Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Vallöften’

USA | Förväntningarna är stora att Barack Obama skall leverera efter sin övertygande valseger. Frågan är bara vad det är han skall leverera.  

Harper's Magazine januari 2013

Vare sig Obama eller Mitt Romney utmärkte sig inte för att vara överdrivet tydliga med vad man tänkte göra vid en eventuell valseger. Alla har därför sin egen bild av vad Obama verkligen lovade.

Det var först under de sista veckorna som Team Obama kände att det var nödvändigt att släppa något som kunde uppfattas som vallöften – “The New Economic Patriotism: A Plan for Jobs & Middle-Class Security”.

Men även detta dokument innehöll mer av vaga löften än specifika åtgärder.

Det är inte ovanligt att kombattanterna i en valrörelse inte vill öppna upp sig för attacker genom att vara allt för tydliga.

Det är alltid lättare att försvara visioner än tydliga vallöften. Vallöften drabbar nämligen alltid någon väljargrupp negativt. Och vem vill göra väljare upprörda?

Thomas Frank, contributing editorHarper’s Magazine, tycker sig ana att Obamas väljare kommer att bli besvikna.

As it happens, there is another Obama campaign document that tells us far more about his second-term intentions. I am referring to the now-legendary interview the president gave to the Des Moines Register two weeks before Election Day. At first, Obama campaign officials had insisted that the interview be off-the-record, and only later did they agree to its publication. The president, perhaps assuming that his remarks would remain private, was unusually candid — and what he promised was anything but four years of nationalized banks and sharia law.

Perhaps it will surprise you to learn that his real policy ambition was the same as always: to achieve the Grand Bargain. Which is to say, a fiscal deal between the parties that would enact the centrist dream agenda all at once by cutting spending, increasing tax revenue, and (in at least one version of it) “reforming” entitlements.

[…]

Another term for the Grand Bargain might be “austerity” — the punitive economic reflex that has driven much of Europe into deep recession. Austerity proceeds from the reasonable-sounding premise that government must cut back spending during hard times, just as everyone else does. However, this practice actually serves to worsen slumps and recessions rather than cure them. That in turn reduces tax revenues, thereby pumping up deficits and making the need for further austerity seem even more urgent. Such a bargain might be grand, but it might also be stupid and self-destructive. Why does the president crave it so?

When the Obama Administration was young and orthodoxy was on the ropes, the president was a dogged foe of austerity: he secured the passage of a large stimulus package, which ballooned the federal deficit even as it cushioned the blow of the recession. And he didn’t wait to enact some sweeping Treaty of Dupont Circle, either. He passed the stimulus over the noisy and nearly unanimous objections of the Republicans and simultaneously flew in the face of the city’s traditional predilections.

 […]

Barack Obama’s Democrats just won a resounding triumph in what was advertised as the great ideological face-off of our times. What we the people chose, according to this viewpoint, was social insurance, universal health care, a strong regulatory state. What this town urges on President Obama, unfortunately, is something quite different: an imaginary armistice between the two parties, purchased at the cost of the very things his supporters think they just voted for. It is a recipe for greatness credible to the soi-disant “informed,” maybe. But to nearly everyone else, it rings with the hollow and obsolete magical thinking of Washington, D.C.

Bild: Både artikeln och tidskriftsomslaget är från Harper’s Magazine, januari 2013.

Read Full Post »

FRANKRIKE | Det kommer kanske att visa sig att det var lättare att besegra Nicolas Sarkozy än att infria alla vidlyftiga vallöften.

The Economist skriver:

Optimists retort that compared with the French Socialist Party, Mr Hollande is a moderate who worked with both François Mitterrand, the only previous French Socialist president in the Fifth Republic, and Jacques Delors, Mitterrand’s finance minister before he became president of the European Commission. He led the party during the 1997-2002 premiership of Lionel Jospin, who was often more reformist than the Gaullist president, Jacques Chirac. They dismiss as symbolic Mr Hollande’s flashy promises to impose a 75% top income-tax rate and to reverse Mr Sarkozy’s rise in the pension age from 60 to 62, arguing that the 75% would affect almost nobody and the pension rollback would benefit very few. They see a pragmatist who will be corralled into good behaviour by Germany and by investors worried about France’s creditworthiness.

If so, no one would be happier than this newspaper. But it seems very optimistic to presume that somehow, despite what he has said, despite even what he intends, Mr Hollande will end up doing the right thing. Mr Hollande evinces a deep anti-business attitude. He will also be hamstrung by his own unreformed Socialist Party and steered by an electorate that has not yet heard the case for reform, least of all from him. Nothing in the past few months, or in his long career as a party fixer, suggests that Mr Hollande is brave enough to rip up his manifesto and change France (see article). And France is in a much more fragile state than when Mitterand conducted his Socialist experiment in 1981-83. This time the response of the markets could be brutal—and hurt France’s neighbours too.

Read Full Post »

POLITIK: Småpartierna i Alliansen har insett att man inte längre kan sitta still i båten om man vill vinna fler väljare.

Ett tecken på att man vill höja sina profiler är att man slås inför öppen ridå.

Ett exempel är när Göran Hägglund (KD) och Maud Olofsson (C) hamnade i bråk angående vallöftena till pensionärerna.  

Hägglund vill prioritera sänkt skatt för pensionärerna. Olofsson vill istället ha sänkt restaurangmoms och jobbskatteavdrag. Och Jan Björklund (FP) verkar hålla med Olofsson.

Men frågan är om småpartierna vinner så mycket att gräla med varandra. Om man skall ta några strider offentligt så är det gentemot Moderaterna, inte med varandra.

Och dessutom är det viktigt att se till att dessa strider får genomslag i regeringspolitiken.

Så länge som detta inte sker kan Moderaterna fortsätta framstå som det statsbärande partiet. Och väljarnas uppfattar fortfarande att det är Moderaterna som bestämmer i regeringen.

Read Full Post »

SPANING: Nu vill Socialdemokraterna att Säpo skall kunna signalspana för att man skall ha bättre koll på alla terroristgrupper.

Socialdemokraterna backar från ännu ett rödgrönt vallöfte. Detta innebär att man nu kommer att stödja regeringen och släpper det rödgröna vallöftet om att riva upp FRA-lagen.

”Jag kommer att uppmana regeringen att lägga fram ett förslag som möjliggör att också Säpo ska kunna få information från FRA”, säger Morgan Johansson (S) till Svenska Dagbladet.

Detta är en klok strategi. Få medborgare ser logiken i att Säpo och FRA inte skulle kunna samarbeta.

Dessutom är detta ännu ett exempel på den strategi som partiet har anammat efter valförlusten. Kapa banden med Vänsterpartiet och istället lägga sig så nära Alliansen som möjligt. Detta för att senare kunna hitta de politiska och ideologiska frågor där man vill markera skillnaderna gentemot Alliansen

Kanske Socialdemokraterna har insett att poängen med spaning just är att hålla koll på terrorister och andra länders spionage i Sverige. Och skall ett land lyckas med det måste också säkerhets- och underrättelsetjänsterna samarbeta.

Allt annat skulle inte bara vara rent resursslöseri utan också ett direkt hot mot det demokratiska samhället.

Mindre trovärdigt är det att när Johansson säger att beslutet inte har någon koppling till det islamistiska terrordådet i Stockholm.

Knappast någon kommer att tro på det.

Read Full Post »

PlånboksfrågorPLÅNBOKSPOLITIK: Tre forskare konstaterar att en väljares röst kostar 160 000 kronor. Detta var åtminstone det pris socialdemokraternas maxtax i barnomsorgen kom att kosta per väljare.

Tre nationalekonomiska forskare – Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara – har i en studie i Ekonomisk Debatt visat att väljarna reagerar positivt på de vallöften som ges av partierna.

Men väljarna förblir inte nödvändigtvis lojala. När ett vallöfte är genomfört röstar samma väljare inte automatiskt på samma parti vid nästkommande val. Ett parti kan inte vara säker på att få lojala väljare bara för att man påminner väljarna om de reformer man har levererat.

Att avgöra hur väljarna reagerar på vallöften är svårt att belägga eftersom en rad faktorer kan ha påverkat en väljares val av parti. För att råda bot på detta tittade forskarna på frågan om maxtaxan.

Vi utnyttjar att Socialdemokraterna gav rakt motsatta vallöften till småbarnsfamiljer i 1994 och 1998 års valrörelser. Valrörelsen 1994 kännetecknades av den ekonomiska kris Sverige befann sig i. Socialdemokraterna överraskade med att föreslå kraftiga besparingar i stödet till småbarnsfamiljer som en viktig del av den utlovade budgetsaneringen. I valrörelsen 1998 gjorde partiet helt om och lanserade i stället ett tak för förskoleavgifter. Maxtaxan, som reformen kom att kallas, innebar omkring tusen kr extra i månaden för en typisk småbarnsfamilj. (…) Under hela 1980-talet röstade föräldrar med små barn i stort sett likadant som föräldrar med äldre barn. Men detta samband bröts med de två studerade reformerna på 1990-talet. Jämfört med föräldrar med äldre barn fick Socialdemokraterna ett mycket lägre stöd bland föräldrar med små barn i valet 1994, för att sedan kraftigt öka sitt stöd i denna grupp 1998.

I en intervju i Svensk Linje (nr 2, 2009) svarar Henrik Jordahl på frågan vad resultatet säger om politiken om man i princip kan köpa röster.

Myntet har två sidor. Visst är det ett problem om bidragssystemen utnyttjas taktiskt för egen vinning av maktstinna politiker, men den tydliga responsen från väljarna är samtidigt ett demokratiskt sundhetstecken. Väljarna svarar uppenbarligen på politikernas löften, vilket kan betraktas som ett uttryck för det demokratiska samtalet.

Och Jordahl konstaterar också att detta beteende alltid kommer att finnas. ”En skicklig politiker kommer alltid att klumpa ihop allmän- och egenintresset, och lansera program som framställs som lösningen på ett samhällsproblem, men som också innehåller vinster för den enskilde.”

Vi kan därför vara säkra på att det i partiernas valstrategi inför 2010 kommer att finnas gott om vallöften som är ämnade att attrahera just det partiets viktigaste målgrupper. Kruxet för partierna är att kommunicera detta på ett sätt som inger respekt för att man inte bara är ute efter att ”köpa” väljare.

Ett parti som uppfattas ha små möjligheter att förverkliga sina vallöften – på grunde av bristande inflytande eller storlek – kommer antagligen inte att belönas. Kanske något för det traditionella överbudspartiet Vänsterpartiet att fundera över?

Read Full Post »