POLITIK | Sedan Stefan Löfven blev partieldare har Socialdemokraterna återigen blivit Sveriges största parti.
Trots detta verkar de positiva siffrorna i opinionen – och för de rödgröna partierna totalt – mer bero på Moderaternas trötthet och de borgerliga småpartiernas urusla siffror än på eget politiskt arbete.
Socialdemokraterna kan i alla fall inte längre skylla på rolluppsättningen. Magdalena Andersson, ekonomisk-politisk talesperson, har så här långt lyckats matcha finansminister Anders Borg över förväntan.
”[H]on är den smarta Handelsutbildade, det finansiellt kompetenta komplementet till den rörelsebaserade Stefan Löfven, vars roll är att personifiera den emotionella socialdemokratiska historien och identiteten. Som rollbesättning i ett tv-drama är castingen perfekt.”, skriver Ulrika Fjällborg i Veckans Affärer.
Dessutom har LO, sent omsider, fått en ordförande, Karl-Petter Thorwaldsson, som utstrålar kompetens, sunt förnuft och en viss självständighet gentemot partiet.
Detta gör att den socialdemokratiska rörelsen idag står betydligt starkare än man gjorde under Mona Sahlin och Håkan Juholt.
Under Sahlins tid var det inte mycket som fungerade. Förutom alla hennes egna brister tvingades Sahlin av den egna partiledningen ta med Vänsterpartiet i alliansen med Miljöpartiet. Därmed var mycket av hennes auktoritet borta.
Dessutom tog man det märkliga beslutet att inte profilera Thomas Östros, dåvarande ekonomisk-politisk talesperson, i valrörelsen 2010.
Att ställa upp i ett val utan att ha någon som kunde ta debatten med Anders Borg måste anses vara en missbedömning av värsta sort.
Och LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin hade man inte heller mycket nytta av p.g.a. de egna skandalerna kring hennes hantering av sina styrelseuppdrag.
Hon tillbringade större delen av valrörelsen i frysboxen för att inte väljarna skulle frestas ta ut sin ilska på Sahlin och Socialdemokraterna.
Allt detta är nu historia. En bättre konstellation än politikern Löfven, ekonomen Andersson och fackpampen Thorwaldsson kan partiet knappast önska sig.
Men läser man intervjun med Andersson i Veckans Affärer kan man lätt få uppfattningen att partiet fortfarande befinner sig i vad en psykolog skulle kalla förnekelsefasen i sorgearbetet efter Sahlin och Juholt.
Indirekt erkänner Andersson dock att det finns en identitetskris. Men hennes lösning verkar ligga helt på att hitta rätt politik (vilket är nog så viktigt), inte att fråga sig om partiet och samhällsutvecklingen går i takt.
”Jag tycker inte att [Moderaterna] har kapat vår politik för de har inte förstått det grundläggande i den svenska modellen. Den bygger på broar från de gamla till de nya jobben via en aktiv arbetsmarknadspolitik och en omställningsförsäkring. I dag har inte vanliga medelinkomsttagare fullgott skydd för att taket är så lågt”, säger hon.
”Nu har vi en regering som monterat ner de här broarna. Det riskerar i längden att Sverige blir mer inåtvänt och bakåtsträvande och inte vågar bejaka det nya.”
[…]
Det har varit sex mycket turbulenta år inom det socialdemokratiska partiet, som genomgått en av sina allvarligaste identitetskriser på decennier. Magdalena Andersson håller motvilligt med.
”Det har varit turbulenta år. Talet om förtroendekris ska ändå ses mot bakgrund av att vi är Sveriges största parti. Och jag upplever inte att vi har en identitetskris. Vad menar du med det?”
Efter en snabb reflektion över ett parti som i drygt hundra år slagits för en samhällsutveckling som det i stort sett förverkligat – och därmed förflyttat sin traditionella väljarbas, arbetarklassen, till en medelklass, som inte är lika politiskt homogen och partitrogen som den väljarbas som fanns på Tage Erlanders och till viss del Olof Palmes tid – vill hon ändå inte medge att det finns en identitetskris utan refererar till konkreta, akuta samhällsproblem […].
Skulle du säga att ni är på väg ur identitetskrisen?
”Ja, vi har tydligt fokuserat på två av de stora problem där regeringen har misslyckats med sin politik – jobb och utbildning.”
Har det vänt för Socialdemokraterna?
Hon drar på svaret:
”Det är svårt att säga. Jag tycker att vi har relevanta svar på framtidens problem. När det finns utrymme att diskutera jobb och utbildning, som många anser är de stora problemen, så syns det i opinionen.”
Men vilka är era väljare?
”Folk som vill lösa vissa samhällsproblem tillsammans. Sverige har förändrats. Och det är positivt. Men det gäller att vara relevant i sin egen tid, som parti får man aldrig stelna.”
”Solidaritet” har varit ett nyckelbegrepp inom socialdemokratin. Vad betyder det för dig?
Frågan genererar ett svar som andas väldigt mycket mer tjänsteman än politiker.
”Det borde vara grunden för mycket mer av mänsklig interaktion.”
Plattityder. Optimist, javisst? Teknokrat, så klart.
Allt detta verkar lite löst i konturerna. Om Andersson skall lyckas hitta, som Fjällborg skriver, ”en politik som tar vid där jobbfrågan slutar” krävs mycket mer tankearbete än så.
Bild: Tidskriftsomslaget är Veckans Affärer nr 45 den 8 november 2012.