Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Valrörelse’

ROM | När Benedictus XVI överraskande meddelade att han tänker lämna påveämbetet kastades världens minska stormakt rakt in i en valrörelse.

The Spectator 16 februari 2013

Valrörelsen är i full gång. Inte för att någon skulle vara så ohövlig och påstå att kardinalerna bedriva något så världsligt som personliga valkampanjer. Men alla ingredienserna finns där.

Påven har valts av kyrkans kardinaler sedan 1079. Och valet sker antingen genom acklamation, en kompromiss eller genom en vanlig omröstning, som pågår tills två tredjedelar plus en röst är överrens om en av kardinalerna.

Men innan man kommit så långt sker en viss positionering från de påvekandidater (och deras anhängare) som önskar bli valda.

Men det hela sker dock med lite subtilare metoder än vad man är van vid i mer traditionella valrörelser. Att öppet erkänna att man är intresserad är t.ex. ett säkert sätt att hamna på defensiven.

(Ungefär som när socialdemokratiska partiledarkandidater alltid svär på heder och samvete att man inte är intresserad. Det vill säga ända tills man bli officiellt tillfrågad av valberedningen.)

Kardinal Peter Turkson från Ghana, 64 år, har t.ex. redan meddelat att han anser att nästa påve borde komma från Sydamerika eller från … just det, Afrika.

John O’Sullivan, är executive director på Radio Liberty och tidigare talskrivaren åt Margaret Thatcher, skriver om de olika påvekandidaternas förutsättningar.

The second contribution of Benedict’s that may change the future is his selection of the papal electorate. All the cardinals who can vote were selected either by Benedict or John Paul II, which means that the conclave is weighted towards theological conservatism and a general caution. Among the other results of this tilt is that the Catholic Church in England and Wales will have no vote in the papal conclave, since the last Cardinal-Archbishop of Westminster, who is above the voting age limit at 80, and his successor, the Most Revd Vincent Nichols, who has not yet received his Red Hat, are both theological liberals. So no English Pope.

Nor is an African or Latin American cardinal, though several are touted as papabile, likely to emerge from the cloud of white smoke. Though such a pope would reflect the reality that two-thirds of Catholics live in the global south, a more pressing reality in that American and European cardinals outnumber those from Asia, Africa and Latin America by 75 to 41. Italy alone has half as many cardinals as the entire global south (and that’s if you include Australia’s formidable Cardinal Pell in the latter.) So the smart money is that the next pope wil be drawn from 21 Italian cardinals who are said to feel that two alien popes in a row amounts to anti-Italian discrimination. And they can call in chits from a friendly US church.

Betting on a papal conclave is, however, a mug’s game. The choice is heavily steered by the Holy Ghost, who, being related to an obscure family from Nazareth, often plumps for an outsider. As one can reasonably argue is that the choice is weighted toward another conservative – theological, bureaucratic, or both – from the global north.

Bild: Tidskriftsomslaget är The Specator den 16 februari 2013.

Read Full Post »

STRATEGI | Storbritannien går till val i maj 2015. Men redan nu kan vi se hur partierna förbereder sig inför valrörelsen.

David Cameron - Foto Getty Images

Alla tecken tyder på att nästa val kommer att bli än mer presidentlikt än förra.

Conservative Party har insett att så länge som David Cameron inger större förtroende bland väljarna än övriga partiledare är det naturligt att se premiärministern som sin största strategiska tillgång.

Så länge som han är (relativt) populärare än huvudmotståndarna Nick Clegg och Ed Miliband framstår det som ett naturligt vägval.

Men att framhäva Cameron i tid och otid fungerar naturligtvis bara så länge han inte begår några större politiska misstag.

Oavsett vilket är skulle det vara svårt att inte bygga upp valrörelsen kring premiärministern när partiet innehar posten. (Vi kommer knappast se Moderaterna tona ner Fredrik Reinfeldt inför valet. Snarare tvärt om.)

James Forsyth, politisk redaktör på The Spectator, skriver:

The outlines of the Tory campaign are already visible. One thing that stands out is that it will rely on David Cameron even more than it did at the last election. Some will question the wisdom of this, pointing out that the big billboard posters of him in 2010 backfired badly. Others will wonder what more there is to say about Cameron given that by 2015 he’ll have been leading the party for nearly ten years. But in Downing Street they are unmoved by these arguments. To their minds, the party would be mad not to rely on him given that he polls 18 points ahead of it.

People in the Liberal Democrat constituencies that the Conservatives need to take are going to hear a Cameron-centred message again and again. The emphasis will be that Tory candidates can offer what Liberal Democrat MPs cannot: a vote for them is a vote for Cameron to be returned to No. 10.

[…]

It is already apparent how the Lib Dems will respond to this Conservative approach. They’ll claim that without them, this would have been a government of the super-rich for the super-rich. One Lib Dem Cabinet minister told me recently, with visible excitement, that he has a drawer in his desk where he puts every potentially unpopular idea proposed by Conservatives. At the next election, he says, he’s going to take them all out and say to people if it wasn’t for us, you’d all have been fired at will and the rich would have had all the tax cuts. They’ll also argue that, without them, Cameron would have been held hostage by his ‘tea-party’ tendency. They’ll take the most outlandish statements made by Conservative MPs — putting all benefit claimants on food stamps, reintroducing Section 28 and the rest — and claim  that Cameron would have been forced into doing this if he was governing with his party alone.

[…]

Those around Ed Miliband dispute the idea that the Conservatives are really that confident about their leader’s appeal, pointing to Tory scepticism about televised leaders’ debates. They also emphasise that Cameron’s popularity is about half what it was when Miliband became Labour leader.

[…]

The irony of the Cameroons continuing reliance on Cameron is that it is an admission of failure. If they had genuinely succeeded in changing voters’ perceptions of the party, they wouldn’t have to rely on the leader so much. But that is where they are and the reason why the next campaign will be the most presidential yet.

Bild: David Cameron – Getty Images.

Read Full Post »

ARTIKLAR | Mitt Romney har ofta framhävt sin näringslivserfarenhet i valrörelsen. Men dessa två granskningar har nog snarare gynnat Barack Obama.

The Romney Economi” av Benjamin Wallace-Wells

At Bain Capital, Romney remade one American business after another, overhauling management and directing vast sums of money to the top of the labor pyramid. The results made him a fortune. They also changed the world we live in.

(New York, 31 oktober 2011)

Greed and Debt” av Matt Taibbi

His legendary flip-flops aren’t the lies of a bumbling opportunist – they’re the confident prevarications of a man untroubled by misleading the nonbeliever in pursuit of a single, all-consuming goal. Romney has a vision, and he’s trying for something big: We’ve just been too slow to sort out what it is, just as we’ve been slow to grasp the roots of the radical economic changes that have swept the country in the last generation.

(Rolling Stone, 13 september 2012)

Övrigt: Tidskriftsomslagen ovan är New York den 31 december 2011 och Rolling Stone den 13 september 2012.

Read Full Post »

DEBATT | Två presidentvalsdebatter avklarade. En återstår. Under tre veckors tid under valrörelsen handlar allt om just dessa debatter.

Att Barack Obama är en skicklig och disciplinerad kommunikatör är något han bevisade redan valrörelsen 2008.

Mitt Romneys å andra sidan är som bäst när han får tala ekonomi och statistik. Han personifierar affärsmannen som vill till Vita huset för att kunna reda ut vad politikerna i Washington har ställt till med.

Men det finns också likheter.

Båda är intelligenta, analytiska och faktaorienterade. Man får lätt känslan av att de mycket väl – om inte deras partier och kärntrupper tryckte på i bakgrunden – skulle kunna sätta sig ner tillsammans och hamra fram överenskommelser till gagn för landet.

En annan likhet är att ingen av dem är speciellt skickliga debattörer. Inte konstigt om presidentdebatterna då blir nervpirrande tillställningar för alla involverade.

Och för väljarna är debatterna dessutom enda gången under hela valrörelsen som man har möjlighet att granska kandidaterna under former och spelregler som – åtminstone på papperet – inte ger den ena fördelar över den andre.

Robert Draper, korrespondent för tidskriften GQ skriver, att dessa debatter paradoxalt nog är både ”absolut avgörande och fullständigt meningslösa”.

Vad kandidaterna säger under debatterna speglar ofta inte de realiteter som möter segraren efter valet. Å andra sidan avslöjar debatterna någon om kandidaternas karaktär.

Draper skriver vidare:

”The reality of what determines a presidential campaign, among the small percentage of voters who move back and forth,” says former John McCain strategist Steve Schmidt, ”are the debates, where 50 million people watch what these guys have to say. In the aftermath of a presidential campaign, the importance of the debate is so understated, almost an afterthought—when in reality it is absolutely, exponentially the most important thing that happens, times 100,000.”

So consider the stakes, the pressure. And then consider something that might strike you as odd, given how long Obama and Romney have dwelled on the public stage—which is that neither man is skilled at this sort of thing. ”Barack Obama, I would submit, is not a very good debater,” says David Birdsell, the dean of Baruch College’s School of Public Affairs and a renowned debate expert. ”He’s very cautious, he ramps down the arch of ambition that we otherwise see in his prepared spoken material—and it’s distancing. He has that vocal tic where he says, ‘Look,’ and then pauses. The ‘Look’ is a gesture of impatience—saying that at best we don’t fully understand the situation, or at worst ‘I’m tired of dealing with these idiotic inquiries.’ It’s deeply condescending. Then he chooses his words very carefully, but they don’t sound like they’re coming from the human heart.”

Wait—could that last sentence be describing someone else? Here is Birdsell’s even less charitable view of Mitt Romney as a debater: ”He shows an excess of caution in declaring his interests and perspectives. And he shows a degree of deftness at avoiding commitment—and consistently a failure to provide a compelling narrative of what drives him, either personally or in the policy arena. Now, he remembers figures well, and he looks great in doing what he does. But it’s possible to rattle him. Remember when Rick Perry got under his skin? He replied with, ‘I’ll bet you 10,000 bucks.’ When rattled, he runs to his inner Eddie Haskell.”

So why do we put them through it? Probably because debates force these starchy, overrehearsed, vainglorious pontificators to be human, more or less. We need to see them fidget and fume and (maybe) flash some greatness; and (maybe) we enjoy making them suffer.

But why do we put America through it? Why permit the fate of our country to hinge on three ninety-minute performances that are unlike anything the winner will be expected to do as president?

If you look at history and talk to the experts of the art and science of presidential debates, you find that, during these ninety-minute proto-reality shows, some vital information we can’t seem to get anywhere else is exchanged—even if the candidates screw up or if we take the wrong message from their screwups. You’ll also find, if you talk to people who have directly advised Obama and Romney, either currently or in the past, that this year’s verbal cage fight is anybody’s game.

Political consultants, historians, and debate gurus are united in their opinion that debates are at once absolutely crucial and utterly meaningless. ”Obviously on a substantive level debates don’t mean much,” says former Al Gore strategist Carter Eskew, ”because nothing discussed is really relevant to what happens when you’re president. But then you go to this other level: Do they reveal character and personality? And I think that in some ways they do.”

Övrigt: Inlägget publicerat parallellt på Makthavare.se.

Read Full Post »

HISTORIA | Bildekaler för stötfångare – ”bumper stickers” – är lika typiska för amerikanska valrörelser som valplakat nerstuckna i gräsmattan i villakvarter.

Pagan Kennedy, The New York Times, om dess historia:

One day in the mid-1940s, Forest Gill, the owner of a print shop, knelt down in a Kansas City parking lot and measured a car’s bumper. Ever since the automobile age began, drivers had advertised their opinions with handmade placards tied to their cars with bits of twine. Gill realized that he could make “bumper signs” forever obsolete.

[…]

Gill seized on two new technologies ­ — self-adhesive paper and Day-Glo paint — and combined them into a novelty item perfectly adapted for America’s highways. By the 1960 presidential election, bumper stickers were everywhere, rivaling buttons as a favorite way for voters to declare their intentions. Gilman, who now runs the family print shop, said that national elections create a frenzy in the bumper-sticker business. […] An election that’s a real squeaker is best for a bumper-sticker man.

Bild: John F. Kennedy ”bumper sticker från valkampanjen 1960. Texten lyder: ”Kennedy For President” och med adressen “Produced by Citizens for Kennedy and Johnson, 261 Constitution Avenue N.W., Washington D.C.”

Read Full Post »

VALRÖRELSE | Stort som smått blandas när Världens Historia blickar tillbaka på amerikanska valrörelser under 224 år.

Här förklaras bl.a. skillnaden mellan ”administration” och ”government”, betydelsen av ”gerrymandering” och vad ”the Kennedy effect” innebär och varför ”swing states” är så viktiga för valresultatet.

Här om uttrycket ”Yellow dog democrat”.

Uttrycket ”yellow dog democrat” kommer från sydstaten Texas där lojala demokratiska väljare hävdade att om så Jesus ställde upp i valet för republikanerna och demokraternas kandidat var en gammal gul hund, skulle de ändå rösta på demokraternas kandidat.

Att kallas för ”gul hund” är ingen förolämpning utan snarare en ära eftersom det vittnar om stor lojalitet. Uttrycket blev populärt under presidentvalskampanjen mellan demokraten Al Smith och republikanen Herbert Hoover år 1928, då många demokratiska väljare i södern varken tyckte om Al Smiths politik eller hans katolska tillhörighet, men röstade på honom ändå. År 1964, när demokratiske presidenten Lyndon B. Johnson införde lika rättigheter för svarta amerikaner blev det dock för mycket för söderns gula hundar. Johnson motkandidat gick till val som motståndare till medborgarrättigheterna och vann i sydstaterna.

I dag har de gula hundarna fått sällskap av ”Blue dog democrats” – konservativa demokrater – och södern är fortfarande primärt republikanskt.

Bild: Tidskriftsomslaget är Världens Historia nr 15 2012.

Read Full Post »

POLITIK | Affärsvärlden konstaterar att ”den lugna filbunken” Fredrik Reinfeldt är ”ytterst svårrubbad”. Och svår att intervjua.

Han är väl insatt i alla ämnen och kommer med långa utläggningar, men de är inte nödvändigtvis svar på frågorna. När det gäller allianskonstellationen är han dock tydlig.

I intervjun utesluter Reinfeldt att han skulle vilja ta in Miljöpartiet om Kristdemokraterna inte klarar fyraprocentspärren.

Han kan naturligtvis inte säga något annat offentligt.

Men det är lika klart att man kommer att ändra inställning om Kristdemokraterna åker ur. Det är så politik fungerar. Ingen lämnar ifrån sig makten frivilligt.

Reinfeldt meddelar också att Alliansen cirka en månad innan valet kommer med sin gemensamma valplattform.

Sedan kommer vi naturligtvis mot detta att ställa krav på att de rödgröna presenterar gemensamma genomarbetade förslag som är beräkningsbara.

Även detta är förutsägbart. Även om det är första gången vi nu hör om en tidsplan.

Regeringspartierna har sedan länge surrat fast sig vid Alliansmasten och kommer att vinna eller försvinna tillsammans. (Knorrandet bland vissa av småpartiernas riksdagsledamöter kommer att stanna vid just ett knorrande.)

En månad innan valet kommer det att finnas maximalt intresse kring en valplattform. Man hoppas också att att en månad inte ger motståndarna tillräckligt med tid för att effektivt kunna underminera planen i väljarnas ögon.

Man hoppas naturligtvis att en gemensam plattform skall inge mer förtroende än ett splittrat rödgrönt block där partierna går till val var för sig.

Strategin är inte utan risk. Mycket kommer att hänga på vem som uppfattas ha momentum i valrörelsen.

Och när det nu verkar som om väljarna har tröttat på regeringen är det inte ens säkert att Stefan Löfven och Socialdemokraterna ens behöver prestera på topp för att lyckas.

Ibland önskar väljarna helt enkelt bara förändring för förändringens skull.

Bild: Tidskriftsomslaget är Affärsvärlden nr 25-33 den 20 juni 2012.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »