecedented candidate careens to the finish line, Donald Trump’s advisers try to figure out how to save themselves – and the movement he started.”)

Men speciellt pinsamt var valresultatet för opinionsinstituten och den politiska journalistiken som ”ended up with egg on their faces”.

I detta inlägg är tre favoriter från Time och New York som borde förfölja redaktörerna i sömnen framöver. Time t.o.m. följde upp sitt omslag med den alltmer smältande Trump i augusti med ett ”total meltdown” omslag i november. Så säker framstod Hillary Clintons valseger vid det laget.

För den som redan känner sig nostalgiska kan klicka på länkarna för att läsa hur fel alla hade.

Tidskriftsomslag: Time den 22 augusti (amerikanska editionen) och den 24 oktober 2016 samt New York den 31 oktober-13 november 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Donald Trump är expert på att få exponering i media trots att han kontinuerligt förolämpar deras kampanjbevakning.

Rolling Stone - March 10 - 2016 - Issue 1256.

Och även om rapporteringen oftast är negativ kan media inte ta ögonen ifrån honom. ”He’s pulling 33 times as much coverage on the major networks as his next-closest GOP competitor, and twice as much as Hillary”, skriver Matt Taibbi i Rolling Stone.

I år är det tydligt att väljarna trötta på vad man ser som en allians mellan media och partiernas etablissemang kring beskrivningen av vad som måste göras i landet och vilka politiker som är lämpliga för jobbet.

Att väljarna på både vänster- och högerkanten har tröttnat på att deras respektive partier alltid tycks välja samma typ av politiker har skapat utrymme för både Bernie Sanders och Donald Trump.

Vare sig Sanders eller Trump är naturliga representanter för sina respektive partier. Båda har kommit in i sina partier relativt sent. Båda ses som outsiders av gräsrötterna. Och i år är detta ett plus.

Taibbi skriver om fenomenet Trump:

Trump is no intellectual. He’s not bringing Middlemarch to the toilet. If he had to jail with Stephen Hawking for a year, he wouldn’t learn a thing about physics. Hawking would come out on Day 365 talking about models and football.

But, in an insane twist of fate, this bloated billionaire scion has hobbies that have given him insight into the presidential electoral process. He likes women, which got him into beauty pageants. And he likes being famous, which got him into reality TV. He knows show business.

That put him in position to understand that the presidential election campaign is really just a badly acted, billion-dollar TV show whose production costs ludicrously include the political disenfranchisement of its audience. Trump is making a mockery of the show, and the Wolf Blitzers and Anderson Coopers of the world seem appalled. How dare he demean the presidency with his antics?

But they’ve all got it backward. The presidency is serious. The presidential electoral process, however, is a sick joke, in which everyone loses except the people behind the rope line. And every time some pundit or party spokesman tries to deny it, Trump picks up another vote.

[…]

Interestingly, a lot of Trump’s political act seems lifted from bully-wrestlers. A clear influence is ”Ravishing” Rick Rude, an Eighties champ whose shtick was to insult the audience. He would tell ticket holders they were ”fat, ugly sweat hogs,” before taking off his robe to show them ”what a real sexy man looks like.”

In Greenville, Donald ”The Front-Runner” Trump started off the debate by jumping on his favorite wrestling foil, Prince Dinkley McBirthright, a.k.a. Jeb Bush. Trump seems to genuinely despise Bush. He never missed a chance to rip him for being a ”low-energy,” ”stiff” and ”dumb as a rock” weenie who lets his Mexican wife push him around. But if you watch Trump long enough, it starts to seem gratuitous.

Trump’s basic argument is the same one every successful authoritarian movement in recent Western history has made: that the regular guy has been screwed by a conspiracy of incestuous elites.

[…]

Reporters have focused quite a lot on the crazy/race-baiting/nativist themes in Trump’s campaign, but these comprise a very small part of his usual presentation. His speeches increasingly are strikingly populist in their content. His pitch is: He’s rich, he won’t owe anyone anything upon election, and therefore he won’t do what both Democratic and Republican politicians unfailingly do upon taking office, i.e., approve rotten/regressive policies that screw ordinary people.

[…]

No one should be surprised that he’s tearing through the Republican primaries, because everything he’s saying about his GOP opponents is true. They really are all stooges on the take, unable to stand up to Trump because they’re not even people, but are, like Jeb and Rubio, just robo-babbling representatives of unseen donors.

Tidskriftsomslag: Rolling Stone, 10 mars (nr. 1256) 2016

Read Full Post »

IMAGE | Med monoton regelbundenhet dyker det upp artiklar och böcker som hävdar att det nu är dags att slå håll på ”myten” Winston Churchill.

New Statesman 9-15 January 2014

Alla dessa försök till historierevidering innehåller nästan alltid några gemensamma komponenter.

Författaren försöker t.ex. alltid antyda att ingen tidigare har gett den ”sanna” och ”oförfalskade” bilden av Churchill. Tydligen har sanningen om mannen, politikern och statsmannen alltför länge varit dold bakom den officiella bilden av Churchill – en bild som ingen vågar ifrågasätta.

Detta sätt att argumentera håller inte för en närmare granskning. Få politiker har nämligen varit lika kontroversiella som Churchill. Han var ifrågasatt under hela sin politiska karriär.

En annan ingrediens i dessa försök att förändra bilden av Churchill är att framhäva, inte bara hans politiska felberäkningar och misslyckanden, utan även att hans politiska åsikter inte längre ligger i linje med dagens etablerade konsensus.

Att studera Churchills politiska åsikter är naturligtvis historiskt intressant men ganska missvisande när man skall bedöma hans samlade insatser.

Med tanke på att Churchill var född 1874 (!) borde det inte förvåna någon att hans åsikter inte låg i linje med vad vi tycker idag. Det omvända skulle ha varit betydligt mer uppseendeväckande.

Churchill skulle knappast varit mer än en historisk kuriositet om hans åsikter hade överensstämt med dagens politikers.

Frågan är om han ens hade varit en identifierbar historisk person om han hade avviket alltför mycket från sin egen tid. Hade vi då ens kunnat finna några historiska spår av honom i dokument och arkiv? Sannolikt hade han aldrig blivit vare sig parlamentsledamot eller premiärminister om han haft åsikter som inte gjort honom valbar.

Många gånger liknar kritiken av Churchill vad man idag kallar ”virtue signalling” Poängen är att visa, d.v.s. signalera, vilken god människa man själv är. ”One of the crucial aspects of virtue signalling is that it does not require actually doing anything virtuous”, skriver mannen som myntade begreppet.

Ett exempel på detta är Simon Heffers artikel ”Why it’s time to debunk the myth of Churchill” i New Statesman. Rubriken säger allt. (I papperstidningen: ”The Churchill myth”.)

Ingenting av det som Heffer skriver om i artikeln är överhuvudtaget nytt för den som studerat ämnet. Alla exemplen beskrivs i de flesta historiska verk och politisk biografier om Churchill som publicerats under de senaste femtio åren.

He had an unfortunate knack of finding himself on the wrong side of too many arguments, over things that usually did not require the benefit of hindsight to be understood.

[…]

At the khaki election of 1900 he began his political career, as a Tory. He left for the Liberal Party in 1904 when the Tories, under the influence of Joseph Chamberlain, who had left the Liberals in protest against the Irish home rule bill, started to move towards protectionism. That was fair enough: but moving back to the Tories after the collapse of the coalition in 1922, when the Liberal Party had divided, imploded and been eclipsed by Labour, was widely regarded as an act of outrageous cynicism, not least by those whom he was rejoining. Churchill deployed his considerable wit to gloss over this episode – “Anyone can rat, but it takes a certain amount of ingenuity to re-rat” – but a bad smell lingered in the Tory party for some time because of it.

[…]

Once the Conservatives were pushed out of office in 1929 he began his “wilderness years”, and adopted resistance to Indian self-government as one of his main causes. It was at this stage that he described Gandhi as “a seditious Middle Temple lawyer, now posing as a fakir of a type well known in the East, striding half-naked up the steps of the Viceregal palace . . . to parley on equal terms with the representative of the King-Emperor”. Such rhetoric turned Baldwin against him and ensured he did not serve in the National Government that Baldwin formed with Ramsay MacDonald in 1931.

[…]

Despite a record of failure and misjudgement that in any other politician would offset even the most considerable achievements, Churchill in death has become largely untouchable by all, apart from those who are dismissed as mavericks and sectarians. The myth keeps us from an honest interpretation of our history in the first half of the 20th century. The false and romanticised picture we have of him, created by his reputation from 1940-45, is a huge obstacle to true understanding.

In one aspect of his life, when the man met the hour, he was as outstanding as anyone in British history has been. In all others he was just another politician on the make, firing out opinions at random in the hope that one, now and again, would hit the target. He had a bellicosity that in all circumstances other than 1940-45 could be intensely dangerous, and that had its downside even in the fight against Hitler.

But we would best understand his indisputable greatness, and our enduring debt to him, by realising how his achievements came in spite of, not because of, his parti­cular character. The myth is too much. It is more important than ever to examine the reality of his life and works, and to try to get him in a true perspective.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 9-15 januari 2014.

Read Full Post »

VÄLJARE | Att framhäva politikernas personlighet och privatliv är något både media och politiker inte tycks kunna få nog av.

The American Interest

Det personliga säljer och politiker vill gärna få väljarna att tro att han eller hon är din kompis.

Det är därför Fredrik Reinfeldt gärna talade om att han tyckte om att städa och Stefan Löfven inte har något emot att berätta om sin arbetarbakgrund. Och det är därför Annie Lööf inte så sällan talar om att hon är uppvuxen i glesbygd.

Dessa berättelser är till för att väcka sympatier hos väljarna, få dem att identifiera sig med politikerna och öka förtroendet för politiken.

Om politikerna kan berätta en sympatisk historia om sitt liv hoppas man att detta skall öka sympatierna för deras politik. Och locka över tveksamma väljare.

Om väljarna kan fås att tro att politikern är ”som människor är mest” kan man minimera risken för att väljarna röstar på någon annan p.g.a. politiska förslag som inte är till förmån för väljaren. För inte skulle väl ”min kompis” fatta beslut som skulle skada mig som väljare?!

Resultatet blir att vi allt för ofta ser politiker som prioriterar deltagande i caféprogram och morgonsoffor istället för att möta hårdslående journalister.

En som var mästare på att säga ingenting var förra hälso- och landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt (M).

Den som lyckas hitta en intervju där hon verkligen får stå till svars för sin politik är bara att gratulera. Istället hittar man desto fler lättviktiga reportage och personporträtt som innehåller noll av värde för den politiskt intresserade.

En som tycker att det hela har gått för långt är författaren R. Jay Magill, Jr. som skriver om faran av politisk närhet mellan väljare och politiker (och media som så gärna bidrar till detta).

As the American presidential primary season gears up in earnest, prudent men and women would do well to steel themselves against the coming onslaught of mawkish promotionals bound to head in our general direction.

[…]

Hillary Clinton’s 2016 campaign message, too, is sculpted around intimate details of her life, including her upbringing by her long-suffering mother Dorothy Rodham and her rule-obsessed father Hugh Rodham. The script cries out, “I, like you, have been a victim”, a message crafted to resonate with Democratic constituencies. The New York Times eagerly assists in the effort; note the cover story of the July 19 New York Times Magazine by Mark Leibovich, “The Once and Future Hillary”, followed on Tuesday, July 21, by Amy Chozick’s front-page story, “Clinton Father’s Brusque Style, Mostly Unspoken but Powerful.”

Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.Of course, emotional appeal has been an effective rhetorical device since the beginning of rhetorical devices.

[…]

Some of what has happened to American political culture in recent decades is common to Western democracies generally, and some is not. On the one hand, there is evidence of a general personalization of politics in Western democracies over the past three decades. In Britain, France, Italy, Germany, Denmark, and the Netherlands there has been a increasing focus on the personality of a political figure: his personal preferences, consumer choices, how he looks, behavioral tics, psychological and emotional makeup, personal histories or private family affairs.

[…]

Though certainly there is civic good that comes of knowing that an elected official is laundering money, lying to the citizenry about matters of the public interest, or defrauding taxpayers, it is unclear if knowing about politicians’ private affairs actually matters in their conduct of affairs of state. Europeans tend to think it does not; politicians are not asked to share the intimate details of their private or emotional lives because those details are deemed irrelevant to politics. But Americans tend to think it does.

[…]

Whether one prefers European or American sensibilities in such matters, political leaders are not just ordinary beings like you and me. They have willfully entered public life and, in a representative democracy, agreed to accept the responsibility of adopting a representative public role within it. They have agreed, in effect, to perform for us. They are therefore charged not with disclosing their personal feelings about certain subjects but with achieving what their constituents want them to achieve. This is why politicians in democracies are also known as “public servants”, an arrangement we too often forget, or from which we have been distracted by the culture of political celebrity.

After all, democracy involves giving up some things you want and begrudgingly accepting some things you don’t. And since getting things done is what we expect of our politicians, we ought to focus less on how “sincerely” a politician holds a given belief and more on how effective he is on achieving the ends with which he has been tasked. Indeed, “sincere” beliefs can beget opposing ideological rigidities so powerful as to make pragmatic compromise all but impossible.

[…]

We would be wise to remember that a performing self only becomes “fake” when the standards and qualities set for the private self are substituted into the template for the public political self. It would be better, and it would, by extension, generate less fakeness in the end, if we simply removed the expectation of wanting some of the positive qualities we set for the private self—authenticity, genuineness, sincerity—from the category of the public, political self altogether. We should instead demand other qualities from the political self that have nothing to do with private subjectivity: a strong work ethic, clarity of expression, sound judgment, and even objectivity. Rebuilding the wall between the two kinds of selves and understanding that this demarcation holds is not only morally advisable but would help reinvigorate public life. It would also free politicians from the tyranny of the sense that they must attempt to be intimate with strangers—even if they are voters.

Tidskriftsomslag: The American Interest, September-oktober 2015 (Vol. XI, nr. 1)

Read Full Post »

POLITIK | Tidskriften Expo är utmärkt läsning för alla som vill informera sig om den alfabetsoppa som är extremhögern.

Expo nr 1 2015

Expo är som bäst när man kartlägger historien bakom, och kopplingarna mellan, olika organisationer och nyckelpersoner.

Betydligt sämre är man på bevakningen av de två andra extremgrupperingarna i dagens samhälle; vänsterextremismen och den islamistiska fundamentalismen.

Detta är speciellt märkligt med tanke på att Säpo anser att just våldsbejakande islamism utgör det största hotet idag av de tre grupperingarna. Dessa grupper är dessutom uttalat rasistiska. Det är bara att läsa vad de skriver om judar eller hur de uppför sig i arabvärlden.

Anledningen till denna slagsida är naturligtvis att högerextremismen är stiftelsens och tidskriftens raison d’être.

På hemsida skriver man att ”Stiftelsen Expo kartlägger, granskar och informerar om högerextrema och rasistiska tendenser i samhället.” ”Vi granskar den rasistiska och intoleranta miljön, och inte ’extremism’ i allmänhet.

Man kan alltid komma undan med att vänsterextremismens hat inte är ”rasistiskt” utan är klassbetonat. Det har alltid funnits en förvånansvärd hög acceptans i samhället för hat från vänstern riktat mot t.ex. ”överklassen”, ”klassförrädare” och ”kapitalister”.

Mer svårförklarat är varför islamisternas hat mot t.ex. judar inte uppmärksammas lika mycket. Speciellt oroande är de konspirationsteorier som de senaste åren har börjat sprids inom självaste Socialdemokraterna.

Tittar man på tidskriftens bevakning av de fascistiska eller nazistiska partier får man dessutom den märkliga känslan att deras varningar inte riktigt står i proportion till de fakta man själva presenterar.

I senaste numret konstaterar Expo att Svenskarnas parti gjorde ett sämre val 2014 än 2010. (Och då var inte 2010 speciellt imponerande.)

Trots en historisk stor valfond på över 1,3 miljoner, en omfattande propagandaspridning och en torgmötesturné lyckades partiet inte upprepa framgången från valet 2010, då partiet fick ett mandat i Grästorp.

I riksdagsvalet slutade det på 4 189 röster. Men trots att det inte lyckades få ett enda eget kommunalt mandat kom en partimedlem in i Säters kommunfullmäktige efter att fyra personer hade skrivit in hans namn på Sverigedemokraternas öppna valsedel.

Totalt sett genomförde partiet 1 770 aktiviteter under 2014, varav 1 673 innan valdagen. Valsatsningen gav dock inte gensvar i antal röster. Inte ens det massutskick med valpropaganda som skickades ut i ett antal kommuner gjorde att partiet lyckades uppnå sitt mål. Efter valdagen föll aktivitetsnivån rejält.

Den enda parlamentariska framgång en nazistisk organisation kan ståta med står Svenska motståndsrörelsen (SMR) för.

En av organisationens mest uppmärksammade händelser under 2014 inträffade i slutet av september. Då blev det klart att Pär Öberg röstats in på ett Sverigedemokratiskt mandat i Ludvika kommunfullmäktige. Pär Öberg är veteran inom motståndsrörelsen, sitter i riksledningen och är alltså en av organisationens ledare. Med 18 röster på Sverigedemokraternas valsedlar fick han en av partiets stolar. Sverigedemokraternas lokala representant kommenterade det hela som ”för jävligt” och Öbergs valframgång uppmärksammades i hela landet. Samma sak hände i Borlänge där en av SMR:s medlemmar tog plats som ersättare i kommunfullmäktige i februari 2015.

Drygt en vecka senare meddelade organisationen via sin sajt att man skulle försöka bilda ett politiskt parti ”som ska representera organisationens ståndpunkter i val”.

Dessutom har Nationaldemokraterna lagt ner sig verksamhet. Partiet har upphört att existera.

Den 23 april kom beskedet. Nationaldemokraterna hade gått i graven. På partiets hemsida meddelade partiledaren Marc Abramsson: ”Som många varit medvetna om har verksamheten varit ytterst begränsad de sista åren, ja sedan 6 juni 2013 har den i praktiken varit helt vilande, så beslutet kommer troligen inte som en överraskning för någon.”

Inte speciellt imponerande. Som politiska partier är nazisterna fullständigt impotenta.

Dess partier utgör inget hot mot det demokratiska systemet. Däremot utgör högerextrema organisationer ett hot mot enskilda personer. Vilket är illa nog.

Utvecklingen här i Sverige påminner om situationen i Storbritannien. Vid valet 2015 ställde t.o.m. skämtpartiet Official Monster Raving Loony Party upp med fler kandidater än fascistiska British National Party (BNP).

Partiet tappade 99, 7 procent av rösterna jämfört med 2010. BNP ställde bara upp med åtta (8) kandidater.  

Redan 2014 föll partiet mer eller mindre samman när man uteslöt partiledaren Nick Griffin.

Men tillbaka till Expo. Betydligt mer irriterande är hur Expo kommer med gliringar mot demokratiska partiers representanter.

Och detta från två annars välrenommerad och seriösa skribent som Ola Larsmo och Per Svensson.

[S]omliga borgerliga svenska politiker kanske också borde ägna en smula tid åt att studera den svenska borgerlighetens mindre smickrande historia. För vi tar för givet att exempelvis Sara Skyttedal, ordförande Kristdemokraternas ungdomsförbund, inte vet vilken tradition det är hon knyter an till när hon på partiets webbsida slår fast att KDU ”tar avstånd från både socialism som liberalism”.  (Från ”Det högerradikala arvet” i papperstidningen nr 1, 2015.)

Skrivningen att ”vi tar för givet” att Sara Skyttedal ”inte vet vilken tradition det är hon knyter an till” är ett fullt försök att antyda att kristdemokratin (eller Skyttedals eventuella konservatism) med automatik skulle göra henne allierad med högerextremister.

Författarna borde läsa lite europeisk historia. Då hade de kunnat inse att kristdemokratin har varit en rörelse som tagit avstånd från både nazismen och kommunismen.

Att Per Svensson är liberal, och inte kan förstå att alla andra inte också är det, ger honom inte rätt att på så lösa grunder koppla samman människor med extremister.

Expo borde hålla sig för god för att låta den typen av gliringar slinka igenom korrekturläsningen.

Tidskriftsomslag: Expo, nummer 1: 2015.

Read Full Post »

LÄSNING | Ett av julens små glädjeämnen är de traditionella helgnumren från The Economist och The Spectator.

The Economist December 20th 2014-January 2nd 2015

De illustrerar dessutom på ett bra sätt hur tidskrifter i olika länder ser på sina egna läsare.

Medan dessa två tidskrifter utgår ifrån att läsarna är genuint intresserade av att läsa verkar motsvarande tidskrifter i Sverige tro att deras läsare ser dem som en börda.

Förutom sina vanliga nyhetsartiklar om politik och ekonomi passar The Economist på att i sitt julnummer komplettera med längre artiklar kring historiska, religiösa eller kulturella ämnen.

Artiklarna är välskrivna och man får känslan att skribenterna fått fria händer att dela med sig av sin kunskaper och intressen.

I år kan man t.ex. läsa sjutton artiklar om alltifrån Magnas Cartas historiska relevans, ”the loneliness of Tony Blair”, Kinas svaghet för svinkött eller högerhinduismens ideologiska fader i Indien.

The Spectator laddar däremot upp med lite mer av allt i sitt ”Christmas Special”.

The Spectator 13-20-27 December 2014

Förutom artiklar och sina under året regelbundet återkommande kolumnister bjuder man också in nya eller mer sällan förekommande personer som får kåsera i dagboksform om lite av varje.

I år kan man t.ex. läsa en text av Frankrikes f.d. första dam Valerie Trierweiler vars nyligen utkomna memoarer Thank You For This Moment beskriver tiden med president François Hollande.

Skribenterna har här ofta en flyhänt stil. Och ofta skriver man med både humor och självdistans även när ämnet är seriöst.

The Economist och The Spectator lyckas både informera och underhålla. Och detta utan att fördumma eller snuttifiera. Det märks att man har lyssnat på sina trogna läsare och försöker förstärka det man är bra på och som man vet uppskattas. I Sverige gör man tvärt om.

Här verkar man mer intresserade av att fråga icke-läsare vad som skulle få dem att köpa deras tidning. Detta istället för att ge de trogna läsarna mervärde.

Problemet med en sådan attityd är att de som inte redan är läsare knappast kommer att börja läsa en tidning bara för att man går dem tillmötes. Risken är snarare att man tappar de lojala läsarna när deras favorittidning slätats ut för att tilltala fler.

Här har man ofta den irriterande tendensen att fylla ut alla former av publikationer med ”veckotidningsaktiga” artiklar som man lika väl kan läsa någon annanstans.

I Sverige vill alla tilltala den breda allmänheten. Ingen vågar satsa på en specifik läsargrupp. Det vill säga om inte segmentet är väldigt brett definierat (t.ex. modeintresserade kvinnor i en viss ålder).

I Storbritannien gör man tvärt om. Här strävar man efter att skapa en intim känsla av samhörighet mellan läsare och skribenter.

Ett exempel är att ovanstående publikationer har kvar något så antikvariskt som läsarbrev.

Dessa läsarbrev är ofta lika informativa och roliga som tidskrifternas egna texter. Ett grepp som dessutom både förstärker publikationernas profil och skapar ett naturligt band mellan läsare och skribenter.

Dessa skillnader i kultur märker man också när man tittar på morgontidningarnas söndagsutgåvor. I Storbritannien har söndagstidningarna också sin beskärda del av ”fluff”. Men dessa artiklar finns parallellt med undersökande journalistik och rejäla kulturbilagor.

Dessutom låter man ofta artiklarna skrivas av personer som har specifika kunskaper i ett visst ämne. Detta märks speciellt i recensioner. Hos oss förväntas alla anställda (och de är inte längre så många) skriva om allt mellan himmel och jord.

Inte konstigt om människor med speciella intressen hellre väljer tidskrifter och tidningar från den anglosaxiska världen.

Tidskriftsomslag: The Economist, 20 december-2 januari 2014 och The Spectator, 13/20/27 2014.

Read Full Post »

Older Posts »