Posts Tagged ‘Henry Payne’

ANALYS | Det som en evighet sedan. Trots detta är ganska intressant att läsa vad som skrevs om presidentvalet innan valresultatet presenterades.


En analys – tagit på måfå – var Johan Anderbergs ”En riktig politiker” i Fokus. Artikeln handlade om Hillary Clinton självklara väg mot Vita huset.

Clinton såg så självklar ut att det inte ens kändes meningsfullt att följa rapporteringen från valkampanjen. Frågan vara bara hur stor segern skulle bli.

Så problemet var inte att Anderbergs artikel var dålig. Tvärt om. Den var mycket bra och insiktsfull…om det nu inte hade varit för att analysen skulle visa sig vara helt fel.

Hon är bara några veckor från att ta över presidentmakten.

Hon är den första kvinna som någonsin ens nominerats som presidentkandidat för de två största partierna.

Hon har en ledning som bara blir större och större.

Hon kommer troligen att få fler röster än alla som någonsin ställt upp i ett presidentval i den amerikanska republikens historia.

Ändå handlar alla berättelser om Hillary Clinton om en enda sak:

Hur dålig hon är.

Hon uttrycker sig klumpigt, har för dålig hälsa, döljer saker i onödan, är för gammal, har haft en privat mejlserver, lyckades inte skaka av sig gubbsocialisten Bernie Sanders i primärvalet.

Ändå har hon klättrat hela vägen hit.

Om inget oförutsett händer blir hon snart världens mäktigaste person.


Ezra Klein, chefredaktör på Vox, beskriver hennes strategi som ett »kvinnligt« ledarskap. Det handlar inte om stora tal, eller om applåder från stora åskådarmassor. I stället är det ett outtröttligt koalitionsbyggande som ytterst få klarar av.

Ta bara spelet inför primärvalet. I ett parti som knappt är ett parti, utan mer en regnbågspakt mellan svarta, latinos, LGBT-grupper, kvinnorörelser, fackföreningar och andra intressegrupper är det klart att det är viktigare att bygga allianser än att stå och hålla låda inför politiskt engagerade studenter.

”Det är dags att erkänna”, skriver Ezra Klein, ”att Hillary Clinton är en exceptionellt talangfull politiker”.


I Martin Gelins bok »Den längsta kampen« intervjuas forskaren Michael Kimmel. Han beskriver Republikanernas debatter som en tävling i vem som är den starkaste mannen.


Så på ena sidan står nu en politiker som har vunnit nomineringen genom en manlighetstävling.

På den andra sidan står en politiker som vunnit nomineringen genom vad som beskrivs som ett ”kvinnligt” ledarskap.


Men kanske handlar det inte alls om manligt och kvinnligt. För den stora kampen mellan Trump och Clinton går att sammanfatta i en enda fråga:

Hur arga är väljarna?

Och kanske är de inte så arga som man tror.

Hur fel vi hade.

Väljarna visade sig snarare mer ”pissed” än vad någon expert vågat tro. ”’C’est la vie’, say the old folks, it goes to show you never can tell”, som Chuck Berry uttryckte det.

Bild: Teckning av Henry Payne.

Read Full Post »

Henry Payne

Teckning: Henry Payne på GoComics. (Se när Donald Trump ger råd på The Apprentice.)

Read Full Post »

VAL 2016 | Det känns nästan som ett helgerån att rada upp alla argument som talar mot Hillary Clinton som USA:s nästa president.


Men det kan behövas lite mer fokus på Hillary Clinton med tanke på att republikanernas freakshow verkar suga upp allt syret i bevakningen kring partiernas interna kamp om vem som skall bli deras presidentkandidat.

“And those of us who would sooner leap into an active, bubbling volcano than vote for Mr Trump will have to try to convince ourselves that really, she’s not that bad. Is she?”, skriver Christopher Buckley.

Well…även om allt kan se normalt ut i jämförelse med Donald Trump finns det trots alla en hel det att säga om Hillary.

Christopher Buckley, tidigare talskrivare åt George H. W. Bush, har skrivit en lång rad roliga böcker med politiska teman (t.ex. The White House Mess och They Eat Puppies, Don’t They?) som gör honom lämplig att ta sig an Hillary.

Hon har vid det här laget hunnit bli USA:s längsta politiska följetong. Och med så många år på den politiska scenen har hon också hunnit samla på sig en hel del ”bagage”.

Only last summer, her goose seemed all but cooked. Every day she offered another Hillary-ous explanation for why as Secretary of State she required two Blackberries linked to unclassified servers. Eventually this babbling brook of prevarication became so tedious that even her Marxist challenger, Comrade Bernie Sanders of the Vermont Soviet, was moved to thump the debate podium and proclaim: ‘I’m sick and tired of hearing about your damn emails!’ (He has since backtracked, declaring himself now deeply interested in her damn emails.)


The presumptive next president of the United States is viewed as ‘honest’ and ‘trustworthy’ by less than 40 per cent of the electorate. Call us naive, but some Americans stubbornly cling to the notion that our leaders shouldn’t always look as though they’re thinking: ‘Which lie did I tell?’ Nor do we like to be played for fools, although this may seem a questionable assertion in the era of Trump Ascendant. Still, when someone who wades hip-deep in Wall Street money — $3 million in speeches, $17 million in campaign contributions — tells us that she will have no truck with the evil barons of finance, it’s hard to keep a straight face.

But never mind us — how does she manage? When you and your husband have banked $125 million in speaking fees from the odious malefactors of wealth, and you insist that you feel the pain of the middle class. How do you maintain the deadpan after you’ve cashed $300,000 for a half-hour speech at a state university — which fee comes from student dues — and then declaim against crippling student loans?

Small lies are often more revealing, especially when there was no need for them. Claiming, say, that you were named after Sir Edmund Hillary when you were born six years before he became a household name; or that you sought to enlist in the US Marines after years of protesting against the Vietnam War, graduating from Yale Law School and working on the campaigns of Eugene McCarthy and George McGovern; or that you dodged sniper fire on the tarmac in Bosnia, when TV footage shows you strolling across it, smiling.

And what — hello? — about that tweet last September about how ‘Every survivor of sexual assault deserves to be heard, believed, and supported.’ Does that include the women who say they were groped by your husband, and the one who says she was raped? Pace Mary McCarthy on Lillian Hellman: ‘Every word she [says] is a lie, including “and” and “the”.’


Mrs Clinton’s flip-flop closet has reached Imelda Marcos levels. There’s the Iraq War vote flip-flop; the gay marriage flip-flop; the Keystone Pipeline flip-flop; the legalising marijuana flip-flop; and most recently, the Trans-Pacific Partnership flip-flop.


When the latest version of Hillary was rolled out like a new product by her campaign apparatus, she was rebranded as a doting granny. What’s more ‘likeable’ than a granny? Unfortunately for her, the meme didn’t stick. But then it’s hard to look like a cooing old sweetie when you’re swatting away snarling congressmen on Benghazi and explaining that you’re suddenly against a trade treaty you promoted for years. None of this does much for the likeability or honesty factor.

Bild: Henry Payne. Fler teckningar på hans hemsida.

Read Full Post »

Henry Payne

Bild: Henry Payne. Fler teckningar på Paynes hemsida och på GoComics.

Read Full Post »

Henry Payne jannary 02 - 2014

Bild: Henry Payne. Fler teckningar på GoComics.

Read Full Post »

USA | Någon som minns den mandarintalande, motorcykelåkande, (relativt) liberala presidentkandidaten Jon Huntsman?

Henry Payne 17 januari 2012

Vem vet om han funderar över att göra ett nytt försök att bli republikanernas presidentkandidat. Svaret han ger när Andrew Goldman intervjuade honom för The New York Times är alltför vagt för att indikerat någonting överhuvudtaget.

So if you’re running for president in 2016, you probably have to start laying the groundwork now, right?

Can you imagine we’re even talking about this? It’s mind-numbing that within 24 hours, people want to start talking about 2016.


All along, it was speculated that you would have been a formidable opponent for Obama, but you didn’t have a prayer in the primaries. Do you think the Republican primary system is broken?

People aren’t turning out for primaries because they work for a living, and those who do turn out are professional activists. Today, if you have somebody who ultimately gets through the obstacle course, they’re going to lack the one ingredient in such need today: authenticity.


Obviously you’ve thought a lot about it. What went wrong?

When the decision was made to refuse any pandering — because my wife would have left me if I had done any of that — you pretty much disarm yourself. On top of that you have people like Michael Moore, Bill Clinton and Jimmy Carter coming out and giving you kudos as a sane Republican. That doesn’t play so well in the primary phase of Iowa or South Carolina.

The New York Times referred to you during the campaign as “an early favorite of the pundit classes.” Did you read that and think, I’m toast?

That’s the first dagger to the heart.

You also cooperated with a big Vogue profile with photographs by Annie Leibovitz. Didn’t you anticipate that might smack too much of the cultural elite?

But who’s going to turn down Annie Leibovitz? When she comes knocking, of course you’re going to invite her in, and we did pay a price for that.

Läs mer: Jacob Weisbergs omtalade ”Jon Huntsman: The Outsider i Vogue (med foton av Annie Leibovitz).

Bild: En “editorial cartoon” av Henry Payne (17 januari 2012). Fler på GoComics.com.

Read Full Post »