Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vi Biografi’

DET LIGGER i mytbildningens natur att överdriva. Det gäller även Anna Lindhs eftermäle.

I senaste Vi Biografi tecknar Thomas Sjöberg ett porträtt av Sveriges mördade utrikesminister. Redan på omslaget är hon ”kronprinsessan” vars död ”utlöste sossarnas haveri”.

Och som i alla myter finns det ingen hejd på alla positiva omdöme som omgivningen överöser henne med.

Hon var ”vanlig” men också klok och intelligent, hon var omtänksam men även målmedveten, hon brydde sig inte om intriger men var ändå en skicklig spelare i partiets och maktens korridorer.

Lindh missade aldrig en födelsedag, och hon kunde på skoj spela hartsfiol mot fönstret när hon kom oväntat tidigt tillbaka från ett EU-toppmöte på midsommarafton.

Innan Lind [sic] blev utrikesminister kunde hon agera rena reseledaren för sina medarbetare. Hon tog hand om deras biljetter, checkade in åt dem, höll reda på deras pass. Efter utnämningen lärde hon sig att skapa den nödvändiga auktoriteten kring sin person. Hon lade av med pysslandet och markerade sin självklara position.

Och i denna mytbildning är det också viktigt att framhäva att hon aldrig var en ”politisk broiler” eller ”apparatjik”.

Men det var just det hon var!

Även om Lindh avslutade sina juridiska studier ägnade hon sig i realiteten aldrig åt något annat än just partiet och politiken.

Typiskt är också att allting skulle ha blivit så mycket bättre om Lindh bara inte hade mördats den där dagen i september 2003. Bättre för Socialdemokraterna, bättre för Sverige och, ja hela världen.

Samma överord har användts om både Mona Sahlin och Margot Wallström – två av hennes närmaste vänner inom partiet. Allt skulle ordna sig om bara Mona (eller Wallström) fick bli partiledare.

Hur det egentligen gick vet vi nu. Sahlin blev aldrig någon bra partiledare. Och Wallström försvann bort till mer välbetalda – och betydligt enklare – uppdrag i Bryssel och FN.

Hur Anna Lindh eventuellt skulle ha blivit som partiledare är det ingen som kan sia om. Vad vi vet är att hon fortfarande väntar på den biografiförfattare som kan se bortom skönmålningar, överdrifter och önsketänkande.

Övrigt: I samma nummer skriver Göran Hägg om Gabriele D’Annunzio: ”poet, flygare, krigsromantiker, playboy och mycket, mycket mer”.

Read Full Post »

POLITIKER: Första numret av Biografi finns nu i butikerna. Uppenbart tänker man ta upp kampen om läsarna med Vi Biografi som kom förra året.

Två av de längre artiklarna handlar om John F. Kennedy och Winston Churchill.

Journalisten Lennart Pehrson har skrivit ”John F. Kennedy: En kvinnokarl i Vita huset” medan historikern Alf W. Johansson har skrivit ”Churchill: Aristokraten som vann kriget”.

Tidningen ges ut av LRF Media AB. Det är samma förlag som ger ut Populär Historia och Allt om Historia. Och det syns på både upplägg och layout.

Läser man det finstilta kan man dessutom se att ”vissa av artiklarna i Biografi är bearbetade versioner av texter som tidigare publicerats i Populär Historia”. Ett fattigdomstecken om något.   

Två mindre artiklar har också politisk anknytning. En handlar om Fredrik Reinfeldts farfars farfar John Henry Hood som reste omkring i världen och visade upp exotiska människor.

Den andra är en recension av Henrik Berggrens kritikerrosade Underbara dagar framför oss – en biografi över Olof Palme.

Biografi skall komma ut med sex nummer per år. Det är två fler än Vi Biografi.

Read Full Post »

TIDSKRIFT: En ny tidning har lanserats. Den heter Vi Biografi och kommer ut med fyra nummer per år. Första numret handlar om tre av demokratins pionjärer i Sverige.

Sjömannen Fredrik Olaus Nilsson grundade 1848 Sveriges första baptistförsamling. I stadgarna skrevs bl.a. in allmän och lika rösträtt.

Fredrika Bremer-förbundet grundades av Sophie Adlersparre.  Dessutom grundade hon Handarbetets vänner och Svenska Röda korset. Sedan drev hon också skolor för arbetarklassens barn och kämpade för kvinnors rätt till självförsörjning.

Den tredje pionjären är troligen den mest kände. Hjalmar Branting blev Sveriges förste socialdemokratiska statsminister 1920 (och igen 1921-23 0ch 1924-25).

Han valde bort revolutionen och kämpade istället för en fredlig och demokratisk omvandling av Sverige. Men han hade också svårt att hålla i sina egna pengar. Han lyckades festa bort ett stort arv på bara några år. Men det hindrade inte honom från att få Nobels fredspris 1921.

Läs mer: Stina Jofs, chefredaktör på Vi Biografi och redaktionschef på Tidningen Vi, intervjuades i SID (sidan 9).

Read Full Post »