Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Winston Churchill’

british-statesman-winston-churchill-speaking-to-recruits-to-the-armed-forces-at-mansion-house-london-1939-photo-hulton-archive-getty-images

Lägg märke till texten längst ner i högra hörnet: By courtesy of The ”Daily Sketch”. En saligen insomnad tidning.

Foto: Hulton Archive-Getty Images. ”British statesman Winston Churchill speaking to recruits to the armed forces at Mansion House, London – 1939”.

 

Read Full Post »

KRIG | ”Med Ministeriet för ekonomisk krigsföring som täckmantel skapade Winston Churchill den hemliga sabotageorganisationen SOE.”

Världens Historia nr 2 2016

Till enbart Frankrike skickade Special Operations Executive ut 450 hemliga agenter under andra världskriget för att hjälpa motståndsrörelsen bakom fiendens linjer. 117 av dessa dog, de flesta avrättade av nazisterna.

När kriget utbröt tyckte många brittiska officerare att det var ojust krigsföring att bygga motståndsfickor och utföra sabotage.

Som premiärminister tvingades Churchill därför be civila tjänstemän att organisera SOE så att organisationen kunde samordna, inspirera, kontrollera och assistera invånare i de ockuperade områdena som ville göra motstånd mot tyskarna.

I Världens Historia berättar man historien om organisationen som fick i uppdrag att ”sätta Europa i brand”. SOE rekryterade även kvinnor till operationer bakom fiendens linjer.

Initiativet var inte populärt överallt, och Special Operations Executive fick öknamn som ”Ministeriet för ojust krigföring” och ”Churchills hemliga armé”.

Organisationen bildades på sommaren 1940 och ganska snart därefter föddes tanken att man även skulle börja rekrytera kvinnor till uppdragen.

Sprängmedel i cykelkorgen

Kvinnliga agenter skulle ha en mängd fördelar, särskilt i det ocku­perade Frankrike där det ­redan vimlade av kvinnor som åkte omkring med allsköns transportmedel.

Många fransyskor cyklade runt med cykelkorgarna fulla med allt ifrån ägg till varu­prover; de gjorde vad de kunde för att försörja familjen sedan deras makar deporterats till tyska krigs-fångläger eller skickats till Tyskland för att arbeta.

Därför var det lätt för kvinnliga agenter att smälta in i mängden av ensamma kvinnor. I väskor och korgar kunde de obemärkt smuggla ­såväl hemliga meddelanden som sprängmedel, hemliga kartor och kommunikationsutrustning.

De tyska soldaterna, som oftast var tämligen konservativa, såg inte heller kvinnor som ett hot utan snarare som ett mål för artiga gester och romantiska närmanden.

Agenter i sjuksköterskeuniform

Många kvinnor rekryterades till SOE ­genom sjuksköterskeorganisationen ­FANY, och även kvinnor som anmält sig för tjänstgöring i flottan, armén eller flygvapnet tillfrågades. SOE skaffade även agenter genom att annonsera i tidningarna efter personer som var språkkunniga.

Först efter flera samtal med många kryptiska frågor insåg kvinnorna vad ­arbetet egentligen handlade om.

Resultatet blev en mycket brokig skara kvinnliga agenter – allt ifrån doktorsfruar till butiksbiträden och en profes­sionell dansös. Flera av dem var småbarnsmödrar.

Tidskriftsomslag: Världens Historia, nummer 2, 2016.

Read Full Post »

HISTORIA | Här fokuserar man på Churchill i första världskrigets skyttegravar, som militärstrateg i andra och som opinionsbildande f.d. premiärminister.

.Military History

”Churchill Rejoins the Ranks” av Bradley P. Tolppanen

”In 1915-16 Winston Churchill sought political rehabilitation on the Western Front and found a strenght of character that would serve him in greater war.” (Military History)

Strategy & Tactics

”Churchill’s Balkan Gambit” av Brian Train

”During World War II, the Allies devised a series of deception planes and operatiions. These deception campaigns were instrumental in the success of real Allied operations against Axis forces.” (Strategy & Tactics)

Populär Historia nr 3 2016

”Churchill 1946: ’En järnridå har sänkts ned’” av Klas-Göran Karlsson

”Kalla krigets startpunkt sätts ofta till den 5 mars 1946. Detta datum för i dagarna 70 år sedan höll Winston Churchill sitt berömda Fultontal. Inför en andäktigt lyssnande amerikansk publik varnade han för sovjetiseringen av Östeuropa och den ”järnridå” som han menade var på väg att separera öst från väst.” (Populär Historia)

Tidskriftsomslag: Military History, november 2015, Strategy & Tactics, Maj-Juni 2016, Populär Historia, nr 3 2016.

Read Full Post »

Idun nr 51 22 december 1949

”Möte mellan starkt och skönt” är bildtexten på omslaget av Idun (nr 51, den 22 december 1949) när Winston Churchill möte drottning Ingrid. Pris: 45 öre.

Read Full Post »

The New York Herald 1915

Rubrik: ”Mr. Winston Churchill says British Navy will never relax pressure on the foe”.

For the first time in her history, Great Britain can say, ‘The seas are free.’ In the days when France was at war with us, no single victory, however important, brought us a security comparable with that which we enjoy today. Even after Trafalgar we knew nothing like it.

Winston Churchill, First Lord of the Admiralty, blev intervjuad i The New York Herald (europeiska upplagan) den 2 februari 1915.

Read Full Post »

HISTORIA | Dagens politiker låter sig gärna intervjuas av journalister. Intervjuer har blivit ett medvetet sätt för partierna att få ut sitt budskap till allmänheten.

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Winston Churchill, 1941 by Yousuf Karsh

Därför medietränas politiker hårt för att klara en intervju och undvika journalisternas fällor. Samtidigt ingår intervjuteknik i journalistutbildningen.

Så har det inte alltid varit.

Förr intervjuades inte politiker speciellt ofta. Och eftersom de möttes med större respekt än idag behövde de inte heller förbereda sig lika minutiöst som idag. Skjutjärnsjouranistik är ett förhållandevis nytt fenomen.

Men en fördel med den gamla stilen var att politikern ofta hade möjlighet att formulera sina tankar kring komplexa problem.

Men trots detta är det inte från intervjuer vi fått vår bild av politikern Winston Churchill. När vi tänker på politisk kommunikation i förhållande till Churchill handlar det oftare om hans tal och retoriska förmåga.

Dessutom är det mer bilden av talaren än själva innehållet vi känner igen. (Hur många vet t.ex. att han talade om ”blood, toil, tears and sweat” och inte ”blood, sweat and tears”?)

Även ikonen Churchill – t.ex. hans bulldogsliknande framtoning – är tydligare för eftervärlden än hans politiska åsikter. Än idag står han som den stora symbolen för motståndet mot Adolf Hitler under andra världskriget.

Det är därför inte direkt den nyanserade politikern vi minns. Men läser man Kingsley Martins intervju med Churchill i New Statesman, åtta månader innan världskrigets utbrott, är det just den bild som framträder.

Han är både principfast och klartänkt. Han är en övertygad demokrat och långt ifrån den reaktionära konservativa politiker nidbild som så många revisionister har velat framhålla efter hans död.

Han talar initierat om de demokratiska och fascistiska staternas väsen. Och han är väl medveten om att de demokratiska rättigheterna riskerar urholkas om Storbritannien överreagerar för att skydda samhället mot i kampen mot ett totalitärt hot.

När han svarar på intervjufrågorna handlar det inte om några utslätade politiska ”talking-points” eller klyschor.

Kingsley Martin The country has learnt to associate you with the view that we must all get together as quickly as possible to rearm in defence of democracy. In view of the strength and character of the totalitarian states, is it possible to combine the reality of democratic freedom with efficient military organisation?

Mr Winston Churchill The essential aspects of democracy are the freedom of the individual, within the framework of laws passed by Parliament, to order his life as he pleases, and the uniform enforcement of tribunals independent of the executive. The laws are based on Magna Carta, Habeas Corpus, the Petition of Right and others. Without this foundation there can be no freedom or civilisation, anyone being at the mercy of officials and liable to be spied upon and betrayed even in his own home. As long as these rights are defended, the foundations of freedom are secure.

KM One point people are especially afraid of is that free criticism in Parliament and in the press may be sacrificed. The totalitarian states, it is said, are regimented, organised and unhampered, as the Prime Minister suggested the other day, by critics of the Government “who foul their own nest”.

WC Criticism may not be agreeable, but it is necessary. It fulfils the same function as pain in the human body; it calls attention to the development of an unhealthy state of things. If it is heeded in time, danger may be averted; if it is suppressed, a fatal distemper may develop.

KM Do you attribute the slowness in preparation of which you complain to any inherent defect in democratic institutions?

WC I am convinced that with adequate leadership, democracy can be a more efficient form of government than Fascism. In this country at any rate the people can readily be convinced that it is necessary to make sacrifices, and they will willingly undertake them if the situation is put clearly and fairly before them . . . It may be that greater efficiency in secret military preparations can be achieved in a country with autocratic institutions than by the democratic system. But this advantage is not necessarily great, and it is far outweighed by the strength of a democratic country in a long war. In an autocracy, when the pinch comes, the blame is thrown upon the leader and the system breaks up. In a democratic country the people feel that they are respon­sible, and if they believe in their cause will hold out much longer than the population of Dictator States . . .

[…]

KM People who are not necessarily pacifist are horrified at the idea that we may go into another war with the same kind of generals who were responsible for Passchendaele and other horrors in the last war. They say that they might be prepared to fight for democracy if they were democratically led; but that they are damned if they will be sacrificed again for the Camberley clique that was so horribly inefficient and wasteful in the last war. Do you think it is possible to democratise the army?

WC It is quite true, I know, that many people consider that the cadre of officers is selected from too narrow a class. I have always taken the view that merit should be rewarded by promotion in the army as in any other profession. I support this not only from the point of view of democratising the army, but mainly because I think it leads to efficiency such as no other system can achieve.

KM May I ask one more question of a more general character? Most of us feel that if there is a war it will be so destructive that the very substance of our civilisation, let alone our democracy, is likely to be destroyed. Clearly the great object is to prevent war. Is it possible in your view still to regard these military preparations, not as the acceptance of inevitable war, but merely as a necessary complement of a policy which may keep the peace?

WC I fear that failure to rearm Britain is bound to lead to war. Had we strengthened our defences earlier, the arms race need never have arisen. We should have come to a settlement with Germany while she was still disarmed. I think it is still possible, with a strong Britain and France, to preserve the peace of Europe.

KM Is it not true historically that an armaments race leads to war?

WC To say that an arms race always leads to war seems to me to be putting the cart before the horse. A government resolved to attain ends detrimental to its neighbours, which does not shrink from the possibility of war, makes preparations for war, its neighbours take defensive action, and you say an arms race is beginning. But this is the symptom of the intention of one government to challenge or destroy its neighbours, not the cause of the conflict. The pace is set by the potential aggressor, and, failing collective action by the rest of the world to resist him, the alternatives are an arms race or surrender. War is very terrible, but stirs a proud people. There have been periods in our history when we have given way for a long time, but a new and formidable mood arises . . .

Läs mer: En intervju med Churchill i The New York Herald den 2 februari 1915 när han var First Lord of the Admirality.

Read Full Post »

IMAGE | Med monoton regelbundenhet dyker det upp artiklar och böcker som hävdar att det nu är dags att slå håll på ”myten” Winston Churchill.

New Statesman 9-15 January 2014

Alla dessa försök till historierevidering innehåller nästan alltid några gemensamma komponenter.

Författaren försöker t.ex. alltid antyda att ingen tidigare har gett den ”sanna” och ”oförfalskade” bilden av Churchill. Tydligen har sanningen om mannen, politikern och statsmannen alltför länge varit dold bakom den officiella bilden av Churchill – en bild som ingen vågar ifrågasätta.

Detta sätt att argumentera håller inte för en närmare granskning. Få politiker har nämligen varit lika kontroversiella som Churchill. Han var ifrågasatt under hela sin politiska karriär.

En annan ingrediens i dessa försök att förändra bilden av Churchill är att framhäva, inte bara hans politiska felberäkningar och misslyckanden, utan även att hans politiska åsikter inte längre ligger i linje med dagens etablerade konsensus.

Att studera Churchills politiska åsikter är naturligtvis historiskt intressant men ganska missvisande när man skall bedöma hans samlade insatser.

Med tanke på att Churchill var född 1874 (!) borde det inte förvåna någon att hans åsikter inte låg i linje med vad vi tycker idag. Det omvända skulle ha varit betydligt mer uppseendeväckande.

Churchill skulle knappast varit mer än en historisk kuriositet om hans åsikter hade överensstämt med dagens politikers.

Frågan är om han ens hade varit en identifierbar historisk person om han hade avviket alltför mycket från sin egen tid. Hade vi då ens kunnat finna några historiska spår av honom i dokument och arkiv? Sannolikt hade han aldrig blivit vare sig parlamentsledamot eller premiärminister om han haft åsikter som inte gjort honom valbar.

Många gånger liknar kritiken av Churchill vad man idag kallar ”virtue signalling” Poängen är att visa, d.v.s. signalera, vilken god människa man själv är. ”One of the crucial aspects of virtue signalling is that it does not require actually doing anything virtuous”, skriver mannen som myntade begreppet.

Ett exempel på detta är Simon Heffers artikel ”Why it’s time to debunk the myth of Churchill” i New Statesman. Rubriken säger allt. (I papperstidningen: ”The Churchill myth”.)

Ingenting av det som Heffer skriver om i artikeln är överhuvudtaget nytt för den som studerat ämnet. Alla exemplen beskrivs i de flesta historiska verk och politisk biografier om Churchill som publicerats under de senaste femtio åren.

He had an unfortunate knack of finding himself on the wrong side of too many arguments, over things that usually did not require the benefit of hindsight to be understood.

[…]

At the khaki election of 1900 he began his political career, as a Tory. He left for the Liberal Party in 1904 when the Tories, under the influence of Joseph Chamberlain, who had left the Liberals in protest against the Irish home rule bill, started to move towards protectionism. That was fair enough: but moving back to the Tories after the collapse of the coalition in 1922, when the Liberal Party had divided, imploded and been eclipsed by Labour, was widely regarded as an act of outrageous cynicism, not least by those whom he was rejoining. Churchill deployed his considerable wit to gloss over this episode – “Anyone can rat, but it takes a certain amount of ingenuity to re-rat” – but a bad smell lingered in the Tory party for some time because of it.

[…]

Once the Conservatives were pushed out of office in 1929 he began his “wilderness years”, and adopted resistance to Indian self-government as one of his main causes. It was at this stage that he described Gandhi as “a seditious Middle Temple lawyer, now posing as a fakir of a type well known in the East, striding half-naked up the steps of the Viceregal palace . . . to parley on equal terms with the representative of the King-Emperor”. Such rhetoric turned Baldwin against him and ensured he did not serve in the National Government that Baldwin formed with Ramsay MacDonald in 1931.

[…]

Despite a record of failure and misjudgement that in any other politician would offset even the most considerable achievements, Churchill in death has become largely untouchable by all, apart from those who are dismissed as mavericks and sectarians. The myth keeps us from an honest interpretation of our history in the first half of the 20th century. The false and romanticised picture we have of him, created by his reputation from 1940-45, is a huge obstacle to true understanding.

In one aspect of his life, when the man met the hour, he was as outstanding as anyone in British history has been. In all others he was just another politician on the make, firing out opinions at random in the hope that one, now and again, would hit the target. He had a bellicosity that in all circumstances other than 1940-45 could be intensely dangerous, and that had its downside even in the fight against Hitler.

But we would best understand his indisputable greatness, and our enduring debt to him, by realising how his achievements came in spite of, not because of, his parti­cular character. The myth is too much. It is more important than ever to examine the reality of his life and works, and to try to get him in a true perspective.

Tidskriftsomslag: New Statesman, 9-15 januari 2014.

Read Full Post »

Older Posts »