Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Varumärke’

IMAGE | Har politiska färger någon djupare ideologisk innebörd? Feministiskt initiativ verkar tro att så är fallet.

På senare år har det skrivits en hel del om färg, form, kläder och politik.

Göran Greider och Barbro Hedvall kom 2008 med sin bok Stil och politik. Kekke Stadins Maktens män bär rött: historiska studier av manlighet, manligt framträdande och kläder dök upp2010. Och i år var det dags igen för Hedvall att fylla på bokhyllan med Maktens signaler: från plym till naket huvud.

Sannolikt var det med den på kultursidorna omskriva Rosa: den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson (2011) som det blev intressant för Sydsvenskan att också titta på Feministiskt initiativ.

Anders Hovne intervjuade förra året Annica Ericsson och Zandra Bergman som båda är aktiva inom partiet.

Vad står rosa för, för er?

ZB: – Rosa står för många saker, det finns flera anledningar till att vi har just rosa som vår färg. Men för mig är nog den viktigaste anledningen att visa att vi har en ambition om att utmana bilden av det jämställda Sverige. Där symboliserar rosa den feministiska omvärderingen av traditionellt kvinnliga värden och symboler.

[…]

ZB: – Vi vill skriva upp värdet på det kvinnliga som i dag är kodat som mindre värt. Det rosa står för döttrar, passivitet och att man ska vara behagfull och det vill vi ändra på. Rosa är en stark färg som vi vill återta och förskjuta betydelsen av.

AE: – Ja, reclaima. När Fi dök upp som ett nytt parti trodde nog många att vi bara skulle prata jämställdhet. Men vi är ett parti som vill utmana de gängse strukturerna på många områden. Vi är varken blåa eller röda.

[…]

Kan du uppleva att laddningen i rosa har förändrats?

AE: [N]är Fi kom kändes rosa helt rätt. Det är en färg som sticker ut och syns. Den står för en feministisk analys av alla frågor.

ZB: – Den visar att vi har en annan ideologisk utgångspunkt än andra partier och det blir viktigt att markera det genom en färg. Det ger oss uppmärksamhet.

AE: – Folk förknippar oss med färgen, den sticker ut. Dessutom är den vacker och lyser upp.

ZB: – Visst, det är ju en väldigt glad färg. Den rosa färgen kan också symbolisera att vi verkar normkritiskt. De andra partierna är kopplade till andra färger som samhället kanske ser som mer neutrala. Den rosa färgen är väldigt kodad till något kvinnligt, barnsligt och vulgärt. Det är en väldigt komplex färg.

[…]

Kan den rosa färgen skrämma bort människor från ert budskap?

AE: – Jag tror inte själva färgen har den effekten. Det är nog snarare så att man inte håller med oss i våra åsikter, men jag tror inte färgen skrämmer folk.

ZB: – Men det är klart att den väcker uppmärksamhet. Många människor blir väldigt provocerade av vår politik och då tror jag att den rosa färgen, inte i sig men i kombination med budskapet, blir kraftfull. Det blir väldigt feminint och det kan nog sticka i ögonen på folk.

– Det är nog lite det som är syftet också. Det är när man gör folk irriterade som man är och skrapar på något. Blir folk irriterade på oss så har vi halva inne på något sätt. Dit skulle det vara svårare att nå med en annan färg.

Frågan är naturligtvis om så många fler än partiaktiva (samt en och annan kulturredaktör och akademiker) lägger in lika mycket symbolik i färgen rosa? Antagligen inte.

Till och med de intervjuade verkar inse att det är politiken och inte färgen som människor reagerar på.

Och alla som har varit på t.ex. ett torgmöte vet att det kan bli väldigt känsloladdade diskussioner mellan aktiva och väljare oavsett vilket parti som håller låda. Detta är inget unikt för Feministiskt initiativ.

Vad som däremot ofta utmärker nya partier är deras överdrivna tro på sin egen betydelse. Hela poängen med ett nytt parti är ju att man tror sig fylla ett politiskt tomrum.

Dessutom är Feministiskt initiativ ett parti som ofta uppfattas som dogmatiskt. Man verkar sakna förmåga att inse att även andra partier kan vilja väl.

Partiet påminner väldigt mycket om gamla kommunistpartier i sitt sätt.

Där såg sig partiledningen som en ideologisk elit som skulle upplysa den stora, okunniga massan om vad man skulle tänka och tycka.

Och alla som inte höll med var därför, per definition, farliga individer som stod i vägen för det lyckorike som partieliten skulle etablera efter revolutionen.

Lite av den attityden finns hos Feministiskt initiativ.

Byt ut klasskampen mot det könskampen så har vi mycket av samma attityder. Byt ut imperialismen, klassfiender och bourgeoisien mot ”normer” ”genus” eller ”patriarkala strukturer” så har vi här en uppdaterad variant för 2000-talet.

Precis som kommunistpartierna vet Feministiskt initiativ vad som är det rätta. För man har ju redan gjort den korrekta historiska och ideologiska analysen.

Och skulle någon inte hålla med så beror det bara på att den personen inte vet sitt eget bästa. Han eller hon är helt enkelt indoktrinerad.

En annan likhet med de gamla kommunistpartierna är att dogmatiska partier ofta hamnar i blodiga interna strider därför att obetydliga småsaker fylls med ideologisk betydelse.

Att ladda färgen rosa med så mycket betydelse och symbolik är därför ännu ett tecken på att partiet har lite fel fokus.

Vanliga väljare skulle kanske inte använda begrepp som varumärkesbyggande och marknadsföringsstrategi om färgen, men de känner instinktivt att det är just vad det handlar om.

Read Full Post »

IDENTITET | Hur många charlataner finns det inte när det handlar om att bygga kommuners varumärke?

Det räcker att studera marknadsföringsflosklerna kring alla kommunslogans för att man skall inse hur lättviktigt arbetet kan bli.

Eller vad sägs om ”Välkommen till Trosa – ’Världens ände’”, ”Var femte invånare är en häst” (Vallentuna) eller ”Åmål – alltid nåt”? Och hur många kommuner finns det inte som hävdar att man ligger ”nära” något?

Ofta har någon entusiast – politiker eller tjänsteman – fått en fix idé om att kommunen eller den offentliga verksamheten måste få en ny image som signalerar att man vågar ”blicka framåt” och ”ligger rätt i tiden”.

Sedan är cirkusen igång.

Och politikerna är de som slutligen klubbar hela härligheten efter att ha använt en nätt summa av skattebetalarnas pengar.

Men ibland dyker det upp någon som vågar säga att kejsaren är naken. En sådan person är tydligen statsheraldikern Henrik Klackenberg.

Efter femton år skall länsstyrelsen i Skåne nu göra om sin logotype.  ”Äntligen kan en inte så lyckad variant förbättras”, säger han.

När länsstyrelsens logotype skulle tas fram utifrån länsvapnet placerades kronan fel. Kronan som statliga myndigheter har högst upp i sina logotyper placerades istället bakom vapnet.

Ulf Törnberg, Sydsvenskan, skiver:

Den annorlunda placeringen gav smak av ett nytt, framåt län, enligt dåvarande landshövdingen Bengt Holgersson när logotypen presenterades.

[…]

– Jag har hört sådant designsnack förr och gör det ofta. Men kronan stämmer varken överens med god sed eller god heraldik.

Enligt honom var även det skånska vapnets upphovsmän, de nu avlidna skåningarna Christer Bökwall och Jan Raneke, upprörda över kronans placering, gjord av en inhyrd art director.

[…]

Statsheraldikern Henrik Klackenberg är mycket nöjd med att kronan nu verkar komma på sin rätta plats. Han är enligt egen utsago luttrad när det gäller mindre lämpliga nya logotyper.

Just nu är han till exempel inblandad i en hetsig diskussion med Region Dalarna som vill stoppa in dalahästar i alla kommunvapen i regionen.

– Vi har hundratals kommuner och myndigheter. Alltid är det någon som har fått en ny informationschef som vill utmärka sig.

Read Full Post »

VARUMÄRKE | När Fredrik Reinfeldt har gått utanför den inre kretsen verkar han alltid få problem med sina rekryteringar.

Det har alltid varit viktigt för Reinfeldt att personer signalerar något vagt ”nytt” så att de skall passa in i konceptet kring varumärket ”nya Moderaterna”. Kompetens verkar definieras som att man tänker ”rätt”.

När Sofia Arkelsten utsågs till partisekreterare framhävdes gärna hennes intresse för miljö- och klimatfrågor.

Detta skulle signalera något nytt eftersom gamla Moderaterna alltid uppfattade dessa frågor som flummiga och vänster.

Men det paradoxala är att många av de lyckade rekryteringarna har varit gamla stötar. Till exempel när H.G. Wessberg rekryterades till statssekreterare i statsrådsberedningen.

Posten är inte speciellt publik så det gjorde inget att Wessberg aldrig kunde tas för en av dessa nya moderater.  

Partisekreteraren Kent Perssons tabbe i P1:s Studio Ett får därför många att fråga sig om Reinfeldt gjort ännu en felrekrytering.

Vi trixar inte med siffror. Jag tror också man skall vara rätt så varsam med orden. Jag noterar att Socialdemokraterna försöker måla upp en bild att det är massarbetslöshet i det här landet. Jag tror att det är rätt få känner igen sig i det.

Återigen så blir det ändå så att …

Men ni har själva kallat det för massarbetslöshet tidigare.

Njaa, det har vi inte alls gjort.

Jo, när ni tillträdde var det ungefär samma siffror och då var det massarbetslöshet.

Fast vi har en strukturell arbetslöshetsproblematik och det är därför vi lägger resurser och åtgärder på att skapa möjligheter för att unga skall komma in i arbete.

Att förneka att Moderaterna tidigare använt begreppet massarbetslöshet mot Socialdemokraterna är bra amatörmässigt med tanke på att både Reinfeldt och Anders Borg har använt argumentet.

Att Persson backar från sitt eget ordval är därför smart men löser inte Moderaterns grundläggande problem.

(Som Expressen konstaterar tycks dessa nya moderater ha en annan sak gemensamt. De verkar ha en dimmig uppfattning om sin egen historia. Arkelstens turer kring Högern och den fria rösträtten var en långkörare i media förra året.)

Men oavsett vilket måste Fredrik Reinfeldt snart börja inse att nya Moderaterna inte längre är något nytt.

Nya Moderaterna bygger på tanken att partiet alltid projicerar rörelse framåt. Idén är att partiet alltid skall vara relevant för väljarna och ha svar på de problem som människor möter i sin vardag.

Men detta fungerar bara om man har en politik som backar upp orden. Ett parti som bara lyssnar – eller som bara kommunicerar att man lyssnar – tröttnar väljarna snart på.

Read Full Post »

IMAGE | Filippa Reinfeldt har en sak gemensamt med Fredrik Reinfeldt. Båda är goda medelmåttor. Åtminstone om man skall tro ledarskapstestet i Chef.

Detta är nog en av de bästa artiklar som har skrivits om Filippa Reinfeldt.

Artiklar brukar annars mest handla om meningslösheter som inte överhuvudtaget har något med hennes jobb som Sveriges ledande sjukvårdspolitiker i Stockholms läns landsting.

Den kritiska granskningen brukar vara näst intill obefintlig. Ofta får man känslan att artiklarna skrivits av en spin doctor på partiets kommunikationsavdelning snarare än av professionella journalister.

Tidskriften Chef har tack och lov gått en annan väg.

Deras chefstest bygger på ”intervjuer med en mängd personer – alltid minst tjugo – som arbetar och har arbetat med den berörda chefen. Vi talar med personer på olika nivåer och från olika sammanhang där de samarbetar nära med chefen […]”.

Resultatet har blivit en artikel som borde bli obligatorisk läsning för alla politiska journalister som framöver tänker ge sig i kast med sjukvårdslandstingsrådet.

Fredrik Emdén i Chef skriver:

Det finns ingen anledning att misstro de vackra orden. Så gott som alla som möter Filippa Reinfeldt slås av engagemanget, målmedvetenheten och charmen.

Men man behöver varken vara gråsosse, tråkmåns eller ens konspiratoriskt lagd för att förstå att det bakom lovorden också finns en varumärkesstrategi. Filippa och Fredrik Reinfeldt har varit en oerhört viktig del av Moderaternas framtoning som ett ungt, modernt och drivet parti. Separationen lär inte ändra på den saken.

Men det finns andra tongångar än de enbart positiva när det gäller Filippa Reinfeldts ledarskap. Inte alla uppskattar att fika för att lösa konflikter. De vill se resultat i stället.

”Som politiker gäller det att välja sina strider. Men man kan också välja strategin att tänka efter ett tag. Det gör hon, hon parerar konflikterna innan de inträffar”, säger en landstingsledamot i opposition.

[…]

”Jag tycker att hon är undanglidande och ansvarslös i rollen som beslutsfattare. Man måste våga stå upp när det blåser och det tycker jag inte att hon gör. Det är hela tiden andra som får fronta när det bränner till”, säger en person som har jobbat nära Filippa Reinfeldt, både inom Täby kommun och Stockholms läns landsting.

I vintras blev Filippa Reinfeldt föremål för en debattartikel där kritiska röster påpekade att hon undvek att svara på frågor i media, att hon hellre ställde upp i glada hemma hos-reportage än pratade om sjukvårdspolitik.

Hela Moderaterna fräste unisont ifrån och skyllde på den ”socialdemokratiska pressen”.

Men det räcker med att skrapa lite på ytan för att finna liknande kritiska röster även inom det borgerliga blocket.

”Hon gillar inte negativa saker, det har ju märkts, inte minst i media. Hon är beroende av sina tjänstemän, som hon skickar fram för att ta hand om de gråa och tråkiga sakerna. Själv väljer hon det flashiga och det – så att säga – officiella”, säger en person med insyn i alliansens landstingspolitik.

Flera personer talar om att hon har ”bäddats in i bomull”.

”Hon har en strategi som gör att hon inte ska belastas med negativa politiska frågor.”

”Det är en hel del saker som inte händer. Till slut ger man upp. Det behöver inte handla om politiska frågor, utan även om administrativa. Vi har lärt oss hantera det. Många frågor hanteras på gruppledarnivå”, säger en allianskollega.

”Med tillgängligheten är det lite si och så. Hon har byggt upp en barriär av sina medarbetare, som sköter kontakten med omgivningen. Det är inte många andra som har hennes mobilnummer ens”, säger en person.

Enligt testet är Reinfeldts sämst på ”konflikthantering”. Medelmåttig kring ”ledarstil”, ”delegering” och ”beslutfattande”.

Hennes styrka är ”rekrytering”, ”motivation” och ”personlighet”. Näst bäst är ”kommunikation”. Totalpoäng blir 30 av 40 möjliga.

Läs mer: Hela listan med tester som Chef genomfört, inklusive Fredrik Reinfeldt. (Tidskrifstomslaget och artikeln är från Chef nr 4 2012.)

Read Full Post »

IMAGE | Valsegern i Londons borgmästarval har satt igång spekulationer om Boris Johnson är intresserad av att bli premiärminister efter David Cameron.

Han har åtminstone en uppenbar fördel framför alla andra konservativa politiker i Storbritannien. Han är antagligen den mest kända och – vilket är viktigare – populära politikern i landet.

Hans stil är minst sagt udda. I en tid när alla politiker försöker vara så strömlinjeformade som det bara går sticker Johnson ut med sin smått excentriska image.

Det är en stil som går hem hos urbana storstadsväljare på både vänster- och högerkanten.

Greg Williams skriver i Newsweek:

Johnson’s mayoralty has been a most unlikely success story. An unabashed member of the privileged classes, he has somehow managed to win the affection of a Labour-leaning city as it endures the harshest cuts in public expenditure since World War II, under the Conservative-led government’s austerity prescriptions.

[…]

And yet the city’s people seem to like having him around—not only Conservatives but even longtime Labour voters who have been branded “Boris Reds.” He is that rare thing: a politician who has risen above events to take on a form of celebrity. As Johnson walks up the street, bystanders recognize him instantly, and in most cases a smile creeps onto their faces as he approaches.

[…]

He’s practically a P.G. Wodehouse character, a bumbling, disorderly member of the upper class, except Johnson is genuinely erudite and fiercely ambitious—and he rides the streets of London on a bicycle. “He has the ability to strike up a rapport with people who haven’t really got anything,” says [författaren och journalisten Andrew] Gimson. “It’s quite a complicated thing because he is, by temperament, an elitist. And he is, of course, immensely competitive and wants to get to the top.”

[…]

“Even at Oxford he struck people as a slightly old-fashioned toff from another era,” says writer Toby Young, who knew both Johnson and Cameron during their years at the university. “People credit Boris with being true to himself, and they like the fact that he’s such an authentic-seeming character. The truth is he has essentially created an identity for himself, and he’s certainly skillful in never letting the mask slip. But I wouldn’t use the word ‘authentic’ to describe him. It’s a sort of brilliant music-hall turn.”

Maybe so, but somehow it seems to work. “Boris is a Chaucerian figure,” Gimson says. “Cameron is very keen on marriage—you would never catch Boris preaching about that. If Cameron was caught in bed with some bird, that would probably be the end of him, whereas Boris is so often pretty much caught in bed with some bird—but, you know, people rather expect that.” Despite his affectations, Londoners find something winningly unpretentious about him. When the mayor accompanied police on an early-morning drug raid last June, the awakening suspect greeted Johnson with rough familiarity: “What the f–k are you doing here, Boris?”

In the political universe, caution and prudence aren’t always virtues. “Boris’s strategy for detoxifying his privileged upbringing is more effective than Cameron’s,” says Young. “It seems much more relaxed, less defensive. Cameron hasn’t made the mistake of turning it down too far—he’s just turned it down a little bit. Whereas Boris has turned it up to 11.”

[…]

“Cameron is a pure establishment man, who will always do what the establishment thinks is prudent. Boris is a loner. He can’t see an apple cart without feeling inclined to overturn it.” As charming as Johnson can be, it’s hard to blame his fellow Conservatives for feeling a bit nervous.

Bild: Tidskriftsomslaget (engelska upplagan) och artikeln från Newsweek den 7 maj 2012.

Read Full Post »

FÖRNYELSE | Vissa nyheter framstår som självklara även om de kommer som en överraskning.

Ett exempel är att Sofia Arkelsten (M) tvingats avgå med omedelbar verkan som partisekreterare.

Strategin blir nu att göra ”Nya Moderaterna” ännu nyare. Fast med tydligare fokus på att bli en kampanjorganisation som levererar resultat i form av bättre opinionssiffror.

Rent teoretiskt kan man förnya och förbättra en produkt i det oändliga. Men politik är en förtroendebransch. För många förändringar skapar osäkerhet hos väljarna om det finns något som är heligt i Moderaterna.

Arkelstens ”affärer” och bristande politisk fingertoppskänsla var säkert bidragande orsak till Fredrik Reinfeldts beslut.

Hennes sista insats var att staka ut en ny linje när det gäller de hemliga partibidragen till partiet. Förslaget fick dock kritik även på liberala ledarsidor.

Men varför blev det plötsligt så brått att bli av med Arkelsten? Det finns åtminstone två svar på den frågan förutom ovan nämnda.

1) Som statsminister har Reinfeldt lidit av ett Göran Persson-komplex. Persson ville nämligen alltid överaska när han skulle tillsätta nytt folk.  

När Reinfeldt har försökt göra det samma har han alltid floppat. Arkelsten fick därför, efter bara 18 månader, göra Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò sällskap som exempel på misslyckade rekryteringar.

Men varför Reinfeldt tror att Arkelsten kommer att bli en bättre ordförande för riksdagens utrikesutskott än som partisekreterare är svårt att förstå. Hon har noll erfarenhet området.

Kanske räknar Reinfeldt med att Carl Bildt kommer att vara hennes överrock. På så sätt kan hon inte ställa till med någon skada.

Utnämningen visar möjligtvis också hur uddlöst det löpande arbetet i riksdagen har blivit. Regeringar – oavsett partifärga – har blivit alltmer ointresserade av det löpande arbetet i riksdagen.

Lägg sedan till att det nästan har blivit en del av nya Moderaternas image att inte intressera sig för vissa frågor. Det har blivit ett sätt att signalera att partiet har förändrats.

På samma sätt var Arkelstens intresse för miljöfrågor anledningen till hennes utnämning till partisekreterare. Att vara grön är mycket mer ”nya Moderaterna” än att prata hårda frågor som försvar eller utrikespolitik.

2) Det drastiska beslutet att ersätta Arkelsten med Kent Persson visar att Reinfeldt har tagits på sängen av partiets dåliga siffror.

Återigen verkar Göran Persson spöka. Tydligen har man trott att Persson var parentesen medan Mona Sahlin och Håkan Juholt var normaltillståndet.

Så länge de egna siffrorna steg och Socialdemokraternas dalade kunde man fortsätta inbilla sig att allt som behövdes var att tillsätta nya arbetsgrupper som t.ex. ”Hälsosammare Sverige” och ”Föregångsland för klimat och hållbarhet” för att man skulle garanteras fortsatta framgångar.

Men det räckte med att Socialdemokraterna fick en trovärdig partiledare för att bräckligheten i varumärket ”nya Moderaterna” skulle visa sig.

Moderaterna hade säkert kunnat leva med ett tapp i opinionen om Alliansen hade fortsatt vara större än de rödgröna. Så är inte längre fallet.

Och då kan man inte bara sorglöst lunka på som vanligt. Man behöver nu en rejäl uppstramning av partiarbetet om man skall lyckas vinna valet.

Nya Moderaterna kommer nu att bli ännu nyare fast med bättre partidisciplin. Politiker och partiapparat kommer att tvingas börja jobba för bättre opinionssiffror.

Read Full Post »

IMAGE | Varumärket ”Nya Moderaterna” hotas av småpartiernas mer nyliberala syn på svenskt företagsklimat och hur man skapar nya jobb.

Fredrik Reinfeldts extremt tydliga avståndstagande från Jan Björklunds förslag om lägre ingångslöner för ungdomar kan bli den möjlighet oppositionen har väntat på för att kunna köra in en kil mellan regeringspartierna.

”I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”, säger t.ex. statsministern i en intervju i Dagens Nyheter.

Även om regeringen knappast kommer att spricka påverkar frågor kring arbetslöshet och arbetsmarknadsfrågor alltid väljarnas syn på en regerings duglighet att regera.

Att Folkpartiet och Centerpartiet så tydligöra har valt att profilera sig på en mer (ny)liberal syn på företagens villkor och fackens inflytande på arbetsmarknaden hotar direkt Moderaternas strategi att bli – inte bara det ”nya arbetarpartiet” – utan också Sveriges statsbärande parti.

Det är så man skall se Reinfeldts tydliga avståndstagande från Björklunds utspel.

Att Reinfeldt röt till i Dagens Nyheter beror också på att han vill sända en tydlig signal till Moderaterna i kommunerna att inte gå med på Folkpartiets förslag.

Revolterar Moderaterna lokalt hotas partiets samlade strategi.

Skall Folkpartiets förslag lyckas krävs det att moderata kommunpolitiker stöder förslaget på samma sätt som skett i Sollentuna.

”Moderaterna centralt förordar inte lönesänkningar. Vi förordar högre löner och andra metoder för att sänka trösklar för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden”, sade Reinfeldt.

Med tanke på att facket troligtvis alltid kommer att säga nej – som man gjorde i Sollentuna – handlar det inte om att Björklunds förslag snabbt skulle kunna förverkligas.

Snarare handlar Reinfeldts skarpa tonläge om att partiets varumärke riskerar att urholkas om det uppfattas att partiet är splittrat på lokal och nationell nivå.

Övrigt: Framsidan ovan är Dagens Nyheter den 4 april 2012.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »