Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Folkomröstning’

STRATEGI | Det är nästan omöjligt att inte då och då ägna sig åt sällskapsspelet ”Tänk om…” när det gäller politik och valrörelser.

david-cameron

Om förlorarna bara hade gjort a, b, c så skulle valresultatet blivit helt annorlunda.

Men ofta är dessa kontrafaktiska resonemang näst intill meningslösa. En som dock lyckats ganska bra när det gäller folkomröstningen i Storbritannien är Tim Shipman.

Shipman är politisk redaktör på The Sunday Times och författare till All Out War: How Brexit Sank Britain’s Political Class.

I The Spectator har han listat sju händelser och strategiska vägval som skulle kunnat ge Vote Remain segern och därmed garanterat premiärminister David Camerons fortsatt regeringsinnehav.

1 ”A proper ‘deal’ with Brussels.”

2 ”A Yes/No referendum, not a Leave/Remain.”

3 ”Losing Dominic Cummings as head of Vote Leave.”

4 ”Michael Gove backing Cameron — and Remain.”

5 ”Vote Leave not being recognised as the official Out Campaign.”

6 ”Accurate opinion polls.”

7 ”Cameron making a pre-referendum ‘vow’ on immigration.”

När det gäller punkt sex och sju skriver Shipman följande:

Korrekta opinionssiffror:

Throughout the campaign, Stronger In’s pollster Andrew Cooper told Cameron and Osborne that they would win the referendum and that economic risk would trump immigration with the key swing voters. Cooper’s surveys — indeed, those of most pollsters — dramatically underestimated the number of traditional non–voters who would turn out for Leave (nearly three million of them). Cooper’s polls convinced Tory high command that they should stick to the gameplan which won them the Scottish referendum and the general election — of using warnings about economic risk. Had they known they were behind throughout the campaign, Cameron’s team would have felt compelled to change tack. As one campaign aide put it: ‘Frankly, we’d have been better off having no polling at all, or going out into the street and randomly stopping every fourth person and asking them what they thought.’

Cameron och immigrationsfrågan:

Non-Tories in the Remain campaign, including Will Straw and Peter Mandelson, repeatedly demanded that Cameron make a Scotland-style ‘vow’ telling the public he had listened to their concerns on immigration. Cameron’s aides wanted him to say he would veto Turkish entry into the EU. Cameron felt any public comment on migrants helped Leave.

In a meeting 11 days before the referendum, Cameron ruled out making a speech or a vow. The following day his communications chief Sir Craig Oliver emailed Cameron to say he should do something. Cameron went into work the next morning resolved to act, but was again talked out of it. In a call with Merkel, he made no requests. ‘If you ran the perfect campaign on immigration you still wouldn’t have made the fence on the issue. But you would have been competing,’ a Remain campaign staffer said. ‘And we just didn’t compete.’

Bild: PA

Annonser

Read Full Post »

SWEXIT | Den som följde den svenska debatten kring Brexit lade säkert märke till att Jonas Sjöstedt syntes mer än vanligt i media.

Jonas Sjöstedt

Men vad ville Sjöstedt med alla sina framträdanden? Det är inte säkert att någon riktigt uppfattade något tydligt budskap.

Vänsterpartiet verkar inte riktigt veta vilken fot man skall stå på när det gäller frågan om en eventuell svensk folkomröstning om EU-medlemskapet.

Men läser man mellan raderna kan man ana att partiet skulle välkomna en folkomröstning. Men tydligen vågar man inte säga detta rent ut. Därav deras minst sagt vaga budskap.

Troligtvis är man rädd att äventyra Vänsterpartiets strategi att alltid försöka framstå som ”statsmannamässig”. Detta kräver att man inte uppfattas som ett ytterlighetsparti i viktiga frågor.

När Vänsterpartiet inte fick ingå i den rödgröna koalitionen var Sjöstedts upprördhet påtaglig. Men istället för att dra maximal nytta av sin oppositionsroll har partiet valt att fortsätta på den inslagna vägen.

En annan orsak till att man inte vågar ta ordet folkomröstning i sin mun är att man då skulle hamna på samma sida som Sverigedemokraterna i frågan. Därav deras något krystade resonemang kring Brexit och dess konsekvenser för Sverige.

Så här lät t.ex. Sjöstedt i Svenska Dagbladet inför folkomröstningen i Storbritannien:

Den brittiska kritiken mot EU har flera ansikten. Kritik mot EU-medlemskapet finns från både höger och vänster. Men en påfallande högljudd del av den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet. Det är en form av EU-kritik som vi känner oss främmande inför. Vi kommer därför inte att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj. Vår EU-kritik handlar om folkstyre, självbestämmanderätt och demokrati.

[…]

Om Storbritannien väljer att lämna EU bör de erbjudas ett nära samarbete med ett nytt avtal med EU. Ett avtal som kan ersätta dagens EES-avtal och i vilket även Norge kan ingå. Ett sådant avtal ska garantera fri varuhandel utan tullar och personers fria rörlighet. Samtidigt måste maktförhållandena i ett sådant avtal ändras så att de inte ensidigt bygger på att samtliga länder ska tillämpa EU-rätten. För att vara hållbart på sikt bör avtalet vara ett avtal mellan jämbördiga parter när gemensamma regler utformas.

Ett sådant nytt avtal skulle göra ett brittiskt utträde ur EU mindre dramatiskt och kunna vara grunden för ett gott framtida samarbete mellan våra länder. Ett brittiskt utträde ur EU skulle säkerligen starta en debatt om fortsatt EU-medlemskap i Sverige och andra EU-länder. Ett bra samarbetsavtal skulle vara ett bra alternativ om/när Sverige eller andra länder i framtiden väljer att lämna EU.

Detta låter som Sjöstedt både vill ha kakan och äta den.

Rivalen Kommunistiska Partiet har satt fingret på Vänsterpartiets ömma punkt. Så här skrev Jenny Tedjeza, chefredaktören på partitidningen Proletären, om partiets inställning:

Vänsterpartiet har, för att behålla sin parlamentariska ställning, stegvis tonat ner kravet på ett EU-utträde och därmed lämnat öppet fält för högerpopulistiska och nationalistiska strömningar att ta över. För att sedan använda den yttersta högerns EU-motstånd som en förevändning för att i praktiken helt överge kravet på utträde.

När det nu visar sig att Storbritannien är EU-kedjans svagaste länk och Brexit-anhängarna ser ut att kunna vinna torsdagens folkomröstning vägrar därför Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att ta ställning, just med hänvisning till de nationalistiska, främlingsfientliga och konservativa elementen i Brexit-kampanjen.

Istället bekänner sig Vänsterpartiet idag till den diffusa EU-kritik som bygger på föreställningen att unionen kan göras mer progressiv inifrån.

Klockrent.

Sjöstedt skulle aldrig erkänna det men Vänsterpartiets strategi hamnar bra nära premiärminister David Camerons inför folkomröstningen.

Så här skrev tidskriften The Spectator i en kritisk ledare efter Brexitvalet:

His strategy of holding a renegotiation of Britain’s terms of membership with the EU, followed by an in-out referendum, was logical.

[…]

The fault with Cameron’s strategy is that it was based on a false premise: that the EU is open to reform. It is not and never will be. The louder the voices for reform, the more its unelected leaders retreat into their siege positions. The threat of a British referendum was supposed to jolt them into the realisation that their dream of a pan-European pseudo-state is less and less shared by the public. But instead of sending scouts to hear what the people wanted, they stayed up on the ramparts and boiled the oil ready to pour on the mob.

Detta vet även Jonas Sjöstedt. Trots detta har han valt att låta mer som David Cameron än EU-motståndarna på den svenska vänsterkanten, inklusive de som finns inom det egna partiet.

Expressen ställde en direkt fråga till honom efter valet i Storbritannien. Sjöstedts lät återigen som den konservative premiärministern innan han tvingades gå med på en folkomröstning om EU.

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige, säger han.

[…]

Vänsterpartiet var det enda av riksdagspartierna som inte ville ta ställning inför omröstningen. När beskedet om brexit kom på midsommaraftons morgon meddelade V-ledaren att han vill omförhandla det svenska medlemskapet.

Men du sträcker dig inte så långt som att du vill ha ett swexit?

– Det kan komma ett läge då vi tar upp frågan om folkomröstning om ett utträde i Sverige. Men då vill vi först veta vad som är förutsättningarna för ett omförhandlat medlemskap.

Detta är tydligen Vänsterpartiets försök att triangulera. Men vaghet i stora avgörande frågor brukar inte belönas av väljarna. Vi får se om det lyckas för Sjöstedt.

Bild: Anna-Karin Nilsson / Anna-Karin Nilsson Expressen.

Read Full Post »

The spectator

Bild: Tecknaren Bernie i The Spectator.

Read Full Post »

VAL 2016 | Rädsla är en viktig motivationsfaktor inför ett val. Den sida som kan måla upp ett trovärdigt skräckscenario har en rejäl fördel.

vote-leave-pa

Detta gynnar ofta anhängarna till status quo eftersom ingen kan bevisa hur framtiden kommer att gestalta sig.

För- och nackdelarna med ett medlemskap i EU är svårt att kvantifiera. Frågan är så komplex att inte ens experterna kan ge någon tydlig bild av de ekonomiska konsekvenserna av medlemskap för vare sig enskilda medborgare eller för medlemsländerna.

Anhängarna till ett EU-medlemskap har en fördel eftersom man alltid kan hävda att en förändring riskerar det man redan uppnått. Så länge som nuläget inte har inneburet påtagliga nackdelar för väljarna kan man alltid hävda att vi vet vad vi har men inte vad vi riskerar att få om man röstar för ett utträde.

Charles Moore på The Spectator har noterat att kampanjen Vote Leave har haft svårt att möta de argument som Vote Remain har pumpat ut inför folkomröstningen. Inte minst för att Vote Remain har hela regeringskansliets resurser till sitt förfogande.

Vote Leave ser ut att sakna ett effektivt ”war room” som kan neutralisera alla påstående om påstådda negativa konsekvenser av Brexit.

The Leave camp sometimes looks stumped because it cannot give a precise answer to what would happen economically if we were not in the EU. This is always a problem for people who believe in freedom rather than government control. In the 1970s, inflation and bad labour relations were the enemy. It became an article of faith among the elites that the answer was a ‘prices and incomes policy’ in which wise people, managed by governments, decided what should be the fair relation between the two. The widely worshipped J.K. Galbraith explained in 1975 that ‘pay and price curbs will be a permanent feature, both in Britain and in every other industrial nation’. Anyone who suggested otherwise had to put up with ‘How on earth will you control it? What will you do about industrial anarchy?’ People who said that essentially the best thing to do was to break the automatic linkage between pay and prices and then see what happened next were considered mad. By the 21st century, no western country any longer had such curbs, and even the heirs of Galbraith are not trying to bring them back. Almost all of the economic arguments for membership of the EU are based on fear of freedom. It is, unfortunately, a powerful emotion.

One thing I miss in the No campaign is a front-rank real expert, rather like that man on the radio called Bill Frindall who used to know every cricket score in history.  As the government publishes every day of the campaign a stupendous amount of facts whitch are not true, it is no good just complaining.  You have to refute them, giving chapter and verse.  It is a difficulty for the Leave camp that most of its members, because they do not like rule by Brussels, are not absolutely secure in their knowledge of its details.  An exception is Daniel Hannan.  Vote Leave should put him forward more.

Bild: Independent.

Read Full Post »

VAL 2016 | Vill vi att det parlamentariska systemet skall urholkas? Det är den fråga som Boris Johnson vill att väljarna skall ställa sig inför folkomröstningen.

The Spectator 14 May 2016

Den populära f.d. borgmästaren i London har blivit den främsta talespersonen för Brexit, kampanjen för Storbritanniens utträde ur EU.

Han är dessutom tippad att bli nästa partiledare för Torypartiet om David Cameron inte lyckas få väljarna att rösta Ja till ett fortsatt medlemskap.

En myt som Johnson slår hål på är att EU skulle vara så bra för näringslivet och konkurrensen.

En märklighet i den politiska debatten i både Sverige och Storbritannien är att partier som i vanliga fall talar om hur viktigt det är med konkurrens på marknaden inte verkar tycka det är viktigt på den europeiska marknaden.

Hade man verkligen tyckt konkurrens var viktigt skulle man inte stillatigande acceptera all den byråkrati som hämmar just konkurrensen inom EU.

James Forsyth och Fraser Nelson på The Spectator intervjuade nyligen Johnson om folkomröstningskampanjen:

He has a book on Shakespeare to finish, a Brexit campaign to win, and, if the bookmakers are to be believed, a Tory leadership campaign to assemble. He’s currently red-hot favourite for the top job.

But Boris’s emergence as one of the leaders of the Leave campaign took many by surprise. To his critics, it was a cynical conversion and an unashamed attempt to woo Eurosceptic Tory members ahead of a leadership bid. In the thousands of articles he had written about Europe before this referendum, he had never advocated leaving. ‘It is unquestionably true that I’ve changed,’ Boris admits. ‘But so has the EU. And of the two of us, it’s the EU that has changed more than me.’

[…]

The Prime Minister, Boris says, took a ‘punt’ in calling the referendum without securing a substantial deal. ‘I think that was a mistake. I think the British public are looking at all this and thinking: “Take back £20 billion? Take back control of the borders? Run the country? Democracy? You know, it might be a good idea.”’

So what kind of relationship does Boris want with the EU after Brexit? He knows what he doesn’t want: ‘the so-called single market’, which he says is a problem rather than the solution. ‘People think the single market is a great wonderful European souk or bazaar in which you will find absolutely everything humanity could possibly desire: aubergines, derivatives, trucks, ballistic missiles…’ But, unfortunately, the single market is ‘a gigantic system’ that imposes ‘extremely detailed and onerous rules on a territory of 500 million’.

[…]

‘Dear Spectator reader: do you see Britain’s future as an open, global, free trading, dynamic economy based on confidence in tried and tested British institutions? Or do you believe that in order to survive we need to remain embedded in something that fundamentally takes away our powers? Something that, over the past 15 years or so, has been a powerful depressor of jobs and growth in our historic European home?’

[…]

He is confident that his two great historical heroes would be on his side in this struggle. Churchill would not have wanted ‘parliamentary sovereignty to have been so compromised. I think he believed in that above all else. He would have felt it had gone too far.’ And he contends that Pericles, the great Athenian statesman he so often cites, would also have been an Outer. Boris argues that ‘to stick up for democracy is entirely Periclean’ and that the referendum ultimately comes down to whether you believe in ‘rule by the many, not the few’.

If the referendum goes against Boris, he thinks that the next Conservative party manifesto should admit that EU immigration into Britain cannot be controlled: ‘They should be honest.’ He goes on: ‘One of the most corrosive things is that government won’t level with us about it.’

Still, he remains hopeful that he can help Vote Leave win this referendum. ‘We are asking the British people to be brave, to be confident in themselves and to believe in Britain,’ he says with his trademark enthusiasm. ‘We have a very good chance.’

Tidskriftsomslag: The Spectator den 14 maj 2016.

Read Full Post »

VAL 2016 | Som det ser ut nu kommer premiärminister David Cameron att få ett Ja i folkomröstningen om Storbritannien skall stanna kvar i EU eller inte.

The Spectator 6 February 2016

Som så många gånger i valrörelser handlar det inte bara om att ena sidan kampanjar väl utan lika mycket om att motståndarna är riktigt dåliga.

Trots att ingen, inte ens EU-anhängarna, blev speciellt imponerade av innehållet i det avtal som Cameron tog med sig hem från EU-förhandlingarna verkar motståndarna blivit helt tagna på sängen.

Anhängarna av Brexit verkar varken kunna formulera ett konsekvent budskap eller få sin kampanjorganisation på plats. Och med tanke på det tidiga datumet för folkomröstningen måste man på bara några månader göra det man skulle behöva år för.

James Forsyth skrev följande i The Spectator:

Eurosceptics could hardly have asked for more favourable conditions for a referendum. After barely surviving a financial crisis, the European Union has been overwhelmed by an immigration crisis — one made much worse by its failure to control its own borders. The European Commission seems determined to make itself even more unpopular in Britain, and is considering whether VAT should be levied on food and children’s clothes. At a time of righteous anger at sweetheart tax deals for multinational corporations, the man who bears more responsibility for these than anyone else in Europe is its president, the former Prime Minister of Luxembourg, Jean-Claude Juncker.

Then came David Cameron’s renegotiation. After months in the kitchen, Cameron has come up with the political equivalent of nouvelle cuisine: a tiny, disappointing dish served up with a big fanfare. He has nothing, for example, on the Common Agricultural Policy, or the fisheries policy that has inflicted such misery on British seaside towns. When he proposed the referendum three years ago, he spoke of a fundamental recasting of Britain’s relationship with the EU. This has been abandoned. Donald Tusk, president of the EU Council, confirmed after unveiling the proposed deal that the principles of the EU would not be altered by it.

So this ought to be the moment of Eurosceptic triumph. Instead, the movement is in chaos.

[…]

The arguments for Brexit are all there, waiting for someone persuasive to marshal them. Events could also intervene. Cameron and Osborne are so keen to get this vote over as soon as possible because both know how volatile the situation is. A repeat of last summer’s migrant crisis, another ‘Cologne’ or the eurozone going to the brink again could sway public opinion towards quitting the EU.

Yet at the moment Britain is sleepwalking into an ever more centralised EU, and the painful truth is that Euroscepticism is not ready for the confrontation that it has so long agitated for. With the government intent on a June referendum, the ‘out’ campaign will have a few months to do the work of years. If it cannot do that, then Britain will stay in the European Union. More than that, voters will have ratified the transformation from the European Economic Community that we joined in 1973 to the imperial institution that the European Union is today.

Tidskriftsomslag: The Spectator, 6 februari 2016.

Read Full Post »

DE STORA FÖRLORARNA i det brittiska valet blev Liberaldemokraterna. De förlorade både i lokal- och regionalvalen och i folkomröstningen. Och nu kommer anklagelserna mot David Cameron och de konservativa.

”Some of us never had many illusions about the Conservatives, but they have emerged as ruthless, calculating and thoroughly tribal”, sade business secretary Vince Cable.

Ross Hawkins, politisk korrespondent på BBC News, sammanfattar hur eftersnacket och de olika lägrens spin kommer att låta.

Many Lib Dems will attribute the outcome to David Cameron who they say campaigned hard for a No vote despite agreeing not to take a leading role. 

As early as February the prime minister had no qualms about reminding people Nick Clegg had once called the alternative vote a ”miserable little compromise”. 

[…] 

Despite all this, millions of people voted and even in areas where no other elections were taking place, like London, the turnout was comparable to that seen at local elections. 

Those who favoured the Yes campaign will argue they were defeated by the prime minister’s campaigning power, a largely hostile press and a tough opposing campaign. 

They will also wonder whether people who voted against the Lib Dems in the elections might have been keen to oppose Nick Clegg’s favoured electoral system at the referendum. 

Those who backed a No vote will say they won the argument for the merits of the status quo, and persuaded people the alternative vote was complex and unnecessary.

Read Full Post »

Older Posts »