Posts Tagged ‘Valstrategi’

VAL 2016 | Tror Donald Trump på vad han själv säger? Eller är det bara ett sätt att skilja ut sig från mängden och få gratis uppmärksamhet?

The Hollywood Reporter from 10 June 2016

Frågorna blir aldrig riktigt besvarade när Michael Wolff träffade Trump för The Hollywood Reporter.

Men rubriken på hans artikel – ”Politics’ ‘Dark Heart’ Is Having the Best Time Anyone’s Ever Had” – säger en ungefär var Wollf landar i sin bedömning av Trump.

”The biggest thing is the theme. It’s what he always wants to come back to. Bigness is unavoidable and inevitable. Bigness always wins”, skriver Wollf.

Det skulle förklara varför Trump alltid pratat om sig själv. Ju mer vi pratat om honom ju mindre utrymme blir det för Hillary Clinton.

Detta kan möjligtvis kallas en valstrategi. Men en framgångsrik sådan? Knappast. Väljarna röstar inte på politiker bara för att de är fascinerade av dem.

If there’s any pattern to his conversation, it’s that he’s vague on all subjects outside himself, his campaign and the media. Everything else is mere distraction.


I broach his problems with women and Hispanics and the common wisdom that he’ll have to do at least as well with these groups as Mitt Romney did in 2012. The ”pivot” is the word more politico pros are using to refer to his expected turn to the center. ”Unless,” I offer, ”you think you can remake the electoral math.” He says he absolutely can. So no pivot. ”It’ll be different math than they’ve ever seen.” He is, he says, bigger than anything anyone has ever seen. ”I have a much bigger base than Romney. Romney was a stiff!” And he’ll be bigger with the people he’s bigger with, but also he’ll be bigger with women and Hispanics and blacks, too. He believes, no matter what positions he holds or slurs he has made, that he is irresistible.


It is hard not to feel that Trump understands himself, and that we’re all in on this kind of spectacular joke. His shamelessness is just so … shameless. So how much, I ask — quite thinking he will get the nuance here — is the Trump brand based on exaggeration? He responds, with perfect literalness, none at all. I try again. He must understand. How could he not? ”You’ve talked about negotiation, which is about compromise and about establishing positions that you can walk back from. How much about being a successful person involves … well, bullshitting? How much of success is playing games?”

If he does understand, he’s definitely not taking this bait. I try again: ”How much are you a salesman?”

Salesman, in the Trump worldview, is hardly a bad word, and he is quite willing to accept it, although, curiously, he doesn’t want to be thought of that way when it comes to real estate. But as a politician, he’s OK as a salesman.

In this, he sees himself — and becomes almost eloquent in talking about himself — as a sort of performer and voter whisperer. He is, he takes obvious pride in saying, the only politician who doesn’t regularly use a teleprompter. With a prompter, he says, you can’t work the crowd. You can’t feel it. ”You got to look at them in the eye. Have you ever seen me speak in front of a large group of people? Have you ever watched?” He reflects on the lack of self-consciousness that’s necessary to make spontaneous utterances before a crowd. He cites a well-known actor (whose name he asks me not to use, ”I don’t want to hurt anybody”), who had wanted to run for office but, without a script, was a blithering idiot. Trump was never fed lines on The Apprentice, he says. It was all him: ”You have to have a natural ability.”


The anti-Christ Trump, the Trump of bizarre, outre, impractical and reactionary policies that most reasonable people yet believe will lead to an astounding defeat in November, is really hard to summon from Trump in person. He deflects that person, or, even, dissembles about what that person might have said (as much, he dissembles for conservatives about what the more liberal Trump might have said), and is impatient that anyone might want to focus on that version of Trump. It does then feel that the policies, such as they are, and the slurs, are not him. They are just a means to the end — to the phenomenon. To the center of attention. The biggest thing that has ever happened in politics. In America. The biggest thing is the theme. It’s what he always wants to come back to. Bigness is unavoidable and inevitable. Bigness always wins.

Läs mer: ”3 key ways Donald Trump’s Hollywood Reporter interview explains his Campaign” på Vox.com.

Tidskriftsomslag: The Hollywood Reporter den 10 juni 2016.

Read Full Post »

USA | Hillary Clintons förra försök att bli demokraternas presidentkandidat kan sammanfattas i ett par paradoxer.

Bloomberg Businessweek April 20-April 26 2015

Ingen kan förneka att Clinton alltid omger sig av kompetenta och lojala medarbetare. Trots detta var hennes kampanjstab ständigt i luven på varandra senast Clinton försökte bli demokraternas presidentkandidat.

Den andra paradoxen är att Clinton – som utmålades som kompetent och erfaren – inte ens var kapabel att avstyra detta inbördeskrig.

Nu förslår Joshua Green i Bloomberg Businessweek en variant av den strategi som fick skulden för valförlusten mot Barack Obama.

Det huvudsakliga budskapet då var att Clinton var en kompetent ”Iron Lady” med erfarenhet. Om Clinton vunnit hade strategin säkert uppfattats som både briljant och självklar.

Perhaps the biggest management challenge of all is the one she’s married to. Bill Clinton can be any candidate’s most effective advocate, as Obama discovered at the 2012 Democratic convention in Charlotte. But in 2008, he was mostly a liability, offending many Democratic voters with comments that demeaned Obama’s victory in South Carolina and referring to his opposition to the Iraq War as “the biggest fairy tale I’ve ever seen.”

All the careful planning and creative imagery—the upbeat video, the Iowa road trip—intended to distinguish Clinton from the candidate who ran last time, won’t matter if she hasn’t realized that her own shortcomings are what doomed her. In the end, she’s the only one with plausible authority to direct her own campaign. And the best way to assert control of her new operation would be for her to develop what was so sorely missing last time—a clear, overarching justification for her candidacy.

The best rationale for Clinton 2016 is the same one embedded in the attacks Republicans are already making: that she’s a creature of Washington who embodies the past, and that it’s time for a new face and an outsider. Clinton can’t avoid this critique. But she can subvert it by presenting her two decades in the White House, Senate, and State Department as experience that’s left her uniquely equipped to do what polls say Americans are pining for: Make Washington function better.

Clinton has always been called a “polarizing” figure (an increasingly meaningless designation that applies to every national politician, as voters have become more partisan). But she has an underappreciated credential that could be a weapon in the upcoming race: a record of thriving in an acrimonious, Republican-dominated climate like the one we have now.


As voters begin contemplating who should become the next president, Clinton can, if she chooses, make the strongest claim that she’s best suited to manage in the deteriorating conditions in Washington. How much will that matter? Probably more than at any time in the recent past. Beneath Americans’ intensely negative feelings toward Washington, and Congress in particular, lies an appreciation that the job of making the government function effectively will require more than just a new occupant in the Oval Office. A Washington Post-ABC News poll last month found that more Americans desire “experience” (55 percent) than “a new direction” (37 percent) in a presidential candidate. Clinton’s old line about her readiness to “do the job from Day One” may be more compelling this time around.

A steady majority of Americans continue to tell pollsters that they want compromise from Washington. Here, too, Clinton may have hidden appeal. A recent Pew Research poll found they believe by a 4-to-1 margin that women are better at working out compromises than men.

It would be no small irony if the exhaustion with partisanship that these numbers show turned out to be a positive, rather than a negative, force for Hillary Clinton. Of course, the prerequisite to any claim that she can make Washington function more effectively is that Clinton first pass the test she failed before—and run a professional campaign.

Tidskriftsomslag: Bloomberg Businessweek,  20-26 april 2015.

Read Full Post »

SocialdemokraternaVAL 2014 | Vad finns det  att säga om Socialdemokraternas valstrategi inför 2014? Bra eller dålig?

Val i Sverige handlar nästan alltid om jobben och välfärdssektorn. När väljarna prioriterar valfrågor är det på dessa områden man vill se förändring. Ordningsföljden må variera men sakfrågorna är i stort de samma.

På så sätt är partiets satsning på jobb, skola och välfärd både logiskt och förutsägbart.

Sakfrågorna måste även framstå som lockande med tanke på att Alliansen är på defensiven inom alla tre områdena idag.

Moderaterna är inte längre banbrytande när det gäller kampen mot utanförskap och arbetslöshet. Med den retorik Alliansen använde mot Göran Persson har Sverige även idag massarbetslöshet.

Och Folkpartiet är inte längre det ledande partiet på skolområdet. PISA:s senaste undersökning visar t.ex. att inget annat land inom OECD har resultatförsämringen bland 15-åringar varit så kraftig som här.

På vård- och omsorgsområdet gör inte Kristdemokraterna mycket väsen av sig. Och Centerpartiets förmåga att profilera regeringens näringslivspolitik hänger allt för nära samman med arbetslöshetsstatistiken för att kunna vara riktigt valvinnande.

Så långt ser det bra ut för Socialdemokraterna.

Men problemet för partiet är att man inte själv imponerar på något av de profilområdena man valt inför valet.

Väljarna har knappast någon tydlig bild om vad en socialdemokratisk politik skulle innebära för jobben, skola och välfärden.

Idag lever partiet på att väljarna läser in alla sina positiva förväntningar på deras otydligt definierade politik.

Att Socialdemokraterna seglat förbi Folkpartiet som det ledande skolpartiet bland väljarna verkar mer hänga samman med de problem som regeringen vållat eller drabbats av.

Det samma gäller jobben och välfärdssektorn för övrigt. Det är svårt att se att Socialdemokraterna har en speciellt tydlig profil på något av dessa områden.

Men precis som inom idrotten kan ett parti alltid vinna när motståndaren är i dålig kondition eller lämnar walk-over.

Man behöver inte alltid prestera på topp för att vinna. Och en valseger är alltid en valseger. Även om prestationen inte platsar i rekordböckerna.

Read Full Post »

POLITIK | Jimmie Åkesson tror inte att Moderaternas invandrar- och flyktingpolitik kommer att förändas så länge Fredrik Reinfeldt är partiledare.

Dagens Samhälle den 21 februari 2013

Det betyder rimligtvis att han inte heller tror sig kunna påverka politiken under mandatperioden. Fyra förlorade år för Sverigedemokraterna med andra ord.

Allt hänger nu på partiets valstrategi. ”Vårt mål inför valet är en absolut vågmästarposition”, sade t.ex. Åkesson på partiets ”Framtidsseminarie”.

”Målet efter valet 2014 är att i rikspolitiken få en faktisk vågmästarposition som neutraliserar Miljöpartiets nyckelroll, och att i kommunerna ingå i styrande koalitioner på ett antal platser, i första hand i Skåne och Blekinge”, skriver Johan Delby och Magnus Wrede som intervjuat Åkesson för Dagens Samhälle.

Men trots optimismen andas intervjun frustration mot både Moderaterna och Socialdemokraterna.

Dagens Samhälle presenterade nyligen en enkät som visar att åtta av tio ledande kommunpolitiker inte vill öka den egna kommunens flyktingmottagande, trots de stora behoven.

Samtidigt anser var tredje moderat ordförande i kommunstyrelsen att Sverige bör ta emot färre flyktingar än i dag.

Ett kommunalt uppror som leder till en mer restriktiv svensk flykting- och invandringspolitik? Nej, det tror inte Jimmie Åkesson.

– Jag har stor förståelse för de kommunala reaktionerna. Hela asylsystemet håller ju på att kollapsa.

– Men någon förändring av invandringspolitiken är inte på väg, även om Tobias Billström börjat prata om volymer. Fredrik Reinfeldt är ganska extrem när det gäller invandringsfrågan. Han sänder ofta signalen att han är väldigt invandringsliberal. Han tror väldigt starkt på det här med stor invandring och det här splittrade samhället.

Jimmie Åkesson ser en tydlig ideologisk konflikt mellan mer konservativa moderater och en mer Reinfeldt-liberal ådra. Att partiet tillsatt en migrationspolitisk arbetsgrupp är inte alls konstigt, tycker han.

– Självklart måste Moderaterna göra någonting när de under en längre tid sett en ström av väljare gå till oss och när Bo Frank och and­ra ledande moderater går ut och säger att nu måste politiken förändras.

– Reinfeldt är väldigt medveten om att det finns en opinion både bland befolkningen i allmänhet och inom det egna partiet som han måste hålla på mattan. Men det man nu gör är mest till för att stilla den interna opinionen.


Var Sverige ett bättre land på 1970-talet?

– Folkhemstanken är något som verkligen tilltalar mig, det känns som att alla gett upp den. Jag förstår inte att socialdemokratin gjort det. Kärnan i folkhemstanken är sammanhållning, att vi bygger något tillsammans. Det var det som gjorde att det fanns en legitimitet och acceptans för de gigantiska sociala reformerna i Sverige.

– Nu har det svenska samhället splittrats – genom internationaliseringen, genom massinvandringen och genom att marxister och liberaler tagit över och övergett den socialkonservatism som genomsyrade alla partier före 1968.

Front Page: Framsidan är Dagens Samhälle den 21 februari (nr 7) 2013.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Att lyfta intressanta frågor och problem utan att komma med några svar är Fredrik Reinfeldts specialitet.

Detta var inget dåligt tal. Men för alla som hörde Reinfeldts presskonferensen tidigare under dagen kan knappast ha blivit överraskad av innehållet.

Chefstrategen Pär Schlingmann lyckades dessutom bättre på sin presskonferens förklara partiets valstrategi än vad Reinfeldt gjorde i talet.

Förutom att media återigen fick köttbenet ”jobbpakt” att tugga var det intressantaste att Reinfeldt nu flaggade upp att ungdomsarbetslösheten kommer att bli valrörelsens viktigaste fråga.

Det borde rimligtvis betyda att Moderaterna kommer att leverera tydligare besked längre fram om hur man tänker tackla just ungdomsarbetslösheten.

Annars var talet bara en lång lista av över vad regeringen åstadkommit så här långt. Med antydningar om vad Moderaterna anser vara viktiga problemområden framöver. (Men som vanligt också utan att konkretisera vad han tänker göra åt problemen.)

Talet handlade mycket om att Reinfeldt har åkt omkring och lyssnat in människors synpunkter och problem. Men utan att Reinfeldt angav hur han låtit sig påverkas av dessa samtal. Eller hur regeringen har ändrat sin politik p.g.a. av dessa möten.

Snarare får man känslan att det handlar om självuppfyllande profetior.  Reinfeldt har hört det han vill höra. Och det han hört är att regeringens politik är det människor längtar efter.

Detta PR-trick – som ger allt mindre avkastning ju mer det används – tycks bara vara ett enormt slöseri med en statsministers dyrbara tid.

Finns det överhuvudtaget någon som längre tror att dessa resor överhuvudtaget förändrar något? Och har statsministern verkligen inget viktigare på sin agenda?  

Reinfeldt har nu också börjat använda partiets nya slogan. Varumärket ”nya Moderaterna” är nu också ”det moderna arbetarpartiet”. Ett arbetarparti som skall värna den svenska modellen.

Read Full Post »

ALMEDALEN | Chefsstrategen Per Schlingmann har presenterat Moderaternas nya etikett. Nu skall partiet bli ”Sveriges moderna arbetarparti”.

Under måndagens presskonferens där partiets valstrategi presenterades uttryckte han det på följande sätt:

Om man blickar tillbaka så ser vi att 2006 så mötte vi väljarna som Sveriges nya arbetarparti. 2010 som Sveriges enda arbetarparti. Och vi vill 2014 att väljarna skall ställa sig frågan: Vilket är det moderna arbetarpartiet?

Read Full Post »

demoskopVAL 2010: De Rödgröna drar ifrån samtidigt som Mona Sahlin (S) visar sig vara en impopulär partiledare inom Socialdemokraterna. Detta är goda nyheter för för både Sahlin och Socialdemokraterna.

En undersökning genomförd av Demoskop visar att både Margot Wallström och Thomas Bodström är mer populära statsministerkandidater än Mona Sahlin.

Oavsett om det gäller män, kvinnor, bland socialdemokrater eller inom hela befolkningen hamnar Mona Sahlin först på tredje plats när 1000 personer fick svara på frågan: Vilken S-politiker vill du se som statsminister vid S-valseger.

En annan opinionsundersökning genomförd av Demoskop visar att Socialdemokraterna går fram 3,3 procentenheter och landar på 36,6 procent. Även de Rödgröna går fram och har nu 49,5 procent (+1,4 %). Detta innebär att avståndet till Allianspartierna nu är 4,4 procent.

Att Mona Sahlin är impopulär som partiledare samtidigt som Socialdemokraterna går fram i opinionsundersökningar visar att väljarna inte är personfixerade. Väljarna går efter vad man uppfattar som bra politik snarare än personliga defekter. Detta borde få valstrategerna hos Socialdemokraterna att dra en suck av lättnad.

Rädslan inom Socialdemokraterna har länge varit att Mona Sahlin skulle vara ett sänke för partiets möjligheter att erövra regeringsmakten 2010. Att Socialdemokraterna går fram – samtidigt som Miljöpartiet och Vänsterpartiet trampar vatten – visar dessutom att partiet inte behöver känna sig hotad av krypskytte från Vänsterpartiet.

Att Mona Sahlin hamnar på tredje plats i en popularitetstävling med Wallström och Bodström kommer bara att vara ett problem för Sahlin om de Rödgröna förlorar valet.

Margot Wallström har hela tiden sagt att hon inte vill bli partiledare. Hon kommer inte att ändra sig även om de Rödgröna misslyckas 2010. Och Thomas Bodström är inte så dum att han försöker utmana Sahlin ett år innan ett val. Socialdemokraterna har trots allt segervittring.

Sahlin sitter därmed säkert som partiledare. Partiet har vind i seglen och Sahlin kan nu med större tyngd ta på sig ledartröjan inom den rödgröna alliansen. Detta borde uppmuntra de socialdemokratiska väljarna.

Read Full Post »

HAR MCCAIN VAKNAT från sin törnrosasömn? Tydligen, åtminstone om man skall utgå från den senaste raden av videosläpp.

Synkroniseringen mellan McCains budskap med kampanjer från allierade grupper som inte är direkt knutna till McCain men sympatiserar med hans anti-Obama tema är uppenbar.

McCain har nu funnit den ”berättelse” som man vill använda för att forma bilden av Barack Obama som både person och politiker.

Denna berättelse handlar om en Obama inte är mogen nog att leda USA, att Obama ligger långt ut till vänster inom det demokratiska partiet och att ”Obamaeffekten” handlar om ytligt Hollywoodglitter snarare än seriöst politiskt arbete.


Sound Bite: ”He is the biggest celebrity in the world”. But “is he ready to lead?”

”The Fan Club”;

Sound Bite: “We know he doesn’t have much experience and isn’t ready to lead, but that doesn’t mean he isn’t dreamy.”

I videon nedan gör sig McCain sig även lustig över de religiösa övertoner som präglar både Obamas retorik och hans anhängares beundran. (Detta tilltalar säkert de sekulariserade Independents som både McCain och Obama flirtar med. Frågan är bara om de religiösa republikanska gräsrötterna tar det på samma sätt?)

”The One”;

Sound Bite: ”He may be the one. But is he ready to lead?”

Samtidigt som McCain gör kopplingen mellan Obama och det ytligaste av det ytliga – Britney Spears och Paris Hilton – har Citizens for America lanserat TV-spottar och en movie trailor för filmen ”Hype – The Obama Effect”.

McCain kan vara nöjd med att hans mer aggressiva framtoning (blandat med humor för att inte skrämma bort moderata väljare) åtminstone har gett utdelning i den virtuella världen.

Medan hans tidigare videos på YouTube inte har varit några kioskvältare har hans senaste gett utdelning ”The One” har haft 1176345 tittare medan ”Celeb” har nått hela 1956124 på Internet. 

Och även om ”The Fan Club” bara har nått 74082 så är det betydligt bättre än vad McCain är van vid att få.

Om McCains nya, mer aggressiva strategi kommer att fungera är ännu oklart. Opinionssiffrorna visar fortfarande på en knapp, oförändrad ledning för Obama.

Risken är naturligtvis att McCains omsorgsfullt uppbyggda image av att vara en annorlunda politiker – The Straight Talker – som inte spelar med i det traditionella politiska Washingtonspelet tar skada.

Men med tanke på hur oinspirerad hans kampanj hitintills har varit – för att inte tala om responsen bland de republikanska fotfolket – så har han knappast något val än att gå på offensiv.

Om det lyckas kommer alla att säga att det var en väl planerad och brilliant utförd strategi. Om det misslyckas kommer alla att säga att det var ett tydligt tecken på desperation.

Fortsättning följer.

Read Full Post »